Hösten visade sig från sin bästa sida under helgen. Under morgontimmarna dansade varenda älva i hela Småland över sjön. Sakta, svepande nästan lite magiskt. På senare år har jag lyckats komma överens med den här årstiden. Jag har sett den med andra ögon, faktiskt lärt mig att tycka om den. De brandgula lönnlöven känns inte längre så hotfulla som förr. Det känns bra.

Det är nu som sommarens blommor bjuder på dessert. Jag har samlat frön från Rudbeckia och Fjädervallmo, Sömntuta och Alunrot. Har jag tur så bjuder dem åter upp till dans nästa år, färgsprakande och livskraftiga. 

I början av året sådde jag Sockermajs. Jag ska erkänna att jag inte hade speciellt stora förhoppningar. Jag gjorde det mest för att se om det gick att få dem att gro för utplantering. De små skotten stretade på under växtlampan hela våren, allt medan dagarna fortfarande var alldeles för korta utanför fönstret. De tog sig och fick till slut plats bredvid pallkragarna på landet. När jag satte dem i jorden såg de mest ut som ett ovanligt stort men ganska ledset grässtrå. Förhoppningarna var som ni förstår fortfarande väldigt små.

Så kom sommaren och det var verkligen inget idealiskt väder för små majsplantor. Ett tag såg det nästan ut som om allt liv runnit ur dem. Jag duttade med dem ändå, gav dem näring och peppade lite håglöst för att de inte skulle ge upp helt. Så kom hösten, Sockermajsen gjorde fortfarande inget större väsen av sig. Stod mest där med sina små borst och vajade i den varma höstsolen. Kanske hade även jag nu tappat tron på att det kunde finnas något där under blasten. 

I helgen drog jag upp plantan, lite nedslagen över resultatet. Kanske inte jätteförvånad, men ändå lite besviken över att Sockermajsen inte höll exakt vad den lovade. Extra härdig och allt, perfekt för småländska höglandet. 

Men vad var det där? Satt det något dolt där inne i bladverket? Jag drog av bladen ett efter ett och minsann, där inne låg den sötaste och antagligen minsta lilla Sockermajskolv som någonsin skådats. Den var knappt större än en tumme men med alla de kännetecken som en majskolv ska ha. Borsten på toppen och kornen längs sidorna. Vilken glädje! Jag hade trots allt lyckats med att driva upp en liten kolv. Den smakade precis så sött och gott som färsk majs ska göra. Nästa år ska den får stå varmare, jag ska dutta ännu mer med plantorna och kanske, kanske kan jag då få grilla en majskolv som är stor nog att inte trilla ner mellan gliporna i grillgallret.  

Godnatt!

Så kom den då, det efterlängtade värmen och solen. Det här har verkligen varit ytterligheternas sommar. Nu verkar det dock äntligen som att det parkerat sig ett riktigt härligt högtryck rakt över Björkhagen och ingen njuter mer än jag.  

Med solen mognar frukt och bär. Vid sommarstugan dignar det av godsaker. Hallonen har slagit alla slags rekord och jag undrar om inte krusbärsbusken också levererat maximalt. Igår provade jag årets bästa loppisfynd saftmajan. Jag kan inte direkt påstå att den gjorde mig besviken. Drygt en liter färdig saft på mindre än en timma. Hur har jag kunnat leva utan denna fiffiga uppfinning förut? Den här saftmajan kommer att gå varm framöver det är ett som är säkert. 

Imorgon ska jag prova att göra marmelad, dock ej i saftmajan. Jag hittade ett recept som jag praktiskt taget inte kunde motstå. Krusbärsmarmelad med Kardemumma. Personligen tycker jag knappast att det kan låta godare än så. Jag återkommer med betyg senare.

Med den efterlängtade värmen kommer också torkan. Det är märkligt ändå att det faktiskt kan torka upp så snabbt i skog och mark efter den extremt regniga sommaren. Om det var torkan eller inte som gjorde att elden spred sig så kraftfullt i mitt älskade Eksjö vet jag inte. Jag satt och drack mitt morgonkaffe när jag läste att det brann i de vackra gamla träbyggnaderna. Det gjorde ont ända in i hjärteroten. Hur mycket brann det? Var exakt brann det? Hur mycket hade gått förlorat? Innan jag visste vidden av det ska jag erkänna att jag var riktigt bekymrad. En del av den stad jag alltid känt mig som mest hemma i höll på att gå förlorad. När jag åkte förbi kvällen efter för att ta mig tillbaka till Stockholm pyrde röken fortfarande. Två brandmän satt och torkade svetten vid en brandpost som frustande sprutade vatten mitt i gatan. Jag hoppas innerligt att det som gått förlorat får tillbaka sin charm i samma stil som före branden. 

Godnatt!

 

Sommaren är kort, det mesta regnar bort. I år går det ganska lätt att identifiera sig med den där texten. Det blir dock så roligt som man gör sig. Man kan ju dra på sig en regnkappa och njuta av ledigheten iallafall. Stoppa munnen full av regnblöta smultron eller hugga lite ved. Semester är det ju likväl, ingen blir ju gladare av att älta dropparna. I år blev det som det blev, ett mellanår på väderfronten. Man får ta nya tag nästa år och köpa en charterresa till vintern för att inte försmäkta.

Det är lika bra att se det från den ljusa sidan. Det grönskar ju åtminstone som aldrig förr i skog och mark. Kantarellerna lyser som bloss på mossbeklädda tuvor. Det är liksom bara att skörda tills man inte orkar bära mer. Blåbären går inte heller av för hackor, men det som faktiskt slår alla rekord är hallonen. Kvistarna vid sommarstugan bär så mycket frukt att de kröker sig. Hittills i år har vi skördat 11.5 liter. Mamma är den som är flitigast i hallonsnåren, ett riktigt hallonproffs om jag ska vara ärlig. Vi får se vad hallonsäsongen slutar med för rekordsiffra den här gången. Idag passade jag på att göra hallon och rabarbermarmelad med spår av vanilj. Det blir premiärsmakning på frukostmackan imorgon. Det ser jag fram emot!

Godnatt!

När jag var liten åkte vi ofta på bilsemester. Vi bilade runt Sverige och besökte de flesta av de sevärdheter som vårt land har att erbjuda. Vissa av dessa resor minns jag bättre än andra. Minnet var dock inte så kraftfullt när jag var yngre har jag märkt.  När jag nu som vuxen besöker samma orter och sevärdheter är det oftast som att besöka dem för första gången, trots att jag som liten kicka redan upplevt samma sak. Trosa är en sådan liten ort. Varför har jag inte besökt den lite oftare som vuxen? Vilken vacker pärla på kartan! Inte nog med den idylliska ån som slingrar sig likt en tunn blå sytråd mellan husen och snickarglädjen, Stockrosorna och verandorna, de har en vacker skärgård också. Med mindre än tio mil från min ytterdörr till Trosa lär det blir fler besök där, kanske redan i år. 

Länge har jag vi också tänkt besöka Julita gård, ett vackert storgods i hjärtat av Södermanland. Jag kan bara fantisera om hur det måste ha sett ut på den tid då tobaksfabrikören och grosshandlaren Johan Bäckström köpte Julita i slutet av 1800-talet. Han flyttade så småningom till Stockholm och byggde upp den Svenska Handelsbanken och Münchenbryggeriet och lät sonen Arthur Bäckström ta över Julita. Han var den sista som bodde och verkade där innan gården donerades till Nordiska museet vid hans död. 

Den gigantiska parken på Julita fängslar mig. Den är välhållen som enastående. I de stora stallarna ligger höet lika fluffigt på golvet som det kan ha gjort på tiden då det begav sig. Man kan nästan höra hästarna frusta mellan väggarna.

Hade vi kommit något tidigare på året så hade Pionsamligen stått i full blom. Nu satt endast några små tappra blommor kvar på stjälkarna. Rosenträdgården hade däremot sparat sin blomning till oss. En samling rosor från 1920-talet prunkade, och jag behöver knappast säga att det doftade magiskt. 

En fin liten semestertur. Sörmland har mycket vackert att bjuda på. Jag ska försöka bli lite mindre hemmablind. Hitta fler pärlor alldeles runt knuten.

Godnatt!

Jag skulle nog inte vilja påstå att sommaren direkt överfallit mig med värme och välbehag. Det har var lite av det vi vanligtvis kallar "En svensk sommar". Det vill säga ömsom regn ömsom solsken. Helgen som passerade gjorde det dock med verklig bravur. Det var över trettiogradersstrecket och jag badade utan att tramsa mig. Det var faktiskt riktigt skönt. Tack vare denna lilla solchock hann jag också med att måla ett par kvarvarande fönster och några vindskivor. Nu sitter jag och hoppas på att solen åter ska visa sig så att norrsidans vindskiva kan bli lika fin.

Fröken V och jag har också hunnit med att ta en tur till Västerbotten. Summa summarum två huggormar och en satans massa mygg, där slogs definitivt inga värmerekord denna gång, på något vis.

Men det går lätt att leva med dessa halvmesyrer när en ny liten varelse gjort entré i livet. Endast nio veckor gammal men ändå ganska kavat är Pennie det nya lilla charmtrollet i vår familj. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, tyckte att en valp var ett stort ansvar. Ett ansvar som jag först inte visste om jag var beredd att ta. Sedan Pennie klev över tröskeln har jag smält. Man kan helt enkelt inte låta bli att älska henne. Hon är redan någon som jag håller väldigt kär och är lika rädd om som mitt eget liv. Välkommen lilla fina du!

Godnatt!

Midsommarafton har passerat. Ni vet den där dagen på året då det måste vara vackert väder. Så pass vackert att vi svenskar kan ko-ack-acka runt majstången och äta matjessill med gräddfil och gräslök under bar himmel. Även i år var det mångas midsommardröm som gick i kras när de blygråa skyarna hängde tungt över landet. Jag firade min midsommar i Knivsta och här klarade himlen att hålla tätt hela dagen. Jag firade visserligen midsommar i samma tjocka stickade tröja som jag hade på på mig på skidresan till Åre. Men det blev midsommar iallafall. En trevlig sådan.

Vädret ja, det har ju hittills inte varit något som går till historien som en härlig försommar. Dock glömmer man lätt bort att förra årets juni månad var precis lika bedrövlig. Så än är hoppet inte ute, än kan sommaren ta fart. Jag föreslår att det sker lagom till jag går på semester. 

Jag har ju för avsikt att måla lite på sommarstugan också och det vore ju väldigt trist om inte det hann torka mellan lågrycken. Nej, sommar och sol minst hela juli är det jag röstar för.

Godnatt!

Nu ger det äntligen utdelning, allt duttande och vattnande. Det här små tomaterna har suttit på sin kvist och väntat på solen i några veckor nu. Vilken härlig känsla att till sist få smaka. Trots brist på sol var de väldigt söta och fina och nu håller vi tummarna för fler vad det lider. 

Jag tillhör dem som inte gärna badar, jag är en så kallad badkruka. Det händer såklart att jag tar mig ett dopp på sommaren, men vattentemperaturen bör ha passerat tjugogradersstrecket och det får gärna vara sol på himlen. Som ni hör är det ganska många parametrar som ska stämma för att jag ska våga mig ner i böljan. Ibland har dock nöden ingen lag. När bryggan ska läggas i måste någon bada. Det har liksom blivit jag, varje år. Numera är det alltså släktens största badkruka som tar det första doppet på sommaren. Det känns rätt ok att kunna stoltsera med det. I år var det dock lite i svalaste laget. Liksom alla andra dagar denna försommar blåste det rejält och jag blev så nedkyld att jag tvingades duscha skållhett ett bra tag innan fingrar och tår återfick sin känsel. Bryggan ligger dock på plats och det är ju huvudsaken.

Båten har också äntligen hamnat i sitt rätta element. Den är vacker som en dag och det känns skönt att den äntligen fick den omvårdnad som den behövde efter alla år. Det är också först nu jag förstår varför alla båtägare tar av sig skorna när det stiger ner i skutan. Man vill ju inte förstöra det man fejat och slipat på en gång. Det kan dock bli svårt att få igenom detta krav till övriga båtanvändare.Vi får väl se morfars lilla eka som ett fiskeredskap snarare än en statuspryl. Jag tror att morfar tycker det är helt ok.

Godnatt!

Smultron, det är något väldigt romantiskt över dem. Man kan trä dem på ett strå och ge dem till någon väldigt speciell. När man ska försöka sig på att beskriva det somrigaste som finns är det många som säger just smultron med mjölk. Ett solmoget smultron kan vara något av det godaste jag vet, men om så mycket som en strimma av vitt letat sig in i fruktköttet kan det vara lika bittert som snapsen på midsommarafton. Det finns ju många som uppskattar den, jag är inte en av dem.

I mitt lilla drivhus på balkongen är det numera ganska mycket glesare grönska. Mina perenna små skyddslingar har fått stoppa rötterna i den småländska myllan. Jag tror faktiskt att en del av dem längtat lite efter att få sträcka ut sig. Nu är det bara att vänta på att solen och värmen ska göra sitt till för blomningen. Jag hoppas och håller tummarna, jag har iallafall gett dem fina förutsättningar med god jord och rikligt med vatten. 

Kvar på balkongen står plantorna av tomat, spetspaprika, gurkmelon och tomatpaprika. Dem håller jag på ett litet tag till. Några små tomater har faktiskt redan gett sig till känna och det är som sagt bara solen och värmen som behövs för att få dem att mogna. 

Den gånga helgen har båten fått sig ännu ett lager färg och snart ligger den redo att sjösättas. Ärtgrön och fager som en mö. Grönt är skönt, om inte annat så är ärtor gott. Kanske bleknar den lite med tiden också. Nåväl, jag är nöjd och den behövde verkligen få lite kärlek. Nu är det bara sommaren som fattas. Var finns du? Jag längtar.

Godnatt!

Jag hann bli medelålders innan pollenallergin vevade in mig i sitt nät. Jag håller på att bli tokig av klådan i ögonen. Tack och lov rinner inte näsan, det är bara ögonen som säger ifrån. Ni vet när det kliar sådär som på ett myggbett. Om man råkar klia tillbaka så kliar det bara ännu mer. Jag tar lite antihistamin för att komma till rätta med det värsta och det går an. Men fy för tusan vilket gissel att inte tåla pollen. Jag är inte alls förtjust.

Våren har än så länge inte visat sig från sin vackraste sida vädermässigt. Det blåser och småskvätter mest hela tiden. Det är ju nu det ska vara sol från en klarblå himmel så att vi kan fotografera studenterna vid någon vacker liten syrenbuske utomhus. Ibland undrar jag varför skolan ens bjudit in oss till fotografering. På vissa skolor, ingen nämnd ingen glömd, så finns det elever som inte ens kommer att ha ett minne av att de tagit det där fotografiet. Och om studentmössan nu råkar sitta rakt på bilden, så är det definitivt inte deras förtjänst i allafall. 

För ett antal år sedan fotograferade jag på en skola lite längre söderut i landet. Studenterna var så glada i hatten att en av dem passade på att sova en liten stund på främre raden under klassbildsfotograferingen. Klasskompisarna fick väcka vederbörande med jämna mellanrum för att det åtminstone skulle se ut som om det var en trevlig dag, även för hen. 

Jag vill minnas att jag läste någonstans att årets studentflak var förenat med lite hårdare restriktioner. Att det inte skulle vara tillåtet att spruta öl tills det rinner längs trottoarkanterna. Till glädje för oss fotografer som slipper huka oss och få utrustningen förstörd. Vi får se hur det går med den saken. Nästa vecka drar det igång på riktigt.

Godnatt!

Att öppna upp sommarstugan för en ny säsong är alltid en höjdpunkt, något jag längtar till. Det är lite att styra med så här på vårkanten. Nu man får man äntligen se vilka av förra årets planterade perenner som klarat vintern. Och vintern är ju som bekant ganska sträng på småländska höglandet. Det var glädjande att se att de allra flesta överlevt och nu ruvade på nya friska skott. Många låg ännu så länge bara och lurade i jordytan men om våren tar fart snart så kommer säkerligen även dessa små plantor att sträcka sina vintertrötta armar mot skyn. 

Årets nyförvärv i perennfamiljen får dock vänta ett litet tag till innan de kommer i jorden. De får nöja sig med utsikten från min balkong. Det visade sig vara ett klokt val med tanke på att termometern sjönk under nollan några nätter när vi var där. Visserligen är de lite härdade av Stockholms nattluft, men minusgrader vet jag inte om de hade tyckt om speciellt mycket.

Fröplanteringen är dock obligatorisk så här års. Pallkragarna ska grönska av både blommor och ätbara grödor, precis som vanligt. Nu hoppas vi bara på lite fjäderlätt vårregn så kommer det att gå bra för dem. I år kunde jag dessutom använda mig av extra god jord från egen kompost. Det kan knappast bli annat än lyckat tror jag. Komposten lever verkligen upp till mina förväntningar. Jag har varit duktig och luftat den några gånger om året och nu betalar det sig. Daggmaskarna är stora som kopparsnokar. Heja maskarna!

Till årets bestyr hörde även båtfix. Ni ser ju själva hur ledsen den är där den ligger och bara längtar ner i vattnet. Morfars vackra gamla eka har inte fått någon kärlek på många år och jag vill nog att den ska hålla ett tag till att fiska abborre i. Efter noggrann tvagning och lite slip fick insidan sig en rejäl uppfräschning och även utsidan tätades och målades. Den ska få sig ett lager färg till vid nästa besök och sedan är den åter redo för såväl gammelgädda som mört och abborre. 

Godnatt!

Det sa bara pang och så var det grönt i varenda liten buske. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas för dem som går genom våren med rinnande näsa och röda ögon. Själv ser jag våren med friska klara ögon och jag tycker om den. Det har jag inte alltid gjort. Årstidsförändringar som våren stod tidigare i spalten för jobbigheter och ångest. Numera kan jag dra på mig tunnare kläder och med tillförsikt faktiskt njuta av grönskan och fågelkvittret. Jag vet inte vad det är som fått mig att ändra synsätt och det gör egentligen detsamma. Huvudsaken är att jag njuter av våren istället för att känna hopplöshet. 

Mina skyddslingar på balkongen växer som om det var deras sista sommar. Och för vissa är det ju det. De flesta är perenner, men andra får jag faktiskt bara njuta av i år. Så det gäller att passa på. De har har alla redan satt knopp! Snart ska de få komma i jorden, bara ett litet tag till på min balkong. Bara ett litet tag till, så att den förrädiska nattfrosten är utom synhåll vid sommarstugan. Det skulle kännas så bittert och tråkigt om jag satte dem i jorden och de förlorade kampen mot Kapten Frost på en gång. Ett par veckor till får de stå ut!

I år blir året då jag för första gången ska ge vår eka lite kärlek. Den har stått till tjänst väldigt länge utan att den egentligen fått någon enda liten uppskattning tillbaka. Nu ska den få lite ny färg, en liten tätning och trädetaljerna ska fräschas upp ordentligt. Verkligen på tiden. Den ska bli en riktig liten sötvattenspärla som ligger och guppar i sjön i år. Det ser jag fram emot!

Godnatt!

Nu ska ni få höra berättelsen om människan utan lokalsinne. Det kan ibland löna sig att kunna orientera sig och hitta rätt. Motsatsen kan som ni förstår ställa till en del problem.

För en vecka sedan fotograferade jag ett objekt ute på Ingarö. För det mesta kan jag lita fullständigt på GPS:en, men ibland når man inte riktigt hela vägen fram till rätt destination. 

Den här dagen lotsade den mig till en gata som låg parallellt med den gata där jag hade mitt mål. Mellan dessa båda gator låg en liten skog. En sådan där skog som John Bauer målade på sina tavlor. Orörd, sank och ganska snårig. Jag frågade en äldre herre om vägen runt, men han förklarade att om jag tog vägen genom den lilla skogen skulle jag vara på plats inom bara några minuter. Sagt och gjort, jag började gå. Ganska snart såg jag mycket riktigt de hus som låg på den parallella gatan. Den äldre herren jag frågat om vägen hade haft rätt, det tog bara ett par minuter att gena. Och där kunde sagan vara all. 

Men jag lovade ju att berätta om människan utan lokalsinne, så historien är inte riktigt slut än.

Efter avslutat värv tog jag åter vägen genom skogen för att komma tillbaka till bilen. Och jag gick och gick och gick. Minutrarna staplades på varandra och jag insåg snart att någon genväg blev det alltså inte tillbaka. 

Jag kände inte igen ett enda träd, inte en enda stubbe eller sten. Allt var som om jag såg det för första gången. Jag måste ha gått i cirklar. Vid två tillfällen var jag tillbaka vid staket varifrån jag precis avslutat mitt jobb. Jag gick och gick och började till slut på riktigt känna obehag. Jag hade alltså gått vilse i en skog som var bred som en fotbollsplan. Jag började nästan tro att jag skulle bli kvar där i skogen över natten. Vem skulle tro mig om jag ringde och bad om hjälp att hitta ut från en skogsdunge?

Mobilen blev min räddning trots allt. Jag försökte via kartfunktionen och den blåa lilla GPSpositioneringen att orientera mig tillbaka till bilen. Över stock och sten, med skorna fulla av barr kom jag så till slut fram. Då hade jag yrat i skogsdungen i 45 minuter. 

Detta var berättelsen om människan utan lokalsinne. Jag har inget övrigt att tillägga. Allt talar för sig själv.

Godnatt!

Jag vet inte om jag riktigt vågar tro på våren ännu. Jag tillhör ju dem som går omkring med ullsockor till långt in på försommaren. Jag vågade dock byta ut vinterjackan mot ett lite tunnare skal i veckan, men vinterskorna sitter fortsatt där de sitter. Frysa om fötterna vill jag inte göra i första taget. Några som däremot tror på våren är knopparna. De flesta står fortfarande i givakt, men mot soliga söderväggar är våren ett faktum. Späda små blad samsas med vårlökarna om att få ögats uppmärksamhet. 

Men det säkraste vårtecknet av dem alla lyser med sin frånvaro än så länge. Sopbilen. När är det tänkt av vi Stockholmare ska få njuta av vårluften utan att få damm i ögonen? Vi flyttar så snällt på bilarna när städgatan infaller, men än så länge är det helt och hållet förgäves. De har några veckor på sig att ordna till det, men snart är det maj och då parkerar vi ju som vi vill igen. 

Godnatt!

Min Hibiskus måste vara den mest kinkiga plantan i världen. Den är otroligt bjussig och bjuder på massor av knoppar, men om man så mycket som vrider plantan en millimeter så trillar knopparna av direkt. Det är verkligen The Hibiskus way or no way. Jag vet inte hur många gånger jag plockat knoppar från fönsterbrädan. Jag måste helt enkelt bli mer noggrann med att inte snudda vid den då jag vattnar. Några gånger har jag sett den blomma fullt ut, så jag vet att det är värt det. 

Min lägenhet är lite av ett växthus så här års. Inte lika varmt och fuktigt, men antalet plantor talar sitt tydliga språk. Det är allt ifrån Äppelmynta till Tomatpaprika och perenna blomväxter. Idag började jag härda av dem. De måste stegvis få vänja sig vid utomhusluften för att bli starka och friska plantor. Sätter man ut dem direkt och sedan lämnar dem där kan man nog vara ganska säker på att bli besviken på sina små skyddslingar. Någon timma i taget kan de vara utomhus, sedan får de komma in igen. Stegvis kan man sedan låta dem vara ute längre och längre i takt med att vårluften blir ljum och ofarlig. 

Inomhus står de under växtlampor. När man tittar upp på min lägenhet från gatan så är det den med ett rosa/blått sken i rummen. Jag har ibland tänkt att grannarna måste undra vad som pågår här. Kanske finns det en och annan som tror sig ha en cannabisodlare som granne. Men det är väl som fröken V säger, en cannabisodlare kanske skulle vara lite mer mån om att dölja sin odling. Jag kan tänka mig att den sortens odlingar blir förpassade till garderober och liknande. Skulle polisen göra ett tillslag här så skulle de få smaka småbladig Basilika och Timjan.

Godnatt!

Fasen också. Toblerone är farligt goda vad det verkar. När jag återgick till min träning fem dagar i veckan var det åtminstone en sak jag lovade mig själv. Det var att jag kan träna på bäst jag vill, men på helgerna måste jag få unna mig något gott då och då. Livet vore bra trist annars. Att unna sig livets goda är inte en synd, utan en god gärning för själen som jag ser det. För min del mår jag som allra bäst om det där extra goda och söta inte konsumeras varje dag. Jag tycker det funkar. Men en påse Toblerone gick helt enkelt inte att motstå.

Jag tog en sväng till Kungens Kurva idag. Det verkade som att resten av Stockholms alla invånare hade tänkt samma sak. Det var otroligt mycket folk och det gick knappt att hitta en parkering någonstans. Det är ju inte ens lönehelg och vad jag kunde se var det inte någon speciell happening heller. För om det är någonting som människan älskar så är det happenings, helst ska man få någonting gratis också. 

I Kungsträdgården skulle man väl kunna påstå att det är lite av en happening varje gång som de Japanska körsbärsträden blommar. Detta pågår just nu. Sociala medier fullkomligt svämmar över av bilder på de skira små blommorna. Det är bilder av blommor mot blå himmel, bilder på andra som tar bilder på blommor mot blå himmel, bilder på kvinnor som putar med läpparna vid blommorna, närbilder på blomklasar, bilder på hundar vid körsbärsträden, bilder på bebisar med kvistar runt ansiktet. Vi kan helt enkelt inte få nog av dessa vackra körsbärsträd. En vårhappening av stora mått alltså. 

Själv har jag inga planer på att publicera någon bild på blommande japanska körsbärsträd. Vårt körsbärsträd på gården här utanför balkongen är inte japanskt. Men det blommar ta mig tusan lika vackert när det spricker ut. Än så länge är det bara små små knoppar. Men snart får vi njuta även här i söderort. Kanske tar jag en bild på mig själv med putande läppar och trädet i bakgrunden då.

Godnatt!

Om man bortser från dagens iskalla och genomruskiga aprilregn så tycker jag mig se att våren är på gång riktigt bra. Det knoppas och det gör ju att man hoppas, såklart. Länge har jag haft alldeles för varm jacka på mig och för några dagar sedan tog jag steget fullt ut och plockade ur fingervantarna från fickan innan jag gick hemifrån. Det fick jag bittert ångra idag. Till och med bilen varnade med Ice alert. Franska bilar gör tydligen det när temperaturen understiger tre grader Celsius. Idag var det alltså stjärtvärme på i bilen igen.

I helgen begav vi oss till Österbybruk, känt för sina välbevarade vallonbruk. Med hjälp av tyska experter byggde Gustav Vasa upp ett järnbruk specialiserat på krigsmaterial. Numera finns bara den vackra herrgården kvar och de gamla arbetarbostäderna. 

En kort bit därifrån tog den här stigen sin början. Med träskmark på båda sidor kändes det nästan lite trolskt att vandra där. Träden stod med rotknölarna djupt i vattnet och hade inte de friska vårvindarna blåst om öronen så hade man nästan kunnat tro att man befann sig i Amazonas träskmarker. Men istället för att få lyssna till färgglada Arapapegojor, fick vi nöja oss med en och annan nyvaken humla som surrade bland grässtråna. Man kan inte få allt.

Österbybruk och i synnerhet Vallonbruken var vackert. Jag kan mycket väl tänka mig att åka dit igen när sommaren målat träden i grönt.

Vår eller inte. Lill-Bettan har fått sommardäcken på. Jag tror hon tyckte det kändes skönt att få hänga av sig vinterbroddarna för denna gång. Ett tips dock till alla som kör med aluminiumfälgar. Efterdra bultarna och gör det i tid. Idag fick jag erfara vikten av det. Det började knacka betänkligt när jag körde. När jag svängde tilltog det och jag fick ganska snart svänga av för att se vad som stod på. Efter ett samtal med Peugeot rådde de mig att titta till bultarna. Jag kan väl säga så här, om jag inte plockat fram fälgkorset och dragit åt dem där och då hade jag fått uppleva samma sak som farmors syster Kajsa en gång gjorde. Hon satt och körde i godan ro och blev omkörd av sitt eget däck. Efterdra visste jag ju att man skulle göra, men kanske inte att man var tvungen att göra det så tätt inpå däckbyte.

Dagens tips alltså: Efterdra bultarna ordentligt redan efter några dagar så slipper ni obehagliga överraskningar.

Godnatt!

I hela mitt liv har jag njutit av att studera fåglar. Vissa skulle kanske kalla det nördigt, men för mig har det varit ren och skär avkoppling. Jag gick med morfar till skogen och lärde mig att skilja på fåglar bara genom att lyssna. Till en början var det bara en enda kakafoni av ljud och läten, men när man verkligen lyssnar, på riktigt, blir man förvånad över hur många olika läten man kan särskilja. Jag kan ju såklart långt ifrån alla och varje sommar lär jag mig att känna igen något nytt litet läte.

I helgen tog jag mig ut till Djurgården igen. I år fick jag sällskap av fröken V också. Jag skulle nog inte vilja påstå att hon är lika hängiven fågelentusiast som jag, men jag tror att hon uppskattade det hon såg. Ända sedan förra våren har jag sett fram emot att få göra det igen. I träden vid Isbladskärret häckar Hägrarna. Det är ett sextiotal par som vid den här tiden på året är ivriga med bobygget. För många år sedan var det ett hägerpar som smet från Skansen ner till kärret och det var starten på den koloni som häckar där idag. Det är mäktigt att se dem komma flygande över trädtopparna. Härligt att se dem så vårystra!

Jag ska försöka ta mig dit snart igen med min kamera i släptåg, kanske har jag bättre tur med vädret då. Men det gäller att passa på innan våren spricker ut i full blom. Medan kvistarna fortfarande är kala har man fri sikt. Snart bäddar de skira bladen in deras gigantiska bon i grönska. Då blir det svårare att få dem på bild.

Godnatt!

Nalle och Kroppkakan, vilket fenomenalt bra namn på en restaurang!

 

Tänk vad lite man egentligen vet om dagen när man slår upp ögonen på morgonen. Trots att man kanske lever ett inrutat liv med allt vad det innebär av fasta rutiner, jobb och inbokade möten så vet man aldrig riktigt vad dagen har att erbjuda. Det är närmast omöjligt att förutspå. Vissa skulle säga att det är just detta som är tjusningen, andra kanske skulle känna sig stressade av att inte ha allt under kontroll. 

Idag var en sådan där dag, som inte riktigt gick att förutspå. Åtminstone delar av den. Ni vet en sådan där dag som man går och funderar på ett tag. För att man inte riktigt förstod vad man var med om, för att det gick så fort. Jag har alltid tänkt att jag skulle bli ett utmärkt vittne, eftersom jag har detaljseende, är uppmärksam och genuint nyfiken. Men det kan jag säga dig att efter dagens strapatser har jag omvärderat mig själv i det avseendet. Jag är fortfarande genuint nyfiken men det där andra vet i tusan om jag kan nämna i samma mening som mig själv någon mer gång.

Jag stod i ett vanligt förortskvarter i Stockholm. Skulle ta en bild på ett ganska alldagligt, nästan lite tråkigt lägenhetshus. Innan jag hann tänka slirade en bil i mycket hög hastighet in på gatan där jag stod. Mellan husen en bit bort ekade polissirener. Mer än så hann jag inte förstå innan däcken skrek på bilen lite längre ner på gatan, den tvärnitar och det luktar gummi. Ut springer tre svartklädda män åt olika håll. Jag hukar lite räddhågset bakom en bil. Polisen kommer ifatt och startar sin jakt på männen till fots.

Allt var över på en halv minut. Jag funderar fortfarande på vad jag såg. 

Godnatt!

Varje år tänker jag samma sak. Det är rörande att se hur vi svenskar längtat efter vårsolen. När termometern stiger till över tio plusgrader och solen tittar fram är vi som flugor på en sockerbit i solstrimmorna. Vart man än vänder blicken så står någon med slutna ögon med näsan mot solen. Vi är precis som de nygrodda små frön som står i min fönsterkarm. Hur man än vrider på plantorna så sträcker de halsen mot solen. 

Det var verkligen en försmak av våren under helgen som passerade. Jag och fröken V avnjöt årets första utomhusfika. Kaffe med Wienerbröd och Vaniljhjärta på Konditori Fågelsången i Uppsala. Det spelade ingen roll att det blåste så att håret stod som en flagga i vinden, vi skulle sitta ute. Tillsammans med de andra soldyrkarna. Och det var riktigt härligt!

Jag har alltid haft lite svårt för förändring. Omställningar i årstider och i synnerhet våren. Det är så mycket som händer i kroppen när ljuset börjar lysa igen. Den långa vintern tar på krafterna och när den efterlängtade våren till slut kommer så är man ändå aldrig riktigt beredd.
Det är som att man är väldigt närbesläktad med den där björnen som tillbringat hela vintern i ide och som är både hungrig och trött när solen börjar titta fram igen. Man får klippa några extra gånger med ögonen innan man riktigt är på banan och förstår att nu är det ljuset som gäller, inte mörkret. Våren kan ha sina sidor. Även om jag på senare år lärt mig att uppskatta den allt mer.

Godnatt!

Det är någonting fascinerande med eld. Jag blir som förtrollad och kan sitta länge och titta in i eldstaden på landet. Det är vilsamt med de osymmetriska eldtungorna och sprakandet från veden. Kanske härstammar denna fascination långt tillbaka i tiden, från en tid då elden lyste upp grottväggarna och vi formade pilspetsar i flinta. Från en tid då elden var livsavgörande och nödvändig.

Idag tänder vi stearinljus och har fredagsmys, men fascinationen för eld består. Hur många är inte alla de ungar som vill bli brandmän och tämja elden. Jag känner själv en fantastisk och väldigt hängiven ung man med just den drömmen. Han ska inte bara bli brandman, han ÄR redan en. 

De modiga (vissa skulle säkert envisas med att kalla dem tokiga) blir eldslukare och lär sig tämja elden med bara kroppen. Likt drakar sprutar de eld genom munnen och vi som står bredvid, är fascinerade. Att blåsa ut stearinljuset efter fredagsmyset är liksom inte lika spektakulärt. Men vi vill alla lära oss att tämja den, elden. Vare sig man går på scouterna eller utför spektakulära nummer i Cirque du Soleil.

Godnatt!

Nu börjar årets roligaste tid. Odlingssäsongen. Jag skickade just iväg årets beställning av fröer och jag kan knappt bärga mig! Jag vet väl inte riktigt om det finns någon röd tråd i beställningen i år, kanske skulle det vara perenna stenpartiväxter i så fall. Jag har tidigare gjort halvhjärtade, men ändå ganska tappra försök att odla nere vid båthuset. Men i år ska jag ge det en ärlig och bra chans. Har jag tur så kan vi njuta av doftande Backtimjan där till hösten. Tillsammans med svulstiga Taklökar kan ni ju bara tänka er hur härligt det kan bli. Jag lovar inget, men ambitionen och viljan finns. 

I pallkragen byter vi i år ut Bondbönan till förmån för Sockerärten. Inte för att Bondbönan gjorde dåligt ifrån sig förra året, tvärtom, men variation förnöjer. Förra årets stjärnskott på odlingshimlen, Mangomelonen konkurreras ut av Gurkmelon och vi håller verkligen tummen för ett lika bra skörderesultat.

Kryddorna kan jag ju inte låta bli, de hamnar i krukor i år igen. Äppelmyntan är ny, annars blir det idel gamla rävar. Till mormors mammas ära kommer den lilla plantan "Vilma" producera de allra sötaste tomaterna i hela Småland. Om jag får bestämma i alla fall. 

Detta var ett axplock från årets beställning. Nu ska jag sätta mig vid brevinkasten och vänta.

Godnatt!

Sist jag lämnade ett spår här hade jag precis parkerat gamla Bettan hos pappa. Sedan dess har jag ju hunnit med att lära känna Lill-Bettan riktigt bra. Vi fräser fram genom Stockholm som en oljad silverblixt. Vare sig det nu är ishalka eller torra gator. Jag tror faktiskt att vi börjar trivas riktigt bra ihop. Hon lever upp till förväntningarna helt enkelt, det känns bra.

Jag vet inte när jag senast stod på ett par skidor. Kan det vara så mycket som tjugo år sedan? Hur osannolikt det än låter kan det nog hända att det stämmer. Utförsåkning, som ju var vinterhalvårets höjdpunkt när jag var yngre. Vi åkte på sportlov och påsklov och så var det under hela min skoltid. Det var i Duved, Åre, Vemdalen, Saalbach och Lindvallen som jag lärde mig att njuta av backarna. Det var där jag fick hjälp av äldre kusiner att hålla balansen och stå stabilt i liften. Vilken glädje jag haft av den hjälpen. Att åka skidor är lite som att cykla. Har man en gång lärt sig hur det ska kännas så sitter det, det fick jag känna av den gångna veckan. 

Nu har man ju dessutom underlättat skidåkandet genom carvingskidan. Då blir det ju busenkelt att susa fram med stil i backarna. Jag menar jag lärde mig ju att åka slalom den hårda vägen, med pjäxor och skidor från Stig-Helmers tid. Inte undra på att det kändes fjäderlätt i backen nu.

Något som däremot fortfarande kändes likadant var fötterna. Jag lyckas aldrig hålla värmen i pjäxorna. Det är vidrigt när tårna till slut domnar bort och ger upp. Det blev ett och annat besök i värmestugan med fötterna mot kaminen kan jag berätta. Sedan är man redo att åka några timmar till innan tårna på nytt frusit till is. 

I en liten sportshop i Åre fanns en produkt som man skulle placera under foten i pjäxan. Den alstrade värme och aktiverades genom syret i luften. Det kunde ju inte bli sämre i alla fall tänkte jag och köpte ett par. Det var med stor förväntan jag knäppte på mig skidorna dagen efter. Kanske var besvikelsen ännu större när jag inte kände någon skillnad överhuvudtaget. Kanske blev det till och med lite kallare med den lilla värmedynan under foten. I mina pjäxor måste det vara fruktansvärt syrefattigt det är en sak som är säker.

Jag tror vi hade väldigt tur med vädret under veckan också. Absolut inte soligt varje dag men lagom kallt och ingen blåst. Då vi skulle åka hem blåste det upp till storm och snöröken utanför bilen på väg till Järpen var inte att leka med. Det blev till en vägg. Då är man inte så kaxig i trafiken. Men vi kom fram, helskinnade. Tack och lov.

Godnatt!

Det var svårt att släppa taget, men nu är det gjort. Här står Bettan bra, i egen kupé fram till våren. Avfettad och redo att möta nya äventyr, hur den nu kommer att te sig för henne.

Jag ska medge att det kändes lite märkligt att ta tåget tillbaka till Stockholm den här gången. Det är så hiskeligt sällan jag åker tåg. På senare tid har ju SJ:s avgångstider varit lite som att spela rysk roulette. Ibland kommer man fram och ibland blir man liksom sittande. Har man tur ropar någon ut varför man blir sittande. Har man otur kan mossan börja växa lite diskret längs byxbenet. Jag ska inte säga att rädslan för rysk roulette har fått mig att avstå från tåget. Nej, det är snarare det faktum att jag blir stressad av att ha en tid att passa, OM tåget är i tid vill säga. Jag vet inte varför jag stressar upp mig inför det, men så blir det. Jag har ärvt min morfars punktliga sida och sitter hellre på perrongen och väntar i en halvtimma än att behöva rusa, med håret som en flagga, för att hinna stiga på innan dörrarna går igen. Jag vill vara i tid.

Jag attraheras heller inte speciellt mycket av tanken på att behöva resa tillsammans med andra i en fullständig bakteriehärd så här års. Folk snorar och hostar rakt ut. Att läsa tidningen kupé är väl närmast att betrakta som en hundraprocentig chans till sjukskrivning några extra dagar. Det undviker jag helst. 

Om jag ska åka långväga beställer jag dessutom biljett i tyst avdelning. Där, som först, kan resan bli en angenäm upplevelse. Då sitter jag tillsammans med likasinnade som kväver hostningar i tröjärmen och andas mycket tyst och försiktigt. Att prata i mobil är det inte tal om, då hyssjas det till höger och vänster. Vi som åker i tyst avdelning har inte tålamod med sådana olater. Vi åker tåg för att få en tyst stund i tillvaron. Hålla oss fortsatt friska och med lite tur kan vi även vara utvilade vid avstigning.

Godnatt!

Jag gjorde en smaskig sötpotatissoppa häromdagen. Men ni vet ju hur det blir när man sitter där och sörplar i sig den, man vill tugga på något också. Jag hittade ett recept på tunnbröd som man gör i stekpannan. Världens enklaste och otroligt gott! Det blev den där pricken över i:et som soppan krävde.

 

Det var sannerligen ingen lätt start på det nya livet med mig, för Lill-Bettan. Snön hade vräkt ner hela natten och av Lill-Bettan syntes knappast något under drivorna. För en gång skull hade plogbilarna nått mina kvarter och snövallarna hade frusit på rejält. Äntligen fick jag användning för min lilla spade den här vintern. När så isskorpan var bortskrapad och snövallen reducerad stod hon där och bligade på mig, kanske som för att berätta att hon minsann också kunde starta på första försöket trots snö och elände. Om sanningen ska fram så skötte hon sig riktigt bra. Hon kommer aldrig att bli den pansarvagn som hennes storasyster varit, men vem kan begära det? Det blir nog bra det här, Lill-Bettan och jag ska nog komma överens bara vi lär känna varandra ordentligt.

Godnatt!

Det bär mig emot. Det gör det verkligen. Men någon gång måste jag ju inse att tiden håller på att rinna ut, för Bettan. Den tiden är nu. Bettan ska flytta. Vart hon tar vägen har jag ännu inte vågat tänka på. Det får bara lösa sig med den saken.

Lilla Bettan, tillika min första bil. Röda faran, Röda blixten och Rubinen, kärt barn har sannerligen många namn. Hon har låtit mig fara kors och tvärs genom landet och i de allra flesta fall har vi nått vår destination tillsammans. Visst har vägen varit lite krokig ibland och plånbokens läder har prövats mer än en gång, men för det mesta har vi trivts ihop Bettan och jag. Det känns lite melankoliskt kort sagt att låta Bettan fara vidare i livet utan min insyn. 

Som miljövän vill jag också ta tillfället i akt och säga att om, jag säger OM, jag inte hade behövt bil i mitt dagliga värv, så hade Bettan och jag aldrig lärt känna varandra. Då hade jag heller inte stått där i tvätthallen med högtryckstvätten och schamponerad svamp och gnott. Inte heller hade jag lärt känna grabbarna grus på Bilservicegruppen. Tillika dem som log lite snett när jag ringde och bad om hjälp igen. 

Men mest av allt, lilla Bettan, det har varit en fröjd att ha dig i mitt liv trots allt. Det blir tomt utan dig. Tomt överallt utom i plånboken. Tack för ditt tålamod i de ändlösa infartsköerna. Tack för att du alltid startade på första försöket trots att termometern visade iskallt och snöoväder. Tack för att du stod ut med en och annan svordom när medtrafikanterna inte skötte sitt till perfektion. Tack för att du strålat emot mig trots alla tidiga mornar. Tack för ditt mod när du stod gömd under decimetertjockt snötäcke och plogbilen körde på dig. Tack för att jag fick sova på en madrass i ditt bagage en midsommar när gästsängarna inte räckte till. Lilla Bettan, tack för allt!

Godnatt!