Det är någonting fascinerande med eld. Jag blir som förtrollad och kan sitta länge och titta in i eldstaden på landet. Det är vilsamt med de osymmetriska eldtungorna och sprakandet från veden. Kanske härstammar denna fascination långt tillbaka i tiden, från en tid då elden lyste upp grottväggarna och vi formade pilspetsar i flinta. Från en tid då elden var livsavgörande och nödvändig.

Idag tänder vi stearinljus och har fredagsmys, men fascinationen för eld består. Hur många är inte alla de ungar som vill bli brandmän och tämja elden. Jag känner själv en fantastisk och väldigt hängiven ung man med just den drömmen. Han ska inte bara bli brandman, han ÄR redan en. 

De modiga (vissa skulle säkert envisas med att kalla dem tokiga) blir eldslukare och lär sig tämja elden med bara kroppen. Likt drakar sprutar de eld genom munnen och vi som står bredvid, är fascinerade. Att blåsa ut stearinljuset efter fredagsmyset är liksom inte lika spektakulärt. Men vi vill alla lära oss att tämja den, elden. Vare sig man går på scouterna eller utför spektakulära nummer i Cirque du Soleil.

Godnatt!

Nu börjar årets roligaste tid. Odlingssäsongen. Jag skickade just iväg årets beställning av fröer och jag kan knappt bärga mig! Jag vet väl inte riktigt om det finns någon röd tråd i beställningen i år, kanske skulle det vara perenna stenpartiväxter i så fall. Jag har tidigare gjort halvhjärtade, men ändå ganska tappra försök att odla nere vid båthuset. Men i år ska jag ge det en ärlig och bra chans. Har jag tur så kan vi njuta av doftande Backtimjan där till hösten. Tillsammans med svulstiga Taklökar kan ni ju bara tänka er hur härligt det kan bli. Jag lovar inget, men ambitionen och viljan finns. 

I pallkragen byter vi i år ut Bondbönan till förmån för Sockerärten. Inte för att Bondbönan gjorde dåligt ifrån sig förra året, tvärtom, men variation förnöjer. Förra årets stjärnskott på odlingshimlen, Mangomelonen konkurreras ut av Gurkmelon och vi håller verkligen tummen för ett lika bra skörderesultat.

Kryddorna kan jag ju inte låta bli, de hamnar i krukor i år igen. Äppelmyntan är ny, annars blir det idel gamla rävar. Till mormors mammas ära kommer den lilla plantan "Vilma" producera de allra sötaste tomaterna i hela Småland. Om jag får bestämma i alla fall. 

Detta var ett axplock från årets beställning. Nu ska jag sätta mig vid brevinkasten och vänta.

Godnatt!

Sist jag lämnade ett spår här hade jag precis parkerat gamla Bettan hos pappa. Sedan dess har jag ju hunnit med att lära känna Lill-Bettan riktigt bra. Vi fräser fram genom Stockholm som en oljad silverblixt. Vare sig det nu är ishalka eller torra gator. Jag tror faktiskt att vi börjar trivas riktigt bra ihop. Hon lever upp till förväntningarna helt enkelt, det känns bra.

Jag vet inte när jag senast stod på ett par skidor. Kan det vara så mycket som tjugo år sedan? Hur osannolikt det än låter kan det nog hända att det stämmer. Utförsåkning, som ju var vinterhalvårets höjdpunkt när jag var yngre. Vi åkte på sportlov och påsklov och så var det under hela min skoltid. Det var i Duved, Åre, Vemdalen, Saalbach och Lindvallen som jag lärde mig att njuta av backarna. Det var där jag fick hjälp av äldre kusiner att hålla balansen och stå stabilt i liften. Vilken glädje jag haft av den hjälpen. Att åka skidor är lite som att cykla. Har man en gång lärt sig hur det ska kännas så sitter det, det fick jag känna av den gångna veckan. 

Nu har man ju dessutom underlättat skidåkandet genom carvingskidan. Då blir det ju busenkelt att susa fram med stil i backarna. Jag menar jag lärde mig ju att åka slalom den hårda vägen, med pjäxor och skidor från Stig-Helmers tid. Inte undra på att det kändes fjäderlätt i backen nu.

Något som däremot fortfarande kändes likadant var fötterna. Jag lyckas aldrig hålla värmen i pjäxorna. Det är vidrigt när tårna till slut domnar bort och ger upp. Det blev ett och annat besök i värmestugan med fötterna mot kaminen kan jag berätta. Sedan är man redo att åka några timmar till innan tårna på nytt frusit till is. 

I en liten sportshop i Åre fanns en produkt som man skulle placera under foten i pjäxan. Den alstrade värme och aktiverades genom syret i luften. Det kunde ju inte bli sämre i alla fall tänkte jag och köpte ett par. Det var med stor förväntan jag knäppte på mig skidorna dagen efter. Kanske var besvikelsen ännu större när jag inte kände någon skillnad överhuvudtaget. Kanske blev det till och med lite kallare med den lilla värmedynan under foten. I mina pjäxor måste det vara fruktansvärt syrefattigt det är en sak som är säker.

Jag tror vi hade väldigt tur med vädret under veckan också. Absolut inte soligt varje dag men lagom kallt och ingen blåst. Då vi skulle åka hem blåste det upp till storm och snöröken utanför bilen på väg till Järpen var inte att leka med. Det blev till en vägg. Då är man inte så kaxig i trafiken. Men vi kom fram, helskinnade. Tack och lov.

Godnatt!