Ännu en jul har lagts till handlingarna. Jag har konsumerat lika mycket godis och mat som tidigare år. Traditioner finns liksom till för att hållas vid liv. Några dagar visade Skåne dessutom upp sig från sin bästa sida med sol från en klarblå himmel. Havet låg i det närmaste vindstilla och det är just sådana dagar jag saknar västkusten som mest. Stockholm är vackert på alla sätt och vis men det är något speciellt med de där promenaderna längs stranden hos mamma. Doften av saltvatten och tång, vassruggarna och strandnyponen. Jag tycker mycket om dem. 

När jag tänker tillbaka på min uppväxts somrar så känns det otroligt lyxigt att ha haft tillgång till paradiset på promenadavstånd. Några tramp på cykeln så stod man där med sand mellan tårna och saltvatten till knäna om man så ville. Så är det inte nu. Trots att jag på senare år lyckats hitta ett och annat av sommarens smultronställen även här i Stockholm, så blir det lite mer av ett företag att åka iväg och möta vattnet. Visserligen badar jag inte så ofta så att det stör, men tanken på att ha sandstranden bara minuter hemifrån är lockande. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Så sant som det är sagt.

Godnatt!

Den kom, den sågs och försvann lika snabbt. Var det vinterns enda snö vi bevittnade? Kung Bore behöver nog höja sin spira lite högre för att vintern ska ta fart på allvar. Hur som helst, det föll ett litet täcke snö och jag hann se det gnistra i björken här utanför. Det kändes i alla fall vintrigt en kort stund. 

Klapparna är inslagna och den pyttelilla granen från mormor och morfar står redo på bordet. I den pyttelilla granen hänger pyttesmå röda kulor och pyttesmå polkagriskrokar gjorda av röda och vita pärlor. I toppen sitter en inte lika pytteliten guldgul stjärna. Det är en gullig liten gran. 

Innan plastgranen gjorde entré i vårt hem fanns en tid då vi åkte iväg och högg oss en. Jag minns att min bror sa att han alltid hade en föreställning om hur granen skulle se ut. En Disneygran helt enkelt. Och den hittade man ju aldrig. Man fick hugga den som mest liknade sinnebilden av Disneys julgranar. Oftast kände man sig lite missnöjd på väg hem, men när glittret och ljusen kom på plats stod man där och tyckte om den ändå. Jul blir det ju hur som helst, även i år.

Godnatt!

Att bo i Stockholm har sina fördelar och nackdelar. Det är vackert här, inte tu tal om saken. Både på sommaren och vintern. Har du spenderbyxorna på dig så kan du välja bland en uppsjö riktigt bra restauranger och barer. För att inte tala om skärgården, vilken lyx. Sen har vi ju Vasamuséet och Skansen. Att bo i Stockholm har verkligen sina fördelar.

Men jag börjar nästan tro att det goda håller på att vägas upp av det faktum att folk verkar ha jäkligt svårt att skilja på mitt och ditt. För tredje gången i år fick jag känna på inbrottets bittra eftersmak. Den här gången var det gamla Bettan som fick stå där med skammen och ett inslaget fönster. Varför ska det vara så svårt att bara låta saker som inte är ens egna vara ifred? Det är så in i norden energikrävande och syrefattigt att behöva reda i det som återstår med försäkringsbolag, polisanmälningar och glasfirmor. Det tar energi, och Gudarna ska veta att så här års är det svårt att fylla på reserven av den varan.

Jag vill bara bo här och känna mig trygg. Det är inte mycket jag begär. Jag vill bara bo här, utan att behöva känna mig rädd när jag går ner i källaren efter fem. Jag vill bo här och inte behöva titta mig över axeln varje gång jag nyttjar tvättstugan. Jag vill bara bo här och ha min bil i fred. 

Godnatt!

Det är lite kaosartat på stan så här i mitten av december. Svettiga pannor blandas med rödrosiga kinder. Håret står som en flagga på stressade julklappsköpare och köerna är till synes oändliga. Själv gick jag och hämtade mitt andra paket på posten idag. Jag har inte deltagit i julstressen. Jag har suttit hemma i soffan med en kopp kaffe och min dator. Där har jag vridit och vänt på olika klappförslag och nu är jag redo för julafton. Det känns ganska harmoniskt.

Ernst, mannen med julstämningen stämplad i pannan, gav mig också lite fina tips på vad vi kan liva upp julbordet med i år. Inget ont om de gamla klassikerna, men visst kan det väl bli lite tungt i magen ibland? Han gjorde en Äppelchutney med stänk av färsk ingefära och visst känns det väl som ett ganska piggt tillbehör bland julfavoriterna på julafton? Jag tror jag ska våga mig på det. Jag kan väl erkänna att jag blev ganska sugen på att testa hans ljuvliga Filoknyten med getost, pepparkaka och fikon också. Men man kanske ska ta en sak i taget, inte hotta upp julbordet med för många nyheter. 

Jag undrar jag om det blir någon snö att tala om här i år. Det känns onekligen ganska långt borta just nu. Årets tema verkar istället vara stormar. Jag hörde på nyheterna att det är nya vindar på väg in över Sverige. Kanske klarar vi oss här i Stockholm, men mor och bror kommer antagligen inte undan så lätt. De har uppenbarligen inte nog med de friska höststormarna, nu kommer vinterorkanen också. Kanske läge att sy fast peruken med ett extra stygn.

Godnatt!

Det har blivit lite av en tradition vid det här laget, Skansens julmarknad. Igår var det dags igen. Temperaturen höll sig visserligen strax över noll och snön lyste med sin frånvaro, men på Skansen stod julstämningen som spön i backen. Glöggdoft blandades med smaken av saffranssockerbulle. Räven raskade över isen och barnen dansade i ring. Ni hör ju själva. Till råga på allt lyckades jag även i år med konststycket att hitta ett par små söta klappar att ta med hem att lägga under granen. 

Det är något i mig som gör att jag formligen älskar Skansens olika gårdar. Så här i adventstider hade de smyckat dem på ett sätt som ganska exakt speglade den tid då dessa hus var i bruk någonstans i Sverige. Det knastrade från de öppna spisarna och julborden, i den mån man hade råd med något, stod uppdukade för att påminna oss om den tid som våra förfäder upplevt. I Delsbogården från Härjedalen berättade en guide inlevelsefullt och hängivet om livet kring juletid på 1700-talet. Dagen för julafton fyllde man golvet med halm som man sedan sov på. Bordet dignade av godsaker, ja till och med smör hade man kostat på sig att äta av så här års. Vår tids julskinka bestod istället av kalvkött som garnerats med nejlikor. Fint skulle det vara, även då. 

Men bäst av allt var ändå besöket i Älvrosgården. Det hade börjat skymma och redan ute på gårdsplanen hördes fiolmusiken. Inne i stugan satt dem, i skenet från den öppna spisen och stearinljusen spelade de folkmusik som skickade pilar hela vägen in i hjärtat på mig. Det kändes nästan lite högtidligt. Där satt vi, fyra stycken i publiken och de spelade lika innerligt vackert bara för oss. En fin avslutning på en frostnupen dag.

Godnatt!

Det lackar mot jul. Affärerna har börjat pynta och det gnistrar och glimmar i allehanda vrår. Tack och lov har de inte börjat med julmusiken än, men det är antagligen bara en tidsfråga. Varje stad och förort värd namnet ska också ha en gran. Den pyntas sedan till tänderna med ljus och hopp om en White Christmas. Där jag bor finns en gran, Björkhagen kan man alltså räkna med på förortskartan. Vad gäller pyntet är jag mer skeptiskt. Fem lampor fungerar i slingan som svingats upp i barren. Fem stycken, mer än så var Björkhagen inte värd uppenbarligen. Besparingar i närförort.

Jag har funderat lite på julklappar också. Har inte kommit så speciellt mycket längre än så om jag ska vara ärlig. Det är svårt med klappar, svårt att komma på något riktigt bra såvida folk inte berättar vad de önskar sig. Den enda som har ordning och reda på önskelistan i år verkar vara Siri-Lo. Tomten och jag får dela på samma lista, det ska nog inte bli så svårt. 

Jag har faktiskt aldrig varit den där sista-minuten-handlaren. Jag vill ha tid på mig att hitta det perfekta. Leta runt efter alternativ och kanske hinna ändra strategi. Det ska kännas bra att lägga klapparna under granen. Om en månad är det dan före dopparedan och jag hoppas faktiskt att paketplanerna hinner utkristallisera sig tills dess. För tillfället känns det lite osäkert.

Godnatt!

iPhone point of view. Ingen vidare utsikt om du frågar mig. Men där får den sitta under mina dagliga rutter genom Stockholm och dess kranskommuner. Då kan jag utan att tappa ögonen på vägen svara på samtal och lyssna till färdbeskrivningar. Den fyller sin funktion sannerligen.

Jag hörde på nyheterna att de sydligaste delarna av Skåne fortfarande har sommar. I inslaget intervjuades en man i shorts som livligt och kärleksfullt lovordade det skånska klimatet. Bilder på blommande rabatter och gröna björkblad susade förbi och vi som bor lite längre norrut förväntades antagligen bli avundsjuka. 

Men vad mig anbelangar så har jag fått uppleva tillräckligt många skånska vintrar och jular utan snö för att förstå att det är just snön och kylan som sätter pricken över i när tomten står på dörrmattan. Det blir liksom aldrig riktigt jullikt utan snön. Så farbrorn i shorts gör mig inte ett dugg avundsjuk. Jag vill att hösten ska vara höst och vinter ska vara vinter, på riktigt. Det får gärna bita lite i kinderna och knarra under skon. Jag drar gärna på mig ett par långkalsonger och extra ullstrumpor om det nu är det som krävs när vintern viner utanför husknuten. I år kan ni dessutam se mig i en ny mössa, så Kung Bore kan få storma in med sitt vita skägg precis när som helst. Jag är beredd. 

Förra året gjorde dessutom jag mitt livs bästa köp på Skansens julmarknad. Ett par ullsulor. Jag har inte frusit en enda dag om fötterna sedan dem placerades i skorna. Det är ljuvligt rent av. Jag tror kanske att det får bli ett par till vid årets besök. Det kan ju aldrig skada att lägga en ullsula i fler skor. Att frysa om fötterna är något av det värsta jag vet, i frysväg.

Jag minns när familjen åkte norrut på loven. Pjäxorna kändes alltid så varma och goa när man drog på dem, men när halva dagen hade gått stod man som vanligt där i liften och försökte vifta liv i tårna. Värmestugan var ju en ren livförsäkring för de stackars stumparna. Där kunde man värma upp dem lagom mycket för att klara ytterligare några timmar i backen. Ullsulorna hade varit guld värda, även då.

Godnatt!

Den här tiden på året blir jag alltid lite gnälligare, på grund av gatornas städdagar. Det finns få saker som gör mig så irriterad som just detta. Där jag bor ska man har tur om man hittar en parkeringsplats inom rimligt gångavstånd från ytterdörren just nu. Det är som att hela södra Stockholms fordon samlats just här. Parkeringsvakterna gick ut stenhårt första måndagen med städgator på schemat. De formligen flockades på trottoarerna och fan tro om jag inte såg dem gå armkrok också. Jag vet att de bara gör sitt jobb, men jag jag kan faktiskt påstå att det är snudd på en heltidstjänst att försöka hitta en parkeringsplats också. Om det nu inte var så att mitt jobb krävde fordon i form av bil så skulle Gamla Bettan få vila i frid. Då skulle hon ställas av, om inte för alltid så i alla fall för en period. När städgatorna håller hov. 

Godnatt!

Den uppmärksamme läsaren minns att jag plockade rönnbär och nypon för ett tag sedan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske också att nyponen blev en alldeles utsökt marmelad. Rönnbären lades i frysen för fingerad köldknäpp och glömdes sedan nästan bort. Tills i helgen. Då plockades de fram för varsam hantering och uppkok. Det slutade med att jag kunde ställa in en burk gelé och en burk sylt i kylskåpet. Surt sa räven om rönnbären, är ett uttryck som jag gärna skulle vilja väva ut lite. Räven hade antagligen varken tillgång till socker eller vanilj. Brytningen mellan surt och sött i sylten blev riktigt god. Inte sådär sliskig som vissa syltsorter kan vara. Jag är nöjd. Nu väntar jag bara på ett festligt och passande tillfälle att smaska i mig härligheten.

Jag känner mig stolt över mig själv. Jag har lyckats få fart på träningen igen. Efter drygt ett år av lättja fick jag så äntligen inspirationen att synkronisera med orken. Det visade sig bli en fin avkomma. Jag är inne på tredje veckan nu och träningsvärken är ett minne blott. Nu gäller det bara att håll i, än så länge känns det mycket överkomligt. Jag tror att trixet för min del är att lägga in lite nya moment i en annars ganska strikt träningsform. Du slipper jag hamna i slentrian och återfå min träningströtthet. Hej och hå jobba på!

Godnatt!

Det är väldigt rogivande att pyssla med det sista vid sommarstugan inför vintern. Löven som ska krattas tillhör väl inte den roligaste sysselsättningen, men de blir ett fint skydd i rabatten till alla små växter som ska brottas med vintern. Kanske får de ett lite varmare vinterhalvår på så vis. Förra årets lövisolering visade sig i alla fall vara en succé. 

Desto roligare är det att göra sig självförsörjande på fröer. Ringblommorna och Luktärten, Ruccolan och Vallmon. Det är lätt att känna sig rik när man breder ut alla frön för torkning på tidningspapper. Om några veckor hamnar de i små vita kuvert i väntan på att pillas ner i jorden redan till våren. 

Höstbesöket vid sommarstugan blir på sätt och vis som ett bokslut för mina planteringar. Vad var det som trivdes och vad kan göras annorlunda till nästa år. Vilka behöver mer ljus, vilka kräver extra stöd. Allt skrivs ned i den lilla anteckningsboken och läses noggrant inför nästa års fröplantering.

Årets vinnare på grönsaksfronten blev Bondbönan. En förhållandevis lättskött växt som gav massor av välsmakande bönor. I perennrabatten tog mina frösådda Kokardblomster hem guldmedaljen. Jag ska medge att jag var tveksam medan de ännu stod under extrabelysningen i vardagsrummet i våras. Men attan vad de tog sig! Om de växte så här frodigt redan i år får väl förväntningarna anses som skyhöga inför nästa säsong. Men, på Småländska höglandet kan allt hända. Vintrarna är prövningens tid, så jag måste lära mig att inte låta tankarna om frodighet bli allt för stora.

Det är alltid lite vemodigt att stänga sommarstugan på hösten. Vinterhalvåret blir plötsligt väldigt påtagligt. Det går liksom inte att jämföra den livliga och solrika sommaren vid stugan, med det jag upplever på hösten. Det är tyst som i graven och ibland kan man nästan förnimma suset från sitt eget blod som sveper runt i kroppen. För mig som njuter av tystnaden är det en närmast sakral upplevelse. Fåglarna vågar sig fram ur snåren och har man tur kan man få se arter man aldrig ser när turistsäsongen vid sjön går på högvarv. I helgen såg jag Spillkråkan på nära håll och jag förvånades över hur stor den är. Stjärtmesarna kom på besök och hittade uppenbarligen lite smågott att äta i de kala björkarna. Nötskrikan åt sig mätt på en av de framhängda talgbollarna. Över sjön flög Gråhägern nästan ljudlöst.

Det är så här jag vill uppleva årstiderna. På landet, där skiftningarna blir tydliga och verkligen har sin charm. 

Godnatt!

Lilla morfar. Idag skulle du ha fyllt 99 år. Jag håller tummen för att du ätit Prinsesstårta där uppe bland molnen. Det har brunnit ett litet ljus för dig här hos mig idag och i fönsterkarmen har Klockmalvan precis slagit ut. Grattis på födelsedagen finaste morfar!

Jag har gått och tänkt på det länge nog nu. Till slut blir det ju lite larvigt om det bara stannar vid att tänka på att börja träna igen. Idag hände det. Jag drog på mig träningskläderna och arbetade mig riktigt svettig. Det är klart det känns bra. Jag tror dessutom att jag kommer att känna av en ordentlig träningsvärk i övermorgon. För det brukar ju dröja ett tag innan den slår till med full kraft. Om jag har tur lyckas jag hålla fast vid träningspeppen ett tag. Helst lagom länge för att hinna märka skillnad i muskulaturen. För vad jag förstår är det en gatlopp rakt ner i fördärvet om man inte lyckas hålla igång kroppen efter att man fyllt fyrtio. Och där vill man ju inte hamna.

Godnatt!

Helgen har passerat och därmed Kanelbullens dag. Den passade jag på att fira på Vetekatten, det gamla anrika konditoriet på Kungsgatan i Stockholm. Efter att ha snubblat till och nästan spillt ut allt kaffe på brickan så fick jag till slut i mig en Kanelbulle och de droppar av kaffet som återstod. En ganska lyckad hyllning till ett ganska enkelt bakverk. 

Idag har jag beskådat en hänförande utsikt från en villa på Ingarö. Jag undrar just hur många miljoner den går loss på när det blir dags. Villan alltså. Utsikten går i princip inte att värdera. Det var en explosion av höstfärger i en sluttning ner mot vattnet. Idag var det lite disigt och mulet men jag kan föreställa mig hur det måste se ut när solen står högt på himlen och det glittrar likt silver i vattnet. Kanske är det då man suttit på det gigantiska trädäcket och filosoferat över livet. Bjudit hem folk till stora middagar och hört skratten eka över fjärden. Så plötsligt en dag satte man skrattet i halsen och bestämde sig för att sälja.

Dagarna blir kortare, ja åtminstone dagsljusets varaktighet. Det gäller att plocka fram sina mysiga inomhusaktiviteter igen. Hittills har detta endast bestått i att jag kokat marmelad. Jag måste komma på vad det är jag brukar göra när mörkret faller om hösten. Att sortera bilder och katalogisera tar ju inte så lång tid. Men jag inser i skrivandets stund att det är just detta jag kanske borde ägna en stund åt, om inte annat så för att lösgöra lite utrymme på datorn. En annan dag.

Godnatt!

Igår morse var det dags att plocka fram fönsterskrapan till bilen. Ett tunt men alldeles på riktigt lager is täckte varenda centimeter av sikten. Jag tycker det var väl tidigt i år. Men oktober tillhör väl vintermånaderna om jag förstått saken rätt. Så nog var det på riktigt alltid.

För att dämpa den något dystra insikten om vinterhalvårets ankomst passade jag på att koka klart den där marmeladen. I helgen gav vi inte bara svampen en chans att hitta ner i påsen, utan också nyponen. Jag har länge tänkt att jag ska försöka ta vara på dessa läckerbitar. I år blev det alltså dags. Tillsammans med ett Ingrid Marie, en vaniljstång och dito kanel fick det puttra tills hela lägenheten fylldes av väldoft. Två burkar står nu färdiga att avnjutas i kylen. Jag har redan provsmakat och jag ska inte sticka under stol med att jag är nöjd. Det var som änglars ringdans på tungan. Mycket gott!

Rönnbären har fått sin fingerade köldknäpp i frysen och till helgen ska jag försöka att ta mig an gelén. Det känns bra att få leva ut sina husmorsdrömmar lite. Eller jag ska säga så här, det känns roligt och njutningsfullt att kunna ta vara på vad naturen har att erbjuda. Nyponmarmelad lär ju till exempel bli en ny höstfavorit, det är en sak som är säker. Hur det går med Rönnbärsgelén ska jag återkomma till. 

Godnatt!

Idag kunde vi konstatera att säsongen för Karl-Johansvamp förmodligen är över för denna gång. Åtminstone i den skog vi letade. Inte ett spår så långt ögat nådde. Men vi behövde inte hänga läpp särskilt länge, marken hade istället invaderats av Trattkantareller och diverse smarrig trumpetsvamp. Det blev inga långa promenader mellan de rikliga svampfången. Vi blev sittande på samma ställe bra länge och formligen skördade svamp. Ni vet då man drar upp en hel handfull svamp åt gången och det bara rasslar till i korgen så blir den full. Härligt! 

På väg tillbaka mot bilen insåg vi att skogens konung antagligen hållit ett stadigt öga på oss där i skogen. En rejäl hög med rykande färsk spillning visade oss vem som fortfarande bestämmer över svampen i skogen.

Godnatt!

Så kom då hösten till slut. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ville tro på meteorologerna när de började prata om att sommarvärmen snart skulle vara ett minne blott. Men så rätt de fick. Isvindar och ösregn stod på menyn idag. Plötsligt insåg jag också hur regnfattig den här sommaren måste ha varit. Jag kände mig helt enkelt lite ovan vid dropparna som ven som piskrapp i ansiktet när jag gick till bilen i arla morgonstund. Tio grader är ju inget man vill hänga i julgranen direkt.

Idag har varit en sådan där dag då man nästan tappar tron på unga människor. Det är ju konstigt att man ska behöva känna så när man arbetar på gymnasieskolor. Det är ju där de nästan vuxna ungdomarna går. De som bara har ett par år kvar till rösträtt. Det är ju inte dem som ska bete sig som förskoleungar kan man tycka. Sådana här dagar går till historien som skitdagar och gör bäst i att hålla sig undan. Allt för många dagar av den här sorten kan få det dåliga humöret att fästa sig som klister i sinnet. Imorgon ska jag försöka att ta nya tag.

Godnatt!

I helgen tog vi vårt pick och pack och drog till Sala. Farsgubben ville passa på att fira sin lastgamla dotter och det var inte utan att jag kände mig lite uppvaktad när det bjöds på god mat och fint paket. Ingen sensommar i Sala utan en tur ut i skogen, så även denna gång alltså. Kantarellerna brukar ju inte låta vänta på sig den här tiden på året. Förväntningarna var i princip skyhöga. Kanske levde skogens guld inte riktigt upp till dessa krav just i helgen, men botten på korgen blev i alla fall fylld. Precis lagom för att vi alla skulle få njuta av en härlig kantarellmacka. 

Idag fick jag så äntligen smaka på de små picklade piplökarna. Tareq Taylor på Trädgårdsmåndag har basunerat ut att det går att pickla i princip vilka grönsaker som helst och det verkade ju faktiskt stämma. Det smakade riktigt bra! Tänk vad mysigt det är att få äta av sina egna grödor, i vilken form de än stoppas i munnen.

På balkongen står fortfarande mina små busktomater och njuter. De ger en riklig skörd och för varje dag som går kan jag plocka nya, söta små godingar att stoppa i munnen. Det är härligt! I en annan lite rymligare kruka står Jordmandlarna och kramar ur det sista av sommaren innan det är dags för dem att visa upp sig. Med dem är det lite extra spännande eftersom jag ännu inte vet om det ligger en enda mandel under jordytan. Det lär bli fortsättning följer...

Godnatt!

Vissa dagar är magiska. Ni vet sådär så att man tror att man fått lite hjälp från ovan. Solen sken och sensommaren visade framfötterna på riktigt den gångna helgen. Hade man struntat i att almanackan visade september hade man gott kunnat tro att högsommaren stod i full blom. Åter kunde jag plocka fram shorts och linne ur garderoben. Åter fick jag sitta på bryggan och höra vattnet klucka mot stenarna. Då är livet bra lyxigt.

Kräftfisket, årets givna höjdpunkt. Lika roligt i år som alla andra år, lika spännande och förväntansfullt. Det är något speciellt med att få ro ut på sjön i ficklampans sken, med himlavalvet pepprat av stjärnor ovanför sig. I år hjälpte även månen till att visa vägen. Doften av sjövatten och dimma, det stillsamma ljudet av årorna i vattnet. Det känns nästan lite majestätiskt att glida fram på den spegelblanka ytan en bit inpå nattkröken.

Den uppmärksamme läsaren minns mina bestyr med vårsådden. Jag gullade och duttade med massor av små plantor här under växtbelysningen. Jag visste inte då om det skulle vara värt allt besvär. Om de perenna Kokardblomstrena skulle hinna sätta knopp innan hösten tog dem. Om Blodalunroten skulle rota sig och om de slingrande luktärterna skulle gilla läget vid spaljén. Nu vet jag. All den omsorg och kärlek jag strött över mina små skyddslingar gav rikligt med belöning tillbaka. Kokarderna har blommat som om denna sommar var den sista, liksom luktärten. Blodalunroten har rotat sig fint och samlar kraft att sätta blom nästa sommar.

På grönsaksfronten är Bondbönan den stora vinnaren. Det är definitivt inte sista gången den lilla bönan finns med på planteringskartan. Sparrisärten gav en klen skörd, men oj vilken smak! En liten ärt som smakade stort. Kan hända får de en ny chans så småningom. Piplöken smakade mjällt och fint, den ska bli picklad under morgondagen. 

Det är när jag tar hand om alla mina fröer och grönsaker som jag känner mig riktigt rik. Det är som balsam för själen att sitta där och sortera dem för torkning och förvaring. Så att de kan hoppa ner i jorden redan nästa år. 

Till alla er som gjorde min födelsedag minnesvärd, tack! Det värmer ett 40-årigt hjärta!

Godnatt!

Det tisslas och tasslas om att det är en fint år för Karl-Johansvamp. Än så länge har det mest blivit kantareller i min korg om höstarna och därför var det med lite extra spänning vi gav oss ut i helgen. Kanske skulle korgen alltså fyllas med sopp den här gången. Jag vet inte riktigt vad man kan räkna som mycket svamp och vad som snarare skulle kunna kallas, larvigt mycket? Det här med fint Karl-Johanår visade sig stämma lite för bra. Vart man än tittade så stod de där och bara väntade på att få ta plats i korgen. Några av mina gamla kompisar kantarellerna fick också hoppa ner. På en undanskymd plats hittade vi till råga på allt också skogens svarta guld, den svarta trumpetsvampen. En lyckad svamptur.

Godnatt!

Alltså med risk för att låta som en pensionär, men vad är det med skoleleverna nuförtiden? När jag gick i första klass på Alaforsskolan skulle jag inte ens drömma om att mopsa mig mot mina lärare. Då satt man tyst som en mus i bänken och det enda som störde friden var rasslet från andra barnfötter i gruset utanför fönstret. Om man mot förmodan skulle gjort något som krävde en tillsägning skämdes man och ville sjunka genom jorden. Det fanns alltså inte på kartan att störa i onödan.

Visserligen var kunskapen om diverse bokstavskombinationer dåligt utvecklad, men ändå. Vi höll tyst och lyssnade. Den pedagogiken existerar i stort sett inte längre. Idag värnar man om barnens uttryck vare sig det inkräktar på andras eller ej. Jag vet inte, jag tror jag måste tänka på saken. Kanske var det trots allt bättre förr.

Godnatt!

Hej jag har fått ett papper från er med beslut om återbetalningskrav.
-Nej något sådant beslut har inte tagits.
Men jag sitter ju med pappret framför mig här och det står Beslut om återbetalning högst upp.
- Nej men något sådant papper ska inte skickas ut förrän ett beslut har tagits.
Ok, så vad är detta då om inte ett beslut?
- Det pappret kan du riva.
Jaha, då gör jag det. Tack.
- När beslutet är taget skickar jag ut ett nytt papper med Beslut om återbetalningskrav.
Men kan jag inte lika gärna skriva under det papper jag har fått och få det ur världen?
- Nej beslutet måste tas först.
Och då skickar jag in det nya pappret till er?
- Ja precis, om det nu tas ett beslut om att du är återbetalningsskyldig.
Ok tack då.
- Om du vill kan jag ju ta beslutet redan nu i telefon?
Ja jag förnekar ju inte utan medger att jag ska betala tillbaka den aktuella summan då det blivit fel.
- Då skriver jag ut ett beslut om detta nu direkt som jag skickar till dig.
Så beslutet ATT jag är återbetalningsskyldig är taget nu då?
- Ja du förnekar ju inte och då är det ju lika bra att få saken ur världen direkt.
Jag precis ja. Hej då. 

Godnatt!

Plikten har kallat tillbaka mig och nu har jag gått på min andra vecka. Knappast något nytt under solen i år heller. Jag börjar känna mig ganska hemma på de skolor som bokar mig och det är kanske en fördel att vissa av dem känner igen mig också.

Den trogna läsaren minns att jag hade besök av obehöriga för ett tag sedan. Ett och annat försvann ur min ägo och polisen lade ner ärendet precis i samma stund som de fick in min anmälan. Idag möttes jag av Fastighetsskötaren utanför porten. Han sade nästan lite i förbifarten att han hade något som kanske kunde intressera mig. 

- Jag tror vi har hittat en del av dina saker, sa han. I elcentralen.

Det intresserade mig mycket riktigt och han hade dessutom tid att visa mig dit. I ett låst utrymme endast fem meter från mitt eget källarförråd hade någon gjort sig hemmastadd under sommaren. Där på golvet låg min luftmadrass och mina fällar. Någon hade tillverkat sig en perfekt säng. Över hela golvet låg innehållet i en av mina flyttkartonger utspritt. Fotografier och pärmar, sällskapsspel och släktklenoder. Vi raljerade lite över det vi såg, men innerst inne blev jag bara förbannad. Det kändes dåligt att denna någon nu också har ett ansikte på mig via fotografierna. Att denna någon också vet mitt namn efter att ha hittat gamla vykort från mormor och morfar.

Och sorgligast av allt, i ett hörn stod min lilla luktsuddgummisamling från förskolan och tittade på mig med bedjande ögon. Jag rafsade åt mig det som inte kändes för besudlat och stoppade tillbaka det i kartongen. Resten får denna någon behålla. Jag har tagit tillbaka lite av mina saker, men någon har tagit en del av min trygghet.

Godnatt!

Med plåster bakom örat klev jag ombord på båten som skulle ta mig till Gotska Sandön. Med en del mardrömshistorier om båtresan dit, i bakfickan, ska jag inte sticka under stol med att jag var lite spänd. Jag kontrollerade noga var kräkpåsarna fanns och sedan lade vi ut från Nynäshamn. Det blåste ganska friskt och resan dit blev mycket riktigt en mardröm för de flesta i vårt sällskap. Själv stod jag likt Jussi Björling vid relingen, med håret som en flagga, nynnandes "Till Havs". På däck bytte personalen kräkspåsar åt sjösjuka resenärer i samma takt som vågorna skvätte in över oss. Själv, kände jag ingenting. 

Väl framme var det alltså en ganska lam skara människor som traskade de fyra kilometerna på stranden mot byn där vi skulle bo de närmsta dagarna.

Det är inte mycket i Sverige som slår de vita finkorniga stränderna på Gotska Sandön. Det rika fågellivet och de karga skogsstigarna. Vi passade på att pricka in ytterligare ett värmerekord och ön var torr som fnöske. Solen stekte och mobilen hade ingen service. Vi badade och njöt i fulla drag av dagarna. 

En bit från byn låg Säludden. Där kunde man om vädret och vinden ville väl se just sälar ligga och sola sig. Mycket riktigt, där ute på de rundade stenarna låg precis lika runda sälar. Tretton stycken lyckades vi räkna till. En fantastisk upplevelse! Jag har ju bara sett sälarna på Skansen och efter den här naturupplevelsen kan Skansensälen dra något gammalt över sig. Åtminstone för ett tag.

De breda stränderna erbjöd gott om utrymme för Silvertärnan. De vaktade ilsket sitt revir när vi tog en promenad för att se vad som fanns bakom udden. Och där fanns bara ännu mer vit strand och böljande sanddyner. I vattenbrynet lyckades vi faktiskt också få se en liten Tordmule och längs strandkanten satt Kärrsnäpporna på rad i solskenet. För mig som inbiten fågelnörd kändes det lite extra roligt att få se arter som jag inte tidigare haft möjlighet att se.

Så för dig som funderar på om Gotska Sandön kan vara något för dig, är svaret ja. Skaffa dig ett par plåster att sätta bakom örat för dit- och hemresa så kan du njuta lite extra av vistelsen där. Gotska Sandön är en magisk plats. En av två öar i världen som är uppbyggda av sand. Om tusen år har naturen besegrat Gotska Sandön. Passa på att se den innan det är för sent.

Godnatt!

Oj vad tiden springer iväg. Nu var det bra länge sedan jag tittade förbi igen. Nåväl, bättre sent än aldrig. Semester kan ibland betyda, semester från allt. Låta tid och rum bero, låta tangenterna vila.

Jag hade aldrig varit i trakterna kring Robertsfors. Bara fått berättat för mig och kanske föreställt mig en och annan mygga. Jag hade förberett mig väl, köpt både myggstift och hatt med nät. I fall att. Det visade sig vara en av de mest skonsamma somrar ur myggsynpunkt på länge där uppe. Vi lyckades pricka in en vecka med så gott som konstant solsken. Svetten lackade redan vid frukostbordet i skuggan. Dagarna i Norrland dallrade och i Hökmarksberget en kort bit ifrån oss (i norrländska längdmått räknat) sattes värmerekord med 33,9 grader. Det enda man kunde göra för att råda bot på värmen var att bada. Så nu har jag tagit mina första simtag i Bottenviken. Inte varmt på något vis, men uppfriskande och det var ju lite det som var huvudsaken.

Skellefteå ville inte vara sämre. De 116 timrade kyrkstugorna i Bonnstan stod som en påminnelse om en svunnen tid. En tid så man gick man ur huse för att möta Gud i hans hus. Många hade så långt till kyrkan att de tvingades övernatta i just dessa vackra små timmerstugor. Nedanför kyrkbyn glittrade Skellefte Älv där den rann i sakta mak genom stan. Ungdomarna hade sitt alldeles speciella sätt att nyttja helgkvällarna. De gled helt sonika i uppblåsbara båtar längs strömmen, med en godispåse i ena handen och en läsk i andra. Med fötterna över kanten satt de bekvämt tillbakalutat som om de inte gjort annat där i älven. Dagen toppades med en smarrig grillbricka på Skellefteå stadshotell.

Fyren vid Bjuröklubb fick sig också ett besök. Med en kanelbulle i magen njöt jag av den mest vidunderliga utsikt över Bottenviken. Jag tittade noga om jag kunde se Finland, men avståndet var mig övermäktigt.

Alldeles inpå knuten där vi var stationerade under veckan, i Ånäset, låg Ostens lager. Man skulle kunna kalla det Västerbottensostens hjärta. I rader som aldrig tycktes ta slut låg det gigantiska ostar i olika mognadsstadier. Om jag var råtta i den lokalen skulle jag förmodligen gått ständigt proppmätt. En kvinna i kassan berättade med illa dold stolthet att Kronprinsessan Victoria hade varit på besök där. Men med lika illa dold besvikelse tillade hon att hon själv inte hade jobbat den dagen. Ostens lager hade dock skickat en Västerbottensost i gåva till Victoria och Daniels bröllop. Det är ju inte för inte de är Kunglig hovleverantör.

Så med detta sagt summerar jag Västerbottensvistelsen med att ge den totalt fem guldgula ostar.

Godnatt!

Det är när jag sitter så här på klipporna vid havet som inser att jag saknar det. Att kunna blicka ut över den obrutna horisonten och känna saltdoften från vattnet. Det blir liksom inte riktigt detsamma att sitta vid Mälaren. Har man fötts med kustblod i ådrorna så kommer man antagligen alltid att ha det. Måsarnas skri och tången, den som doftar så starkt om hösten. Vissa skulle nog säga att det stinker, men jag saknar det. Har man sedan turen att få sitta med en kopp kaffe i handen på morfars zebrarandiga bilfilt, ja då kan det knappast bli bättre. 

Det var gassigt och vackert i Oskarshamn den där dagen. På kyrkogården hängde värmen och dallrade ovanför gravstenarna och svetten pärlade sig i pannan när vi skänkte våra älskade förfäder en tanke. Ute på Gunnarsö camping stod husvagnarna tätt, ett och annat tält hade dock förirrat sig in i smeten. Grillarna glödde och från hopptornet ute i vattnet hojtades det av skräckblandad förtjusning. En och annan tvekade, andra hade modet att hoppa. Det var en fin dag i mormors fotspår.

Godnatt!

Det är inte alla förunnat att få äta av egenodlade Hallon. I år har de dessutom vuxit till sig och blivit riktigt fina. Ja kanske inte som på morfars tid då buskarna gödslades med koskit, men bra ändå. Nu börjar de lysa rött lite här och var mellan bladen, det är härligt! Idag åt jag mina första.

Solen sken på mig och min frukostmacka i morse. Jag ska inte sticka under stolen med att jag njöt i fulla drag. Grannarna har gett mig lite väl mycket skavsår i öronen den sista tiden och det var välbehövligt med tystnaden och vindens sus i träden i arla morgonstund. Sällan har väl lugn och ro varit så otroligt viktigt som nu. Faktiskt det andningshål jag behöver för att inte gå under. För det är inte mycket som får mig att fara så otroligt illa, som grannars våldsamheter. Jag har gjort vad jag har kunnat, men nu har jag semester.

Godnatt!

Idag har jag hängt med den här killen, eller om det var en tjej. Svårt att säga faktiskt. Det går liksom inte att göra så mycket annat än att stilla njuta av värmen vid vattnet de här dagarna. Med en kopp kaffe och en tidning slog jag mig ner på en brygga. Dinglade lite med benen och gladdes åt att det fläktade i nacken. 

Så kom den här stiliga Fiskmåsen och slog sig ner en bit bort. Plötsligt utan förvarning kräktes den upp en helt perfekt rund liten boll. För den som har hökögat med sig kan ni se den ligga på pålen strax till höger om herr eller fru Fiskmås. Man undrar ju lite vad den bollen innehöll. Fisk är väl en inte allt för djärv gissning. Tänk om man själv kunde kräkas så graciöst och fläckfritt. Något att tänka på till nästa gång vinterkräksjukan drabbar mig.

Godnatt!

Jag har gjort flädersaft för första gången i livet. Jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen efter att ha nåtts av doftpuffar från fläderträdet här nedanför balkongen under en längre tid. Jag har gått efter recept givetvis men jag kommer aldrig att kunna smaka hur god den blev. Men man kan ju bjuda andra och förhoppningsvis få se dem njuta av varenda klunk i glaset. Citrusfrukter. Det är ju förbenat också att jag är allergisk mot dem. Ibland känns det riktigt tråkigt att inte få ta del av de små klyftiga frukterna. I flädersaft puttar man ju ett hel gäng citroner och jag vill inte ens tänka på hur jag skulle se ut om jag drack av dem. Men som sagt, att få bjuda är också glädjefyllt.

I fågelsjön i Gredelby Hagar sjuder det av liv. Det är allt från Gräsänder till Skrattmås och Häger. Har man tur kommer även den vackra Fiskgjusen och tittar förbi. Majestätiskt glider den in och ryttlar över sjön. Måsarna ger skri och gör så gott de kan för att jaga bort den. För dem är det fråga om liv eller död. Men Fiskgjusen spetsar ögonen på helt annan föda. De äter fisk och bryr sig inte det minsta om Fiskmåsarna och deras bon. 

Med kameran över axeln gav jag mig iväg till just denna livliga fågelsjö. Och med lite flax och stort tålamod lyckades jag fånga den på bild, Fiskgjusen. Med hela sitt vingspann i hela sin prakt. Det kändes riktigt kul. Ibland lönar det sig att vara enträgen och vänta.

Godnatt!

Efter gårdagens solfröjd tog jag sats för ytterligare en dag ute i det fria men solen vilandes på hjässan. Men det kom liksom av sig. Höga skyar av moln hängde som en skir sommargardin på himlen hela dagen. Kvällskvisten klarnade dock upp och då fick jag passa på att njuta av en glass i solens sista strålar innan den tog sig ner bakom grannhuset. 

Kanske fanns det en mening med att solen inte sken på just mig idag. Jag dras med en trist sommarförkylning och har känt mig rätt hurven och krasslig. Förhoppningsvis känns det lite bättre i morgon.

Höjdpunkten under helgen får ändå sägas vara den lilla Mangomelonen som plötsligt bara fanns där. Som ni ser hade den suttit och gömt sig under ett blad tills jag upptäckte den. För en odlarnörd som jag känns det i det närmaste fantastiskt att nu få se frukten av det frö jag satte tidigt i våras under de små tillskottslamporna. Jovisst, jag har gått och duttat med min pensel för att pollinera de små blommorna, men jag var inte säker på att jag skulle ha sådan tur att det faktiskt lyckades. Vad jag förstår blir de inte så mycket större än ett ägg. När de doftar som en dröm lär de vara mogna. Vi får se när det inträffar. Jag är tämligen spänd av förväntan!

Jag säger därmed godnatt!

Så kom den då till slut, värmen och solen. Vilken känsla! Nedanför balkongen blommar fläderträdet som om det var den sista sommaren i livet. Det doftar helt ljuvligt. Jag tror inte det finns mycket som slår den doften i fråga om välbehag. 

Jag minns när mamma och jag cyklade till fäladen i Skåne och plockade påsarna fulla av fläderblommor som skulle hamna på flaska i form av saft. Fläderblomssaften, på samma gång frisk och syrlig som söt och behaglig. Tyvärr har det blivit lite för lite fläderblomssaft de sista åren eftersom jag är allergisk mot citrus. Det tenderar ju att vara en del av den varan i just flädersaft. Men hade jag vågat mig på ett glas är jag säker på att det fortfarande skulle vara den godaste saften av dem alla.

Solen måste dock lysa lite mer på min balkong. Mina tomatkart är otroligt små och oansenliga ännu. Visserligen är det en bit kvar av sommaren men det vill till att solen visar sig lite mer frekvent, annars blir det ingen skörd att skryta med direkt.

Godnatt!

Det usla vädret för i alla fall något gott med sig, Kantareller. I helgen tog vi på oss stövlarna och begav oss ut för att se om det fanns något guld under löven. De var inte stora, men visst hade de börjat kika fram. På precis samma ställe som sist. Det känns fint att ha eget svampställe, ett sådant man kan återvända till år efter år och som man inte berättar för någon. 

I helgen passade vi också på att ta oss ut till Ekeby, en oskiftad liten by ett stenkast från Uppsala. Så otroligt gulligt med sina timrade fasader och höga trösklar. Bäst av allt är när det serveras fika på sådana här ställen. Då kan man få kaffe, bulle och två sorters härliga kakor för det förnämliga priset av 40 riksdaler. Det vore nåt det, för de trendiga Stockholmscaféerna att ta efter.

Godnatt!

Efter att ha andats lantluft ett tag var det åter dags för den solkiga stadsluften att passera genom bronkerna. Ett nödvändigt ont om jag ska vara helt ärlig. Jag trivs som bäst när jag hör skvalpet från sjövattnet mot bryggan. När jag kan se de nyplanterade Sparrisärterna växa och känna doften av tomatplantorna vid uteplatsen. Jag är en lantlolla, det är inte mer med det. Stadslivet kommer så småningom en dag att ta slut och då kan jag njuta av det som berikar mig på riktigt. Stillheten och suset från träden. Kaffe på farstukvisten. Tills dess måste jag streta på. Odla min kärlek till naturen på balkongen, ett tag till. 

Något som dock störde min frukost vid farstukvisten en aning var en fruktansvärt oangenäm lukt. Vid närmare titt stod det klart att det växte liksvamp i gräsmattan. Det gick omöjligt att sitta kvar i den stanken. Jag fick avbryta för att utplåna stinkkällan.

I en rejält tilltagen kruka innanför balkongfönstret står min lilla melonplanta. För att vara mer exakt, min mangomelonplanta. Jag hittade den bland fröerna hos Impecta och kunde helt enkelt inte motstå. Den är en kulturarvsväxt med rötter tillbaka i 1700-talet. Den kallades och kallas fortfarande för Parfymmelon. Den får små gulorange frukter som doftar så underbart att de viktorianska damerna på sin tid bar frukterna på sig som parfym. Nu har den till min stora förtjusning fått blommor! Så nu springer jag jag runt med min lilla pensel och handpollinerar dem. Ni förstår ju själva hur fantastiskt lycklig jag kommer att bli om jag lyckas! Håll tummen!

Godnatt!

Idag var det åter dags att plocka fram ylletröjan. Det har varit en riktigt mulen och kulen dag här i Stockholm. 

Gårdagens verkstadsbesök resulterade i att Bettan fick sin servoslang bytt och hon häger följaktligen med ett liten stund till.

- Vissa slangar tål inte olja vet du, sa reparatören.

- Vadå inte tål olja? sa jag.

- Ja alltså som den här slangen jag bytte ut nu, tålde inte olja. Så nu har jag bytt till en som tål olja. 

- Ja, det låter ju bra, sa jag, med tanke på att det kommer att transporteras olja genom den utbytta slangen.

Vilken flopp, jag har liksom kört runt med Bettan i över sex år med en slang till servooljabehållaren, som inte tål olja. Det var ju tur att jag varit ovetandes om det. Ibland ska man kanske ta bilreparatörer med en nypa salt trots allt, eller?

Denna kväll toppades med en riktigt trevlig grillning. Kollegorna och jag åt tills vi kiknade och jag fick formligen rulla hem. Fotoyrket kan vara väldigt ensamt ibland. Då är det skönt att få lite input och roliga anekdoter från dem som sliter lika hårt som jag med att locka fram leenden dagarna i ända. Kort sagt, det skulle varit kul att ha arbetskollegor ute på fältet ibland.

Godnatt!

Idag har jag agerat flyttkarl, heter det ju inte, flyttant får det bli i mitt fall. Som ni ser hade jag förberett mig väl genom att klämma fingret redan innan. Inga skador tillstötte dock under dagens aktiviteter. Rakt över gården i Bagis kan tyckas som en väldigt kort och smidig flytt. Men tre trappor utan hiss suger lite lätt i benen efter ett tag. Nåväl, jag tyckte det flöt på fint och jag tror att nya lägenheten kommer att bli toppen när de väl fått ordning på sakerna. Tre trappor utan hiss känns heller inte lika jobbigt när det högst upp bjuds på förfriskningar i form av frukt och godis. Även kaffe för den som önskade. Kort sagt, en bra dag för kartonglyft. 

Imorgon ska Bettan få sig en liten översyn eftersom en slang från servobehållaren läcker. Kanske är det hennes sista suck vi hör eka över nejden under måndagen. Jag har ju lovat mig själv att inte lägga speciellt många kronor på röda faran mer. Morgondagen får utvisa hur framtiden ser ut. Usch så sorgligt!

Godnatt!

Jag har sparat in på skrivandet. Det blir så när tillvaron rymmer lite för mycket. I stort och i smått. Sedan sist har jag återigen lockat till mig ohederligt folk till mitt källarförråd. Som vanligt såg det ut som om någon kastat in en handgranat bland mina saker. Utrivet, trasigt och förstört. Jag blir helt enkelt jävligt less. Less på att folk inte kan skilja på mitt och ditt. Less på att behöva röja upp och se vad som blivit stulet den här gången. Less på all den energi som går åt till att känna sig otrygg och kränkt. Less på att behöva ringa fastighetsskötaren för hjälp med lås. 

Den här gången kunde jag dessutom lägga till ett knivskarpt signalement till min polisanmälan. Ett signalement som nära på skulle få en blind att känna igen den som tog mina saker. Håll utkik efter en man i fyrtioårsåldern med rött skägg i flätad tofs på hakan. Kangolkeps och svart Haglöfsryggsäck med blått lock. Den sistnämnda var vid tillfället för min observation proppfull med saker. Antagligen inte bara mina. För det ska jag säga dig din klåpare, jag kan se dig framför mig när som helst och jag kommer vara mer förutseende när jag ser dig nästa gång.

Men det har inte bara varit bedrövelse. Det gladde mig mycket att få åka tillbaka till sommarstugan och se att alla frön hade grott så fint i mina pallkragar. Speciellt spänd är jag på de små Sparrisärterna! De kan komma att bli en succé fram på sensommaren. Jag har försökt att ge alla små nyplanteringar en smakstart. Massor av vatten och till råga på allt skötte vädergudarna så att solstrålarna gassade över nyplanteringarna. Det ska bli spännande att se hur det går för mina små gunstlingar den här sommaren. 

Jag har verkligen njutit av det underbara vädret den gånga helgen. Bryggan ligger i sjön och båten likaså. Myggen har ännu inte slagit till på allvar och sommaren är precis i sin linda. Kan det bli bättre?

Godnatt!

Det är något visst med att vakna upp här, med solen strilande in genom den tunna, sköra rullgardinen. Här är min trygga plats. Där jag sover som bäst och mår som bäst. Stockholmsbruset är som bortblåst och tystnaden är väldigt påtaglig. Trots att kroppen värker av trädgårdsarbete är det ren och skär livsglädje att vara på min barndoms grusvägar. Så fort jag lämnar det så längtar jag tillbaka.

Nu ligger fröna i jorden och ruvar på sitt kommande liv. Mina små perennbebisar som jag duttat med sedan tidigt i våras har fått breda ut sina rötter i den småländska myllan. Nu får vi hålla tummarna för att det inte kommer att inträffa några förrädiska järnnätter de närmaste dagarna. Vi ska också hålla tummarna för skaplig skörd på de sommardoftande tomatplantorna, de ännu så länge näpna små bondbönorna och den nya förmågan Sparrisärten. Med mycket kärlek och en bra sommar ska det nog gå vägen.

Godnatt!

Det är befriande härligt att gå på barnkalas. I synnerhet när födelsedagspresenten blev succé och tårtan smakade smaskens. Årets tårta var för övrigt en flirt med Spindelmannen och en riktigt bra sådan också. Imponerande hemmabygge måste jag tillstå.

Jag minns så väl den födelsedag då jag fick min första riktiga cykel. Det var en gul Crescent metallic med gråa däck. Jag tror bestämt att den hade styrhandtag i rött och grönt också, en riktigt pärla. Dagens födelsedagsbarn fick dofta på samma känsla. En röd Monark med reflexer och cykelkorg blev hennes minne att bevara. Hon cyklade, fortfarande med lite hjälp, runt på innergården, under det blommande äppelträdet, och det var inte svårt att se hur stolt och glad hon var. Härligt!

Dagen D också för alla som velat rösta i valet till Europaparlamentet. Björkhagens skola fick ta emot min röst när jag fullgjorde min plikt som röstberättigad. I skrivandets stund ser det ut att blåsa obehagligt kalla vindar både i Europa och Sverige. En bedrövlig utveckling om du frågar mig. Det verkar som att många människor glömmer väldigt mycket på bara knappt hundra år.

Godnatt!