Jag vet inte om jag riktigt vågar tro på våren ännu. Jag tillhör ju dem som går omkring med ullsockor till långt in på försommaren. Jag vågade dock byta ut vinterjackan mot ett lite tunnare skal i veckan, men vinterskorna sitter fortsatt där de sitter. Frysa om fötterna vill jag inte göra i första taget. Några som däremot tror på våren är knopparna. De flesta står fortfarande i givakt, men mot soliga söderväggar är våren ett faktum. Späda små blad samsas med vårlökarna om att få ögats uppmärksamhet. 

Men det säkraste vårtecknet av dem alla lyser med sin frånvaro än så länge. Sopbilen. När är det tänkt av vi Stockholmare ska få njuta av vårluften utan att få damm i ögonen? Vi flyttar så snällt på bilarna när städgatan infaller, men än så länge är det helt och hållet förgäves. De har några veckor på sig att ordna till det, men snart är det maj och då parkerar vi ju som vi vill igen. 

Godnatt!

Min Hibiskus måste vara den mest kinkiga plantan i världen. Den är otroligt bjussig och bjuder på massor av knoppar, men om man så mycket som vrider plantan en millimeter så trillar knopparna av direkt. Det är verkligen The Hibiskus way or no way. Jag vet inte hur många gånger jag plockat knoppar från fönsterbrädan. Jag måste helt enkelt bli mer noggrann med att inte snudda vid den då jag vattnar. Några gånger har jag sett den blomma fullt ut, så jag vet att det är värt det. 

Min lägenhet är lite av ett växthus så här års. Inte lika varmt och fuktigt, men antalet plantor talar sitt tydliga språk. Det är allt ifrån Äppelmynta till Tomatpaprika och perenna blomväxter. Idag började jag härda av dem. De måste stegvis få vänja sig vid utomhusluften för att bli starka och friska plantor. Sätter man ut dem direkt och sedan lämnar dem där kan man nog vara ganska säker på att bli besviken på sina små skyddslingar. Någon timma i taget kan de vara utomhus, sedan får de komma in igen. Stegvis kan man sedan låta dem vara ute längre och längre i takt med att vårluften blir ljum och ofarlig. 

Inomhus står de under växtlampor. När man tittar upp på min lägenhet från gatan så är det den med ett rosa/blått sken i rummen. Jag har ibland tänkt att grannarna måste undra vad som pågår här. Kanske finns det en och annan som tror sig ha en cannabisodlare som granne. Men det är väl som fröken V säger, en cannabisodlare kanske skulle vara lite mer mån om att dölja sin odling. Jag kan tänka mig att den sortens odlingar blir förpassade till garderober och liknande. Skulle polisen göra ett tillslag här så skulle de få smaka småbladig Basilika och Timjan.

Godnatt!

Fasen också. Toblerone är farligt goda vad det verkar. När jag återgick till min träning fem dagar i veckan var det åtminstone en sak jag lovade mig själv. Det var att jag kan träna på bäst jag vill, men på helgerna måste jag få unna mig något gott då och då. Livet vore bra trist annars. Att unna sig livets goda är inte en synd, utan en god gärning för själen som jag ser det. För min del mår jag som allra bäst om det där extra goda och söta inte konsumeras varje dag. Jag tycker det funkar. Men en påse Toblerone gick helt enkelt inte att motstå.

Jag tog en sväng till Kungens Kurva idag. Det verkade som att resten av Stockholms alla invånare hade tänkt samma sak. Det var otroligt mycket folk och det gick knappt att hitta en parkering någonstans. Det är ju inte ens lönehelg och vad jag kunde se var det inte någon speciell happening heller. För om det är någonting som människan älskar så är det happenings, helst ska man få någonting gratis också. 

I Kungsträdgården skulle man väl kunna påstå att det är lite av en happening varje gång som de Japanska körsbärsträden blommar. Detta pågår just nu. Sociala medier fullkomligt svämmar över av bilder på de skira små blommorna. Det är bilder av blommor mot blå himmel, bilder på andra som tar bilder på blommor mot blå himmel, bilder på kvinnor som putar med läpparna vid blommorna, närbilder på blomklasar, bilder på hundar vid körsbärsträden, bilder på bebisar med kvistar runt ansiktet. Vi kan helt enkelt inte få nog av dessa vackra körsbärsträd. En vårhappening av stora mått alltså. 

Själv har jag inga planer på att publicera någon bild på blommande japanska körsbärsträd. Vårt körsbärsträd på gården här utanför balkongen är inte japanskt. Men det blommar ta mig tusan lika vackert när det spricker ut. Än så länge är det bara små små knoppar. Men snart får vi njuta även här i söderort. Kanske tar jag en bild på mig själv med putande läppar och trädet i bakgrunden då.

Godnatt!

Om man bortser från dagens iskalla och genomruskiga aprilregn så tycker jag mig se att våren är på gång riktigt bra. Det knoppas och det gör ju att man hoppas, såklart. Länge har jag haft alldeles för varm jacka på mig och för några dagar sedan tog jag steget fullt ut och plockade ur fingervantarna från fickan innan jag gick hemifrån. Det fick jag bittert ångra idag. Till och med bilen varnade med Ice alert. Franska bilar gör tydligen det när temperaturen understiger tre grader Celsius. Idag var det alltså stjärtvärme på i bilen igen.

I helgen begav vi oss till Österbybruk, känt för sina välbevarade vallonbruk. Med hjälp av tyska experter byggde Gustav Vasa upp ett järnbruk specialiserat på krigsmaterial. Numera finns bara den vackra herrgården kvar och de gamla arbetarbostäderna. 

En kort bit därifrån tog den här stigen sin början. Med träskmark på båda sidor kändes det nästan lite trolskt att vandra där. Träden stod med rotknölarna djupt i vattnet och hade inte de friska vårvindarna blåst om öronen så hade man nästan kunnat tro att man befann sig i Amazonas träskmarker. Men istället för att få lyssna till färgglada Arapapegojor, fick vi nöja oss med en och annan nyvaken humla som surrade bland grässtråna. Man kan inte få allt.

Österbybruk och i synnerhet Vallonbruken var vackert. Jag kan mycket väl tänka mig att åka dit igen när sommaren målat träden i grönt.

Vår eller inte. Lill-Bettan har fått sommardäcken på. Jag tror hon tyckte det kändes skönt att få hänga av sig vinterbroddarna för denna gång. Ett tips dock till alla som kör med aluminiumfälgar. Efterdra bultarna och gör det i tid. Idag fick jag erfara vikten av det. Det började knacka betänkligt när jag körde. När jag svängde tilltog det och jag fick ganska snart svänga av för att se vad som stod på. Efter ett samtal med Peugeot rådde de mig att titta till bultarna. Jag kan väl säga så här, om jag inte plockat fram fälgkorset och dragit åt dem där och då hade jag fått uppleva samma sak som farmors syster Kajsa en gång gjorde. Hon satt och körde i godan ro och blev omkörd av sitt eget däck. Efterdra visste jag ju att man skulle göra, men kanske inte att man var tvungen att göra det så tätt inpå däckbyte.

Dagens tips alltså: Efterdra bultarna ordentligt redan efter några dagar så slipper ni obehagliga överraskningar.

Godnatt!

I hela mitt liv har jag njutit av att studera fåglar. Vissa skulle kanske kalla det nördigt, men för mig har det varit ren och skär avkoppling. Jag gick med morfar till skogen och lärde mig att skilja på fåglar bara genom att lyssna. Till en början var det bara en enda kakafoni av ljud och läten, men när man verkligen lyssnar, på riktigt, blir man förvånad över hur många olika läten man kan särskilja. Jag kan ju såklart långt ifrån alla och varje sommar lär jag mig att känna igen något nytt litet läte.

I helgen tog jag mig ut till Djurgården igen. I år fick jag sällskap av fröken V också. Jag skulle nog inte vilja påstå att hon är lika hängiven fågelentusiast som jag, men jag tror att hon uppskattade det hon såg. Ända sedan förra våren har jag sett fram emot att få göra det igen. I träden vid Isbladskärret häckar Hägrarna. Det är ett sextiotal par som vid den här tiden på året är ivriga med bobygget. För många år sedan var det ett hägerpar som smet från Skansen ner till kärret och det var starten på den koloni som häckar där idag. Det är mäktigt att se dem komma flygande över trädtopparna. Härligt att se dem så vårystra!

Jag ska försöka ta mig dit snart igen med min kamera i släptåg, kanske har jag bättre tur med vädret då. Men det gäller att passa på innan våren spricker ut i full blom. Medan kvistarna fortfarande är kala har man fri sikt. Snart bäddar de skira bladen in deras gigantiska bon i grönska. Då blir det svårare att få dem på bild.

Godnatt!