Att hitta något på rean fungerar som allra bäst när man åker dit helt förutsättningslöst. Så var det idag. Jag åkte dit för att köpa en ny almanacka och en liten flaska bubbel till nyårsafton. Jag återvände hem med två byxor och två fina ulltröjor. Totalt kostade dessa fyra plagg lika mycket som endast byxorna hade kostat före rean. Vilket kap! Ja, jag vet att vissa butiker luras lite under rean, för det har jag läst i Aftonbladet. Kanske hade de satt upp priset på dessa byxor strax före rean så att det nedsatta priset skulle få mig att känna det som att jag i princip lurade affären genom att köpa dem. Men, man kan väl få drömma lite, låtsas att jag faktiskt tjänade in 1200 kr på att invänta rean. 

Att köpa almanacka innebär att bli satt i en djungel av olika format och utförande. Kanske är det bara jag som använder almanacka numera? De flesta verkar nöja sig med att skriva ner händelser som påminnelser i telefonen. Jag däremot, tycker det är lite trevligt att ha mina inplanerade saker på pränt. Jag får en överblick som känns bra. I vilket fall som helst hittade jag en tillslut. En svart som visade tiden veckovis på varje uppslag, det gillar jag.

Nu ska jag sova en stund.

Godnatt!

Julen är över. De röda dagarna har övergått till vardag och det gick väldigt fort den här gången. Jag känner att jag ska ta en tur tillbaka till Skåne igen innan våren kommer.

Varje år längtar jag tills jag får smaka av skinkan, sillen, syltan och rödbetssalladen. Varje år tycker jag att det är lika gott! Det är märkligt ändå hur unikt ounika vi är i våra traditioner. Påsken, midsommarn och julen har vi i stort sett dukat upp samma saker på linneduken. Men skinkan lägger vi till under julen. Det är också den som är julen för mig. Tillsammans med den godaste senapen på jorden: Hudiksvalls stolthet Graveleijs. En sötstark grovkornig variant som får skinkmackan att smaka som en dröm.

De julklappar jag fick gick på kökstema i år. I fortsättningen kommer det bakas och lagas husman så det står härliga till. Den fina bakskålen rymmer hur mycket deg som helst och det ska bli riktigt kul att ta ut svängarna i den.

På det hela taget tycker jag att julen varit väldigt mysig. Skåne bjöd sin vana trogen på en grön jul tyvärr, men man kan inte få allt . Dagen före julafton passade dock Kung Bore på att lägga ut nästan hela sitt skägg på Kullahalvön. Kombinationen hård vind och drivbildning gjorde att vi nästan trodde på en vit jul även i Skåne, men vi gick som sagt bet. På julaftons morgon var gräset lika grönt som barren på granen. En grön jul som sagt.

Åter i Stockholm låg snön om möjligt ännu djupare än när jag åkte. Jag är glad att Gamla Bettan stått i tryggt förvar under tak. Så slapp jag gräva ut henne det första jag gjorde.

Idag har vi satt kristyr på pepparkakshuset som tillverkades enligt egen ritning före jul. Bättre sent än aldrig tycker jag. Ett lite större hus med tillhörande dass och uthus stod klara att få kristyrdekor. Det blev riktigt fint!

Till alla inblandade, tack för en fin jul och fint sällskap! Och tack för fina presenter!

Godnatt!

Idag har vi hunnit med en massa roliga saker. Frukostmackan svaldes i ett huj och vi begav oss in till metropolen Höganäs för att köpa de sista julingredienserna. Skinkan är inhandlad och ska få sin klassiska griljering under morgondagen. Man såg tydligt vilken sorts skinka som är mest populär bland skåningarna. Den rimmade. I vårt hem faller den definitivt under kategorin nitlotter. Vi äter den kokta punkt slut. Ingen trams med rökta eller rimmade skinkor.

Det har poppat upp en massa kul butiker och mysiga caféer här i krokarna. Höganäs saltglaserats lokaler har expanderat med en affär som skulle få Ernst Kirchsteigers idéförråd att bubbla över av glädje. Där finns allt ifrån ljuvligt doftande tvålar till retroinredning i ny tappning. I det intilliggande caféet avnjöt vi en kopp kaffe och saffransbröd med marsipan. Ljuvligt!
Saluhallen i samma byggnad sålde lokala specialiteter och det var en fröjd för både öga och gom!

Eftermiddagen ägnades åt julgodistillverkning. Rocky Road, vaniljkola och marmelad stod på agendan. Ännu vet vi inte resultatet av marmeladen och kolan. Dessa ska skäras upp och paketeras. Rocky Road blev dock precis lika underbara som man kunde förvänta sig.

Nu ska jag sova en stund.
Godnatt!

Ja det är inte utan att man undrar lite vem som skulle vilja lägga 105 kr på fyra köttbullar, lite mos, gräddsås samt dryck? Detta generösa erbjudande stod SJ till tjänst med under dagens resa till Skåne. Det hade ju kostat 115 kr så jag antar att SJ ville få oss att tycka att vi gjorde ett kap.
Själv lät jag dock bli. Inte för att jag inte tycker om köttbullar. Inte heller för att jag inte var hungrig. Men så här i vinterkräktider låter jag ingenting snudda vid ansiktet som jag inte själv tillagat efter att noggrant ha tvättat mina händer.

Nu har jag i vilket fall nått fram till Skåne och SJ höll tiden. Det tackar jag för!

För er som eventuellt undrar varför bilden kommer sist i detta inlägg. Jag skriver från mobilen och vet helt enkelt inte hur jag får bilden att hamna ovanför texten.

Godnatt!

Den stora julbakshelgen har passerat. Sedan några år tillbaka brukar jag baka knäckebröd till jul, så även i år. Brödet fick sällskap av Sirapskakor och den klassiska pepparkakan. Samtliga tre smakade som man säger lite för gott, för mitt eget bästa. Pepparkaksdegen räckte inte bara till små hjärtan och granar utan även till ett hus. Mina usla betyg i matematik gjorde mig till en inte allt för pålitlig arkitekt, men ett hus blev det. Med tillhörande dass och uthus. Med lite kristyr som pricken över i tror jag faktiskt att det kan bli riktigt fint. 

Det har blivit plusgrader. Snön är mjuk som strösocker och det gör det inte precis enklare att bo i söderort. Idag lyfte jag helt sonika luren och ringde de ansvariga för snöröjningen här i Johanneshov. Kanske inte helt förvånande kunde samtalet inte ens kopplas upp. Troligtvis var det fler än jag som ledsnat på snömisären. Jag ger upp.

Jag har ägnat kvällen åt att slå in julklappar. Det blir alltid fler än man tror och jag får fortsätta min paketinslagning imorgon. Jag tillhör dem som säger nej tack i affären när de frågar om jag vill få det inslaget. Något ska man ju slå in själv också tänker jag, det hör liksom till. I år har jag ju dessutom köpt de allra flesta av mina julklappar på nätet och då finns det inget annat alternativ än att slå in på egen hand. Men det är roligt att slå in paket tycker jag. Kul att göra fint för att kunna ge bort.

Godnatt!

Lilla släktklenoden Lucia står på plats och allt är som sig bör denna den 13 december. Jag läste i tidningen att meteorregnet Geminiderna skulle spraka för fullt under Luciakvällen. Men jag verkar gå bet på det eftersom molnen hänger tunga över Stockholm. Det hade varit roligt att se annars kan jag tycka. Geminiderna är tydligen kända för att ha starka olikfärgade vita, gula, gröna och blå meteorer. Denna afton kan den som har klart väder skåda mellan 50-80 meteorer per timma. Men jag får fortsätta att glutta på TV.

Och för er som ännu inte upptäckt Historieätarna på SVT kan jag passa på att rekommendera det nu. Erik Haag och Lotta Lundgren äter de sig igenom sex olika tidsepoker. De smakar på det bästa och sämsta ur vår svenska mathistoria. Riktigt intressant och underhållande om jag får säga det själv. Ta en titt!

Godnatt!

Nu har det hänt, en av gatorna i mitt kvarter är plogad! När jag kom från tunnelbanan tidigare idag stod det två traktorer och en gigantisk lastbil på gatan och det lastades snö för glatta livet. Jag förmodar att tisdagsgatan nu är parkeringsbar. Har jag tur kan Gamla Bettan få plats där imorgon. 

Dagens fotografering gick av stapeln i Midsommarkransen och dit kunde jag som tur var åka tunnelbana. Jag besökte en underbart fin lägenhet med två kakelugnar och en öppen spis. En överfull skål med doftande Ingrid Marie stod på matsalsbordet och i fönstret med burspråk stod en vit amaryllis. På golvet vid kakelugnen stod en vas med granris och det knastrade hemtrevligt från den öppna spisen. Det var en riktigt angenäm stund i södra Stockholm.

Idag kom det sista paketet från min julklappslista med posten. Nu kan jag med anda ord bocka av julklappsköpen för i år. Det känns lite skönt att ha allt klart. Nu återstår det roliga med att slå in dem i små fina paket och ge bort dem. 

Godnatt!

Traditionsenligt gick det årliga julbaket av stapeln i helgen. Lussebullar, pepparkakor och marsipanfigurer tillverkades i en faslig fart. Årets saffransbullar innehöll också marsipan vilket faktiskt var en riktig fullträff. Goda och saftiga blev de! 

Att sätta samman en byggsats pepparkakshus är alltid lite av ett lotteri. Det kan bli fantastiskt, eller ett riktigt bottennapp. Årets byggsats var redan när förpackningen öppnades lite trasig och känslan av nederlag slog emot mig redan innan sockret smälts. Nåväl, Fröken M fixade biffen och det blev riktigt stiligt med lagning och allt. Trixet är att sätta samman huset med just karamelliserat socker. Det är skållhett och inte helt samarbetsvilligt. Trots detta lyckades vi enligt ritningarna.

Snön. Jag vet inte längre om jag tycker lika mycket om den. Vi kommer helt enkelt inte överens. Eller jag ska väl snarare säga att Gamla Bettan och snön passar mycket dåligt ihop just i år. Jag kan faktiskt inte minnas att det var så här illa sist det kom mycket snö. Visserligen plogas det, men inte på långt när lika intensivt som snön faller. När vi i vårt kvarter äntligen lyckas vara samspelta och flytta våra bilar från städgatan händer ingenting. Snön ligger lika fullt kvar och glor på en, i drivor som gör det omöjligt att parkera.

Idag när jag kom hem från jobbet fick jag sitta i bilen och vänta på att klockan skulle bli fyra så att jag skulle slippa böter på den enda gata som fanns ledig. Jag känner mig ganska uppgiven vad gäller plogningen i vinter. Imorgon får jag helt enkelt försöka ta tunnelbanan för att slippa ha ont i magen över att inte hitta parkering. 

Godnatt!

Idag tog jag med mig ficklampan och lyste igenom mitt förråd. Den som söker finner visade det sig, jag hittade min lilla snöskyffel. Sedan fanns det liksom ingen ursäkt längre, det var bara att börja skotta. En och en halv timma senare hade jag skottat fram bilen och förhoppningsvis skapat en så stor lucka i snövallen som krävs för att jag ska kunna ta mig ut imorgon. Jag ska ärligt säga att jag nästan börjar gråta när jag tänker på att någon annan kommer att ta min välskottade parkeringsplats på måndagsgatan när jag lämnat den för jobbet. Nåväl jag kan i alla fall känna mig lite glad över att ha fått en och en halv timmas träning samtidigt som jag gjort lite nytta på kuppen.

Nu håller jag tummen för att de flingor som nu faller utanför fönstret inte ska bli så många fler tills det är dags att åka. Jag är inte det minsta sugen på att skotta igen.

Godnatt!

Det går inte att omnämna denna dag utan att säga något om vädret. Hur tjatigt det än må vara, det måste sägas. När jag drog upp rullgardinen hade jag förväntat mig lite mer snö än igår, men det jag såg var ju nästan löjligt. Det vräkte ner och vinden piskade flingorna mot fönstret. Tänk er Emil i Lönneberga, när han skjutsar sin älskade Alfred till Mariannelund. Hästen kämpar i stormen och Emil manar på med gråten i halsen. Lite den känslan fick jag när rullgardinen åkte upp.

Jag skulle få ett paket från UPS idag igen, julklappstider ni vet. Jag tänkte att större under har skett än att UPS delar ut paket i snöstorm. Så jag satt lydigt och väntade. På gatan utanför var snön i det närmaste halvmetersdjup och flera bilar fastnade när de skulle ge sig iväg. Spåren av bilarna som vann över snön blåste igen på tio minuter. Det var då jag insåg att jag kanske hade en övermänsklig tro på UPS och att de faktiskt skulle knacka på min dörr. 

Stockholms stad har inte ens brytt sig om att ploga vår lilla vägstump. De har prioriterat de större gatorna och därför ligger snön fortfarande halvmetersdjup här utanför. Endast en liten upptrampad stig i mitten avslöjar att folk faktiskt gjort tappra försök att ta sig någon vart idag.

Själv är jag en av dem som imorgon kommer att göra ett tappert försöka att skotta fram bilen. Vi får se hur det går.

Godnatt!

Häromdagen försökte jag leta rätt på den snöskyffel jag köpte en vinter för några år sedan. En vanlig enkelt liten skyffel som fixade de flesta snöhögar som samlats vid Bettan efter plogbilens verk. Jag känner på mig att den kommer att bli viktig för mig även denna vinter, men jag är inte människa att hitta den. Jag har tittat i garderober och förråd, den är borta. Av den anledningen åkte jag idag iväg till Sickla köpkvarter för att köpa en ny på Clas Ohlsson. Backen som förvarat de små skyfflarna ekade tom. Det fanns inte en snöskyffel att få tag i så långt ögat nådde. Varenda butik hade slut på dem. Så jag fick hyfsat snopen åka hem utan. Kanske kan jag hoppas på bättre lycka en annan dag, någon annanstans.

Godnatt!

Idag var det på håret att vi fick ställa in dagens eftermiddagsfotografering, men jag hann. Precis när jag satt mig i bilen för att åka ifrån Skarpnäck blev det svart. För en gång skull var det gamla Bettan som höll ställningarna och lyste upp vägen. Varenda gatlykta, varenda liten glödlampa så långt ögat nådde släcktes. I ett fönster lyste två stearinljus, men det var också allt ljus som syntes i hela Skarpnäck. Det var en märklig känsla, nästan lite spöklikt. Ju närmare hemmet jag kom desto mer ljus såg jag, min del av Stockholm hade uppenbarligen klarat sig. 

Jag läste i Aftonbladet att 81 000 hushåll blev strömlösa denna afton. I Bagis fick lilla Sirsans mamma hämta upp på dagis iklädd pannlampa, bara en sån sak. För det var verkligen svart som i en säck ute. På avstånd kunde man se det orangea ljuset från Stockholms innerstad. Det är sånt här som påminner en om hur beroende vi är av att alla samhällsfunktioner fungerar.

Godnatt!

Det är ingen hejd på snöandet. Nu ser omgivningarna ut som österrikiska alperna, om man bortser från de branta backarna och liftsystemet. Snötyngda grenar hänger över upptrampade stigar och frosten har bitit rejält i kinderna under helgen som varit. 

Gårdagen bjöd på ytterligare snöande men dagens första advent har definitivt visat sig från sin vackraste sida. Solen har skinit och himlen har varit så blå, så jag minns inte ens när den senast var så blå som idag. Med andra ord en perfekt dag för en promenad i Nackareservatet. Termometern visade på fler minusgrader än den hittills gjort i år, vad jag minns. Att frysa tillhör inte min favoritsysselsättning så jag satsade på full vintermundering under i form av långkalsong, tredubbla lager av strumpor och sedan toppades allt med ett par väldigt varma vinterskor, mössa halsduk och vantar. Efter någon timmas promenad bet det ordentligt i ansiktet, men vintermunderingen och speciellt skorna och dess innehåll gjorde sitt jobb ytterst väl. Fötterna var lika spisvarma efter promenaden som när jag klev ut genom dörren. Känns tryggt inför fortsättningen av vintern.

Jag känner på mig att det blir en bra vinter, i synnerhet ur vädersynpunkt. Och då menar jag vinter med alla dess beståndsdelar, så som minusgrader, snö och is. Jag står gärna ut med tre månaders vinter om den är som den varit idag. Det är ljust och härligt och minusgraderna gör luften lite torrare och högre. Jag minns vintrarna i Skåne. Tre minus där vid havet kändes mycket kallare än dagens tio. Fukten kröp liksom in i märg och ben. Inga jackor i världen kan skydda en mot skånes vintrar. Somrarna i Skåne är underbara, men vintrarna, ger jag inte så mycket för.

Godnatt!

Så kom den då tillslut, snön. Jag såg på väderleksrapporten igår att det skulle snöa under natten och därför kunde jag inte låta bli att glänta lite på rullgardinen redan innan jag på riktigt klev upp ur sängen. Mycket riktigt, ett litet täcke på ungefär 5 cm låg på taken. Träden utanför var som plockade ur Elsa Beskows vackra teckningar. 

Det är mysigt med snö, jag kan inte förneka det. Det blir ljusare och vintern känns av någon anledning inte så outhärdlig som när asfalten ligger svart en decemberdag.

För några år sedan köpte jag en kombinerad borste och isskrapa. Den hade jag varit förutseende nog att plocka ner till bilen. I morse låg den lägligt nog i bagaget för att jag smidigt och lätt skulle kunna borsta av gamla Bettan så att hon kunde ta mig till Huddinge. Nåväl, gamla Bettan var uppenbarligen inte en av dem som längtat mest efter snön. Hon hade helt sonika låtit bakluckan frysa fast så jag stod där utan borste. Det blev till att fösa av den lilla snödrivan som skapats, med jackan. Det gick ju bra det också om än lite kylslaget.

Godnatt!

Så nu var det klart, alla julklappar utom en inköpta på nätet. Jag känner mig väldigt nöjd med att slippa trängas bland folk som svettiga av iver letar efter något genomtänkt till svärföräldrarna eller syrran. Jag har i lugn och ro suttit här hemma i soffan medan regnet piskat mot rutan. Ett bra val, just i år. Nu återstår det att se om de som får mina julklappar blir lika nöjda.

Idag har det varit heldagsregn. Det regnade när jag steg upp och i skrivandets stund strax före läggdags strilar det fortfarande utanför fönstret. Det har regnat så till den grad att jag hade svårigheter att ta fasadbilderna på jobbet eftersom dropparna turades om att trängas på linsen. I efterbearbetningen såg jag att det inte var det enda som turades om att trängas på bilderna. Sensorn var alldeles prickig av damm och kameradoktorn tillika mr P fick ett och annat att bita i nere i studion. Jag ska inte säga att vi fick bort allt, men det ser definitivt bättre ut och jag slipper förhoppningsvis att be om ursäkt för bilderna under morgondagen. Tack för hjälpen och tack för det gottis jag fick med mig hem!

Därmed tackar jag för i afton, Godnatt!

Jag fick höra att jag skulle hålla mig hemma idag eftersom jag väntade paket från UPS. Om annat skulle jag skriva en fullmakt att sätta på dörren med meddelande om att det gick bra att lägga paketet i brevlådan eller hänga det på dörren. 

Eftersom jag hade lite ärenden att uträtta i stan så jag tänkte invänta paketet fram till lunch och hade det inte dykt upp då, så fick jag väl sätta upp en lapp. Ett paket som var så viktigt att det delades ut med bud ville jag helst slippa skylta med på dörrhandtaget inför öppen ridå. Nu kan man ju lätt missledas att tro att jag inte litar på mina grannar, men det har jag faktiskt ingen uppfattning om eftersom jag inte känner dem.

Nåväl, paketet dök inte upp före lunch och jag fick tejpa upp den där lappen. Jag hann uträtta allt jag tänkt och ta mig tillbaka med tunnelbanan. När jag vek av in på min gata såg jag hur den klassiskt bruna UPS-bilen svängde in på min gata. Jag ökade på stegen och sprang som en tok sista biten för att hinna upp henne innan hon klev in genom porten. Med andan i halsen legitimerade jag mig och fick så äntligen mitt viktiga paket. UPS-budet tackade för hjälpen och var tillsynes väldigt tacksam över att slippa gå i trappor ytterligare en gång denna dag.

Godnatt!

Dagen började med slut på kaffet. Sådant kan få en förmiddag att te sig aningen dyster. Jag brukar alltid ha hela bönor hemma så att jag kan mala lite nytt kaffe om slarvmaja inte köpt färdigmalt. Jag letade igenom mina gömmor men några bönor stod icke att finna. Jag fick därför använda lite av det nästan odrickbara kaffet med det fantasieggande namnet Turkkaffe. Ja det heter faktiskt så. Morgonen fick helt enkelt gå an med detta i koppen.

Jag har just tittat på en fascinerande dokumentär på SVT Play. Fotografen Gregory Crewdson startade för ett antal år sedan sitt mest omfattande fotoprojekt Beneth The Roses. En samling filmiska bilder som är helt fantastiska. De är rekonstruerade in i minsta dammkorn och jag kan nästan inte slita ögat från hans detaljrika fotografier. Om ni ännu inte sett den här dokumentären, så är det dags nu. Förortens magi heter den och ligger på SVT Play ett tag till.

Godnatt!

Det var en evighet sedan jag gick på bio, men nu har det alltså hänt igen. Call Girl lockade mig till biografen den här gången och jag tror jag tyckte om den. Den lämnade en riktigt dålig eftersmak i munnen efter att ha sett det korrupta svenska samhälle som skildrades i filmen. Den var oerhört snyggt gjord och stämningen kröp rakt in under skinnet på mig. Men jag rekommenderar den. Om inte annat som en påminnelse om att Sverige kanske inte är så neutralt och oskyldigt som vi vill ge sken av.

Idag har jag smitit förbi min husläkare för att försöka få bukt med sömnen. Jag tror kanske det kan lösa sig den här gången. Doktorn tyckte att jag skulle gå sömnskola och jag är beredd att göra allt för att äntligen få sova, så sömnskola låter utmärkt. Doktorn sa att de skulle hjälpa mig att hitta tillbaka till min sömn och dygnsrytm. Allt låter bra, bara det kan få mig att kunna somna.

På tal om det, Godnatt!

Man ser det lite här och var nu. Folk börjar smyga med juldekorationerna. Än så länge har jag inte sett några tomtar på andra ställen än i affärernas skyltning, men ljusslingorna poppar upp på allt fler balkonger i kvarteret. Det är tydligt att slutet av november är tiden då det är legalt att börja pynta. Sedan när december kommer och de flesta välkomnar julen med stjärna i fönstret och elljusstakar, då är det istället intressant att se hur länge pyntet få hänga kvar in på den nya året. 

Själv tillhör jag dem som nog låter det sitta ganska länge, åtminstone ljusslingor och sådant som flyttar upp myset några ribbor. En av grannarna brukar dock klå mig vad det gäller balkongdekoration och ljus. Om jag inte minns fel tror jag att slingan satt uppe till en bit in i mars förra året. Vi får se hur länge den sitter i år.

Godnatt!

De senaste veckorna har jag varit alldeles för trött för att träna så som jag vill göra. Jag har visserligen gjort det ändå, men kroppen har känts tung och seg. Då är det sannerligen ingen njutning att stå där och svettas. Idag tränade jag igen, efter att ha sovit gott och tillräckligt många timmar. Det är som natt och dag ur träningssynpunkt. Jag kunde hålla ett bra tempo och ändå orka till sista sekunden av passet, då är det roligt att träna. 

Jag passade på att ta en promenad och besöka mr P i studion idag. Han är en riktig Handyman om du frågar mig. Han pysslar och fixar och snickrar och kaklar som om han aldrig gjort annat. Det blir riktigt snyggt! Jag är grymt imponerad över hur mycket han jobbat i sin studio på sistone. Han bjöd på kaffe med Completa och en trevlig pratstund om ditt och datt, mest om datt.

Jag sitter här och tittar på mina små ekplantor. Jag vet att jag tjatar om dem, men de är de mest älskvärda små plantor man kan tänka sig. Väldigt söta är de! Jag kan till och med påstå att de gör mig glada bara genom att finnas.

Godnatt!

Idag har det varit en fin dag, sol och lagom kallt. Jag har hunnit med allt det jag förutsatt under dagen och det är ju inte ofta det inträffar. Jag har passat på att sätta upp ljusslingan på balkongen och hoppas att den ska kunna lysa upp min tillvaro lite nu när solen går ner så tidigt. I skrivandets stund glimmar den faktiskt riktigt hemtrevligt där den hänger på min vinterkala balkong. Jag funderar på hur jag ska kunna komplettera denna lilla slinga med ännu mer mys, kanske en sockertoppsgran skulle sätta den där lilla pricken över i. Vi får se vad det blir.

Nu börjar det dessutom bli dags att planera sina julklappsköp. Jag har en svag aning om vad jag ska slå in i papper i år, men som vanligt är det svårast att handla klapp till lillebror. Varje år frågar jag vad han önskar sig, varje år får jag samma svar: Jag ska tänka ut något bra. Vi får se om det kommer någon önskelista från lillebror i år. Jag hoppas lite på det.

Godnatt!

Jag vet att jag varit dålig på att uppdatera på sistone. Jag har varit så hopplöst trött att jag prioriterat lite sömn före skift. Illa, jag vet, men ibland har man inget val.

Så, höstens sista fotovecka som skolfotograf har gått av stapeln. Norrort hela veckan, vilket betyder tidig otta och det är ju som vi alla vet inte min kopp te. Jag har fått sova ut i helgen åtminstone, men om sanningen ska fram så har det inte hjälpt ett dugg. Jag är fortfarande alldeles för trött för mitt eget bästa. Jag hoppas att få ordning på sömnen snart. 

I norrort är man väldigt generös och omtänksam. Det är inte allt för ofta jag ens blir tillfrågad om jag vill ha en slurk av kaffet på morgonen. Men i Spånga har frågan alltid dykt upp och jag har alltid tackat ja. Det verkar dessutom vara populärt att äta kakor till morgonkaffet. Som ni sett tidigare är det småkakor av allehanda slag som bjuds. Väldigt goda och svåra att låta bli. I fredags kom förskolepersonalen in med en hel bricka av godsaker. Jag hade väldigt svårt att säga nej så jag tog emot brickan och smakade på en sort för att inte verka oartig. Igen.

När jag packat ihop för dagen och skulle bära ut mina grejer till bilen sa en förskolepedagog: Bär du alla dessa saker varje arbetsdag? Ja, sa jag. "Och hur känns det?" tillade hon. Svaret var mer diplomatiskt än sanningsenligt.

Godnatt!

När man tillhör dem som försöker hålla igen lite i veckorna blir det svårt om man blir bjuden på kaka till kaffet på morgonen. Det känns liksom lite oartigt att säga nej tack när de sticker till en ett litet fat av godsaker. Så jag åt upp alla. 

 

Idag har jag gjort vinter på balkongen. Plockat bort de sista blommorna och tagit bort den genomsura gröna mattan. Allt fick åka ner i soppåsen och till nästa vår köper jag en ny härlig matta att gå barfota på. Jag hängde också upp en liten talgboll till talgoxarna. Jag vet att det kanske inte är så poppis att mata fåglarna på balkongen, men det struntar jag i. De är så söta där de sitter och pickar i sig, så det får vara värt lite grannosämja om det är på det viset. Faktum är att jag har matat de små liven i ett par år och ingen har någonsin klagat. Så jag matar på.

Imorse var det frostigt värre. Rutorna fick skrapas och de tog ett tag innan man kunde se ut genom rutorna. Men jag tycker ändå att gamla Bettan är duktig på att svepa bort imman så här års. Det gäller bara att ha lite tålamod. Vi får se om kylan håller i sig även till imorgon bitti. 

Godnatt!

Ny arbetsvecka, i Spånga. Idag skulle jag betala min sedvanliga parkeringsavgift i automaten och såg att den var trasig. Kanske borde jag bara ha gjort det som massor av andra säkert gjort i den situationen, chansat och struntat i att betala. Istället såg jag att det fanns en alternativ betalning via Easypark. Eftersom jag var lite stressad kontaktade jag dem och bad dem hjälpa mig med parkeringen. I min fantasi ringde man dit och så påbörjades betalningen. När man sedan ville avsluta den, ringde man åter upp. Icke! 

Man var tvungen att registrera sig och det ena med det andra. Hon avslutade samtalet med att berätta att registreringsavgiften var 99 kronor. Eftersom jag bara skulle utnyttja min lilla p-plats i några timmar tyckte jag att 99 kronor utöver parkeringsavgiften var aningen saftigt. Det berättade jag för henne med utropstecken i rösten. 49 kronor då? sa hon då. Jag var för stressad för att säga nej. Så en parkering som i vanliga fall skulle kostat några femmor, hamnade istället på drygt 70 kronor. Fisigt om du frågar mig.

Jag vill avsluta med att kasta glädje över mina små ekollon som slagit rot! De sträcker sina små ljusgröna blad mot vinterhimlen. De växer så det knakar och jag är rädd att de ska braka iväg lite för långt nu under vintern och bli rangliga. Kanske borde jag ställa dem lite mörkt och svalt ett tag?

Nu önskar jag godnatt!

Jag är inte känd för att springa mycket på toaletten och kissa direkt. Jag nöjer mig med ett par, tre gånger om dagen i vanliga fall. Jag är definitivt ingen som springer på offentliga toaletter i parti och minut. Jag försöker hålla mig in i det längsta om jag är långt hemifrån. Men ibland har nöden ingen lag, så var det idag. 

Jag träffade fröken R för en fika. Jag blev riktigt glad när hon ringde och det passade mig alldeles utmärkt att ta en promenad i den friska höstluften för att avsluta med en god kopp kaffe på söder. När man har en liten som sover middagslur i vagnen får man dessutom promenera på gator lite i utkanten av trafiken, då ser man verkligen hur vackert det är i Stockholm. Både jag och fröken K kom fram till att man alldeles för sällan lyfter blicken. Det finns så mycket vackra byggnader i Stockholm som man aldrig får se eftersom ögat sällan klättrar högre än två meter ovanför trottoaren.

Nåväl, idag gjorde kaffet sitt och jag var tvungen att besöka en toalett. En offentlig toalett är sällan gratis det vet vi ju alla. Och mynt har man ju aldrig på sig. Detta hade någon smart själ tagit fasta på just i Skrapan. Om man smsade Toa och numret på toaletten så slapp man det problemet. Sagt och gjort, jag skickade iväg mitt sms och i nästa sekund öppnades toaletten för mig. Magiskt! Tack Rebecka för att du visade mig detta fiffiga WC! Kanske, kanske kommer jag att besöka det igen.

Godnatt!

Nu går jag in på slutspurten. En vecka kvar av fotografering på förskolor. Jag ska medge att jag är ganska sliten och de tidiga mornarna har ju aldrig varit min kopp te. Men det är en sak jag inte förstår. Varför måste alla förskolor ha kvistar, blad och annat krafs i taket? Jag är 172 cm lång och kan i princip aldrig gå raklång i lokalerna utan att fastna med håret i en gammal pinne från någon innergård. Eller för den delen massor av piprensare med flirtkulor som ska föreställa jorden och hela solsystemet.

Efter nästa vecka kan jag alltså åter börja gå rak i ryggen, det känns i ärlighetens namn ganska skönt.

Godnatt!

Idag har jag äntligen haft tid för att åka och storhandla. City Gross i Kungens Kurva fick mig som kund idag. Det känns så lyxigt att alltid få 12% rabatt på frukt och grönt. En påse saftiga Ingrid Marie för en spottstyver gör mig riktigt glad. Jag har redan ätit två av dem nu ikväll.

Det ni ser här ovanför var en tomatsort som jag inte tidigare stiftat bekantskap med. Coeur de boeuf heter den och var stor som en genomsnittlig knuten mansnäve. Den såg läcker ut, men av någon anledning kom jag av mig mitt bland alla låga priser på grönsaksavdelningen så jag fick aldrig med mig några hem. Det får bli nästa gång. Jag får hålla till godo med mina Ingrid Marie och flätan med vitlök.

Imorgon bitti ska det tydligen bli lite halt sa de på väderleksprognosen. Det är nästan så jag går och förväntar mig att det ska vara frost nu när jag bytt till vinterdäck. Inte för att jag vill, utan för att det liksom hör vinterdäcken till. Som det är nu, knastrar dubbarna lite förläget mot asfalten där jag susar fram. Det skulle kännas bättre med lite snö under däcken nu när jag äntligen är beredd. Vi får se vad termometern står på i arla morgonstund.

Godnatt!

Föreställ dig att du är så lik en annan människa att omgivningen har svårt att skilja er åt. Lika långa, likadan kroppsform, likadant hår och ögon. Tänk att vara enäggstvilling. Det har jag ju sett några stycken i livet, men aldrig har jag sett några som var så exceptionellt lika som de små förskoleflickor jag såg idag. Inte blev det bättre av att föräldrarna klätt dem i identiska kläder. Det måste ha varit en lättnad för både förskolepersonalen och föräldrarna när den ena av dem tappade en framtand så att det överhuvudtaget gick att särskilja dem.

Det var en märklig upplevelse att se dem bredvid varandra idag. Faktiskt kändes det som att jag såg dubbelt, så lika var de. 

Helgen har gått i makligt tempo och det passade mig alldeles utmärkt. Fröken V tog med mig till en fiskrestaurang i Uppsala och det var en njutning för både öga och gom. Jag äter alldeles för sällan fisk om jag får säga det själv. Jag är dålig på att tillaga den och det blir alltid det gamla vanliga. När jag nu fick äta en röding från himmelriket blev jag sugen på att försöka laga fisk lite oftare, jag får helt enkelt rota fram några recept som lär mig laga firre. Det blir en utmaning!

Godnatt!

Tillbaka i ett mulet Stockholm, föga upplyftande vädermässigt måste jag erkänna. Småland bjöd på rimfrost, Stockholm bjuder på dimma. Vackert båda två, men rimfrosten är nog strået vassare. Det enda positiva med frostfri huvudstad är att jag faktiskt inte har behövt glida omkring som en tvål på gatorna med mina sommardäck. Imorgon är det dock slut med våghalsigheten, Bettan ska få vinterbroddar igen, det känns tryggt.

Idag har jag hjälpt fröken V att sätta färg på väggarna i vardagsrummet. Ja, eller färg och färg förresten, vitt blev det och snyggt. Den senaste tiden har jag lärt mig att det är en jäkla skillnad på vitt och vitt. Vitt är väl vitt tänker jag, men inget kan vara mer fel. I färgbutiken kan man välja fritt mellan en uppsjö nyanser av vitt: grädde, magnolia, snö, tofu, vitlök, äggskal, älva, krita, fjäder, lovika, antikvit, frost, vinter, moln, bomull, tyll, salt, maräng, yoghurt, stockholmsvitt och slutligen vit. Den nyans som fick pryda vardagsrummet hos fröken V var rätt och slätt vit, inga konstigheter. Det blev riktigt snyggt. 

Nu ska jag vila mina små armar efter idogt rollande.

Godnatt!

Nu är det stängt för vintern. Vattenledningarna har tappats ur och elen stängts av. De små mössen i väggarna får acceptera läget och frysa en tid framöver. Jag tycker nästan lite synd om dem. Jag har lyssnat på dem genom väggen när jag ska sova och lärt mig tycka att det är lite hemtrevligt att ha dem där. När jag först hörde dem i slutet av sommaren var jag mest rädd och tänkte att jag kanske vaknade med en gnagare i sängen, men nu känns det helt ok att de är där. Jag tänker ju inte mata dem för att de ska stanna kvar, men så länge de håller sig på sin kant kan jag gärna låta dem hållas. 

Det var värst vad det gick fort hem idag. Tågchauffören kanske hade hemlängtan, om han nu var hemmahörande i huvudstaden vill säga. Två och en halv timma tog det, varken mer eller mindre. Jag hann avverka sista avsnittet av den svenska kriminalserien Arne Dahl innan jag rullade in på Stockholms Central. Med dålig täckning och ett antal tillfällen av buffrande tog det nästan exakt två och en halv timma att se nittio minuters kriminaldrama. 

När jag bokade biljetten stod det att internet ingick, men att surfa på SJ nät kostade 99 kr för hela resan. Det tycker jag var lite fisigt. SJ borde bjussat på det!

Godnatt!

Igår vaknade jag till en strålande morgon i Småland. Solen vräkte ner och sjön låg spegelblank. Det var en fin dag för att plocka upp båten och bryggan helt enkelt. Mamma och jag hann till och med en liten roddtur innan båten slutligen hamnade i båthuset för vinterförvaring.

Idag vaknade jag till raka motsatsen. Molnen hängde tunga och snuddade nästan vid vattenytan på sjön med sina luddiga fingrar. Regnet hängde i luften redan i arla morgonstund, men enligt SMHI skulle det släppa från himlen strax efter lunch. Det gällde med andra ord att ligga i lite för att hinna få klart innan regnet kom. Men att rensa takrännorna skulle inte ta så lång tid enligt mina planer. Det hade ramlat ner allehanda bös i dem men det gick ganska geschwint ändå. Jag kunde inte låta bli att borsta rent taket från mossa, så nu kan snön få komma om den vill. Förhoppningsvis glider den lite enklare ner från taket nu när mossan är borta i allafall.

Lagom till lunch kom regnet och granriset som jag bäddade in lavendelplantorna i fick bli sista insatsen för dagen i trädgården. Imorgon är det sista rycket inför vintern. 

Tills dess önskar jag, godnatt!

Idag har jag åkt tåg. Baklänges. Jag hade beställt fönsterplats och hamnade mycket riktigt längst in vid fönstret, men mitt i mellan två fönster. Jag satt om man säger lite mer vid en mittbalk. Om jag vred huvudet så mycket jag kunde åt höger och ytterligare lite till, så kunde jag se ut. Så ja, jag satt vid fönstret. 

Jag färdades i Veolia Transports regi i en vagn som var så omodern att det närmast kunde liknas vid museivagn från Svenska Spårsällskapet. Men eftersom jag gillar retro kändes det riktigt bra. Sätet var mjukt och gymnasietjejerna på sätet framför skrek bara de första 50 minutrarna. 

Eftersom den utannonserade fönsterplatsen inte var optimal, valde jag att titta på delar ur SVT Plays arkiv. När jag nådde Nässjö var marken täckt av ett vitt lager pudrig snö och jag var några intressanta program rikare. En bra kombo.

Godnatt!

Dagen då Prinsessan Madeleine deklarerade sin förlovning synkroniserade med snöns intåg i Johanneshov. Jag kan nog ärligt säga att snön upptog mer av mitt intresse än prinsessans kommande bröllopsplaner. Jag är glad att jag slipper bila ner till Småland inför helgens vinterbestyr då vi ska bomma igen för säsongen. Vinterdäcken ligger än så länge på hyllan, men det lär bli aktuellt att sätta på dem ganska snart om Kung Bore fortsätter i den här takten.

Idag susade jag faktiskt förbi Drottningholm i arla morgonstund och då hade nyheten om förlovningen ännu inte nått mig. Jag visste heller inte om att det skulle ligga ett lite snötäcke på marken lagom till läggdags. Detta snötäcke förvånade nog även Kungen en smula eftersom jag såg att han glömt att ta upp båten, stackarn.

Jag som köpt nya höstskor och allt. Ska jag inte få användning för dem i år nu då? Om det nu blir så att vi går direkt på vintern så har ju vinterkängorna definitivt förtur. Kanske får jag istället avvakta och låta de nyinköpta skorna bli tidiga vårskor istället?

Nåväl, nu önskar jag Godnatt och varför inte avsluta kungligt.

Tihi.

För ett år sedan fotograferade jag på en förskola där personalen torkade av samtliga ungars näsa med samma snorpapper. Det är ju verkligen inte ok. Inte konstigt att alla pyttar bär omkring på en grön snorsträng som åker in och ut ur näsan. Idag var det åter dags att fotografera denna förskola och det var med stort intresse jag mötte upp första gruppen för dagen.

I år hade personalen bunkrat upp med mjuka Lambinäsdukar. Paket efter paket öppnades och användes, allt för att barnens föräldrar skulle slippa betala för porträtt med gröna snorränder. Tack och lov, säger jag, en klar förbättring. Den här gången torkades inte ens två små näsor med samma papper. Vilken lättnad, för barnen och för mig.

Godnatt!

Det var sannerligen inte igår som jag åkte tåg. Sedan jag skaffade gamla Bettan har jag tenderat att bli lite lat. Det är liksom enklare att bara sätta sig i bilen och åka iväg, vart man nu vill ta sig. Slippa boka dyra biljetter och dra på tunga väskor. Det senaste året har ju SJ dessutom visat sig vara allt annat än pålitligt, så det ska bli intressant att se hur det går för mig framöver. Biljett är i alla fall bokad till Småland och som ni ser har jag på resan dit hamnat i 2:a klass Snålis. Kanske är det ett sätt för SJ att förnedra sina resenärer redan innan resan blir försenad. Nåväl, jag ska inte måla fan på väggen, det kan gå vägen. Jag har ju faktiskt fått välja fönsterplats och tyst vagn. Alltid något.

Nu är det verkligen höst! Sommarstugan ska stängas för i år och jag känner alltid ett litet vemod när det är dags. Sommaren är ett minne blott och vi går onekligen mot mörkare tider. 

Men om man nu ska se något positivt i det så får man ju äntligen en anledning att tända ljus och sitta inne och uggla. Så, med det i minnet ser jag fram emot nästa vår och sommar mitt i mörkaste Småland.

Godnatt!

Ek. Kort och koncist och förmodligen ett av de vackraste träd som finns här uppe i karga Norden. Åtminstone om du frågar mig. Det är något varmt och tryggt över ekar tycker jag. Det är inte för inte som Ferdinand sitter under sin Korkek och njuter av livet. 

En vän till mig har en liten ek i en kruka i fönstret. När senhösten kommer tappar den sina små blad och lagom till våren slår den åter skott. Den är väldigt söt och det inspirerade mig att försöka odla fram en alldeles egen liten ekplanta. 

Svenskt Tenn lånade Estrid Ericsons idé från 1930-talet och nu finns en vacker liten ekollonvas i deras sortiment. Så nu sitter jag här med ett eget litet ekprojekt på halsen. Det är nu det är som bäst att plocka ekollonen, har man tur så har de precis börjat gro av sig själv och skickar ut ett litet, litet skott. Precis ett sådant hittade jag för ett tag sedan. Nu gäller det bara att få det att växa till sig.Jag skulle bli så glad om jag lyckades. För vem vill inte ha en Ek att sitta under på sin ålders höst?

Godnatt!

För mycket länge sedan, när jag var ung och nyfiken (nu är jag bara nyfiken), köpte jag en kurs i fallskärmshoppning. Jag ska ärligt säga att jag höll på att skita på mig när jag för första gången stod öga mot öga med tomma intet. Bullret från den gamla enmotoriga AN2:an var öronbedövande och vinddraget när dörren öppnades var isande kallt. Under mig låg luftrummet ovanför Halmstad och det fanns ingen återvändo.

Jag tog steget och hoppade ut. Suget i magen har jag varken förr eller senare upplevt. Det tog andan ur mig och det var sannerligen med skräckblandad förtjusning jag seglade ner mot jordytan igen. Men det tog sig, jag hoppade igen och igen. Förtjusningen övertog och rädslan mattades av en aning. Det var dock fortfarande med stor respekt för jordens dragningskraft som jag klev ut genom flygplansdörren den där dagen då jag tvingades använda reservfallskärmen.

Jag hoppade ut, föll fritt från 4000 meters höjd. Drog i fallskärmen och ingenting hände. Så här i efterhand är jag glad att jag handlade precis som jag blivit lärd och reservfallskärmen utlöste givetvis. Men efter den dagen tog respekten för luftrummet överhanden och tippade över i något som nog kan beskrivas som rädsla. Jag hoppade allt mer sällan och så småningom hade jag slutat att hoppa. 

Jag har däremot aldrig slutat att fascineras över dem som fortfarande  hoppar, trots motgångar och reservdrag. En kurskamrat som började samtidigt som jag på 90-talet, hoppar idag för svenska damlandslaget i FS4 (fyrmanna formationshoppning) och representerar Sverige i VM i Dubai i december i år. Riktigt roligt, och jag passar på att önska lycka till!

Idag följde jag en annan äventyrare på webben. Österrikaren Felix Baumgartner slog världsrekord när han hoppade från 39 000 meter höjd. Han genomförde det högsta frifallet någonsin och bröt samtidigt ljudvallen genom att färdas i 373 meter per sekund. På bilden här ovanför ser ni honom strax före uthoppet från kapseln. Otroligt och nervkittlande!

Godnatt!

Jag kunde ana att rökt smältost var gott, men att det var så otroligt gott hade jag inte kunnat föreställa mig. Idag åt jag min första skiva och jag måste såklart passa på att rekommendera alla som inte ätit denna delikatess ännu, att prova. 

Jag är en mycket trött och sliten människa. Därför är det möjligt att jag tröstar mig med ett par skivor till innan jag möter sängen.

Godnatt!

Ordning och reda i min garderob, det känns ju bra! Jag kände mig plötsligt trött på de sladdriga hänggarderoberna som haft sin plats där ett tag. Nu blir det trådbackar en stund framöver och jag känner mig nöjd. Nu gäller det bara att fylla upp dem, men nytvättat så att det blir lite inbjudande i all sin enkelhet.

Idag har det regnat. Jag hade fått önskemål utomhusfoto på två förskolor och det går icke att rucka på om man är förskolefröken, så är det bara. Barnen formligen vällde ut i olika pigga färger på sina regnkläder. Klart snyggast idag, var flickan i rosa sydväst. Själv fick jag låna ut min regnjacka till kameran. Det blev vad det blev där i ösregnet, men jag ska erkänna att barnen var duktiga där de satt med ett litet leende trots vidriga förhållanden. 

Därmed godnatt!

På lördagspromenaden i Hammarby Sjöstad uppenbarade sig plötsligt en slingrande kö av gula reflexvästar på Segway. Jag undrar vad deras tur syftade till? Om det bara var ett gäng kompisar som samlades och åkte en sväng på lördagseftermiddagen, eller om det var nybörjare som skulle lära sig susa fram längs gatorna ståendes på två hjul. 

För ett tag sedan läste jag att Polisen i Stockholm skulle testa detta fordon. De skulle tack vare en Segway kunna röra sig lättare bland folk på ett annat sätt än om de körde t ex motorcykel eller bil. En god tanke kan man tycka, men i realiteten såg det nästan lite skrattretande ut. Jag ska erkänna att jag hade mycket svårt att ta dessa poliser på allvar där de gled fram. Det såg närmast ut som en scen tagen ur Solsidan.

Under mina sex år som höstarbetande skolfotograf har jag aldrig upplevt det jag upplevde idag. Jag var på en förskola i närheten av Bromma, där två avdelningars barn skulle fotograferas. Som brukligt var det gruppbild och porträtt. 

Första gruppen trillade in. Ettåring efter ettåring med napp och livrädd blick. De var på inskolning och någon av föräldrarna var med som stöd. För mig, utmynnade situationen till en gigantisk gråtfest. Sexton stycken ettåringar skrek tills de var lila i ansiktet och jag ska erkänna att jag var mycket, mycket nära att börja gråta själv. 

I vanliga fall brukar det ge sig efter en stund och jag kan så smått börja visa mina små trix som får barnen på bättre tankar. Men icke. De grät och grät och det blev nästan en sorts utanför-kroppen-upplevelse. Ljudnivån var så öronbedövande och jag såg mig själv stå där och inse att det för första gången kanske inte skulle gå att ta en bild. Vi fick avbryta och ta in den andra gruppen, för att göra ett nytt försök med ettåringarna lite senare.

Så kom andra försöket. Redan i korridoren hörde jag hur illvrålen skallade i väggarna. Tårarna sprutade och jag medger att det kändes för jäkligt att tvinga dem sitta där och titta på mig när jag krumbuktade fram mina trix. I det ögonblicket undrade jag vad jag gjorde där, och framförallt vad ettåringarna gjorde där. 

Resultat: Jordens och mitt livs sämsta gruppbild är tagen.

Godnatt!