Jag älskar att kunna spegla mig i Bettans motorhuv.

Det var ju inte utan att man blev lite kär i våren under helgen som gick och jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att låta bilen möta lärkans sång med blankpolerad lack. Sagt och gjort, nu är det Röda rubinen och jag på vägarna igen. 

Helgen bjöd också på en tur till Fiby Urskog. Det kanske kan låta lite mossigt, men närmare John Bauer än så tror jag att det är svårt att komma. Det ligger en bit utanför Uppsala och är ett naturreservat där människans inverkan på naturen varit så gott som obefintlig sedan 1700-talet. Där har naturen helt enkelt fått ha sin gång. 

Att stå tyst och lyssna var som balsam för själen. Fåglarna kivades med tystnaden om att låta mest. De turades om att vinna. Från fälten hördes Tranorna och på trädstammen längre in i skogen satt Hackspetten och trummade. Vilken dröm det måste vara att kläckas som fågelunge där. Vilken dröm att ta sin första fladdrande flygtur över mossbeklädd skogsmark. Skulle något gå galet, landar man i alla fall mjukt.

Godnatt!

Jag har tänkt att jag ska göra det länge nu, fotografera Stockholm i kvällsljus. Igår var det en riktigt klar och fin kväll. Lika hänförd som jag blev av den orangefärgade månen när den steg upp för någon vecka sedan, blev jag nu av solen när den försvann bakom horisonten som en glödgad kula.Väldigt vackert.

Det var fler som njöt av den vackra kvällen på toppen av Hammarbybacken. En och annan hade precis som jag varit förutseende och tagit kameran med sig. Så sänkte sig skymningen och mörkret över staden. Överallt tändes ljus och gatlyktor, Stockholm hade klätt sig i nattskjorta. Från toppen av backen ser man nästan hur långt som helst. Jag såg de stora kryssningsbåtarna glida in till kaj strax bakom de tomma slänggungorna på Gröna Lund. Vände man blicken åt andra hållet reste sig ett belyst Kaknästornet som en isblå pelare på Gärdet. 

När jag stod där och blickade ut över Stockholm så blev det plötsligt väldigt tydligt att det finns en väldig massa kyrkor i den här stan. Deras upplysta urtavlor och torn blev fina riktmärken för mina bilder. Sofiakyrkan var den mest iögonfallande och bredde ut sig ordentligt på toppen av Vita bergen. Katarina kyrka med sin gulvita fasad strax intill Mosebacke ville inte vara sämre.

Jag såg Maria Magdalena Kyrka mellan Slussen och Mariatorget och ytterligare ett litet stenkast bort stod Högalidskyrkan med sina karaktäristiska två torn. I Gamla Stan stod Tyska Kyrkan med sin livsfarligt sylvassa topp strax intill den Finska Kyrkan med sin kolsvarta blyertsspets.

Och så mitt bland dessa kyrkor stod Stockholms Stadshus och hukade sig med med sina förgyllda kronor. Det var en vacker vy jag hade där uppifrån toppen. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och titta. Se himlen fyllas av stjärnor och flygplan från Bromma flygplats. Men även en sådan här kväll har ett slut. Det blåste kallt och ulltröjan gjorde sitt bästa för att värma. Jag fick packa ihop och vandra ner. Med ficklampan i högsta hugg.

Godnatt!

Innerstan i all ära, men jag fotograferar helst inte där. Det är ett enda virrvarr av upptagna parkeringsplatser och när man väl hittar en ficka så kostar det bokstavligen skjortan. Nåja, det var ju i alla fall vackert väder, alltid något. 

För nästan exakt ett år sedan hittade jag den perfekta blåsippsbacken. Det fanns hur många som helst och de bildade nästan mattor där de stod i skogsgläntan vid grusvägen. I helgen åkte vi dit igen för att se om de tittat upp. Det hade de! Ännu inte så många, men tillräckligt för att jag skulle få lite extra vårkänslor. Jag tror jag ska åka dit om ett par veckor igen och kika. När blåsippan står och niger i backarna vet vi ju alla vid det här laget vad den säger. Det är vår. 

Godnatt!

Jag vet inte riktigt hur jag ska klä mig. Ena dagen får jag skotta ut bilen, nästa dag kvittrar fåglarna i kapp och vårfloden forsar över gatorna. Man får liksom gardera sig med mössan i väskan och vinterjackan lite nonchalant uppknäppt i halsen. 

Jag tror jag får lägga mina förväntningar på våren åt sidan för ett tag och koncentrera mig på att inne i min fönsterkarm, under odlingslampan växer det så det knakar. Det är underbart att se! Jag vårdar de små skotten som mina bebisar och än så länge uppskattar de min omvårdnad. Jag kan redan nu drömma mig bort till sommaren och tänka på hur vackert de kommer att blomma och hur söta de små tomaterna blir. Kanske skulle jag skola om mig och komma ut på andra sidan som trädgårdsmästare? Eller är det kanske förväntningarna på våren som är själva tjusningen? Jag stannar jag nog kvar i fotograffacket ett litet tag till i alla fall.

Godnatt!

Vilket bakslag, våren kom helt av sig. De stackars krokusarna hängde som små lila slamsor i rabatterna ute på Tyresö. Inte nog med det, jag hade ju bestämt mig för att låta de små talgoxarna och blåmesarna hitta egen mat framöver. Men när snön vräkte ner utanför fönstret och de små mesarna satt med bedjande blick på balkongräcket, föll jag till föga. Jag var helt enkelt tvungen att köpa en påse jordnötter till i år. Om jag ska uppskatta tiden det tog från det att jag satte upp påsen, till det kom en talgoxe och tog ett smakprov. Kanske 20 sekunder, inte mer. De var utsvultna de stackars små liven. Ja sanna mina ord.

Godnatt!

Jag vill bara passa på att skicka en hälsning från Drak-Ulla. Fullmånen vakar över oss som en jättelik sötvattenspärla på himlen. Idag var jag beredd. Ända sedan jag såg fullmånen i samma sekund som den steg över horisonten i höstas, har jag velat se den igen. Idag var det dags. Jag tog mig upp på toppen av Hammarbybacken och väntade enligt alla konstens regler. Strax efter kl 18 visade den sig som en röd skärva vid horisonten. När hela månen krupit över kanten var den orange som en apelsin. Så otroligt vacker! Jag hade kameran med mig och fotograferade för allt vad tygeln höll.

Medan jag stod där och hänfördes med min kamera joggade människor förbi, ivriga över att nå sitt bästa resultat för veckan. Kanske skulle magrutorna visa sig snart. Alla tycktes faktiskt helt omedvetna om fullmånens närvaro på himlavalvet. Eller så brydde de sig helt enkelt inte om detta storslagna sceneri.

Godnatt!

Det föll en liten sten från mina axlar igår. Bettan får vara med ett tag till om besiktningsmannen får bestämma. Och det får han gärna. Jag ska erkänna att det var lite av en mardröm att sitta där och vänta på att registreringsnumret skulle ticka fram på tavlan. Bettan stod bara och njöt av det vackra vädret och förstod antagligen inte alls vad som var på gång. Kanske tur, hon agerade lugnt och behärskat. Jag darrade som ett asplöv. Men det gick ju bra och nu är det ett år till nästa domedag.

Min mormor sa alltid att färgen på vårens första fjäril, visar vilken färg du får på din sommarklänning. I år kommer min sommarklänning att gå i brunorange ton. Lite murrigt kan tyckas, men sådana är reglerna. Nu kanske jag ska tillägga att det senaste tillfället då jag hade klänning torde vara i sexårsåldern. Då bar jag den allt igenom fina lilla tyrolerklänningen i rött och vitt. Det finns ett fotografi på mig, som är taget utanför min farmor och farfars hus. Jag ser ut att trivas väldigt fint i den lilla klänningen. Med all rätt, den är mycket fin. Men i år blir det alltså en något dovare ton som gäller.

Godnatt!

Det har varit några underbart härliga dagar nu. Solen har skinit och temperaturen har klättrat hela vägen upp mot femtongradersstrecket. Då glömmer man ganska snart bort att det endast var 14 soltimmar i januari och februari. Man vänder näsan mot skyn och bara njuter. 

Det är då väderleksrapporten med snö kommer som en kalldusch. Det skulle ju bli vår nu! Jag som till och med planerade att sluta mata fåglarna och istället göra vårfint på balkongen. Senaste nytt på väderfronten uppmanade mig att fortsätta ha vinterdäcken på. Det är alltså en omskrivning av snö och halka. Nåväl, snödroppen och hasselhänget kan ju inte ha fel. Våren kommer snart, den är bara lite trög i starten.

Godnatt!

Jag kunde inte bara låta det här huset passera när jag åkte tillbaka mot Johanneshov efter att ha varit ute på Värmdö. Det är något med det som väcker en massa känslor i mig. Av skyltarna att döma kan man ana att det varit en liten speceriaffär. Kanske sålde man tobak och tidningar, kanske skramlade det också om mjölkflaskorna där inne. 

Vem bodde på övervåningen? Antagligen densamma som drev den lilla affären en trappa ner. Det vore ju opraktiskt annars. Var det kanske 1950-tal när ruljansen gick som bäst och en och annan Volvo Amazon bromsade in på gårdsplanen utanför? 

På samma gång som huset gör mig nyfiken, tycker jag att det vilar ett obehag över hela härligheten. Det är något speciellt med gamla butiksbyggnader som känns lite spöklikt. Jag är inte helt säker på att jag faktiskt skulle våga ta mig en titt innanför dörren. Jag kan nästan se hur någon står där och iakttar mig på ovanvåningen bakom den skira gardinen.

Godnatt!

 

Det bästa med våren är alla frön som ska sättas. Idag pillade jag ner dem som förhoppningsvis ska bära frukt i form av tomater senare i år. På Impecta har jag beställt lite nya roliga sorter till årets plantering. Jag brukar ju vara den som håller mig strikt till kryddträdgården, men i år blir det lite annat också. En del till sommarstugan och fortfarande mycket ätbart till balkongen. Jordmandeln hade jag inte hört talas om tidigare. Det är gamal kulturarvsväxt som ovan jord ser ut som ett kraftigt gräs. Men det är under jord de ätbara knölarna bildas. De påminner lite om Jordärtskocka men mindre. Det ska bli kul att se om jag får möjlighet att smaka senare i år.

Mammutträd heter den största av alla levande organismer på jorden. Det kan bli omkring 4000 år och härstammar från Sierra Nevadas bergstrakter. Stamomfånget kan bli ända upp till ca 35 m. Det är en svindlande tanke att ett träd kan bli så gammalt och inte minst, så stort. Vårt liv på jorden tär sig rätt futtigt tidsmässigt i jämförelse om man säger så. Nåväl, Mammutträdets frön finns att köpa och jag kunde ju såklart inte motstå frestelsen. Givetvis går det inte att driva upp det till någon vidare storlek i vårt klimat, men bara tanken på att så ett Mammutträd gör mig lite glad.

Godnatt!

Till er som ännu inte har haft möjlighet eller brytt er om att ägna en timma varje onsdag åt Jills Veranda, vill jag säga, passa på att se det på SVTPlay nu. Det är väl investerad tid vill jag lova. Sällan har jag blivit så berörd av en programserie på TV som den här. Den har svept runt över precis alla färger på min känslopalett och det känns faktiskt ruskigt trist att den senaste veckans program satte punkt för en helt fantastisk serie. Agnes-Lo Åkerlind och hennes produktionsteam med Jill i spetsen har lyckats göra ett program som tar musik på allvar, utan varken tävlingsinslag eller lekunderhållning. Ett program som kilar sig in under huden djupare än alla andra. Det är intelligent, snyggt och medmänskligt. Kristallenjuryn lär inte ha speciellt svårt att göra sitt val för 2014 års bästa program. Kom ihåg var ni hörde det. Titta nu.

Det kändes nästan lite vårigt i luften när jag stack ut näsan idag. Ni vet när vinterjackan plötsligt känns lite för varm och halsduken ska vi inte tala om. Solen sken och det värmde faktiskt en aning på kinden när jag gick i det knastrande och ganska dammiga gruset över parkeringen. Som ni ser finns det fler som fått vårkänslor. Den lilla eken har tagit fart och det är inte särskilt svårt att hälsa den välkommen till ytterligare en säsong i min fönsterkarm.

Godnatt!

Det börjar bli dags att sätta frön. Ja inte alla förstås, men till de plantor som behöver lite extra tid på sig att växa sig starka och kraftiga. Chiliplantan är en av dem, tomaten en annan. Vid de tillfällen jag tagit mig an en tomatplanta har det just varit på det sättet, dvs jag har köpt en färdig planta. I år tänkte jag försöka mig på att dra upp ett par plantor från frö. Vi får se hur det går. Jag ska i alla fall ge det ett seriöst försök och lägga ner all min kärlek och omvårdnad på dem. I slutet av sommaren har vi svaret.

Förra årets odling i pallkrage blev ju som vi alla vet en riktig succé. En av de blommor som fanns med i fröpåsen med namnet sommarblommor var Blodklöver. Det var något av det vackraste jag sett i klöverväg. Precis som namnet avslöjar var den blodröd och i form av en droppe. Jag såg att Weibulls sålde just denna vackra lilla blomma som frö nu. Jag tror bestämt att det ska få växa några tuvor av den sorten vid sommarstugan i år också. Jag längtar tills odlingssäsongen drar igång på riktigt!

Godnatt!

Jag föreställer mig att det måste ha låtit och sett ut just så på tiden då det verkligen begav sig. Hästars frustande och stockar som drogs över knotiga rötter i skogen. Nordsvenska muskelpaket som tuggade ivrigt på sitt betsel och arbetade så flitigt att de ångade om deras kroppar. Den enda skillnaden från förr var att idag var det bara på lek. Våra förfäder drog timmer med sina hästar på blodigt allvar.

Idag har jag fått uppleva skogskörning med häst en bit utanför Uppsala. Efter detta är det inte svårt att förstå varför hästar sedan urminnes tider varit människans ständiga följeslagare. Samspelet mellan kusk och häst var fullkomligt bedårande. Det var inte bara tyglarna som talade om för hästen hur den skulle ta sig igenom banan, kommandon som höger och vänster fungerade lika bra. Djuren lyssnade så lyhört och kuskarna ville så mycket där bland träden denna råkalla marsdag. Det slamrade med kedjor, då och då ekade det ett gnägg mellan träden. Det är otroligt vackra och stolta djur. Morfar det här hade du tyckt om att se.

Godnatt!