Idag ska jag faktiskt ha en klapp på axeln. Tog optimistiskt på mig träningskläder direkt efter jobbet. Satte mig på soffan för att snöra på mig skorna och lade mig på rygg bara för att sträcka ut en minut. Sov en timma och steg rakt upp och ut genom dörren för obligatorisk entimmaspromenad. Jag antar att det är det som kallas för målmedvetenhet.

Hörde en diskussion på radion imorse om mobiltelefoner och barn. Diskussionen handlade om vid vilken ålder det är rimligt att ge sitt barn en mobil. Jag har ingen som helst uppfattning i frågan. Däremot började jag tänka tillbaka på hur vi som faktiskt växte upp utan mobiltelefon i fickan meddelade oss med omvärlden. Det kunde gå tillväga så att man cyklade på sin röda Crescent till den man ville leka med. Sedan ringde man på dörren och frågade om vedebörande var hemma, vilket inte alls var säkert med tanke på hur många hobbies vi hade som små. Då fick man snällt cykla hem igen. Sms var ju helt och hållet en utopi då.

Ja så gick det till när farmor var ung. Åtminstone för 25 år sedan, när jag cyklade som ett rött streck på min Crescent någonstans i Skåne.
25 år sedan, det är ju galenskap när man tänker närmare på det. För 25 år sedan hade jag fyllt tvåsiffrigt, hunnit med att slå skolrekord i kast med liten boll, flyttat två gånger och säkerligen tjuvrökt. För 25 år sedan försökte jag prata skånska och passa in. Spelade fotboll och ville ha en hundvalp på födelsedagen.

Kanske är min ihärdiga målmedvetenhet vad gäller promenader och motion numera, bara ett tecken på att jag börjar noja över ytterligare en födelsedag?
Nej, så kan det ju inte vara. Så är det inte. Tror jag.

Är det ens lagligt att ha en terrier i framrutan när man kör?

När jag är så trött att jag måste ta ögondroppar för att klara av att öppna ögonen på morgonen är det skönt att komma till jobbet och mötas av en människa som säger:
- Det är inga problem, det ordnar jag.
Efter en kopp kaffe från min lilla ståltermos börjar dagen arta sig. När man därefter får finbesök känns det ju rätt ok att ha bruna ringar under ögonen och vara så trött att jag nästan mår illa.
Jag måste bli bättre på att gå och lägga mig. Måste bli bättre på att sova och inte göra annat när klockan ringer redan vid 05.55.

Jag har väl det man kallar lakanskräck. Har svårt att gå och lägga mig eftersom kvällen liksom oskrivet är min tid. Fastnar lätt i annat bara för att slippa gå och lägga mig. Nu borde jag te x gå och lägga mig. Om jag lägger mig nu och somnar inom en halvtimma får jag faktiskt sju timmars sömn. Kraften från de timmarna borde ju räcka åtminstone fram till tio på förmiddagen. Men istället sitter jag kvar här och blev alldeles betagen av Robyns video till Hang With Me. Enkelheten i videon tilltalar mig oerhört. Robyn tilltalar mig förresten också. Det är bara att lyfta på hatten för en så begåvad och snygg människa. Med dessa trånande ord fäller jag in vingarna och kapitulerar.

Nej men titta nu börjar ju den där dokumentären...

Någon har haft en bra lördag. Eller dålig. Det beror på hur man ser det.

Min söndag har i stora drag bestått av ensamgrubbel. Sånt kan man behöva ta sig för ibland. På kuppen fick jag ju städat lägenheten och inhandlat några nya jeans. Att köpa byxor kräver ett speciellt sinnelag för mig. Jag måste verkligen känna för det. Vara på byxhumör. Hitta rätt storlek, rätt tvätt. Man vill känna sig fin.
Står där i provhytten, snurrar ett varv, hur sitter de över rumpan? Det duger. Hur sitter de över låren? Det duger. Är det rätt färg, rätt tvätt? Det duger. Vad kostar de? Det får helt enkelt duga. Så där håller jag på bakom skynket.

Jag vill sköta mitt jeansköp själv. Inte ha hjälp av någon expedit som kommer och drar skynket åt sidan när man står med jeansen halvt uppdragna över låren.
- Hur sitter dom där?
Jag vet att det är av vänlighet och servicekänsla, men jag tycker inte om det. Jag tror det är för att jag blir stressad av de hurtiga tillropen och allt ryckandet i skynket.
Jeans köper jag helst inkognito.

I morgon kanske jag har finbyxan på.
Godnatt!

Sen natt, tidig morgon, så lyder lagen.
Halv åtta imorse ringde budet med nya gluggen på dörren. Då tassade jag upp och skrev en liten signatur och sedan lyckades jag faktiskt somna om ett tag för ovanligheten skull.

Idag satt jag och lyssnade på en mamma och hennes kanske sexårige son på tunnelbanan. Han studsade upp och ner på sätena. Stod till och med på huvudet på sitsen ett tag. Hela tiden ivrigt pratande med mamman uppmärksamt lyssnande.
Tillslut sätter han sig tillrätta på sätet, alldeles lugn och säger:
- Mamma, tycker du om mig? Jag vet att jag kan vara lite jobbig ibland.

Om jag någon gång under den här stunden blivit lite irriterad på att lillpojken studsade upp och ner på sätena. Blev lite brydd över det faktum att han stod på huvudet och pratade med nästan skrikig röst, så rann allt det av mig i samma ögonblick som han sa detta.
Jag fick rosa bomull i hela kroppen, jag tror säkert att jag log lite fånigt också.

Lika snabbt och otippat som jag fylldes av bomull idag, lika snabbt och otippat kan livet spela en ett spratt.

Idag fick arbetsdagen ett abrubt slut då någon stackars liten elev snubblade på en sladd och drog kameran i golvet så att objektivet knäcktes och hängde som en snabel. Då var det bara att säga tack och hej och ta tidig fredag.

Efter en hastig promenad styrde jag stegen till Liljeholmen och 35-årskalas. Rosé och smörgåstårta blandade sig med kaffe och Prinsesstårta. Allt lade sig väldigt fint tillrätta i maggen. På 35-årsdagar får man unna sig, på älskade Kajsas 35-årsdag i synnerhet.

Nu ska jag klia lite till på mitt myggbett och somna.
Godnatt!

Så här lugnt hade jag det på jobbet idag. Jag står inte ut med mig själv när jag jobbar så snabbt och lätt. Jag får så långa pauser och måste konsumera kopiösa mängder kaffe.

Idag har jag åter fått anledning att tänka på det här med genus. Hur vi ser på könstillhörighet och vad det är som bestämmer kvinnligt och manligt. Nu tänker jag egentligen främst på de rent biologiska attributen för kvinnligt respektive manligt. Kanske till viss del också det som kan kallas det sociala könet, som pekar på könet som kulturell och social konstruktion. Yrke, sättet att klä sig osv.

Varför tänker jag då på det här idag?

Jag har under fyra höstar arbetat med barn i skolan, som skolfotograf. Under samliga fyra av dessa höstar har jag någongång fått följande fråga:
Är du tjej eller kille?

Första gången jag fick frågan, kände jag mig lite, ja ledsen är nog rätt ord. Sedan har frågan återkommit med jämna mellanrum under säsongerna och jag lärt mig hantera det med en motfråga eller bara svarat rakt upp och ner.
Vad är det då som gör att barn i förskolan och lågstadieåldern har svårt att avgöra om jag är just tjej eller kille?
Är det så krasst att ett barn tycker att fotografyrket är ett manligt yrke? Är det så att en människa som klär sig i jeans och t-shirt är en kille, trots att jag tex har lite långt hår, som kan ses som ett kvinnligt attribut. Bortser barn från det faktum att jag har bröst och höfter när de hör att jag har lite hes röst och inte använder särdeles mycket smink?

Hur har dessa barn det hemma? Är det föräldrarnas syn på kvinnligt och manligt som avspeglar sig i barnen? Och när de i sin tur stöter på en människa som inte passar exakt in i den inlärda mallen så blir det härdsmälta i deras små huvuden och de måste fråga.

Ibland kan det komma smygande. Som för nåt år sedan på en förskola. Där var det en liten kille som frågade:
"Vad heter du?"
När jag svarat satt han en lång stund och funderade, sedan sa han:
"Jag känner ingen kille som heter det."

I år dröjde det alltså inte mer än en och en halv vecka innan jag fick frågan. Det måste ju vara någon form av rekord...

Vi summerar den 25:e augusti.
Jag vill nog helst inte säga det här, men imorse var första dagen som det var hög, klar och sval luft på morgonen. Lilla Bettan hade till och med fått lite imma på fönstret som jag fick svepa bort med vindrutetorkaren.
Jag vågar inte påstå att det är definitivt, men idag var det absolut höst i luften i arla morgonstund.

Yr.no är den i särklass bästa sajten vad gäller väder. Åtminstone om man bor i Stockholm och vill ha exakta och precisa tider för regnmoln och solglitter. Ta imorgon t ex. Då kommer vädret att bli exakt så här över Stockholm:

06.00 när jag stiger upp kommer det att vara växlande molnighet och ca 10 grader. Vid lunch kommer temperaturen att ha stigit till 16 grader som mest. Fortfarande växlande molnighet. Vid 17-tiden drar allt mer moln in och det blir mulet och ca 15 grader. Frampå kvällen, vid 21-tiden kan någon liten regndroppe falla.

Så lyder lagen, lägg detta på minnet och besök yr.no nästa gång du vill ha utförlig väderinformation.

Tack för mig!
Hälsningar John Pohlman

Trött, trött, trött och det är bara tisdag. Men livet har varit relativt snällt mot mig idag. Lugnt och fint på jobbet och trevligt och bra efteråt. Det har varit en såpass harmonisk dag att jag faktiskt inte har något att tillägga. Inget som retat upp mig eller gjort mig förbannad. Visserligen blev jag imponerad av lilla Siri-Lo som gjort framsteg med mucklerna i nacken och benen. Ja det är faktiskt värt att nämna.
Men i övrigt har dagen liksom bara rullat på. Nästan lite som rutin.

Därför ska jag inte brodera ut den här dagen mer än nödvändigt.

När jag för ett tag sedan var nöd och tvungen att övernatta på Scandic i Borlänge inför ett jobb beställde jag och alla andra i sällskapet schnitzel. Sedan den dagen och den bedrövliga schnitzeln har jag utlovats att få smaka en äkta och framförallt välsmakande kalvschnitzel på restaurang Moldau vid Hornstullsstrand. Sist vi tog sats och åkte dit, hade de semesterstängt. Nu borde väl semestern vara över, så jag tror det blir ett nytt försök snart!

I väntan på det vill jag ge er ett alternativ till Moldau. Berliner Schnitzelstuga i Nälden, Jämtland. Inga ord behövs och man kommer garanterat att bli mätt.

Gute nacht!

Ja, vad säger man? Idag har jag haft en nära nog helt lugn och fin dag på jobbet. Det gav utrymme för egentid och det blev liksom lite för mycket kli i fingrarna när det fanns ett helt kostymförråd att glänta på dörren till.
Hittade ett obehagligt dockhuvud som höll mig sällskap nära nog hela dagen. Jag tror det var en manlig vän, men jag är inte säker. Huvudet stod i ett angränsande rum och tittade på mig när jag arbetade. Antagligen står det kvar imorgon när jag återvänder. Kanske säger han hej.

Jag hade med mig en rejäl hemlagad wrap som jag skulle äta till lunch idag. Den innehöll bland annat lite av den hummus jag tillverkade häromdagen. Fortfarnde riktigt god, men väldigt vitlökig. Jag vågade inte ens ta upp den ur väskan i det rum jag jobbade. Av rädsla för att det skulle stinka. Men på allvar, vad håller jag på med? Så jag linkade ut och åt den utomhus. Vad säger det om mig, ärligt talat?

Idag fick jag hjälp att bära in min utrustning. Det finns en räddare i all nöd, den räddaren heter Per. Och imorgon behöver jag inte bära in ett jota eftersom utrustningen fick stå kvar. Det känns lite som semester när man får ha grejerna kvar över natten. Bara glida in på morgonen och koppla in dator och kamera. När det dessutom står enbart porträtt på menyn hela dagen ÄR det ju verkligen semester.

Nu återstår bara att inte drömma om dockhuvudet inatt!

IKEA har ett fantastiskt femkronorscafé. Allt kostar fem kronor. Kanelbullen, punchrullen ja allt. För en som bestämt sig för att äta lite sunt och bra är detta som ren tortyr! Jag skulle kunna köpa hela menyn, åtta sorters kakor, för 45 kr och då inklusive kaffe!

Idag linkade jag med på sängjakt. Det är en djungel därute, av sängar och bäddmadrasser. Kontinentalsängar och Ramsängar fajtas om att synas på marknaden. Fast, medel och mjuk. Sju-zonssäng och fem-zonssäng. Enkelfjädrade, dubbelfjädrade och pocketfjädrade sängsystem. Fyra sängbutiker hann vi med och provlåg sängar på allt ifrån några tusenlappar till närmare 100 000 kr.

Det är inte bara att köpa en säng numera. Det är verkligen en hel vetenskap.
"Att sova ska vara en känsla av viktlöshet", läste jag på en skylt. Så har jag aldrig tänkt på min nattsömn förut. Tveksamt om jag kommer göra det i fortsättningen heller. Själv tillhör jag dem som hellre sover i en lite hårdare säng än tvärtom. Ryggen ska ha sitt.
I en av butikerna klämde säljaren till och med lite på ryggraden för att visa på den ergonomiska betydelsen av att ha rätt säng. En man ilade förbi och frågade om vi fått hjälp och när vi svarade jakande så sa han:
- Tur för jag är bara kiropraktorn.
Sängvaruhusen har alltså också en egen kiropraktor numera. Fantastiskt!
Undra hur han skulle se på den säng jag ett flertal gånger fått sova i när jag är på besök hemma i Skåne. En sån där röd metallsäng med svarta fjädrar. På dessa läggs en skumgummimadrass och det känns inte helt olikt en hängmatta att ligga i den. Jag antar att det är den här sortens säng som räknas till de enkelfjädrade.

Nä, nu tror jag att jag ska dra mig tillbaka till min säng med samverkande fjädersystem, som ser till att alltid stödja ryggen på rätt ställe när jag ligger i sängen. Den skapar den ultimata balansen mellan axel- och höftparti och stöd där jag behöver det. Självklart med en ytmjuk och följsam bäddmadrass med bomullsstoppad sommarsida, ullstoppad vintersida och talalaylatex i mitten. Praktiskt och bekvämt året om.

Godnatt!

Så här liten kände jag mig idag när jag vaknade. Ischiasnerven ville tydligen inte samarbeta med mig längre. Tråkigt tycker jag. Det är ytterligare ett tecken på att jag börjar bli medelålders.

Efter att ha diskuterat medelålderssymptomen med Per kom han på ytterligare två saker som tydde på detsamma. Jag hade köpt nonstop i min snaskpåse. Ja, jag tänkte att jag kunde få unna mig lite gott idag eftersom jag drabbats av en så retsam åkomma. Nonstop är tydligen snäppet innan Bridgeblandning, fick jag veta.
Det faktum att jag använder sämskskinn när jag tvättat bilen är enligt Per också ett tecken på att jag är på väg mot medelåldern med stormsteg.

Jag klämde nästan fram en tår idag hos kiropraktorn. Himmel vad ont det gjorde! Så här i efterhand är jag ju glad att jag gick dit, men när jag låg där trodde jag nästan att jag inte skulle komma levande därifrån. Som ni märker gjorde jag det, kom levande därifrån alltså. Och det känns faktiskt lite bättre. Nu kan jag stödja på benet igen.

Jag gjorde Hummus idag. Det är ju ljuvligt gott! Så nu sitter jag här och stinker vitlök, inte lika ljuvligt kan jag tro. Det finns lite kvar som jag inte vet om jag vågar ta imorgon. Det är ju trots allt måndag snart igen. Kan man vara så hänsynslös? Ja det kan man faktiskt. Vill jag ha Hummus imorgon, så ska jag äta det. Lite vitlök har väl ingen dött av?

Nu blir det Alvedon och Ipren och kudden.
Godnatt!

Låt mig slippa sätta upp och plocka ner utrustningen två gånger på samma dag. Ja, det kan låta gnälligt, men jag ber snällt, låt mig slippa.
Det har varit en lång dag idag. Faktiskt ovanligt lång. Av just den anledningen hade jag laddat upp med en hemlagad wrap prydligt inslagen i folie. Kändes nästan lite högtidligt att plocka fram den och ta en tugga. Den innehöll kyckling, kidneybönor, tomater, paprika och lite bulgur. En riktig pangwrap som lade sig väldigt bra i magen lagom till första kurret.

Som jag nämnde igår var jag riktigt stel efter badmintonmatchen. Imorse när jag vaknade var det om möjligt lite värre. Ja, det kan låta gnälligt, men när klockan ringde strax innan sex kändes det nästan som om benen låg kvar i sängen när jag steg upp.
Jag linkade ner de tre trapporna till bilen och varje steg sved. Nåväl, jag är tydligen inte tjugo längre. Faktiskt kände jag mig lite som en tant när jag linkade in på första destinationen för dagen. Försökte att inte tänka på det, jobbade på som vanligt. Kvävde gråten.

Så nu sitter jag här ikväll, eller sitter är väl att ta i. Ligger på magen i soffan för att baksidan på höger lår värker och krampar. Sorglig historia. Och jag som stretchade så duktigt, det hade jag tydligen inget för.
Jag tittade på "Efter bröllopet" på ettan tidigare ikväll. Jag har ju sett den förut men vilken gråtfest det är. Nu fick jag verkligen tillfälle att fälla de där tårarna av smärta från benet. Så jag tycker redan att det känns lite bättre.

Kanske ska jag linka iväg till bädden nu. Drömma om stödförband och liniment.
Så, nu har jag gnällt färdigt.
Tack för mig.

Regnet vräkte ner när jag satte mig i bilen vid halv sjusnåret imorse. Det såg ut som om det aldrig skulle finnas ett slut på vattnet när man blickade upp på himlen. Vid sådana tillfällen fylls man av extra värme av att kunna backa intill bilen hela vägen fram till ingången när man ska lasta av.

Varför är man så rädd för regn? Det är ju faktiskt inte så farligt. Visserligen lite otrevligt om man tvingas ha blöta kläder resten av dagen, men annars är det ju inte så allvarligt. Det där stadiet då man kunde skylla på att man pajade frisyren är ju också för länge sedan förbi.
Trots min vilja att parkera nära målet kände jag att det faktiskt var rätt mysigt att sitta där i bilen idag med vindrutetorkarna på. Lite rom i regnet, fast utan rom.

För övrigt kan jag nämna att jag är stel idag. Fan att man ska behöva gå igenom denna rumpvärk varje gång man fått sig en rejäl genomkörare på badmintonbanan när man inte spelat på länge. Jag svär på att de som såg mig gå min promenad idag trodde att jag nyss hemkommit från Irakkriget där jag sårats i strid och nu var ute på rehabilitering.

Därför ska jag nu försöka söva mina sårade muskler och återuppstå imorgon igen som en ny och helt läkt människa. Tills dess ska jag sova med mina nya löparskor bredvid mig på kudden.

Adjö!

Nederlagets beska eftersmak känns inte alls. Och då är jag en riktig sanningssägare! Idag var det en mycket trevlig vitamininjektion att spela badminton. Sanna mina ord!
Jag tror inte jag har svettats så här mycket någonsin. Till och med benen var glansiga av svett. Vi kom snabbt fram till att detta knappast kan vara nyttigt. Men förlorade gjorde jag och nu är det så att säga på´t igen bara. Revansch är revansch.

Jobbat har jag gjort lite också, i Spånga. Faktum är att det faktiskt var som raka motsatsen från igår. Fullt av hjälpsamma och trevlig människor. Utomhus, kaffetår och i drägligt väder.

I morgon blir det Huddinge och finbesök!
Men nu säger jag godnatt till eder alla och envar!

Precis som förväntat vaknade jag chockad och illamående över att klockan ringde så tidigt. När ska jag lära mig? Att skönhetssömn tar tid, lång tid. Fem timmar hjälper inga påsar under ögonen att tajta till sig. Fem timmar får inget ansikte att se rosigt och friskt ut.

Därför anlände jag till jobbet som ett åkerspöke med endast en svag förhoppning om att dagen skulle kunna lösa sig till det bästa.
Kanske var det också därför jag mötte motstånd redan utanför bildörren. En illa sur vaktmästare som vaknat med hela kroppen på fel sida sängen, mötte mig med orden:

-Näääe det går inte. Jag ska hjälpa några byggarbetare mellan sju och halv åtta, dig har jag inte hört ett knyst om.
Men...
- Jag ska se vad jag kan göra...
Gubbstrutt...

Detta lilla irritationemoment har jag nu stoppat innanför blusen till morgondagens badmintonmatch. Jag ska släppa fram det precis när det behövs som bäst. För jag antar att det lär behövas.

Jag har haft en lång och bra semester. Men det är en riktigt klen, för att inte säga helt obefintlig tröst, när jag tänker på att jag ska vara på jobbet imorgon kl 07.00.
Jag kommer vara trött.
Jag kommer att må fysiskt illa när klockan ringer.
Jag kommer att förbanna mig själv för att jag inte gick och lade mig tidigare.

Ikväll har jag lakansskräck mer än någonsin.
Kanske bäst att ta tjuren vid hornen och möta kudden.
Godnatt!

Pannkisar med sylt och glass. Efter en vecka av ytterst litet kolhydratintag blev det som en kolhydratsmocka rakt i mellangärdet. Den visste var den satt. Gott! Så in i helvete gott!

- Kom hit runt sju och ät pannkakor! stod det i ett sms jag fick idag. Jag tror knappt jag hann läsa hela sms:et innan jag svarade ja!
Jag lovade ju mig själv att tänka strikt på maten en vecka och gå en timma om dagen. Bara för att se vad som händer. Om något händer vill säga. Och jag har varit så duktig, det måste jag tillstå. Jag har hållit mitt ord och idag var det söndag igen, en vecka efter det tagna beslutet. En liten mätning runt midjan skulle ge svaret på om veckan faktiskt gett resultat.

Det hade den inte.

- Du måste nog ge det lite mer tid än en vecka, sa en klok människa som hört talas om spektaklet.
Och visst, det har hon ju helt rätt. Det går ju inte att lägga en vecka av motion och sund mathållning och förvänta sig mirakel. Men någon skillnad hade ju varit roligt att se!

Kanske var det denna nedslående insikt som så snabbt fick mig att svara på sms:et om pannkakor.

På´t igen bara nästa vecka, man måste ju få unna sig lite också.

Så där satt vi, två svultna människor som åt pannkakor. En nyss hemkommen från Indien med svår diarré och förkrymt magsäck och en annan med kolhydratsuget från helvetet.
Sex pannkakor var tror jag att det blev. Och ikväll somnar jag mätt och glad.

Google översätter min sunda vecka...

Hörnet Sveavägen, Hamngatan. Ett självklart byte. Ett par gamla Reebook mot ett par nya Adidas. På stående fot med en Tropisk Multivitamindryck i magen. Troligtvis med lätta steg därifrån. Undrar hur de kvarlämnade skorna luktade en dag som denna?

Aldrig har jag väl svettats så mycket som idag. Visst är det begripligt att göra det i backen uppför Hammarbybacken och på den hastiga promenaden därifrån. Men idag har jag gjort det bara av att finnas till!
På tunnelbanan, efter duschen ja det har hela tiden känts lite ansträngt ofräscht. Undrar hur mycket vätska jag gått förlorad en dag som denna?
Endast morgondagens ev huvudvärk kan utvisa om jag druckit lika mycket som jag förlorat. Det ska bli spännande.

Godnatt!

Gokart var det mycket länge sedan jag körde, kanske nästan 15 år sedan sist. Det kommer dock inte att dröja 15 år till. Så det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag knäppte fast hjälmen och satte mig på plats i sätet.
Inte nog med att man skulle köra sitt fortaste, man skulle också hålla reda på alla flaggor som kunde vifta förbi under loppet. Gula och blåa och röda och svarta. Den svarta ville man inte få, då var det slutåkt. Målsättningen blev följdaktligen att köra sitt fortaste och inte få en svart flagga.
Hur svårt kan det vara?

Det är lustigt det där med fart. Helt klart är, att det tydligen är oerhört individuellt vad orden "sitt fortaste" betyder rent tidsmässigt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag körde det allra fortaste jag kunde förmå. Så fort att det i vissa kurvor lika gärna kunde gått åt skogen. Så fort att det skrek om däcken i hårnålskurvorna. Enligt mig gick det alltså inte att köra fortare. ÄNDÅ var det flera stycken som körde flera sekunder fortare än jag in i mål. Snacka om att det är de små detaljerna som gör det. Nästa gång ska jag vara mer detaljerad.

Idag har varit en bra dag. En dag då Bettan fått sig ett nytt rör. Visserligen gick det loss på 2100 kr men det kunde det vara värt för att kunna visa sig ute på vägarna igen. Om sanningen ska fram så tyckte jag att det var rätt mysigt att höra Bettans själ i några dagar. Hon puttrade på så fint så. Vissa stunder kände jag att vi kunde passat in på vilken raggarträff som helst.

Kvällen avslutades helt otippat på Grönan och lite Bob Hund.
Och hör upp alla ni som vet att jag brukar ta det lite varligt med dansstegen. För er kan jag berätta att OM, jag säger OM jag nu skulle känna rytmen bubbla upp i blodet, så skulle jag göra det som Thomas Öberg, sångare i Bob Hund.

Idag kom jag på mig själv med att liksom sitta och hålla i mig i passagerarsätet när jag körde. Jag vet inte riktigt varför.

Godnatt!

Pumpa läns!
Visst har det varit en fantastisk sommar vädermässigt på alla möjliga sätt, men de sista veckorna har sannerligen inte varit solens tid. Det har varit lite tunt på solfronten även idag. Jag hann det jag skulle göra innan regnet kom och har bara lite småpill kvar imorgon.

Det är märkligt ändå, att gå omkring här på landet, själv. Det är vanligtvis en samlingsplats, där man umgås och trivs. Sällan eller aldrig har jag varit här på egen hand. Det har alltid funnits ljud från andra, nu är det bara min kaffekopp som slamrar på morgonen.

Att komma till sommarstugan och landet ingjuter alltid lugn. Att komma till sommarstugan i sällskap av sig själv sätter tillvaron här ute i ett helt annat perspektiv.
För det är verkligen tyst som i graven här. Sånär som på nåt litet obetänksamt tyskt barn som vrålar att han fått ein Barsch! Ville nästan rusa ner till bryggan och be barnet hålla käft, men jag höll mig lugn.

Såg på TV att man skulle kunna se stjärnfall på himlen inatt, så nu går jag ut och önskar mig något.

Bettan höll. Visserligen mullrade hon som en riktig raggarbil men hon var god nog att köra mig hela vägen till Småland. Ett litet hål på avgasröret ska väl inte ta kål på körglädjen, nä Bettan kan man lita på. Dessutom ska hon ju redan på fredag få träffa verkstadskillarna så hon vet att hon har lite extra kill på magen att vänta.

Nu andas jag lantluft igen och har målarfärg på armen. Har genomfört en första strykning av fönster och det ser ut att bli ganska hyggligt bra. Nu hoppas jag vädret håller i sig åtminstone några timmar imorgon så att alla fönster får sig en andra omgång.

Det finns massor av blåbär såg jag! Det är ju så otroligt gott, men jag måste faktiskt erkänna att blåbärsplockning är något av det tråkigaste jag vet. Ska se om jag lyckas ta mig över den spärren imorn och plockar lite i allafall.

Den som lever får se.

Detta ska inte utveckla sig till en träningsblogg. Det finns det andra som kan betydligt bättre än jag. Men jag kan ju inte undanhålla er min bedrift idag. Nu när det nya livet ska levas ett tag så tänkte jag att det liksom är lika bra att gå all in.
Redan igår tänkte jag att jag skulle gå till Hammarbybacken och ta mig upp på toppen. Men jag avfärdade snabbt den tanken och sedan var det inte mer med det.
Men så kunde jag inte riktigt släppa den. Jag ville se om jag orkade ta mig upp. Om jag hade kondition nog. Så idag tog jag mig dit. Jag ska för all del inte säga att det var på lätta fötter jag tog de sista stegen till toppen. Men jag gjorde det, joggandes.

Om vi nu ska tala lite allvar, så blev jag förvånad! Förvånad över hur lätt det faktiskt kändes. Visst blev jag trött, inget snack om saken. Men inte så länge. Jag blev glatt överraskad när jag insåg att grundflåset faktiskt inte sitter så långt inne.
Det kanske gömmer sig en liten atlet i mig också.

Så med kroppen full av nya insikter åkte jag och storhandlade. Därmed är frysen nu också full. Känns helt ok.

Sanna mina ord mitt nya liv har tagit fart! Visserligen lite senare än beräknat eftersom grannen hade efterfest med Congas. Jag var helt enkelt tvungen att ta sovmorgon. Men jag tycker jag skött mig fint ändå. Tapper nybörjare liksom.

Efter en bra och näringsriktig frukost och lite pepp gav jag mig ut på en timmas promenad. Gjorde en avstickare till Bagis och lämnade tillbaka en nyckel. Passade på att svetta ner lilla Siri-Lo som längtat så efter att få bli hållen att hon nu inte kunde vänta en sekund till.
Kanske, kanske slog vi tidsrekord tillsammans lilla Siri-Lo och jag idag.

Efter avslutad promenix åt jag ytterligare en näringsrik och bra måltid. Men på något vis kändes det som att all mat redan förbränts när jag hoppade ut ur duschen. Jag var hungrig redan när jag steg utanför dörren.
Är det så att kroppen ställer in sig på svält och hunger bara av att jag nämner meningen "nya livet"? Ja det verkar ju åtminstone så. Hur kommer man till rätta med det? Säg det, den som vet.

Kvällskaffet intogs i Liljeholmen med sedvanligt stort hjärta på glänt. Vad annat kan man känna när man möts av leenden från stunden man kommer, till sekunden man går därifrån. Det är bara att inse att Liljeholmen sitter och trycker på jordens gladaste unge.

På väg hem skrek magen igen. När ska den förstå att livet inte är som förut? När ska den förstå att det inte längre är lönt att ta sig ton?

Något av det trevligaste som finns är ju att titta på folk. Om man dessutom får göra det i kombination av bra sällskap och en god kopp kaffe så känns det ok att en och annan droppe faller från himlen. Till och med lite mysigt att det droppar på markiserna.

Men man kan bli trött av regn också. Tung i huvudet, som det känns när det hänger åska i luften. Så jag fick ta en liten tuppis i soffan och råda bot på detta.

När jag vaknade kom insikten till mig. Mitt nya liv, det skulle börja imorgon söndag. Min sladdriga sommarbuk, gjord på öl och skräpmat ska tvingas ner till minimum och därmed basta. Med denna insikt i bagaget åkte jag till Barnängsgatan och drack kaffe och åt en hel Rörstrandskopp m&m och för säkerhet skull också ett litet glas sherry och några salta pinnar.
Jag vet ju inte när jag någonsin ska få känna smaken av detta igen. Så jag åt och njöt för glatta livet.

Nåväl. Som pricken över i avslutades kvällen med ett blixtinferno. Varför är jag så rädd för dem, blixtarna? Jag kan inte exakt avgöra om det är blixten eller dundret som skrämmer mig, eller kombinationen. Hur som helst gjordes mycket tappra försök att få mig att tänka på annat. Det pratades om ditt och datt och jag tror bestämt att rädslan lindrades ganska rejält där jag satt som en liten prick på det orangea överkastet på Barnängsgatan. Jag blev inte stursk, det kan jag på intet sätt påstå. Men lite, lite mer kavat.
Det tackar jag för!

Det är något magiskt med tunnelbanan mot Skarpnäck på nätterna. Går man till Skanstulls tunnelbanestation och väntar sig att gröna linjen mot Skarpnäck ska dyka upp kommer man antagligen att få vänta för gäves. Det närmsta Skarpnäck man kommer är alltid, 25 minuter.

För ett tag sedan fick jag veta att bara man åker en station söderut, dvs till Gullmarsplan, så kommer Skarpnäcklinjen att dyka upp inom rimlig tid FRÅN INGENSTANS!
Självklart är det värt att prova.
Och mycket riktigt dyker Skarpnäcklinjen upp från ingenstans när man väl står vid Gullmarsplan och väntar. Var kommer dessa tåg ifrån?

Det tycker jag är magi.
Godnatt!

Sammanfattningsvis kan jag säga att tvättstugan verkligen var precis så otrevlig som lappskriverskan påstått. Speciellt kl 07.00 med nattsaltet fortfarande kvar i ögonen. Varför kan man ens boka tid så tidigt på morgonen? Luvtröjan var så långt uppdragen över huvudet att inte ens min mor känt igen mig om vi mötts i trappan. Som tur var mötte jag ingen alls där jag snubblade ner för trappstegen.

Men vilken härlig dag det blev ändå!
Möte under den stora eken vid Nyfiken Gul, med kaffi och vinbärspaj. Trevligt som vanligt. En avstickare till bryggan vid båtklubben med andspotting samt välbehövlig eftertanke i solen.

En tur till Årsta skulle resultera i mat i stora lass från Palmyras, men gav mig istället insikten om att Fröken Carlqvist levt över sina tillgångar den senaste tiden.
Kortköp medgives ej.
Där fick jag för att jag ville vara lite hygglig och köpa med mig mat. Tur att man har rika vänner som kan komma med bussen och betala.
Tack för mig!

Ok. Det här med lappar i tvättstugor har man ju hört talas om. Jag har inte sett någon förrän nu. Trots det ilskna budskapet blev jag alltså på gott humör av se den sitta där. En livs levande tvättstugelapp. Min första...
Vad kan man då läsa ut av den här lappen?

1. Att det är en person som blivit riktigt illa berörd av att se hur skitig tvättstugan var. Alltså själva orsaken till att lappen skrevs.

2. Att personen i fråga förmodligen arbetar på Banverket eller har en nära anhörig som gör det. Loggan på papperslappen gör det enkelt att spåra. Det kan inte vara så många i huset som jobbar där. Via loggan för Banverket kan vi förmodligen ganska lätt få fram namnet på lappskrivaren.

3. Att personen först tejpat fast lappen på almanackan men ångrat sig eftersom den syntes för dåligt, rivit bort den och satt den på väggen bredvid bokningstavlan istället. Det kan givetvis vara någon annan som gjort detta, men vi förutsätter helt grundlöst att det är lappskrivaren .
Kanske kan vi då få en uppfattning om att lappskrivaren antagligen är väldigt mån om att alla ska se det som skrivits. Alltså har vi att göra med en sorts lappexhibitionist.

4. Att personen som författat lappen är stereotypt heteronormativ och förutsätter att allas mammor är dem som hållit rent och snyggt under uppväxten. Har antagligen kärnfamiljen som rättesnöre för vad som är riktig familj, samt med inställningen: Du får gärna vara homo, men kladda inte på mig.

5. Att lappförfattaren antagligen är van att ha det rent och snyggt hemma. Äger en riktigt bra dammsugare och dammtorkar flera gånger i veckan.

6. Att han eller hon har sett så många tvättstugor i sin dag att det tillslut gick att kora den här till den värsta någonsin. Tyder på att vederbörande flyttat mycket. Kanske har bott utomlands och tillbringat många timmar på tvätterier.

Analys och konsensus:
Lappen har författats av en kvinna i medelåldern. Tämligen nyseparerad från en man som aldrig tog ansvar för hushållssysslorna (läs tvätten). Faktum är att detta var själva grunden till separationen. Hennes utflugna barn är bortskämda glin som aldrig ens städade sina rum. Nu har hon fått nog. Hon tar ut sin ilska och ångest över oss andra, som INTE städat upp ordentligt efter oss. Men om sanningen ska fram, blir hon aldrig nöjd. Det har hon aldrig blivit.

Imorgon ska jag tvätta.

Operation rädda bladlus.
Vissa människor är så snälla så man liksom inte vet gränsen riktigt. När en bladlus dök ner i mitt kaffe fanns inget alternativ, den skulle räddas. Den mikroskopiska vingen hade kladdat sig fast under det ännu mer mikroskopiska benet.
Med hjälp av en tandpetare gjordes tappra försök att återställa förödelsen som den lilla bladlusen drabbats av.
Vi vet än idag inte om den överlevde då den sattes ut på balkongen för att återhämta sig. Klart är i allafall att ingen bladlus i världen förmodligen fått så kärleksfull omvårdnad efter att ha kraschlandat i en kopp kaffe.

Det kan inte hjälpas, jag får små lyckoknottror på huden varje år jag ser Prideparaden. Närmare 350 000 människor kantade innerstaden i år. Det är en mäktig syn. Allt ifrån små östermalmskärringar med stora ögon till barnfamiljer och människor med samma längtan i bröstet att få komma ut som dem som faktiskt tagit steget och vågar visa att de är stolta.
Politiker vill också synas i paraden så klart, det är ju valår och homosexuella får rösta.

Bakom mig på Strandvägen stod en man som tyckte att transvestiter var lurendrejeri. Kanske inte den mest genomtänkta kommentaren under gårdagen.

Någon som däremot sprutar ur sig sköna ord är Caroline af Ugglas. Jag har sagt det förr, men jag kan säg det igen. När jag blir riktigt stor ska jag ha samma attityd till livet som Caroline af Ugglas. Det måste ju vara en av de skönaste människor som går i ett par platåmackor. Igår fick jag mig en dos Caroline och då kommer liksom livet krypande tillbaka till mig igen.
Hon berättade att hon hade andats in ett tuggummi. Det låg fortfarande kvar i lungan och spred väldoft till hennes andedräkt. En gång hade hon andats in en pärla också, men den kom ut efter 45 minuter, genom näsan.

Och solen sken och alla var glada!
Tack för i år Stockholm Pride!