Kan man plocka ut snöskyffeln ur bilen än? Eller gör man det med livet som insats och med risk för att bli fast i någon snödriva nu när mars slår om till april?

Första april skriver vi alltså i almanackan imorgon. Undrar om det blir något april, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill? Det känns som att det var länge sedan jag blev utsatt för ett aprilskämt, så det vore väl på tiden.

Tidernas roligaste berättade en kompis för mig när vi pluggade på Högskolan i Halmstad. Jag tror det var hennes brors barn som vid frukostbordet fick veta att när det var första april så fick man luras. Han satt tyst en lång stund sedan kom det:
- Pappa, du har en tårta på håret!
Det är aprilskoj när det är som bäst tycker jag!

När jag var liten lurades pappa med samma aprilskämt varje år. Han ropade så sanningstroget han kunde att vi skulle skynda oss till fönstret för det sprang en älg i trädgården. Vi kom springande så fort benen bar oss, min bror och jag, men älgen fanns ju aldrig där. Varje år gick jag på det.

Kanske borde jag försöka tänka ut ett bra aprilskämt nu innan jag går och lägger mig? Så att jag har något att förekomma någon med i morgon. Så får det bli!

Godnatt!

Lilla Bettan är tillbaka hos mig. När jag kom till verkstan jobbade killarna in i det sista. Jag såg henne titta på mig genom fönstret i verkstadshallen. Hon verkade inte gråta, det gjorde mig lugn. Jag ska erkänna att jag var lite spänd på hur hon skulle se ut när de var klara, inte för att jag misstrodde experterna på verkstan, utan för att försäkringsbolaget sagt nej till att montera en ny kofångare. De begagnade hade tydligen en tendens att se rätt risiga ut, enligt mannen jag pratade med på plåtverkstan, men en begagnad skulle det bli och därmed basta sa försäkringsbolaget.

Jag vet av ju i och för sig av erfarenhet att lack och plåtkunnigt folk i princip kan få en knäckemacka att blänka som en kristall så vad hade jag att oroa mig för egentligen? Kanske det faktum att de ringde på eftermiddagen igår och berättade att de var tvungna att behålla henne över natten för att kofångaren var tvungen att härda tills idag.
Nåväl, så rullades hon äntligen ut i friska luften. Det var ett kärt återseende, sanna mina ord. Och hon var sååå lycklig!

Godnatt!

And the winner is Timjan! Ja ok, jag ska säga som det är, det var dött lopp mellan Timjan och Basilika i tävlingen som pågår för fullt i min fönsterkarm. Tävlingen där det gällde att gro först. Snabbt jobbat om jag får säga det själv. Det var bra krut i fröerna i år.

Idag har Bettan rullat in på lack och plåtverkstan för att få sin kofångare utbytt. Jag blev lovad att kunna hämta henne i eftermiddags, men det blev ändrade planer. Lilla Bettis får sova över bland plåt och lackattiraljer i en lokal i Västberga. Det känns naturligtvis inte så bra, jag kommer att få killa henne lite under hakan imorgon för att få henne att förstå att det var utom min kontroll. Snart ska hon få kliva i sina sommardäck och då kan jag passa på att tvätta av vinterrusket. Det borde göra henne glad.

Idag har jag fikat till höger och vänster. Fröken M och lilla söta Siri-Lo ägnade lite tid åt mig i Skrapans café. Vi avhandlade ditt och datt över ett glas gott kaffe. Det var ett tag sedan sist, jag hade saknat dem. Det är fint att känna att vännerna finns där även om tiden ibland tryter för en träff.
På Café Cinema fick jag så äntligen till en träff med den flitigt arbetande och höggravida fröken R. Jag stod och väntade i hörnet Södermannagatan-Ringvägen och såg henne långt innan hon såg mig. Hon kom lunkande i sakta mak och det såg riktigt ansträngande ut att promenera med den där magen i vädret. Höggravid var bara förnamnet. Vi spekulerade i när bebisen kunde tänkas titta ut, jag föreslog i övermorgon och jag tror den gissningen sitter ganska bra. Det var fint att se henne igen, jag hade saknat hennes sällskap också.

Jag har haft svårt att somna de senaste dagarna. Jag hoppas lite att kommande natt blir en enklare match. Det ska jag ta reda på nu.

Godnatt!

Lilla fröet väx!
Jag tyckte jag hörde små röster på inspelningen från nattens Sleeptalk. Kan det ha varit fröna som dividerade om vem som skulle titta upp först? Jag tror det.

Idag har det varit jobb för hela slanten. Jag har gjort hembesök i mitt kära Hammarbyhöjden samt Enskede och Tyresö. Ibland när man är ute i jobbsvängen lyckas man ju hitta sådana där riktigt fina kaffeställen. Där de säljer kaffe som är så ljuvligt att nackhåren reser sig av ren och skär njutning.
Idag fick jag lite tid över innan jobbet i Tyresö. Jag spankulerade iväg för att se om jag kunde hitta just en sådan kaffepärla. Till en början såg det riktigt dött ut på den fronten, men så hittade jag en liten presentbutik som också sålde kaffe. I butiken satt föreståndaren och småmyste med en kollega och påskpyntet hade intagit alla hyllor. Det var tuppar och kycklingar högt och lågt. Ett och annat ägg hade också värpts fram.

Jag bad om en liten caffelatte. Den skulle jag avnjuta med bilrutan nervevad och solen i ansiktet. Jag blev så besviken! Jag tror på allvar att den hamnade på topp tre över de vidrigaste kaffedryckerna jag någonsin druckit. Den hade någon form av bismak, inte säker på vilken dock. En extremt vass, besk eftersmak hade den. När jag var liten fick jag en gång en maskrosknopp i munnen. Jag vet inte riktigt hur den kom dit, men jag minns än idag hur fruktansvärt beskt och obehagligt det smakade i munnen efteråt. Så smakade dagens kaffepaus.

Godnatt!

Ja ni ser själva, idag föll jag för frestelsen. Det har ju varit söndag och på helgen får man unna sig lite extra. Då behöver det inte nödvändigtvis vara jättenyttigt. Ett Big King Meal på Burger King får väl räknas till den kategorin av föda. Men som sagt, helgen tillåter lite utsvävningar. Helgen är snäll mot de hårda.

Detta mål mat visade sig ha mycket god effekt på kvällens badmintonmatch. Jag tror kanske att den gick till historien som den spelmässigt bästa och jobbigaste under vår badmintonkarriär tillsammans. Jag brukar visserligen bli röd i ansiktet av ansträngning under samtliga våra matcher, men idag blev jag mer melerad i vitt och rött.

Jag har länge nog nu försökt att klamra mig fast vid de få vårtecken som visat sig här i stockholmstrakten. Jag vet inte längre om det är någon idé. I skrivandets stund faller snöflingorna tunga mot asfalten. Kung Bore vill under inga omständigheter släppa taget, det framgår med all önskad tydlighet. Jag som skulle balkongfika och allt! Jag tror att det kommer att behöva ske med mössa och halsduk på.

Jag önskar godnatt!

Nu har isen släppt taget om strandkanten vid Årstaviken. Det var härligt att se öppet vatten, äntligen! Ska jag vara helt ärlig var det väl egentligen inga direkta vårtemperaturer att tala om idag. Det bet i kinderna och vinden gjorde näsa och kind rodnat röda. Mössa och halsduk var definitivt ett måste.

Jag tog mig an en riktig långpromenad idag. Det har varit en sådan där dag då jag bara inte kunde förmå mig själv att sitta inne. Jag hade inget mål med min promenad, gick planlöst i solen, med den isande vinden i ansiktet. Närmare 1,5 mil blev det om man får tro Runkeepers uppfodrande och bestämda röst från lurarna.

Idag har äntligen de yttepyttesmå kryddfröna hamnat i jorden. Nu är det bara att vänta. Timjan, Rosmarin, Persilja, Mynta, Oregano och Basilika står i sin lilla gröna kuvös i fönsterkarmen. Dessa tillsammans med en eftersläntrare från chilisläktet som inte skött sina kort rätt. Om jag får gissa mellan tummen och pekfingret så tror jag att vi kan se grönt liv redan före nästa veckoslut. Vi får se.

Nu ska jag vrida fram uret och sova.

Godnatt!

Ser ni vad jag ser? Sanna mina ord, sopbilen har varit framme! Jag försöker ju greppa vartenda litet vårtecken som finns nu när termometern återigen kröp under nollan. Detta måste väl ändå sägas vara ett av dem. När sopbilen kryper fram ur sitt ide och låter sina stålborstar smeka asfalten. Jag läste i Metro att det ligger närmare 90 000 ton grus på Stockholms gator och trottoarer. Det kommer ta ett tag att rensa upp kan jag tro. Enligt säkra källor skulle det iallafall vara uppsopat innan maj månad är till ända. Tappert.

Idag vaknade jag med en sådan där skön känsla av nackspärr. Jag trotsade den och gav mig iväg till gymmet. Idag började en ny era i mitt träningsliv. Från att ha tränat uthållighet under en ganska lång period, till att nu försöka få till explosiviteten och styrkan. Jag kände att jag behövde förändra mitt sätt att träna eftersom kroppen verkade stagnera, jag varken såg eller kände någon förändring.

Sagt och gjort, efter lite bollande med fröken S och lite intressant läsning om effektiv träning på nätet började jag få en klar bild av hur jag nu skulle lägga upp träningen en tid framöver. Uthållighetsträningen skulle bytas ut mot träning som ger lite form och fason på de muskler jag faktiskt är beskaffad med. Vi får se hur det går. Efter ett första riktigt tungt träningspass idag kände jag hur maginnehållet åkte jojo i kroppen. Jag antar att det tyder på att jag tränat så att kroppen fått vad den tål.

Imorgon helgar jag vilodagen, på söndag blir det badminton, sedan gäller det att hålla i gymhatten på måndag igen!

Godnatt!

Den här gamla klassikern var det sannerligen inte igår jag åt. Om jag inte missminner mig så var det Bengt Alsterlind som lärde mig att tillaga den i TV-programmet Hajk någongång i början av åttiotalet. Det var så pass länge sedan jag åt just den här versionen av knäckemacka att jag pillade i mig två stycken idag. Mycket smakfullt och mättande.

Idag mina damer och herrar har jag plockat ner julstjärnan. Jag skulle ljuga om jag sa att det kändes helt okej att ha den kvar så länge. Jag skäms lite, det gör jag faktiskt och övervägde en stund innan jag satte de här raderna på pränt, men nu är det gjort. Julen har alltså äntligen dansats ut.

Godnatt!

Ja, ni ser ju själva, våren hänger i luften. Visserligen hörde jag en meteorolog säga att man skulle plocka fram vinterjackan igen till helgen. Det gjorde mig lite illa berörd, så jag skyndade därför in till Weibulls och köpte på mig en massa vårfröjd i form av kryddfrön. Då har jag lite att sysselsätta mig med när alla andra går ut i vinterjackan. Jag ska försöka låtsas som ingenting. Låta minusgraderna passera.

Inne i stan idag lyckades jag notera att Håkan Juholt följer efter mig. Jag kan ju inte lova att det är så, men att dyka på honom vid två tillfällen inom loppet av två dagar tycker jag känns suspekt. På City Gross i Kungens Kurva avslöjade jag hans närvaro första gången, men gud vet hur länge han följt efter mig innan dess. Han stod i kön och låtsades handla.
Idag stod han i hörnet av Sveavägen, Kungsgatan och fingerade ett telefonsamtal när jag kom upp från tunnelbanan. Inte så övertygande. Nåväl, det ska bli intressant att se var han dyker upp härnäst.

Än har jag inte vågat mig på balkongfikan. Idag blåste det ju så man fick snöra fast peruken. Jag måste avvakta tills håret är utom fara innan jag sätter mig tillrätta i solen.

Godnatt!

De ömt vårdade chiliskotten har nu äntligen nått första omplanteringsanhalt. De har växt upp till ståtliga små plantor i det lilla drivhuset. Men nu är det dags att möta det verkliga livet utanför. Nu gäller det att hålla måttet och visa framfötterna, annars slutar livet tvärt där i fönsterkarmen. Då spelar det ingen roll hur gröna fingrar jag har.

Saltsjö-Boo har varit en av mina arbetsdestinationer idag. Det kändes lite som att åka tillbaka ett par veckor i tiden rent vädermässigt. I Saltsjö-Boo låg snön fortfarande heltäckande i buskar och snår, ja inte bara där kändes det som. Det var dessutom rejält blåsigt när jag skulle till att plocka fram maststativet. Det drog ut lite på tiden idag i den minutiöst pimpade Saltsjö-Boovillan. I ärlighetens namn blev det till och med lite stressigt. Det är vid dessa tillfällen man vill att allt ska gå som smort. Helst vill man inte att den lilla fjärrkontrollen till fjärrutlösaren ska försvinna spårlöst, när mäklaren dessutom står och håller krampaktigt i den upphissade masten, i vinden som tidvis är byig.

Fjärrkontrollen är ungefär 5x2 cm stor. Den är alltså inte mikroskopiskt liten, men likväl borta. Jag sneglade mot mäklaren och frågade om hon hade bråttom för jag insåg att det här kunde ta tid. Jag tittade igenom alla fickor i jackan och byxorna. Tog ytterligare en titt i kameraväskan och påbörjade vidare en koll i bilens alla tänkbara vrår, men fjärrisen förblev borta. Vi hissade ner maststativet. Mäklaren tog en sista titt i bilen innan vi gav upp. Det visade sig bära frukt, hon behövde bara visa sig vid bilen så hoppade fjärrkontrollen fram. Sånt känns. Dumt.

Imorgon ska jag nog våga mig på den där balkongfikan.
Tills dess önskar jag er en god natt!

Vårdagjämning, sug på det! Nu har vi äntligen tagit oss förbi den tröskel som visar vägen mot våren på riktigt! Nu gäller det bara att härda ut till natten mellan den 26:e och 27:e mars då vi vrider fram klockan till sommartid. Sanna mina ord, nu står det inte på förrän bikinin plockas fram ur byrålådan.

Vad jag förstår ska det bli ganska ljummet senare i veckan. Eller är det bara något som jag hittat på? Nu blir jag osäker. Pohlman jobbar ju inte kvar inom televisionen så jag vet inte om prognoserna är tillförlitliga.
Nåväl, om det nu blir som jag tror, ljummet i veckan, så ska jag försöka mig på en balkongfika. Jag tror jag får börja i den änden i allafall. Ett tag tänkte jag om jag skulle gå direkt på frulle på balkongen, men jag tror det kan bli lite i svalaste laget.

Först måste jag rensa upp efter vinterns begivenhet i form av fågelfrön. Sedan finns det inget som hindrar mig från balkonghäng. Det får bära eller brista. Jag ser redan fram emot det!

Godnatt!

Visst måste man väl se det som ett rejält framsteg i vårförberedelserna att Djurgårdsbrunn satt fram solstolarna? Utefikan kändes helt naturlig trots att termometern fortfarande bara visade 6 plusgrader. Man står liksom ut, för att man så gärna vill njuta helhjärtat av vårsolen. Jag ska inte säga att jag frös, men jag kan heller inte säga att jag var helt igenom varm.
På det hela taget var dagen ute på Kungliga Djurgården härlig! Med rosor på kinden och solsken i blick gick vi längs kanalen och flanerade tillsammans med hundratals andra stockholmare.

En av de soltörstande flanörerna var Ian Wachtmeister. Detta ögonblicksmöte lät oss förstå att han förmodligen inte har speciellt mycket drag under galoscherna år 2011. Jag är väldigt osäker på om han ens hade det i början av 1990-talet när det begav sig. Nåväl, vi ska inte ägna mer tid åt detta lågvattenmärke.

Djurgården visade sig i övrigt från sin allra bästa sida. Solen stod som spön i backen och sällskapet lämnade inget övrigt att önska. Jag kan nog säga att jag kände mig lite lycklig där i solen med en kaffe i handen.

Kvällsstund har guld i mund! Jag knep ett set av mr P idag. Det var banne mig på tiden efter en otroligt negativ nedåtgående spiral. Eller piral som Majsan i Sällskapsresan skulle ha sagt. Nu vänder det, jag känner det på mig.

Imorgon ska vi ta oss an vårdagjämningen!
Godnatt!

Siri-Lo får äta på min tröja, hon är den enda som får göra det. Idag har vi hängt lite hon och jag. Vi har hunnit med en härlig vårpromenad bland tinande snödrivor och hundbajskorvar. Ätit mellis och skojat i soffan. Siri-Lo har dessutom som pricken över i, visat mig att hon kan krypa både framåt och bakåt. Helt klart fina timmar i Bagis.

Det hänger en riktigt läskig måne här utanför fönstret. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot kommande natts skörd från Sleeptalk-applikationen. Det kan bli hur obehagligt som helst att lyssna av. Eventuellt samlas alla hittills insamlade spökljud och nattprat på en och samma ljudfil inatt. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag vågar lyssna av den på egen hand imorgon.

So long långkalsong!
Godnattskräck,
önskar
Drak-Ulla

Ja, alltså vad säger man? Det var tydligen inte bara ett rådjur som strök på foten när Runar härjade med hagelbössan.

Idag vill jag egentligen inte skriva en endaste rad om snön. Men så sitter jag här och gör det i alla fall. Det är ju för sorgligt! Jag hörde att snön aldrig legat kvar så länge i Stockholm som den här vintern. Fem månader har vi trevat runt i vit terräng här i huvudstaden. Nästan ett halvt år! Det känns ju helt absurt när man tänker på det.

Så jag slutar genast att tänka på det.

Häromdagen skickade jag ett förhållandevis allvarsamt mail till en arbetsgivare. Jag formulerade mig korrekt och koncist. Jag skrev mailet via min mobiltelefon och efter avslutande rader underteckande jag med mitt för och efternamn och vänliga hälsningar. Så långt allting väl. Precis när jag tryckte på skicka ser jag till min förskräckelse att det står Excorsistskit under mitt namn!

Jag skickar alltså ett allvarsamt mail till en arbetsgivare och underteckar med:

Mvh
Isabelle Carlqvist
Excorsistskit

Det är vid sådana tillfällen man får en inte allt för liten klump i magen av ångest. Det är då man vill krypa in i datorn och hämta tillbaka sin pinsamhet. Det förstnämnda inträffade med full kraft, det sistnämna gick inte att utföra. Så vad göra? Antingen låter man det vara och låter arbetsgivaren tro att man skaffat sig en ny titel. Eller så ringer man upp och bjuckar på ett skratt med efterföljande försök till förklaring.
Själv lyfte jag luren.

Därmed önskar jag godnatt!

I det moderna samhället måste allt vara HBT-vänligt.

Idag slank jag förbi gymet igen. Det var en bra dag för träning visade det sig. Jag slapp trängas med folk som gör närstudie av nagelbanden. Jag slapp faktiskt att trängas överhuvudtaget. Det måste vara glädje i en liten ask. Till råga på allt kände jag mig stark och pigg, faktiskt starkare och piggare än på länge. Jag tror kanske att vårblodet har börjat pumpa i ådrorna. Det där blodet som är lite varmare och friskare än vinterblodet. Det där blodet som fått lite extra näring av vårsolen och plusgraderna i luften. Så det var med ovanligt lätta steg jag klev ut på trappan efter träning idag.

Med vårblodet pumpande i venerna fortsatte dagen i sundhetens tecken. På Willys handlande jag en hel korg med frukt och grönsaker. Morötterna trängdes med broccoli, äpplen och vitkål. Lite nötter i form av mandlar trillade också ner i korgen tillsammans med bananscharlottenlök, paprika och potatis.
Jag tyckte mig se avund i kassörskans blick när varorna gled förbi henne på bandet. Eventuellt önskar hon sig också en morot istället för den där kakan till kaffet, men hon kan inte stå emot grupptrycket i fikarummet.

Nåväl, det blev en attans god potatis och broccolisoppa som avslutning på denna dag.

Godnatt!

När jag stod och väntade på fikasällskap vid Skanstull idag roade jag mig med att läsa tidningarnas löp. Illustrerad Vetenskap var den som bäst fångade mitt intresse med den här bilden. Är det ett djur?
Läser man intill bilden står det att man kan få se unika bilder på världens mest hårdföra djur. Betyder det att bilden vi ser föreställer ett djur? Jag är fortfarande inte övertygad. Hade inte mitt fikasällskap dykt upp så fort, hade jag gått raka vägen in och köpt tidningen. Illustrerad Vetenskap hade tryckt på exakt rätt knappar hos mig med den här löpsedeln. Jag blev väldigt intresserad av att få reda på mer om ett djur som ser ut som en dammsugarpåse i ansiktet.

Hur stort är djuret? Det tycker jag känns väldigt avgörande för exakt hur rädd man behöver vara för dess existens. Är det litet som ett kvalster tror jag att jag skulle kunna överleva ett möte med den. Om den däremot är lika stor som den dammsugarpåse den ser ut som, skulle jag vid ett ev möte med den antagligen avlida av skräck. Kanske också med tanke på att det är ett av världens mest hårdföra djur.

På vilket sätt är det hårdfört? Är det aggressivt och äter upp allt i sin väg? Eller är det för sin egen överlevnad som detta väsen har en tuff inställning till omgivningen?
En tröst skulle ju i så fall kunna vara att den inte ser jättesnabb ut. Jag tror jag skulle kunna springa ifrån den ganska lätt. Men i gengäld kan ju en närkamp leda till svåra stick och rivsår med tanke på de där klorna. Eventuellt kan jag överleva en sådan fight bara genom den enkla anledningen att den ser ut att sakna ögon.

Imorgon måste jag nog faktiskt köpa tidningen för att stilla min nyfikenhet och kanske också kunna undanröja eventuella hot från världens mest hårdföra djur.

Ett nervöst Godnatt önskar jag eder!

Det finns ingenting jag tycker sämre om i vardagen än att sitta i bilkö. Jag behöver inte uppleva det allt för ofta numera eftersom jag oftast blir tilldelad jobb i söderort. Men så händer det ibland att jag får ta jobb på andra sidan stan, idag var en sådan dag. Nu när Bettan förärats med nytt avgasrör och allt. Såklart hon blev sur när hela Södra länken puttrade fram i trettio. Inte blev det ett dugg bättre på Essingeleden trots att klockan var strax efter tio på förmiddagen.

Bilköer skapar någon slags kemisk reaktion i min kropp och knopp som får mig att bli ångestfylld och rastlös på samma gång. Från ingenstans bubblar en irritation upp och jag slår vad om att pulsen höjs några slag också. Jag kan inte se själva bilköandet som något annat än fullständigt meningslöst. Det är, enligt mitt sätt att se på tillvaron, ett helhjärtat slöseri med tid och energi.

Eller finns det egentligen någon djupare mening med att sitta i bilkö? Är det något som hittats på för att vi stressade själar ska få tid för eftertanke och kontemplation? Tid att förstå vad det är som gör oss just så stressade?
Idag försökte jag verkligen att hitta den där meningen. Andas djupt och känna in, hitta bilköns innersta väsen och förstå dess existensberättigande. Jag lyckades föga. Inte förrän det tunnade ut i höjd med hårnålsavfarten mot Bromma ljusnade min horisont.

Imorgon är det söderort igen, det gläder mig.

Godnatt!

Idag var dagen D för Bettan. Slut på allt raggartrams! Bettan skulle bli vårfin och för att kunna bli det så var hon tvungen att bli bortlämnad till pojkarna i verkstan. Hon var nervös och grät lite när jag gick därifrån, men jag tror hon lugnade ner sig fort.
Nu är Bettan glad igen och jag är lite fattigare. Men det får det vara värt för att höra Bettan spinna som en katt. I nästa vecka kommer den nya kofångaren att sitta på plats också. Bettan kommer att möta våren i ett helt nytt läppstift.

Att transportera hem en Fatboy deluxe visade sig vara mycket enklare än vi hade kunnat föreställa oss. Fröken M skulle ge bort den i present och postbudet gjorde ingen hemlighet av att den tog väldigt mycket plats på lagret. Det var ett sådant paket som inte lämnades ut över disken utan var tvunget att skjutas ut genom lagerdörren. Vi förstod ju att paketet skulle vara stort, men hur stort? Vi stod spända av förväntan vid postutlämningen, hörde hur paketet hasades fram över golvet inne på lagret. Jag ska ärligt säga att jag snuddade vid tanken att det kunde vara stort som en folkvagnsbuss.
Nåväl, där gick jag bet tack och lov! Det var lagom stort för att det inte skulle gå in i bakluckan på bilen. Lagom stort för att inte kunnat bära i famnen. Lagom stort för att behöva hasas fram över butiksgolvet innan en lämplig bärmetod listats ut. Likt två kvinnliga motsvarigheter till Macgyver använde vi ett nylonsnöre och lite gaffatejp, sedan var saken biff. En Fatboy har funnit ett nytt hem!

Godnatt!

En angenäm helg håller på att ta slut.
Det har varit lagoma doser av sol, trevligt sällskap och god mat.

Gårdagskvällen erbjöd middag i Gröndal och tillhörande schlagerfestival. En efterlängtad lekstund med ljuvliga lilla Majken gick också av stapeln. Hon hade dukat upp picknick på vardagsrumsgolvet och visade senare med imponerande stolthet upp en påse små plastormar med en flott gest.

Schlagern ja, denna tillställning som i år mer än någonsin har levt upp till uttrycket "det vi älskar att hata". För min del tror jag nog att det sistnämnda stämmer bäst överens med verkligheten. Det har rakt igenom varit ett lågvattenmärke vad gäller produktion, manus och programledarinsatser. Jag har mycket svårt att se vart Sveriges största tv-underhållning lagt alla sina satsade slantar i år. Men detta har jag redan gnällt om i tidigare inlägg och det ska inte späs på igen. Vi får väl se hur Eric Saade klarar Tyskland och resten av Europa med sitt nummer.

Idag tog jag en sväng förbi Retromässan i Münchenbryggeriet. En liten enträgen kö hade bildats utanför entrén och det var inget snack om att det var många som ville ta sig en titt.
Helt begripligt, för vilken ljuvlig liten mässa det var! Det fanns allt en människa kan önska sig av saker från sextiotalet. Plastföremål i orange, gult och rött. Möbler i långa rader, där den ena stolen var snyggare än den andra. Industrilampor trängdes med Stig Lindberg-porslin och teakföremål. På det hela taget, en fröjd för öga och själ!

På kvällskvisten bar det iväg till Enskede Rackethall. Badminton av sällan skådat slag skulle avverkas. Vinnarskallen sitter på plats varje gång i bilen på väg dit, jag vet i ärlighetens namn inte var på vägen den kapitulerar och byts ut mot en "Det vore ju kul om jag vann ETT set-skalle". Formen har svajat som en flaggstång i kuling den senaste tiden och idag var inget undantag. Jag lyckades knipa ett set gudbevars, men det är inget det talas högt om på stan direkt. Nästa gång kniper jag ett till!

Imorgon ska Bettan få lite extra tillsyn av experter. Jag tror hon kommer att uppskatta det, även om hon inte vågar erkänna det i nuläget. Hon är nog bara lite nervös.

Tills nästa gång! Tack för mig!
Godnatt!

Nu poppar de upp, vårtecknen. Det rinner små vårfloder av smältvatten praktiskt taget överallt och det dripp-droppar från taken. Medborgarplatsen vräkte på med det bästa vårtecknet av dem alla, uteserveringsförberedelser. I en enda stor hög låg rottingstolarna i solen. Folk kunde inte ens vänta med att slå sig ner tills de stod på sin plats, så mycket hade de längtat. Och dessa otåliga smygsittare speglar nog ganska väl det vi alla lite till mans känner just nu. Vi vill ha vår!

Vi vill kunna byta ut dunjackan och de tjocka vinterkängorna. Låta vårt transparenta vinterskinn dränkas i vårsol. Låta oss fullständigt översköljas av den ljuva men återhållsamma värme som solen skänker en tidig vårdag.

Personligen längtar jag efter den dag då sopmaskinen kör ut från sitt garage. Jag minns speciellt en vårkant när jag var liten och gruset sopades bort från gatorna, då plockades den lilla smala åttiotalsskateboarden fram ur sin vintergömma. Sedan susade jag nerför backen på Övre skogsbacken tills knät fick ett blodigt sår. Då ångrade jag att skateboarden inte fått stå kvar i sin vintergömma och förbannade våren alla dess aktiviteter.
Det skulle jag aldrig göra nu!

Godnatt!

Idag har det varit ett klassiskt aprilväder. På morgonkvisten lyste solen och banne mig om den inte värmde lite också. I eftermiddags drog det ihop sig till skokartongsväder igen, med fjäderlätta snöflingor som yrde i vinden.
Är tanken att det ska bli vår i år också eller? Kung Bore har ju klart och tydligt visat vem det är som bestämmer menar jag, så det skulle ju vara kul att få veta om man ska satsa på en ny vårgarderob eller ytterligare en halsduk.

En som inte behöver tänka på vårgarderoben är lilla Ronja. Hon låter matte borsta med kardan lite då och då sedan är hon redo för våren. Idag fick jag för mig att hon inte ens längtar speciellt mycket efter varmare tider. Hon skuttade som en yster hind i den sockriga snön, som om det inte fanns någon morgondag. Borrade in ansiktet i snövallarna och kramade verkligen ut sista droppen ur vinterhalvåret. Hade jag haft hälften av den energin skulle jag skratta mig lycklig! Det var härligt att se!

Imorgon kanske jag hittar lite energi.
Godnatt!

Idag har varit en sådan där dag då jag har haft huvudet under armen. Och vi vet ju alla att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Så jag har rört på mig en del under dagen.

Jag har ignorerat Bettans hål i avgasröret länge nog nu. Idag gjorde hon klart för mig att det inte är läge att vänta så mycket längre. Över en natt förvandlades hon till Raggar-Bettan med stort R och under motorhuven har en V8 motor växt fram. Det smattrar på rätt bra, alldeles tillräckligt för att jag skulle åka förbi Västberga Bilservice och beställa tid. På måndag är det slut på raggartramset. På måndag blir Bettan åter den lilla timida röda pärlan i Johanneshov. Den ärtiga lilla röda som inte behöver puttra högt för att dra uppmärksamheten till sig.

Imorgon är en annan dag.
Godnatt!

Farbror Blå som mitt i gatan står. Idag var det några olycksaliga som hade drabbat samman med sina bilar i en korsning. Det var avspärrat och länsman höll myndigt upp handen för att visa att vi inte under några omständigheter fick passera. Så vi blev stående i en prydlig rad, med motorn avstängd. Kön växte sig allt längre såg jag i backspegeln, alla stod lydigt kvar. Alla utom en, som uppenbarligen hade lite mer bråttom än oss andra. Vederbörande gjorde en snabb gir ut i vänster körfält, gasade på så att det skrek om däcken. Sedan körde han förbi oss alla, även Farbror Blå och den arbetande ambulanspersonalen i korsningen.

Vad hände med den berömda hänsynen, som de flesta vanliga människor har en lagom dos av. Vad hände med medmänskligheten?
Ju längre man lever sitt liv desto mer inser man att de finns överallt, rötäggen. Dem som Farbror Blå borde knäppa på näsan. De som ibland borde får smaka på sin egen medicin. De som inte tar andra människors liv på allvar, utan ser jorden snurra kring sitt eget huvud.

Det är beklämmande, faktiskt en ganska sorglig syn.

Med detta säger jag godnatt!

Det är inte så kul att tvätta, men det är underbart att ha det gjort! Nu har jag nytvättade lakan i sängen och en säck kläder att vika. Lite heaven and hell.

Det är märkligt ändå hur man kan tycka att det är jobbigt att gå ner till tvättstugan med en säck tvätt. Sortera den hjälpligt i mörkt och ljust, proppa in högarna i var sin maskin och sedan dosera lagoma doser tvättmedel och sköljmedel för att sedan trycka på en knapp. Det är riktigt ansträngande.

Det känns lite gnälligt att känna så när man tänker på hur jobbigt det på allvar måste ha varit för de stackars kvinnorna förr. Då man lade tvätten i blöt ett dygn innan och sedan tvättade för kung och fosterland i bäcken. Liggandes på knä, gnodde man tygtrasorna tills händerna blev blåa av köld. Hade man tur kunde man värma sig i samband med att vittvätten kokades i lut i stora järngrytor. Det var på den tiden då tvättbräda hade en helt annan betydelse än idag.

Jag ska försöka att inte gnälla så mycket mer vid nästa tvättillfälle.

Tills morgondagen gryr,
Godnatt!

Det händer grejer i den lilla gröna kuvösen. Det växer så det knakar och sprakar där under plasttaket. Årets frön får med beröm godkänt vad gäller grobarhet. Det fullkomligt sprudlar av livskraft i de små jiffybriketterna.

I övrigt har jag dessvärre inget att tillägga.
Godnatt!

Är man bjuden till mr P på middag, antar inbjudan och går dit så rullar man alltid därifrån. Ikväll blev jag bjuden på äppel och pecannötspaj och det kan jag säga utan omsvep, det var den godaste paj jag ätit i hela mitt liv! Den omslöt tungan och svepte in gommen i den ljuvligaste av smaker. Jag tog tre bitar.

Nu ska vi se hur bra det går att sova på en sådan sockerbomb.

Godnatt!

Snart nog kommer den där skon att vara alldeles tillräcklig att gå utanför dörren med. Snart nog är vinterkängan ett minne blott. För varje dag som går smälter snön lite mer, idag regnade det till och med några droppar. Det måste ju vara första gången i år, åtminstone här i Stockholmstrakten, som nederbörden kom i smält form.

Idag har mina gröna fingrar fått jobba lite. Jag återfick två växter av fröken S igår och de fick lite extra näring och frisering. För att inte göra de andra växterna avundsjuka och besvikna lät jag näringslösningen gå laget runt. Förhoppningsvis kan detta få vilken vintertrött växt som helst att vilja skicka skott mot vårsolen.
Det man kan konstatera är att chilifröna i varje fall inte sparar på krutet. De växer så det står härliga till! Imorse hade alla utom fyra frön mött ljuset, i eftermiddags var det bara tre som fortfarande låg och lurpassade i jorden. Det går undan i det lilla växthuset på fönsterbrädan.

Nu ska jag försöka få till lite kvalitetssömn!
Godnatt!

Vad eller vem är det som avgör vad man smaksätter en ny fruktdryck med? Allt för många gånger har jag mötts av besvikelsens beska eftersmak när jag inser att den nya törstsläckaren innehåller citrus. Därför blev jag lite extra glad när jag såg ovanstående smaksensation häromdagen. Någon hade helt oblygt surplat i sig en Loka med smak av Melon och Baobab.

Jag har gått genom livet, närmare bestämt 36 år, utan att veta vad Baobab är. Vad är Baobab? Och framförallt vad smakar det? Jag är en nyfiken själ, ganska allmänbildad om jag får säga det själv, men Baobab har passerat förbi helt utan att fastna.
Baobab. Det låter lite som att det kan platsa bland godsakerna på ett libanesiskt middagsbord. Kanske en sås av något slag. Kanske närbesläktat med Hummus. Så vad är då Baobab?

Nu ska ni höra.
Baobab är ett träd som också kallas apbrödsträd och växer vilt i Afrika och delar av Asien. Trädet ger stora ätliga frukter men också blad och frön kan ätas. Trädet kan växa sig enormt omfångsrikt och stammen kan bli upp till 10 meter i diameter. Tydligen kan den här stammen bli ihålig och fungera som vattenreservoar för lokalbefolkningen under torrperioderna.

Låter som att det här trädet har många ess i rockärmen.

Bladen används till sallad men kan också torkas och pulveriseras. I Nigeria gör man en soppa kallad kuka av dessa pulveriserade blad, bara en sådan sak. Som om inte det vore nog använder San-folket fruktens frön som motgift till det gift man har på sina pilar.
Nåväl frukten då, som är en av ingredienserna i Lokas nya smaksensation tillsammans med melon, hur ter sig den? Jodå, det visar sig att Baobabfrukten inte heller sparar på krutet. Den är rik på c-vitamin, det är en seger för mig som är citrusallergiker och den används traditionellt mot feber och diarré. Frukten går att äta som den är, färsk, men går tydligen också att lösa upp i mjölk eller vatten, BINGO! Där har vi vårt användningsområde!

Finns det någon vettig människa som vågar avstå Baobab efter detta?

Godnatt!

NU är det vår! Det kan inte bli tydligare än så här! Det lilla chilifröet har vaknat till liv och slagit skott. Nu gäller det att plocka fram sina gröna fingrar ur vinterdvalan.
Jag undrar om jag måste gå och få lite manikyr eller om det räcker med att klippa naglarna? Det går inte att dundra fram med den nariga vinterhanden på dessa små späda skott, då dör de ju garanterat! Jag har till och med lovat bort några plantor, och det duger ju inte att ge bort en halvmessyr. De ska vårdas varsamt som ett barn.

Vad skönt det är när solen skiner! Då skuttar jag fram likt en Hagasessa över gatorna. Så att de rågblonda lockarna studsar mot huvudet. Ibland stannar jag till och utbrister; Tralala!
Sedan fortsätter jag ystert mina hoppsasteg, tills jag försvinner vid horisonten.

Godnatt våren, och ni andra!

Idag skriver vi första mars i almanackan.
Äntligen börjar vi närma oss en tid på året som i allafall ligger i närheten av det som kallas vår. Det är svårt att tro när man tittar ut genom fönstret men Herr och Fru Skata kan inte ha fel. De har börjat med årets nybyggnation i trädet mitt emot mitt köksfönster. De är ivriga, flätar noga in varenda kvist och det är riktigt rörande att se deras flit.

Konstruktionen är förmodligen noga uträknad och skulle få vilken byggnadsingenjör som helst att häpna. Det ska hålla när vårregnet piskar bladen utanför, skydda en mor och hennes sköra små ägg när stormen river i grenverket. Ge ett gäng skatungar en trygg och tvivsam uppväxt innan det är dags att prova vingarna. Kort sagt, fuskbygger man en konstruktion sex meter upp i luften kan det få katastrofala följder.

Jag har spelat in mitt första spökljud med Sleeptalk-applikationen. Ja, det är åtminstone vad jag tror. Det fångades kl: 05.47 på morgonen och så mycket kan jag säga, det är inte jag...tror jag. Det låter lite som en fågel som visslar en entonig kort ton. Jag har funderat mycket kring vad det kan vara eftersom jag kanske inte riktigt fullt ut vågar tro på spökteorin.
Om det nu är en fågel, så torde den ha sjungit väldigt högt och ljudligt utanför mitt fönster för att fastna på min inspelning. Dessutom brukar ju fåglar inte börja ge hals förrän solen stiger upp och än orkar solen inte ovanför horisonten vid den tiden.
Så vad återstår? Det måste helt enkelt vara spöket Laban som pockar på uppmärksamheten.

Vi får väl se om han vågar ge sig tillkänna inatt igen.
Come out, come out where ever you are!

Iiiiih!
Godnatt!