Jag hann bli medelålders innan pollenallergin vevade in mig i sitt nät. Jag håller på att bli tokig av klådan i ögonen. Tack och lov rinner inte näsan, det är bara ögonen som säger ifrån. Ni vet när det kliar sådär som på ett myggbett. Om man råkar klia tillbaka så kliar det bara ännu mer. Jag tar lite antihistamin för att komma till rätta med det värsta och det går an. Men fy för tusan vilket gissel att inte tåla pollen. Jag är inte alls förtjust.

Våren har än så länge inte visat sig från sin vackraste sida vädermässigt. Det blåser och småskvätter mest hela tiden. Det är ju nu det ska vara sol från en klarblå himmel så att vi kan fotografera studenterna vid någon vacker liten syrenbuske utomhus. Ibland undrar jag varför skolan ens bjudit in oss till fotografering. På vissa skolor, ingen nämnd ingen glömd, så finns det elever som inte ens kommer att ha ett minne av att de tagit det där fotografiet. Och om studentmössan nu råkar sitta rakt på bilden, så är det definitivt inte deras förtjänst i allafall. 

För ett antal år sedan fotograferade jag på en skola lite längre söderut i landet. Studenterna var så glada i hatten att en av dem passade på att sova en liten stund på främre raden under klassbildsfotograferingen. Klasskompisarna fick väcka vederbörande med jämna mellanrum för att det åtminstone skulle se ut som om det var en trevlig dag, även för hen. 

Jag vill minnas att jag läste någonstans att årets studentflak var förenat med lite hårdare restriktioner. Att det inte skulle vara tillåtet att spruta öl tills det rinner längs trottoarkanterna. Till glädje för oss fotografer som slipper huka oss och få utrustningen förstörd. Vi får se hur det går med den saken. Nästa vecka drar det igång på riktigt.

Godnatt!

Att öppna upp sommarstugan för en ny säsong är alltid en höjdpunkt, något jag längtar till. Det är lite att styra med så här på vårkanten. Nu man får man äntligen se vilka av förra årets planterade perenner som klarat vintern. Och vintern är ju som bekant ganska sträng på småländska höglandet. Det var glädjande att se att de allra flesta överlevt och nu ruvade på nya friska skott. Många låg ännu så länge bara och lurade i jordytan men om våren tar fart snart så kommer säkerligen även dessa små plantor att sträcka sina vintertrötta armar mot skyn. 

Årets nyförvärv i perennfamiljen får dock vänta ett litet tag till innan de kommer i jorden. De får nöja sig med utsikten från min balkong. Det visade sig vara ett klokt val med tanke på att termometern sjönk under nollan några nätter när vi var där. Visserligen är de lite härdade av Stockholms nattluft, men minusgrader vet jag inte om de hade tyckt om speciellt mycket.

Fröplanteringen är dock obligatorisk så här års. Pallkragarna ska grönska av både blommor och ätbara grödor, precis som vanligt. Nu hoppas vi bara på lite fjäderlätt vårregn så kommer det att gå bra för dem. I år kunde jag dessutom använda mig av extra god jord från egen kompost. Det kan knappast bli annat än lyckat tror jag. Komposten lever verkligen upp till mina förväntningar. Jag har varit duktig och luftat den några gånger om året och nu betalar det sig. Daggmaskarna är stora som kopparsnokar. Heja maskarna!

Till årets bestyr hörde även båtfix. Ni ser ju själva hur ledsen den är där den ligger och bara längtar ner i vattnet. Morfars vackra gamla eka har inte fått någon kärlek på många år och jag vill nog att den ska hålla ett tag till att fiska abborre i. Efter noggrann tvagning och lite slip fick insidan sig en rejäl uppfräschning och även utsidan tätades och målades. Den ska få sig ett lager färg till vid nästa besök och sedan är den åter redo för såväl gammelgädda som mört och abborre. 

Godnatt!

Det sa bara pang och så var det grönt i varenda liten buske. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas för dem som går genom våren med rinnande näsa och röda ögon. Själv ser jag våren med friska klara ögon och jag tycker om den. Det har jag inte alltid gjort. Årstidsförändringar som våren stod tidigare i spalten för jobbigheter och ångest. Numera kan jag dra på mig tunnare kläder och med tillförsikt faktiskt njuta av grönskan och fågelkvittret. Jag vet inte vad det är som fått mig att ändra synsätt och det gör egentligen detsamma. Huvudsaken är att jag njuter av våren istället för att känna hopplöshet. 

Mina skyddslingar på balkongen växer som om det var deras sista sommar. Och för vissa är det ju det. De flesta är perenner, men andra får jag faktiskt bara njuta av i år. Så det gäller att passa på. De har har alla redan satt knopp! Snart ska de få komma i jorden, bara ett litet tag till på min balkong. Bara ett litet tag till, så att den förrädiska nattfrosten är utom synhåll vid sommarstugan. Det skulle kännas så bittert och tråkigt om jag satte dem i jorden och de förlorade kampen mot Kapten Frost på en gång. Ett par veckor till får de stå ut!

I år blir året då jag för första gången ska ge vår eka lite kärlek. Den har stått till tjänst väldigt länge utan att den egentligen fått någon enda liten uppskattning tillbaka. Nu ska den få lite ny färg, en liten tätning och trädetaljerna ska fräschas upp ordentligt. Verkligen på tiden. Den ska bli en riktig liten sötvattenspärla som ligger och guppar i sjön i år. Det ser jag fram emot!

Godnatt!

Nu ska ni få höra berättelsen om människan utan lokalsinne. Det kan ibland löna sig att kunna orientera sig och hitta rätt. Motsatsen kan som ni förstår ställa till en del problem.

För en vecka sedan fotograferade jag ett objekt ute på Ingarö. För det mesta kan jag lita fullständigt på GPS:en, men ibland når man inte riktigt hela vägen fram till rätt destination. 

Den här dagen lotsade den mig till en gata som låg parallellt med den gata där jag hade mitt mål. Mellan dessa båda gator låg en liten skog. En sådan där skog som John Bauer målade på sina tavlor. Orörd, sank och ganska snårig. Jag frågade en äldre herre om vägen runt, men han förklarade att om jag tog vägen genom den lilla skogen skulle jag vara på plats inom bara några minuter. Sagt och gjort, jag började gå. Ganska snart såg jag mycket riktigt de hus som låg på den parallella gatan. Den äldre herren jag frågat om vägen hade haft rätt, det tog bara ett par minuter att gena. Och där kunde sagan vara all. 

Men jag lovade ju att berätta om människan utan lokalsinne, så historien är inte riktigt slut än.

Efter avslutat värv tog jag åter vägen genom skogen för att komma tillbaka till bilen. Och jag gick och gick och gick. Minutrarna staplades på varandra och jag insåg snart att någon genväg blev det alltså inte tillbaka. 

Jag kände inte igen ett enda träd, inte en enda stubbe eller sten. Allt var som om jag såg det för första gången. Jag måste ha gått i cirklar. Vid två tillfällen var jag tillbaka vid staket varifrån jag precis avslutat mitt jobb. Jag gick och gick och började till slut på riktigt känna obehag. Jag hade alltså gått vilse i en skog som var bred som en fotbollsplan. Jag började nästan tro att jag skulle bli kvar där i skogen över natten. Vem skulle tro mig om jag ringde och bad om hjälp att hitta ut från en skogsdunge?

Mobilen blev min räddning trots allt. Jag försökte via kartfunktionen och den blåa lilla GPSpositioneringen att orientera mig tillbaka till bilen. Över stock och sten, med skorna fulla av barr kom jag så till slut fram. Då hade jag yrat i skogsdungen i 45 minuter. 

Detta var berättelsen om människan utan lokalsinne. Jag har inget övrigt att tillägga. Allt talar för sig själv.

Godnatt!