Så kom den då, det efterlängtade värmen och solen. Det här har verkligen varit ytterligheternas sommar. Nu verkar det dock äntligen som att det parkerat sig ett riktigt härligt högtryck rakt över Björkhagen och ingen njuter mer än jag.
Med solen mognar frukt och bär. Vid sommarstugan dignar det av godsaker. Hallonen har slagit alla slags rekord och jag undrar om inte krusbärsbusken också levererat maximalt. Igår provade jag årets bästa loppisfynd saftmajan. Jag kan inte direkt påstå att den gjorde mig besviken. Drygt en liter färdig saft på mindre än en timma. Hur har jag kunnat leva utan denna fiffiga uppfinning förut? Den här saftmajan kommer att gå varm framöver det är ett som är säkert.
Imorgon ska jag prova att göra marmelad, dock ej i saftmajan. Jag hittade ett recept som jag praktiskt taget inte kunde motstå. Krusbärsmarmelad med Kardemumma. Personligen tycker jag knappast att det kan låta godare än så. Jag återkommer med betyg senare.
Med den efterlängtade värmen kommer också torkan. Det är märkligt ändå att det faktiskt kan torka upp så snabbt i skog och mark efter den extremt regniga sommaren. Om det var torkan eller inte som gjorde att elden spred sig så kraftfullt i mitt älskade Eksjö vet jag inte. Jag satt och drack mitt morgonkaffe när jag läste att det brann i de vackra gamla träbyggnaderna. Det gjorde ont ända in i hjärteroten. Hur mycket brann det? Var exakt brann det? Hur mycket hade gått förlorat? Innan jag visste vidden av det ska jag erkänna att jag var riktigt bekymrad. En del av den stad jag alltid känt mig som mest hemma i höll på att gå förlorad. När jag åkte förbi kvällen efter för att ta mig tillbaka till Stockholm pyrde röken fortfarande. Två brandmän satt och torkade svetten vid en brandpost som frustande sprutade vatten mitt i gatan. Jag hoppas innerligt att det som gått förlorat får tillbaka sin charm i samma stil som före branden.
Godnatt!
