Idag har det varit en skitdag på jobbet. Små saker som gjort att jag tappat fokus och stört mig mer på det stoj och stim som fyller mina dagar, än vanligt. Jag ägnade lunchen åt att pilla i mig lite panerad fisk i skolans matsal. Eftersom jag återigen arbetat in tid passade jag på att ta en eftermiddagslur i bilen. Gamla Bettan hade förvandlats till klassisk ångbastu efter att ha stått i solen hela förmiddagen, så jag vevade ner fönstret en aning och ställde klockan för att inte missa eftermiddagsfotograferingen. 

Trots att hettan var nästan olidlig somnade jag på en gång. En halvtimma senare vaknade jag av att tre elever formligen stod och stenglodde på mig utanför fönstret. Det verkade inte heller som att de brydde sig om att jag hörde allt som sas där utanför:

- Kolla det sitter någon och sover där i bilen. Det är ju fotografen, kolla!

Då vakande jag och ägnade resten av min tid i bilen åt min nya passion, Wordfeud. Jag lyckades inte med några praktord direkt, men jag antar att jag är förlåten efter det bryska uppvaknadet.

Kvällningen tillbringades i Hornstull. Fröken S och jag gick vår vana trogen till Babels Deli och beställde Babelsmix att ta med. En vanlig och en utan kolhydrater, precis som alltid. Babelmixen är så underbar! Jag vet inte vad det är som gör att oavsett hur ofta jag äter den, så kan jag längta tills nästa gång jag får sätta tänderna i den. Nu skulle jag t ex kunna äta en tallrik till.

Nu ska jag valsa ner i säng.

Godnatt!

Vad var det jag sa? Jag blev gullad och daltad med idag. Det stod mycket riktigt en liten bricka med smörgåsar, kaffe och frukt vid min plats när jag kom i morse. Jag hade saknat det söta plommonen sedan förra året då jag klev in på skolan i Södertälje. Jag hoppas lite på att få fler imorgon, smörgåsarna struntar jag mer eller mindre i, det är plommonen jag vill åt.

Idag fick jag sota för att jag är snabb och jobbar in tid, det kändes som att hela dagen var en enda lång väntan. Visserligen kunde jag ägna mig åt min nya passion Wordfeud, Alfapet i mobilen. Men när jag ägnat mig så till den milda grad åt detta, så tog batterierna i mobilen slut. Imorgon ska jag ta med mig ström så jag kan spela tills vettet går ut mig. Jag ska vinna alla mina Alfapetmatcher! Hittills i min Wordfeudkarriär har jag vunnit två matcher och förlorat en. Det får man väl säga är ett ganska bra facit. Imorgon ska jag vinna ytterligare en! Hoppas att det inte kommer några barn till fotograferingen imorgon så jag kan fortsätta att ägna mig helhjärtat åt mina Alfapetmatcher.

Jag ska försöka sova lite nu så att jag är utvilad och kan tänka ut långa poängrika ord.

Godnatt!

Ny vecka, samma destination. Det är skönt när man är stationerad på samma skola flera dagar i rad och i Nacka har jag nu befunnit mig sedan tisdags i förra veckan. Drömläge. 

Nåväl, imorgon och ett par dagar framöver är det Södertälje som gäller. Det måste vara femte året i rad som jag är på den skolan nu. Där blir jag omhändertagen och gullad med, det tycker jag om. Det brukar stå en bricka med en kaffetermos, smörgåsar och någon form av frukt. Det är stort med tanke på att man knappt annars brukar bli tillfrågad om man vill ha kaffe. Vi får väl se om jag får samma fina behandling i år.

Efter jobbet idag hann jag med en sväng ut till Bagis. Härligt att få kramas lite med Siri-Lo igen. Det går fort i utvecklingen nu märker jag, nu kan hon inte bara gå utan känns dessutom riktigt stabil. Jag tyckte mig höra hur hon försöker forma ord och faktiskt också lyckas.

Jag var en värdelös lektant idag, alldeles för trött. Jag tror jag slumrade till lite när vi läste saga. Inte ens Bajskorvsboken kunde få mig att hålla ögonen öppna! Till slut fick jag lägga mig och vila en stund för att klara av en fortsättning på dagen. Det är inte för inte det kallas powernap. Det räcker egentligen bara med att man får blunda tio minuter för att få nya krafter att läsa ytterligare ett kapitel i Bajskorvsboken.

Idag betalade jag mina räkningar, lite sent kanske men nu är det gjort. Jag märkte att det kändes lättare och nästan okej att betala dem om jag samtidigt kunde sippa på en kopp kaffe. Jag hörde en gång en vän som sa att han hade majoriteten av alla sina räkningar via autogiro och han pga det hade blivit en lyckligare människa. Jag tror honom, då slipper man ju se skiten!

Nåväl,

Godnatt!

Efter en sömnlös vecka var det sannerligen inte fel med lite sol. Lördagens solchock kom helt rätt i tiden. Jag tillbringade den givetvis som sig bör utomhus och passade på att få lite sol på kinderna igen. Avsaknaden av sömn har väl också gjort sitt till för att förvandla min hud till en transparent yta som var mer död än levande. Det går obehagligt fort att tappa färgen så här års. Tur att pigmentet är tätt och stabilt så att färgen snart kommer tillbaka om man visar sig för solen igen. Nåt bad blev det inte förstås.

Kvällningen tillbringades i den ljumma luften på balkongen, tillsammans med fröken V och min vackra röda grill. Det är märkligt ändå hur glad jag blir av att få grilla lite. En riktigt bra avslutning på en i övrigt bra dag. Det slog mig hur tidigt solen går ner numera, det gör mig lite vemodig. Hösten skickar fler och fler tecken på att den är i antågande. Visserligen kan september fortfarande bli riktigt fin och varm vädermässigt. Jag håller tummarna för en brittsommar, men det är något i luften som är annorlunda, den är högre och klarare och solen står lägre på himlen. 

Idag passade jag på att sova ut så gott det gick. Jag lyckades samla på mig några extratimmar och tror att jag kände mig förhållandevis utsövd när jag vaknade. 

Jag har också passat på att avverka en skön promenad, en lång, riktigt lång. Jag gick i ömsom regn, ömsom solsken till caféet i Vinterviken. Enligt Runkeeper avverkade jag närmare två mil i söndagspromenadtempo. Härligt! Det var på håret att jag hann fram till Vinterviken innan de stängde caféet. Jag kostade på mig en kladdkaka till kaffet, tyckte jag kunde vara värd det efter dagens mastodontpromenad. 

Jag ska ärligt säga att jag kände mig lite trött i benen när jag kom hem. Converse är väl kanske inte heller den bästa dojan att promenera i, trots att jag pimpat den med en extra sula.

Imorgon blir det en kort dag på jobbet, det känns skönt!

Godnatt!

Vem är kvinnan som jag arbetat tillsammans med under nästan en veckas tid? Vem är hon som står och håller sig i flätan som hänger ner över ryggen? Kvinnan i sina bästa år, som behåller lugnet trots att ljudnivån varit hög. Vem är hon? Jag är seriöst nyfiken. Ingenstans finns en ledtråd, ingenstans står det vad hon heter. 

Idag kändes det väldigt skönt att det stod fredag i almanackan. Jag har haft svårt att sova den sista tiden och det i kombination med tidiga mornar har gjort mig oändligt trött. Jag har helt ärligt kämpat för att ens överleva när klockan ringt på mornarna. Jag hoppas verkligen att jag får ordning på sömnen snart annars kommer den här säsongen att bli en ren och skär pina.

Därför kändes det som balsam för själen det som slank in i mitt öra idag. Det var sista klassen för dagen, en nia i raden av andra under veckan. Det är allt som oftast ganska behagligt att umgås med ungdomar i den där åldern. Ibland får man verkligen fightas för att göra sin röst hörd, ibland blir man varm i hjärtat, idag var en sådan dag. Vi hade precis börjat när en av eleverna säger:

 - Du är fan mycket skönare än alla andra fotografer vi haft.

Jag tror ärligt talat inte att det finns bättre sätt att avsluta en vecka på än så här. Säg det igen, sa jag, och det gjorde han. Ibland är de rörande de små tonårsliven.

Nu ska jag se om jag kan få lite sömn igen.

Godnatt!

Jag kan inte påstå att jag gjort överdrivet många knop idag. Det har varit sista utbildningsdagen för nya fotografer och jag har låtit min praktikant arbeta för glatta livet medan jag gjort min del och varit behjälplig. Jag har försökt sprätta iväg tips till höger och vänster, komma med glada tillrop och peka med hela handen när det behövts. Det sistnämnda behövde jag tack och lov inte ägna mig åt så ofta, det fanns det andra som gjorde.

Jag hade stoppat ner Jallayoghurt, en banan och ett ett äpple i väskan i morse. Det skulle bli dagens lunch hade jag tänkt, för mer än så brukar man inte hinna att äta. Men idag bedrog jag mig, den som lagt schemat hade av någon anledning lagt in nästan två timmars lunch. Nog för att det är härligt med långlunch, men på en skola tenderar två timmar att bli i längsta laget. Dessutom kom en av mina chefer förbi med en kombination av sushi och yakinikulåda till mig och min praktikant idag så Yallayoghurten fick åka med mig hem igen. Vilka lyxlirare vi är!

Det har varit skön temperatur ute idag. Det känns som att sommaren faktiskt dröjer sig kvar ett tag. Härligt! Fortfarande känns det som att uteserveringarna har lite av sin högsäsong kvar. Folk sitter där med händerna kring kaffekoppen för att inte börja huttra när eftermiddagen tar vid. De flesta hak erbjuder filtar också för att hålla kvar matgästerna så länge det går, andra erbjuder nästan ingenting alls (se bild). Restaurang Lai-Lai på en tvärgata till Långholmsgatan är ett sådant ställe. Jag skulle nästan kunna kora Lai-Lais uteservering till norra europas absolut tråkigaste och omysigaste plats. Det är i allafall inget ställe dit jag skulle vilja gå för att få sitta ute och ha det lite mysigt i solen.

Nu ska jag varva ner och njuta av en onsdagskväll.

Godnatt!

Det är konstigt ändå hur lite som behövs för att göra en trött fotograf glad. Vid dagens slut fick jag veta att jag kunde ha kvar alla mina saker i lokalen och därmed slipper bära utrustning i en hel vecka. Jag kom på mig själv med att sitta och le i bilen på väg hem. Det kan tyckas larvigt att glädjen är så stor över att slippa bära med tanke på all den träning jag utsätter mig för dagligen i rent nöje. Men det är en befrielse att slippa möta första klassen med håret fastklistrat på svetten i pannan. 

Eftersom min lägenhet är så varm står balkongdörren ofta öppen på kvällskvisten. Det för med sig att ett och annat småkryp tar sig in i lägenheten. Det vanligast förekommande är flygfän av något slag, en liten mal eller två, oftast vita. Nu på sensommaren har jag istället berikats med sällskapet av Harkrankar. De är ju helt harmlösa men trista att ha i ansiktet när man ska sova. Trots detta har jag låtit dem hållas, de har fått fladdra omkring tills de inte vill fladdra mer. Jag vet inte om det har varit pga svält eller tristess som de tillslut ligger livlösa på golvet. Vad äter en Harkrank liksom? Inte för att jag tänker börja mata dem, men det kan ju vara intressant att veta om det finns tillräckligt med Harkranksmat här i lägenheten.

Hu, nu ska jag sova!

Godnatt!

Efter ytterligare en natt med alldeles för lite sömn, fick jag idag en ganska soft dag på jobbet, skönt. Nyanställda fotografer ska gå bredvid oss gamla rävar den här veckan och idag fick jag nöjet att arbeta med en fotograf som var mer eller mindre självgående. Det kommer att gå bra för henne kommande säsong, det kände jag.

Jag måste skärpa mig med sömnen. Nu är det på allvar verkligen! Om jag ska må bra så måste jag sova minst åtta timmar, egentligen nio eller tio om jag nu ska vara ärlig, men vem i arbetsför ålder kan sova så länge i veckorna? Det borde ju inte vara helt omöjligt att få till åtminstone sju timmars sömn tycker jag. Första arbetsveckan har varit en enda lång gäspning för min del. 

Idag somnade jag i soffan efter jobbet och sov i nästan två timmar. När jag sedan vaknade kände jag mig sjuk av trötthet. Nä, det här håller inte, jag måste skärpa till mig och komma i säng i tid hädanefter.

Trots tröttheten hann jag med en liten sväng förbi Fröken H och glädjespridaren Siri-Lo efter jobbet. Det var länge sedan jag såg dem och jag hade längtat jättemycket efter att få krama om lillfjärtan och se hennes pliriga lilla leende. Ett leende som förövrigt hade berikats med ytterligare några gaddar. Härligt!

Nä, nu ska jag ta mig samma, varva ner och så småningom möta kudden!

Godnatt!

Idag sov jag länge igen. Jag tror i och för sig att jag somnade ganska sent och den där skönhetssömnen verkar det inte blir så mycket bevänt med. Till och med nyhetsmorgon som på helgerna brukar hålla på nästan hur länge som helst, sjöng på sista versen när jag kom med kaffet och smörgåsarna. Det enda som återstod var det avslutande musikuppträdandet med Johnny Logan. En man som vid det här laget mer än väl passar in i uttrycket "De gråa tinningarnas charm". Han var närmare bestämt helt gråhårig och jag tror även att man kunde skönja ett och annat grått hår på den bringa som blottades.

Efter frukost tog Fröken V och jag en ljuvlig promenad. Solen sken igen och jag tror även att flaggorna vajade en aning i vinden. Vi gick en riktigt skön långpromenad och mellanlandade i Hornstull för kaffe och bra samtal. Solen värmde verkligen och det kändes skönt att få suga i sig lite D-vitamin inför stundande veckas arbete. 

Årstaviken är verkligen vacker, idag tror jag bestämt att det glittrade lite extra i vågorna när vi gick längs vattnet tillbaka mot Skanstull. Det badades från några bryggor och jag blir alltid lika förundrad över sensommarbadarna och dess entusiasm. Men den verkade faktisk vara genuin.

Väl i Skanstull gjordes en ny avstickare för mat. Kycklingsalladen på Ringvägen har mer eller mindre blivit en rutin, den är god och jag blir ordentligt mätt, jag vet vad jag får och det känns tryggt att äta den. Promenaden avslutades för min del inne på Konsum hemmavid. Där hämtade jag ut en vadderat kuvert med viktigpapper inför kommande vecka. 

Nu ska jag göra ett nytt försök med skönhetssömnen!

Godnatt!

Nu är det den tiden på året då bilen är fuktig av dagg när man möter upp den vid trottoaren. Bettan får även lite imma på insidan av rutan innan varmluften svept bort det. Vindrutetorkarna går på högvarv i arla morgonstund.

Årsta har varit min destination idag. Solen sken från en klarblå himmel och flaggorna vajade i vinden. Efter avklarat värv sken fortfarande solen från en nästan molnfri himmel och flaggorna stod vågrätt i vinden. Väl hemma tog jag en tupplur efter maten. Nästan två timmar senare vaknade jag av att regnet slog mot rutan och himlen var svart som en säck. Det kändes nästan som att jag hade sovit ett dygn och vaknat upp nästa dag. Jag trodde nästan inte att det var möjligt att vädret kunde ändra sig så mycket på så kort tid. 

Nu sitter jag här och lyssnar på regnet som strilar på balkongen. Det låter ganska rogivande om jag ska vara ärlig. Väderleksprognosen lovar ingen större förändring förrän imorgon kväll. Ibland kan jag slappna av tillräckligt för att uppskatta den sortens regndagar. Kanske blir imorgon en sådan dag.

Imorgon ska jag i vilket fall unna mig själv att sova ut. Sova precis så länge som jag behöver, jag borde inte ens ställa klockan. Efter en första trevande vecka på jobbet, fylld av tidiga mornar ska jag sova min skönhetssömn. Det kan jag behöva.

Godnatt!

Det är skönt att bli stationerad för arbete på ställen där det finns hur mycket plats som helst. Gymnastiksalar är en sådan plats och idag hade jag en sådan till förfogande. Det var högt till tak och inte en kotte som väsnades. Det enda som störde lite var den solstrimma som envisades med att kila in sig på bakgrundsfonden under förmiddagen. 

Gympasalar är något annat än de kyffen som man blir förvisad till när hösten övergår i vinter och dagisfotograferingarna tar vid. Ibland undrar jag hur de tänker när de föreställer sig att jag och en grupp med nerbajsade tvååringar ska få plats i en lokal som inte är mycket större än ett klassiskt svensk badrum. När det sedan dessutom hänger ner saker från taket i form av pappersfigurer som barnen gjort är det inte svårt att hålla vid skratt. 

Gympasalar is da shit! Nu när träningen dessutom blivit en del av min vardag såg jag inget annat än möjligheter i en sådan lokal. Kanske borde jag firat ner ringarna en stund eller plockat fram en trampett och svingat mig graciöst över en plint. Klättrat lite i ribbstolarna och kastat mig ut i en tjockmatta. Men jag höll mig, ville inte bli svettig inför nästa grupp. 

Ikväll var himlen kolsvart, men det kom inget regn på min balkong. Åtminstone inte den stund jag satt där med en kopp kaffe och solen i ansiktet. Det var underbart att känna att solen fortfarande värmer rejält när den sätter den sidan till.

Imorgon blir det nästgårds, Årsta, en favorit i repris!

Godnatt!

Så här kan det se ut i en lärarrumskyl. Mina omedelbara funderingar vid åsynen av detta blir; Varför ligger det tre stycken påbörjade ostar i kylen? Har de stått där sedan skolavslutningen innan sommaren? Varför ligger de löst och inte i en påse? Detta är frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Jag kan bara spekulera i varför det är tre stycken. Kan det vara så att det är tre olika sorter för att alla lärare inte gillar samma? Jag tippar i så fall på att det är Grevé, Cheddar och Prästost.

På frågan om de stått där sedan skolavslutningen tror jag mig ha svaret nej. Men att döma av färgen skulle man kunna tro det, ostar blir gulare med tiden och speciellt om de få ligga utan omslag. Dessa tre ostar förblir ett mysterium i en kyl i Spånga.

Idag jobbade jag in tid. Jag betade av lärare i en rasande fart och fick till och med beröm av skolans högsta höns för att jag som hon sa; "Var sååå effektiv, professionell och lättsam!". Hon tyckte om mig helt enkelt, det kändes bra. Jag tyckte lite om henne också för att hon frågade mig om jag ville ha kaffe hela tiden. Jag ville det, därför tyckte jag om henne.

Nu ska jag hasta i säng så att jag orkar till Nacka i ottan.

Godnatt!

Ok, första dagen på jobbet efter semestern. 

Ingen utmaning direkt om jag ska vara ärlig, men det var skönt att bryta arbetsisen och komma igång nu. Jag har våndats allt för länge, nu gick startskorttet. Idag fick jag ju dessutom sova ut eftersom jag inte började förrän klockan ett. Imorgon är det upp i ottan igen och gamla Bettan ska ta mig till Spånga. Rusningsköer, say no more.

Vilken otroligt kvav väderlek det har varit idag. Jag öppnade tvärdrag i rummet jag skulle plåta i men ingenting hände. Jag kände mig inte helt fräsch och säker när jag hade satt upp all utrustning och skulle möta mina linslusar. Jag tror inte att jag var ensam om att känna mig lite svettig. En och annan hade fått stressrosor på halsen efter porträttfotograferingen och vid gruppfotot fick de stå som packade sillar för att jag skulle bli nöjd.

Väl hemma petade jag i mig resterna av en indisk kycklinggryta och återigen var det på håret innan blodsockret damp i botten. I år måste jag försöka hitta en rutin för matätandet på jobbet. Även om tiden aldrig finns så måste jag ju äta på något vänster. Kanske ska jag köpa mig en mattermos? Så kan jag ta en tugga mellan varje gruppbild. Ja, jag måste komma på något bra, för jag gör av med attans mycket energi nu när jag tränar. Jag vill inte bli en våt fläck på jobbet.

Mer än en våt fläck verkar det ha blivit i många källare det senaste dygnet. Vilket sanslöst regnande! För en gång skull har vi här uppe i Stockholm klarat oss än så länge. Vi får väl se hur det blir under morgondagen.

Nu önskar jag eder alla en god natt!

Plötsligt var det som att sommaren behövde visa sig en sista gång. Det har varit ett par riktigt sköna dagar, shorts på.

Ibland är det skönt när någon ringer och stör planen för dagen. Speciellt när det gäller en så trevlig sak som kaffedrickande. Fröken M spankulerade på stan och jag hade egentligen inget speciellt för mig mer än att smälta maten inför stundande träning. Så jag begav mig in till söder och struntade helt sonika i träningen, det var länge sedan det hände. Jag lär ta igen det, var så säker. 

Nåväl, det är rörande att se det nordiska folkets hängivenhet när de vänder sina näsor mot solen så fort den visar sig framför molnen. Det var proppat av folk vid Nytorget, alla ville få en skymt av solen, alla ville få en strimma ljus på den bleknande huden. Alla ville äta sin sena lördagslunch ute. Även vi.

Söndagen var en syrerik promenaddag, som startade uppe på toppen av Hammarbybacken. Liftarna var igång och backen hade intagits av downhillåkare som i sina dräkter och hjälmar skumpade nerför backen på sviktande ramar. Jag ska erkänna att det såg förbaskat roligt ut.

Själv var jag mest nyfiken på om framsidan på mina lår höll för en promenad upp till toppen. Det gladde mig att inse att de faktiskt gjorde det. Jag kände ett litet obehag,men ont gjorde det inte. Kanske börjar det visa resultat att jag vilat dem i två veckor. 

Sickla Sjö fick sig ett besök liksom Hammarby Sjöstad. Det blev en riktigt skön och lång promenix. Väl hemma hade blodsockret börjat son utförslöpa och det var på håret att jag överlevde innan jag satte i mig mina ljuvliga persiljebiffar.

Bilen är packad inför morgondagens jobbstart, nu återstår att sätta kamerabatteriet på laddning och möta natten.

Godnatt!

Det finns inget bättre än när det kommer en dag av sol efter flera dagars regn och skokartongsväder. Idag var det klarblå himmel när jag slog upp mina gröna, det var underbart! Jag trippade upp till kaffebryggaren och det var på förhållandevis lätta steg.

Idag har jag avverkat ett jobbmöte, en stillsam tillställning som fick jobbångesten att släppa en aning. Det var skönt att träffa kollegor över en bit mat. Skönt att se att de också våndats en del inför det faktum att det snart drar igång på riktigt.

Jag vet inte varför jag känt mig så avig inför jobbstarten i år. Jag tror det kan bero på att jag haft en så lång och härlig ledighet. Det blir abrubt att ge sig ut i verkligheten igen. Tur att de kommande veckorna blir en mjukstart. Har vi tur med vädret kommer många av fotograferingarna att kunna ske utomhus. 

Jag har haft uppehåll i träningen två dagar nu. Inget konstigt i det, jag måste få tid att vila så att jag återhämtar mig ordentligt och inte går sönder mer. Men det var fascinerande hur skönt det var att genomföra ett pass idag. Det kan låta larvigt, men det var som att solen gick upp en gång till. Jag fick ny energi och kände mig glad och pigg! Jag kunde till och med tänka på kommande säsongs jobb med ett leende. Det är märkligt vad en endorfinboost kan göra med kroppen. Allt tungsinne blev som bortblåst.

Nu hoppas jag lite på att solen visar sig lika mycket imorgon, då kan jag vara lycklig igen! Men först kommer en natt med fullmåne. Jag går och lägger mig som vanligt, agerar Drak-Ulla några timmar och sedan, lagom till morgonkaffet, försvinner allt hår från händerna.

Godnatt önskar Drak-Ulla!

Getingar sticks inte bara utan gnager också bort stora bitar av Mozarella som de flyger hem med till sin familj. Om de nu har en familj. Det var åtminstone det som hände idag vid fikastunden med fröken K. Jag tror vi både kände att vi haft ett true Kodak moment tillsammans.

Vi satt ute men sommarvärmen infann sig inte riktigt som förra veckan. Den hade bytts ut mot en betydligt högre och klarare luft. Jag tror det var hösten som påminde oss om sin existens. Jag ignorerade den så gott jag kunde men erkänner att jag drog upp dragkedjan till halsen. Jag slöt händerna om kaffekoppen för att värma mig. Hösten får inte komma än, jag förbjuder den å det bestämdaste.

Eftermiddagens ägnades åt att köpa viktiga och oviktiga saker för att döva min jobbångest. Eftersom jag inser att just arbetet kommer att kunna sätta käppar i hjulet för min träning den närmsta tiden så såg jag till att köpa saker som kan förgylla en eventuell hemmaträning, de dagar det tar emot att bege sig ut i höstrusket. Jag tror det kan göra susen, för det var tungt som as att bära upp till lägenheten.

Nåväl, imorgon ska jag på jobbmöte klockan tio, så jag antar att det är dags att gå till sängen.

Godnatt!

 

Det är onsdag idag och inte ens en vecka kvar tills allvaret börjar igen. Jag har haft en lång semester, oförskämt lång nästan. Därför känns det väl lite extra jobbigt att börja jobba på måndag. Jag försöker att inte tänka på det, att slappna av och bara njuta av de sista regniga dagarna. Men idag var det svårt att värja sig, hela inboxen hade pepprats med nya ordrar. 

Visserligen kunde jag se att första veckan kommer att bli en mjukstart på den nya säsongen. Med personalfoto och korta dagar, men likväl jobb. Inte lediga göra-vad-jag-vill-dagar. Inte sovmornar, inte utdragna frukostar. Utan upp i ottan-dagar. Nåväl, imorgon är det torsdag och jag börjar inte förrän på måndag, än finns tid att njuta.

Jag är åskrädd. Idag mullrade det alldeles förskräckligt mycket. Jag satt tack och lov inomhus, på ett café vid Nytorget, men jag ska ärligt erkänna att jag höll på att sätta lunchmaten i halsen när det blixtrade som mest. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, blixten eller det tillhörande mullret. Kombinationen är oslagbart obehaglig. Enbart blixten skulle jag förresten kunna hantera, men mullret, nej det vill jag helst slippa. Då var det utrett, det är mullret som skrämmer mig. Det plötsliga ljudet som sätter sig som en hulling på ryggraden. Det tillhörande monsunregnet skrämde mig inte alls idag.

Nu ska jag sova en stund!

Godnatt!

Idag ska jag enbart hylla mig själv!

För idag är det nämligen på dagen ett år sedan jag inledde mitt kroppsexperiment. Kroppsexperimentet gick, för er som undgått det, ut på att jag skulle förvandla mig själv från soffpotatis till hårt tränande energikippe på ett år. Jag ville i iallafall se om det gick. Jag inledde min träningskarriär med att i rasande tempo promenera en timma om dagen. När Kung Bore sedan spred ut sitt skägg över nejden köpte jag gymkort och fortsatte min träning inomhus.

Det känns otroligt roligt att jag faktiskt lyckats hålla tempot ganska högt under hela perioden. Jag har tränat minst tre dagar i veckan hela året, och under vintern blev det så mycket som tre pass gym och två pass badminton i veckan, för att vara helt exakt. Största delen av året har ägnats åt gymträning i olika former, både konditionspass och tyngre styrkepass. Nu under sommaren har jag försökt att träna ute så mycket jag kunnat och ägnat mig mer åt rena Crossfitpass, med den enda skillnaden att jag utfört övningar där ingen utrustning krävs. Jag har endast använt min egen kropp som tyngd och motstånd.

Nu har det har alltså gått ett år. Jag skulle kunna absolut kunna påstå att jag lyckats kravla mig upp ur soffan. Jag har förändrat ett livsmönster och gjort träningen till en naturlig del av min vardag. Visst har jag under det här året genomgått perioder av extrem trisdess på gymmet. Upplevt dagar då jag helst velat slippa och kunna skjuta det till morgondagen. Men så har jag tänkt på vad jag lovat mig själv, jag skulle härda ut ett år, åtminstone. Jag hade gett mig fan på att lyckas och då är det inte mycket som skulle få mig att låta bli. Idag har jag mycket svårt att se hur en vecka utan träning skulle te sig. Jag tycker det är otroligt roligt och skulle inte vilja byta det här sättet att leva mot något annat.

Jag trivs med att slippa ha ont i ryggen när jag stiger upp på morgonen. Jag trivs med att känna att kroppen blivit mer stabil. Att jag hittat en bra jämvikt mellan mat, träning och förmågan att ändå kunna unna sig god mat och dryck. Att jag hittat ett sätt att leva som känns sunt och friskt. Jag är otroligt glad att jag bestämde mig för att genomföra det här experimentet och jag klappar mig på axeln idag för att jag också lyckats nå det mål jag satt upp!

Jag tror att jag kommer kunna sova gott!

Godnatt!

Rosa himmel över Stockholm.

Idag hade jag bokat tid med handkliniken för att få en statusuppdatering. Sagt och gjort, jag stegade in på Rosenlunds sjukhus i förmiddags och fick veta att rörligheten fortfarande var hämmad. Jotack, jag vet det. Att styrkan inte fanns där som i högerhanden. Inget nytt under solen alltså. Nästa måndag börjar allvaret, vi får helt enkelt se hur det går, jag lovar ingenting.

Det blev lunch och kaffe i Bagis, tillsammans med fröken H och lilla fina skrattmaskinen Siri-Lo. Jag hann hem till tvättiden som var så efterlängtad! Äntligen hade det lagat maskinerna så att det åter kom vatten på kläderna under tvättprogrammet. Det gick jag bet på sist. 

Kvällningen innebar fika och tillhörande pastasallad med kyckling i rejäl portion på söder i sällskap av fröken K. Vi satt ute, men idag var det i svalaste laget. De senaste dagarna har varit ljumma och kvällarna likaså. Det kändes nästan lite som höst luften där vi satt och språkade. Jag var förberedd och hade tröja med mig, fröken K lånade filt och jag tror hon höll värmen.

Jag tackar  för förtroendet och säger,

Godnatt!

En lördag i regnbågens tecken. Vi hittade en liten, liten ledig plätt på slänten framför kyrkan på Hornsgatan. Den årliga paraden är ett populärt helgnöje i Pridetider. Vi var bara några i mängden av alla de 400 000 som kantade stockholms gator för att dela glädje och kärlek med alla de som paraderade. En underbar syn som vanligt. 

I år har Stockholm Pride fått svidande kritik och årets temat öppenhet har ifrågasatts. Pride har huserat på Stockholms kanske mest centrala plats för evenemang, Kungsträdgården, och är öppet och gratis för alla. Det borde vara optimalt, kan tyckas.  

Pride Park, i den bemärkelse vi upplevt den tidigare år, har alltid varit en frizon från heteronormen. Även om heterosexuella varit välkomna, och många av besökarna varit heterosexuella, så har den övervägande majoriteten alltid varit hbt-personer. När andelen heteropersoner blir för hög jämfört med hbt-personer upphör frizonen att existera – hur välvilligt inställda heteropersonerna än är. 

Det har talats om att årets Pridefestival tappat känslan för hbt-personer. Att den har urvattnats och antagit formen av Smaka på Stockholm. Som förövrigt hade fler homoägda restauranger representerade än Stockholm Pride. 

Och jag kan inte annat än att skriva under. Årets festival kändes som en dödsryckning. Inför nästa år tror jag att Pridekomittén måste tänka om. Gärna öppenhet, men för vem?

Godnatt!

Hur roar man sig i elva timmar på SöS akutmottagning? Fröken S hade komiskt nog råkat ut för närmare bestämt exakt samma skada som jag. Tummen var svullen och blå och gjorde mer än lovligt ont varje gång hon rörde den. Sådant tarvar läkarundersökning. Att träffas och ta en fika på akuten var visserligen nytt för mig, men fungerade utmärkt. Jag sällskapade tills läkaren kom eftersom jag insåg det trista i alternativet att låta Fröken S få sitta själv.

Elva timmar. Antingen bryter man ihop och blir vansinnig eller så ser man det som ett socialt experiment och roas av det faktum att man får tid att studera så många människor. Vi gjorde det sistnämnda. Tidigt på kvällen var det liv och rörelse på avdelningarna, utmed varje sida av korridoren låg folk på sängar och väntade på sin tur. Vart efter kvällen led betades dessa personer av och Fröken S och hennes tumme förblev låg prioritet. 

Ju närmare midnatt klockan tickade, desto fler blev fallen av alkoholrelaterade skador. En del fick tillbringa kvällen på akuten i rent tillnyktringssyfte kändes det som. Ett tag var det skönt att vi kunde dra för draperiet till vårt lilla bås.

Det var hjärtpatienter och dem med andningssvårigheter. En hade blivit knivskuren, en annan hade fått en allergisk chock. En var vit i ansiktet och en annan bråkade med väktarna från sin säng. Och alla hade vi en sak gemensamt, vi väntade på vår tur. Vissa med mer tålamod än andra. Jag måste nog räkna in oss bland de förstnämnda. Inte förrän klockan började närma sig halv fyra på natten kunde man ana en lätt frustration i vårt anlete. Närmare halv fem dök hon upp som en ängel klädd i vitt, läkaren som skulle ta sig en titt.

Man hinner avhandla en hel massa saker på elva timmar och dricka ganska mycket kaffe. Vi tittade på Youtubeklipp, roades oss en stund med mobilens fotoapplikationer, läste filmrepliker och pratade stundom allvar. Men faktum är att det var länge sedan jag skrattade så mycket och hade så många givande samtal som bakom det där draperiet på SöS. Jag tar gärna en fika på akuten igen, och pratar tills solen går upp.

Godnatt!

Idag mötte vi upp fröken K med son igen för promenad till Sickla Sjö. Planen var bad men det blev inte mycket av den varan. Det blev prat, kaffi och glass istället, det kan jag leva med. Speciellt som badkruka.

Idag under träningspasset fick jag som ett brev på posten känna av hur det blir om man tränar lite för hårt och lite för ofta. Jag har bytt träningsform sedan några veckor tillbaka och tycker att det är så vansinnigt roligt att jag liksom glömt bort att vila. Detta i kombination med att jag nu tränar lite andra muskelgrupper än tidigare, gjorde att det högra låret pajade idag. 

Det var länge sedan jag kände en sådan ilande, vass smärta. Jag höll på att börja lipa där jag satt på tartanbanan i solen. Så för den intresserade kan jag berätta att det inte blir några utfall eller hastiga löpningar den närmaste tiden. Det känns väldigt tråkigt och jag blev rejält nedstämd.

Nåväl, fröken K och H gav mig några sköna tips och sätt att tänka för att inse det vansinniga i att fortsätta påfresta benen i onödan. Tack och lov är jag inte en av dem som lever på att nå bra tider eller resultat på idrottsarenen. Då hade dagens incident varit en katastrof.

Nu ska jag klämma ut det sista ur muskelsalvan. Imorgon ska jag köpa ny.

Godnatt!

Är det det här som kallas för lyckopåse? En liten gasbindaaktig sak som hängts i en buske på Drakenberg. Jag borde öppnat den, jag borde tittat efter vad som fanns inuti. Det kanske skulle bringa lycka i livet. Nu får jag aldrig veta.

Jag tillhör den skara människor som aldrig vunnit något i hela sitt liv. Att åka till Liseberg kunde vara heaven and hell när jag var liten. Lillbrorsan gick alltid, och då menar jag verkligen alltid, därifrån med stora chokladkakor, mjukisdjur och vinylsinglar. Jag var alltid tomhänt. Den enda gång jag fick känna mig som en vinnare var när mamma lade en slant på "vinst varje gång-lotter", eller lyckopåsen som innehöll något helt värdelöst. Men det spelade ingen roll, för det kändes som att jag hade vunnit, något. 

Än i dag håller mönstret i sig. Jag vinner aldrig eller mycket, mycket sällan på lotter eller liknande. Nu har jag lärt mig hantera det, men som liten var det plågsamt att se lillebror äta Plopp tills magen nästan sprack. Jag ville också. Nu hade jag tur, min bror är en generös bror så jag blev aldrig utan, men min vinst var det ju inte.

Idag har jag gått en ny smak tillmötes, Edamamebönan. Det var en ljuvlig liten upplevelse. Kokt och aningen saltad fyllde den mitt ärtälskande hjärta med glädje. Tack för det, fröken H!

Nu önskar jag eder,

Godnatt!