Hösten visade sig från sin bästa sida under helgen. Under morgontimmarna dansade varenda älva i hela Småland över sjön. Sakta, svepande nästan lite magiskt. På senare år har jag lyckats komma överens med den här årstiden. Jag har sett den med andra ögon, faktiskt lärt mig att tycka om den. De brandgula lönnlöven känns inte längre så hotfulla som förr. Det känns bra.

Det är nu som sommarens blommor bjuder på dessert. Jag har samlat frön från Rudbeckia och Fjädervallmo, Sömntuta och Alunrot. Har jag tur så bjuder dem åter upp till dans nästa år, färgsprakande och livskraftiga. 

I början av året sådde jag Sockermajs. Jag ska erkänna att jag inte hade speciellt stora förhoppningar. Jag gjorde det mest för att se om det gick att få dem att gro för utplantering. De små skotten stretade på under växtlampan hela våren, allt medan dagarna fortfarande var alldeles för korta utanför fönstret. De tog sig och fick till slut plats bredvid pallkragarna på landet. När jag satte dem i jorden såg de mest ut som ett ovanligt stort men ganska ledset grässtrå. Förhoppningarna var som ni förstår fortfarande väldigt små.

Så kom sommaren och det var verkligen inget idealiskt väder för små majsplantor. Ett tag såg det nästan ut som om allt liv runnit ur dem. Jag duttade med dem ändå, gav dem näring och peppade lite håglöst för att de inte skulle ge upp helt. Så kom hösten, Sockermajsen gjorde fortfarande inget större väsen av sig. Stod mest där med sina små borst och vajade i den varma höstsolen. Kanske hade även jag nu tappat tron på att det kunde finnas något där under blasten. 

I helgen drog jag upp plantan, lite nedslagen över resultatet. Kanske inte jätteförvånad, men ändå lite besviken över att Sockermajsen inte höll exakt vad den lovade. Extra härdig och allt, perfekt för småländska höglandet. 

Men vad var det där? Satt det något dolt där inne i bladverket? Jag drog av bladen ett efter ett och minsann, där inne låg den sötaste och antagligen minsta lilla Sockermajskolv som någonsin skådats. Den var knappt större än en tumme men med alla de kännetecken som en majskolv ska ha. Borsten på toppen och kornen längs sidorna. Vilken glädje! Jag hade trots allt lyckats med att driva upp en liten kolv. Den smakade precis så sött och gott som färsk majs ska göra. Nästa år ska den får stå varmare, jag ska dutta ännu mer med plantorna och kanske, kanske kan jag då få grilla en majskolv som är stor nog att inte trilla ner mellan gliporna i grillgallret.  

Godnatt!

Så kom den då, det efterlängtade värmen och solen. Det här har verkligen varit ytterligheternas sommar. Nu verkar det dock äntligen som att det parkerat sig ett riktigt härligt högtryck rakt över Björkhagen och ingen njuter mer än jag.  

Med solen mognar frukt och bär. Vid sommarstugan dignar det av godsaker. Hallonen har slagit alla slags rekord och jag undrar om inte krusbärsbusken också levererat maximalt. Igår provade jag årets bästa loppisfynd saftmajan. Jag kan inte direkt påstå att den gjorde mig besviken. Drygt en liter färdig saft på mindre än en timma. Hur har jag kunnat leva utan denna fiffiga uppfinning förut? Den här saftmajan kommer att gå varm framöver det är ett som är säkert. 

Imorgon ska jag prova att göra marmelad, dock ej i saftmajan. Jag hittade ett recept som jag praktiskt taget inte kunde motstå. Krusbärsmarmelad med Kardemumma. Personligen tycker jag knappast att det kan låta godare än så. Jag återkommer med betyg senare.

Med den efterlängtade värmen kommer också torkan. Det är märkligt ändå att det faktiskt kan torka upp så snabbt i skog och mark efter den extremt regniga sommaren. Om det var torkan eller inte som gjorde att elden spred sig så kraftfullt i mitt älskade Eksjö vet jag inte. Jag satt och drack mitt morgonkaffe när jag läste att det brann i de vackra gamla träbyggnaderna. Det gjorde ont ända in i hjärteroten. Hur mycket brann det? Var exakt brann det? Hur mycket hade gått förlorat? Innan jag visste vidden av det ska jag erkänna att jag var riktigt bekymrad. En del av den stad jag alltid känt mig som mest hemma i höll på att gå förlorad. När jag åkte förbi kvällen efter för att ta mig tillbaka till Stockholm pyrde röken fortfarande. Två brandmän satt och torkade svetten vid en brandpost som frustande sprutade vatten mitt i gatan. Jag hoppas innerligt att det som gått förlorat får tillbaka sin charm i samma stil som före branden. 

Godnatt!

 

Sommaren är kort, det mesta regnar bort. I år går det ganska lätt att identifiera sig med den där texten. Det blir dock så roligt som man gör sig. Man kan ju dra på sig en regnkappa och njuta av ledigheten iallafall. Stoppa munnen full av regnblöta smultron eller hugga lite ved. Semester är det ju likväl, ingen blir ju gladare av att älta dropparna. I år blev det som det blev, ett mellanår på väderfronten. Man får ta nya tag nästa år och köpa en charterresa till vintern för att inte försmäkta.

Det är lika bra att se det från den ljusa sidan. Det grönskar ju åtminstone som aldrig förr i skog och mark. Kantarellerna lyser som bloss på mossbeklädda tuvor. Det är liksom bara att skörda tills man inte orkar bära mer. Blåbären går inte heller av för hackor, men det som faktiskt slår alla rekord är hallonen. Kvistarna vid sommarstugan bär så mycket frukt att de kröker sig. Hittills i år har vi skördat 11.5 liter. Mamma är den som är flitigast i hallonsnåren, ett riktigt hallonproffs om jag ska vara ärlig. Vi får se vad hallonsäsongen slutar med för rekordsiffra den här gången. Idag passade jag på att göra hallon och rabarbermarmelad med spår av vanilj. Det blir premiärsmakning på frukostmackan imorgon. Det ser jag fram emot!

Godnatt!

När jag var liten åkte vi ofta på bilsemester. Vi bilade runt Sverige och besökte de flesta av de sevärdheter som vårt land har att erbjuda. Vissa av dessa resor minns jag bättre än andra. Minnet var dock inte så kraftfullt när jag var yngre har jag märkt.  När jag nu som vuxen besöker samma orter och sevärdheter är det oftast som att besöka dem för första gången, trots att jag som liten kicka redan upplevt samma sak. Trosa är en sådan liten ort. Varför har jag inte besökt den lite oftare som vuxen? Vilken vacker pärla på kartan! Inte nog med den idylliska ån som slingrar sig likt en tunn blå sytråd mellan husen och snickarglädjen, Stockrosorna och verandorna, de har en vacker skärgård också. Med mindre än tio mil från min ytterdörr till Trosa lär det blir fler besök där, kanske redan i år. 

Länge har jag vi också tänkt besöka Julita gård, ett vackert storgods i hjärtat av Södermanland. Jag kan bara fantisera om hur det måste ha sett ut på den tid då tobaksfabrikören och grosshandlaren Johan Bäckström köpte Julita i slutet av 1800-talet. Han flyttade så småningom till Stockholm och byggde upp den Svenska Handelsbanken och Münchenbryggeriet och lät sonen Arthur Bäckström ta över Julita. Han var den sista som bodde och verkade där innan gården donerades till Nordiska museet vid hans död. 

Den gigantiska parken på Julita fängslar mig. Den är välhållen som enastående. I de stora stallarna ligger höet lika fluffigt på golvet som det kan ha gjort på tiden då det begav sig. Man kan nästan höra hästarna frusta mellan väggarna.

Hade vi kommit något tidigare på året så hade Pionsamligen stått i full blom. Nu satt endast några små tappra blommor kvar på stjälkarna. Rosenträdgården hade däremot sparat sin blomning till oss. En samling rosor från 1920-talet prunkade, och jag behöver knappast säga att det doftade magiskt. 

En fin liten semestertur. Sörmland har mycket vackert att bjuda på. Jag ska försöka bli lite mindre hemmablind. Hitta fler pärlor alldeles runt knuten.

Godnatt!

Jag skulle nog inte vilja påstå att sommaren direkt överfallit mig med värme och välbehag. Det har var lite av det vi vanligtvis kallar "En svensk sommar". Det vill säga ömsom regn ömsom solsken. Helgen som passerade gjorde det dock med verklig bravur. Det var över trettiogradersstrecket och jag badade utan att tramsa mig. Det var faktiskt riktigt skönt. Tack vare denna lilla solchock hann jag också med att måla ett par kvarvarande fönster och några vindskivor. Nu sitter jag och hoppas på att solen åter ska visa sig så att norrsidans vindskiva kan bli lika fin.

Fröken V och jag har också hunnit med att ta en tur till Västerbotten. Summa summarum två huggormar och en satans massa mygg, där slogs definitivt inga värmerekord denna gång, på något vis.

Men det går lätt att leva med dessa halvmesyrer när en ny liten varelse gjort entré i livet. Endast nio veckor gammal men ändå ganska kavat är Pennie det nya lilla charmtrollet i vår familj. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, tyckte att en valp var ett stort ansvar. Ett ansvar som jag först inte visste om jag var beredd att ta. Sedan Pennie klev över tröskeln har jag smält. Man kan helt enkelt inte låta bli att älska henne. Hon är redan någon som jag håller väldigt kär och är lika rädd om som mitt eget liv. Välkommen lilla fina du!

Godnatt!

Midsommarafton har passerat. Ni vet den där dagen på året då det måste vara vackert väder. Så pass vackert att vi svenskar kan ko-ack-acka runt majstången och äta matjessill med gräddfil och gräslök under bar himmel. Även i år var det mångas midsommardröm som gick i kras när de blygråa skyarna hängde tungt över landet. Jag firade min midsommar i Knivsta och här klarade himlen att hålla tätt hela dagen. Jag firade visserligen midsommar i samma tjocka stickade tröja som jag hade på på mig på skidresan till Åre. Men det blev midsommar iallafall. En trevlig sådan.

Vädret ja, det har ju hittills inte varit något som går till historien som en härlig försommar. Dock glömmer man lätt bort att förra årets juni månad var precis lika bedrövlig. Så än är hoppet inte ute, än kan sommaren ta fart. Jag föreslår att det sker lagom till jag går på semester. 

Jag har ju för avsikt att måla lite på sommarstugan också och det vore ju väldigt trist om inte det hann torka mellan lågrycken. Nej, sommar och sol minst hela juli är det jag röstar för.

Godnatt!

Nu ger det äntligen utdelning, allt duttande och vattnande. Det här små tomaterna har suttit på sin kvist och väntat på solen i några veckor nu. Vilken härlig känsla att till sist få smaka. Trots brist på sol var de väldigt söta och fina och nu håller vi tummarna för fler vad det lider. 

Jag tillhör dem som inte gärna badar, jag är en så kallad badkruka. Det händer såklart att jag tar mig ett dopp på sommaren, men vattentemperaturen bör ha passerat tjugogradersstrecket och det får gärna vara sol på himlen. Som ni hör är det ganska många parametrar som ska stämma för att jag ska våga mig ner i böljan. Ibland har dock nöden ingen lag. När bryggan ska läggas i måste någon bada. Det har liksom blivit jag, varje år. Numera är det alltså släktens största badkruka som tar det första doppet på sommaren. Det känns rätt ok att kunna stoltsera med det. I år var det dock lite i svalaste laget. Liksom alla andra dagar denna försommar blåste det rejält och jag blev så nedkyld att jag tvingades duscha skållhett ett bra tag innan fingrar och tår återfick sin känsel. Bryggan ligger dock på plats och det är ju huvudsaken.

Båten har också äntligen hamnat i sitt rätta element. Den är vacker som en dag och det känns skönt att den äntligen fick den omvårdnad som den behövde efter alla år. Det är också först nu jag förstår varför alla båtägare tar av sig skorna när det stiger ner i skutan. Man vill ju inte förstöra det man fejat och slipat på en gång. Det kan dock bli svårt att få igenom detta krav till övriga båtanvändare.Vi får väl se morfars lilla eka som ett fiskeredskap snarare än en statuspryl. Jag tror att morfar tycker det är helt ok.

Godnatt!