Gubben Frost har vilat sitt skägg på min vindruta. Nu har jag fått skrapa rutorna två mornar i rad. Det sätter liksom punkt för sommaren på riktigt. Hösten har tagit vid och gläntar på dörren till vintern.
Det börjar bli kallt att ha shorts på promenaden. Jag tror jag ska göra en insats för de bara små benen imorgon och köpa ett par nya träningsbyxor.

Så får det bli.
Godnatt så länge!

Det blir mörkt tidigt nu. Jag tycker det är lite trist, jag är mer för ljuset. Efter ytterligare en tiotimmarsdag på jobbet störtade jag ner i soffan, somnade i stort sett direkt och sov en hel timma. När jag vaknade var det mörkt och kallt. Balkongdörren hade blåst upp på vid gavel efter att jag öppnat för att få in lite syre. Nästippen var kall och det kändes nästan lite motigt att stiga upp från soffan och pilla i sig lite mat.
Det står väl inte på förrän det är dags att ställa tillbaka klockan igen och få ytterligare lite mörker att fajtas med.

Minns ni hur det kunde bli bandsallad av kassettbanden om man hade otur? Hade man extrem otur så drabbade det ett band som man lagt ner åtskilliga timmar på att spela in från olika topplistor på radio. Ansträngt sig extra för att inte få med prat och med minutiös precision och extrem reaktionsförmåga tryckt på stopp så fort låten var färdigspelad. Det var ren och skär sorg om det blev bandsallad av ett sådant band. Det gick liksom oftast inte att återställa.
Numera existerar inte bandsallad i samma utsträckning. Kassettbandets storhetstid är förbi. Av en Spotifylista blir det ingen bandsallad.

Godnatt!

Förra veckan fick jag sötpotatis i min Ekologiska låda. Jag har aldrig ätit det förut. De har legat och glott på mig i kylskåpet sedan dess och jag har inte vetat vad jag skulle göra med dem. Jag har sneglat på dem flera gånger, men det var inte förrän idag jag tog fram dem och ägnade dem lite mer uppmärksamhet.

Vackert laxrosa låg den där och frestade mig nyskalad på skärbrädan. Stekas skulle den, det hade jag läst mig till. Den skulle bli gyllenbrun och få en liten nypa salt kastat på sig. Attans vad god den blev! Ja, jag åt ju inte bara sötpotatisen, den fick sällskap av lax, färska gröna bönor, tomat och paprika. Det kändes glatt ända in i själen att få smaka något nytt som var så fasikens gott! Det bästa är att det ligger några söta små batater kvar i kylskåpet och jag ser fram emot nästa tillfälle då de ska avnjutas.

Efter att ha storhandlat ligger det också lite älgfärs i frysen och jag kan bara drömma om hur gott dessa två kan smaka tillsammans. Märks det att jag blev lite hungrig lagom till läggdags?

Jag borde verkligen sova. Det har blivit på tok för lite sömn den senaste tiden. Jag gör slag i saken och önskar eder en God natt!
Hejdå!

Idag fick jag köpa en sallad från Vintertullens Ica vid Katarina Bangata. Jag gick in i affären med mycket låga förväntningar. Utbudet av färdigmat brukar vara mycket povert.
Därför blev jag väldigt överraskad av den hejdlöst dignande hylla av färdigrätter som slog emot mig på Ica vid lunchtid. Jag blev helt tagen av alla sorter. Bas på Bulgur eller pasta, sallad eller quinoa? Skulle jag äta tonfisk, kräftstjärtar, oliver, fetaost, skinka, kyckling eller köttbullar? Jag blev den veliga Isabelle på en sekund. Den som inte kunde välja. Tillslut började jag titta på klockan och insåg att min lunchrast faktiskt höll på att gå i stöpet på grund av mitt velande.

Så jag tog bara en. De blev kyckling och buglur i ljuv harmoni. Soltorkade tomater, grönsaker, lite olika bönor och en liten kräm gjord på Philadelphia och gräslök. Jag tror jag valde rätt, det var gott!
Men jag tycker inte om den veliga Isabelle som poppade upp i affären. Henne ser jag allt mer sällan numera. Det är skönt.

Nu ska jag sova och ladda för Uppsala.
Godnatti!

På tal om dåliga företagsnamn. Detta måste ju vara det i särklass sämsta namnet på en tatueringsstudio. Eller är det bara jag som tänker på helt andra saker när man ser ordet skinnfantasi? Exakt vad jag tänker på när jag ser namnet behöver vi inte närmare gå in på, men i första hand är det inte tatueringar.

Funderar jag en liten stund till på vad jag sett för företagsnamn genom åren så kan jag faktiskt fiska upp några stycken likvärdiga ur minnet: Restaurang Tre Slavar måste ju definitivt tillhöra klassen av företagsnamn som föregåtts av någon form av härdsmälta. Den ligger vid Kungens Kurva och jag vet inte om jag någonsin kommer att våga sätta min fot där utan att bli stämplad som politiskt inkorrekt.
Godispärlan skulle kunna tillhöra samma kategori. Jag vet iallafall inte vad en Godispärla är. Vad är en godispärla? Keps Grill vid Globen tycker jag också platsar.

Om man som jag snöar in på det här riktigt mycket och börjar googla så hittar man ju de mest hårresandse namnen på helt vanliga företag. Om man t ex behöver köpa ett gäng nya pennor ska man inte vänta med att besöka: Penisland.net
Den tyska tandvårdsprodukten Kukident hamnar givetvis på samma låga nivå av företagsnamn. När man läst så här långt tror man antagligen att följande företagsnamn är ett skämt: Fittydent, men det är det alltså inte.
Nåväl, nu avslutar jag med ett riktigt lågvattenmärke. Företaget Pungkuk som exporterar olika former av kablar till stora delar av världen.

Nu slutar jag.
Förlåt och godnatt.

Idag har det verkligen varit Ronja och jag. Och visst fick hon sin andra rökta kalkonskiva i morse, precis som jag befarade. Jag är ingen hårding direkt när de där bruna ögonen tittar på mig som om jag kunde rädda världen.

Jag funderade länge på om hon kunde följa med mig på min motionsrunda. En hund ska ju lukta och kissa så mycket under tiden man går. Det är inte effektivt nog kände jag. Hon fick trots allt haka på och vi löste kiss och luktsituationen på följande vis: Hon fick lukta innan promenaden blev till ren motion. I mitten när jag fick lite håll, samt i slutet när vi återanlände och slog av på takten. På så vis fick både hon och jag ut något av promenaden. Dessutom märkte jag att även hon fick sig en riktig genomkörare när hennes tunga hängde långt ner på halsen.

Idag har jag klinkat rätt mycket på gitarren. Jag har kommit till det stadiet då huden på fingertopparna blivit lite, lite hård. Det tyder väl på att jag varit rätt duktig på att öva? Nu börjar fyra ackord sitta hyfsat och jag kan ganska smidigt byta mellan dem. Det gör mig glad.

Imorgon kanske det kommer lite folk och tittar på Peters möbler som lagts ut på Blocket. Vi får väl se om det försvinner något och ger plats åt nåt annat.
Är det konstigt att vilja ha en rejäl hängmatta i vardagsrummet? Som man kan ligga och njuta i året runt. Med en god bok och en kopp kaffe. Är det konstigt? Jag vill ha en hängmatta i vardagsrummet. Jag ska köpa en hängmatta till varadagsrummet. Så var det sagt.

Nu ska jag drömma om min hängmatta.
Godnatt!

Det är sällan jag känner mig så älskad och efterlängtad som när jag träffar Ronja. Nu ligger hon här bredvid och snarkar och jag tycker det känns helt ok. Det är till och med lite hemtrevligt.
Med henne behöver jag inte prata, jag kan vila min röst. Det räcker med kill på magen och lite bus med bollen, så är hon nöjd. Ja, mat såklart och vatten ska hon ha. Och jag erkänner att jag stack till henne en rökt kalkonskiva också, det såg hon ut att behöva. Kanske blir det en till imorgon, när vi äter frukost ihop Ronja och jag.

Tills dess ska jag göra det jag gjort hela dagen, vila mig. Läka mina små såriga stämband och luftrör. De ska få te och honung. De ska få kärlek och omvårdnad. Så ska vi se om det är tillräckligt för att slippa väsa ytterligare en dag.
För att det inte ska bli allt för stillsamt passar jag på att titta på thaiboxning på Eurosport. Och jag gillar det.

Natti natti!

Är så trött på allt vad förkylningar heter. Rösten stack till skogs och jag hann inte efter. Får väl se när den behagar komma tillbaka. Inte kan jag locka på den heller.
Jag är trött på att vara matt. Trött på att ligga hemma och vila och inte vara helt 100. Trött på att vara trött.

Godnatt!
önskar

Drak-Ulla

Det är höst och jag är förkyld.
Igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
För i helvete!

En vacker kväll efter en regning dag.
Idag tog det verkligen emot att motionera. Soffan och filten lockade likt Näcken ner mig i sin famn. Jag kunde ju vila bara en liten stund innan jag snörde på mig skorna. Snart kände jag att om jag somnar nu, så somnar jag för natten. Sagt och gjort, skorna snördes på och jag gav mig själv en klapp på axeln, när vinden lyfte håret till en flagga utan för dörren. Bra jobbat Isabelle. Duktigt.

Jag tror inte jag hunnit sitta ner i mer än 10 minuter idag. Den bekanta dumsnällheten jag ofta drabbas av satte mig själv i klistret då jag åtog mig mer arbete än jag faktiskt hade tid för. Nu får det vara slut med det. Nu får jag ta mig i kragen och säga: Nej, tyvärr.
Faktum är att jag faktiskt gjorde det vid ett tillfälle idag för att ens få de där 20 minuternas lunch jag längtat efter sedan jag steg upp på morgonen. Det blev återigen en klassisk Bricklunch som idag erbjöd firre på tallriken.

Nu ska jag se om jag kan kurera min hosta lite. Kanske kan jag också få några timmars mer sömn. Det sistnämnda är dock något osäkert med tanke på den feta måne jag såg ute idag. Inte full som i fullmåne, men tillräckligt full för att jag ska prata i sömnen och sova oroligt. Drak-Ulla är i antågande och det känns i hela kroppen.

Sov gott och dröm sött!

En så kallad bricklunch, hann jag med idag. Det var bra det för det fanns ingen matlåda i min väska vid lunchtid. Ett äpple, men ingen mat, kaffe i en termos, men som sagt ingen mat. Bricklunch.

Idag har jag försökt förklara för en klass på gymnasiet varför det inte gick för sig att det stod "ligga?!" på deras tröjor i skolkatalogen. De var helt oförstående. Och jag blev helt trött. Undrar vad morgondagen erbjuder i argumentationsväg?

Tack för idag.

Hur sammanfattar man en händelserik helg. Jo, med en äkta Wienerschnitzel på Restaurang Moldau. Att stiga innanför tröskeln på Moldau är som att kastas in i en österrikisk alpstuga. Med en inredning som är så rejäl att det ser ut som att den är tillyxad i ett enda stycke. Personalen, eller rättare sagt de underbara äldre kvinnorna i Tyrolerklänning svassar leende omkring och gör livet till en liten dröm i sann Sound of Music-anda. Jag satt faktiskt och förväntade mig lite joddel och Edelweiss som en naturlig del av middagen. Istället blev det kaffe med påtår och en mage som var så mätt självaste Sune Mangs skulle blivit imponerad.

Det har varit fest också. Studion i Sjöstaden invaderades av både Tödde och Mödde och jag hade riktigt trevligt! Jag gjorde storslagen entré genom att rasera dörren till kontoret med ett brak. Detta utan att jag ens smakat på välkomstdrinken. Mitt samvete befläckas fortfarande av denna incident. Jag har fått utstå spott och spe vid ett flertal tillfällen redan under helgen och jag tar för givet att jag för alltid kommer att få utstå denna raka form av vuxenmobbing.

TV:n står på. Valvaka. Nu ska det avgöras, det som folk verkligen gick man ur huse för att göra idag. Ja iallafall i området där jag bor. På håll kunde det ha varit vilken festival som helst. Mycket folk i rörelse och alla med sin biljett till demokratin i handen.

Tills nästa gång:
Viljan att vinna är starkare än rädslan att förlora.

Sov gott!

Idag har jag varit en riktig surpuppa och jag är det nog fortfarande. Det har varit en sån där dag som man helst bara vill stoppa undan i glömska.
Vaknade upp med ont i halsen och låsning i ryggen, det gjorde väl sitt till. Allt för många människor har under dagen slängt grus i mitt maskineri och inte gjort något för att sudda bort min sura min. Så jag är en surpuppa, den vill inte ge med sig idag.

En liten ljusning fick jag faktiskt då jag under eftermiddagen fick dela lokal med en clown. Clowner är riktigt obehagliga, det vet vi sedan länge. Men den här clownen fick jag träffa innan själva masken kom på. Innan det där vita sminket och den röda näsan satt på plats. Då fick jag liksom vänja mig lite stegvis vid att han snart skulle bli en clown. Då gick det lättare.
Vi hade ett riktigt bra samtal och kom fram till att han och jag hade fler likheter än man kunnat ana som frilans av två skilda slag. Han som skådespelare och barnunderhållare och jag som fotograf.
Vi kände båda att människor ofta har en väldigt liten förståelse för vårt sätt att arbeta. Den vanligaste frågan när jag ber om att få komma till arbetsplatsen 1 timma och en kvart innan fotostart är: Varför så tidigt? Många tror att jag kommer dit med min kamera och ett stativ. På samma sätt som han upplevde att människor ofta tror att han klär om till sina arbetskläder (clownoutfit) redan hemma och kommer dit och gör sin grej.

Vid företagsgig får han ofta höra: Ja, vi hade tänkt att du skulle göra det här också. På samma sätt upplever jag att många inte riktigt inser att jag är där för att göra det jobb som avtalats och inte något därutöver. Främst eftersom det oftast varken finns tid eller utrymme för annat. Såvida man inte av ren dumsnällhet ska bränna inne lunchen ytterligare en dag.

Ja, surpuppan har bitit sig fast rejält som ni märker. Därför avslutar jag här och ber om att få återkomma efter en god natts sömn.

Tills imorn, godnatt och sov gott!

Idag stod det indiskt på matsedeln. Det var helt oplanerat men blodsockret vädjade till mig vid Zinkensdamm idag. Det går ju inte att ignorera blodsockrets kraft. Så det blev Chicken Korma, milt och gott! Det blev till och med lite över och jag känner att jag skulle kunna sluka allt just nu, men så här dags på dagen ska man ju inte pilla i sig middagsmat, så lyder lagen om enträget hälsotänkande.

För er som väntat på en uppdatering om min blåa tå ska jag säga följande: Ringfingertån är inte längre blå all over. Nu är det endast nageln som sett bättre dagar. Jag har en riktig så kallad blånagel. Den ska jag nu vårda ömt tills den trillar av. Frågan är, när vill man att den ska trilla av? I strumpan, eller i sängen när man sover? När är det troligast att den faller av? Antagligen i strumpan när jag jobbar. Det ska bli spännande att se hur det går.

Fortsättning följer...

Godnatt och dröm vackra drömmar!

Nu har jag fullgjort min plikt som svensk medborgare. Jag har röstat. Det tycker jag känns bra, så slipper jag trängas bland de andra vid valurnorna den 19:e. Nu är det bara att vänta.

Jag har läst in mig, sett valdebatterna på tv, gjort testen i svenska dagstidningars nätupplagor. Jag är fullmatad med politiska ideologier och den smutskastning som bedrivs mellan blocken. Jag har läst breven som skickats hem till mig från de olika partierna. Jag är rätt mätt på allt vad politik heter. Jag har lagt min röst nu. Nu vill jag vara ifred en stund.

Tack för mig!

Vad var det jag sa. Förväntningarna på Södertälje infriades. En stor härlig termos med kaffe, en liten skvätt mjölk bredvid och tilltugg i form av grovfralla med ost och skinka stod uppdukad när jag anlände i arla morgonstund. Man blir varm i hela kroppen av så omtänksamma människor. Hon mindes till och med att jag brukade ta socker. Jag gjorde alltså rätt i att inte brygga eget kaffe idag.

Idag var det dags för invägning i Bagis. Ja, inget planerat utan snarare en spontaninvägning. Därför var det verkligen inte med någon förväntan eller prestige jag tog plats på glasskivan som bläddrar fram vikten. Jag kan nog erkänna att jag blev en smula förvånad när jag såg att vågen visade 2,4 kilo mindre än sist jag klev upp på den för ungefär precis en månad sedan.
Trägen vinner. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig, jag blev snarare lite peppad att fortsätta.

Idag har jag lärt mig att väldigt små människor, dvs människor som varken kan stå eller sitta på egen hand, tycker mycket, mycket om kontrastrika färger på kläder. Eller ja, älskar kontrastrika färger på kläder skulle jag nog kunna drista mig till att säga. De svartvita muddarna på min jobbtröja gav Siri-Lo en glansig blick. Siri-Lo ser mig förövrigt inte längre som en främling, jag ingår i hennes krets av vänner nu. Hon sitter hos mig tills jag lämnar över henne till mamman. Det känns skönt.

Idag led jag på promenaden. Kanske var det sviterna från badmintonmatchen igår som gjorde benen lite tyngre. När jag kom hem och steg ur duschen bryggde jag en kopp kaffe och stendog i soffan. Sov djupt i nästan en timma. Och som det känns nu kommer jag inte ha några som helst problem med att sova för natten snart igen. Jag är en mycket trött människa nuförtiden.

Därför ber jag att få önska ytterligare en god natt!

Jag vill börja med att säga:
Ge fan i Bettan! Ge fan i att sparka på henne så att backspegeln hänger, hon har inte gjort dig något! Du rör och du dör!! Och jag menar det.

Jag förstår egentligen inte varför jag bestämde mig för att åka till Kungens Kurva en söndag. Jag var inte ensam där, vart jag än befann mig. Trots detta och lång kö vid kassan lyckades jag ta mig igenom möbelvaruhuset med ett inte allt för långt kvitto i handen och en del matnyttigt i påsen.

Vad varmt det har varit idag. Det stod 20 grader på termometern i bilen. Sensommaren briljerar, skönt!

Ikväll var det dags igen, för den stora badmintonbataljen. Jag kände mig stark, och jag kände mig farlig. Det hjälpte ju inte ett skit visade det sig. Jag blev förnedrad fullständigt. Men! Det fanns ett men som faktiskt gjorde mig lite upprymd trots de sura förlustsiffrorna. Jag blev inte tillnärmelsevis lika trött idag som sist. Röd i ansiktet, javisst, men inte trött. Det måste ju betyda att mina timmar i löparskorna faktiskt gjort sitt till?
Det gjorde mig lite glad, så pass glad att jag lagade ett gäng fetaostbiffar. Behöver jag säga att de blev goda?

Nu sitter jag här i soffan mätt och glad. Jag tillhör ju dem som aldrig sett filmen Mama Mia, så den skvalar på här medan jag skriver lite. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte varför den blev en sådan kassasuccé som den blev. Visst, den innehåller ju all den fantastiska musik som Björn och Benny värpt fram under åren. Men håller det verkligen att göra en film på? Visserligen är jag en av dem som redan från början har väldigt svårt för musikalfilmer, men jag ville ändå ge den en chans. Men jag vet inte, det gick nog inte att övertyga mig trots att Meryl Streep är lika fin som vanligt.

Morgondagen bjuder på Södertälje och jag har höga förväntningar. Förra året stod det en bricka med kaffe, en frukostsmörgås och en frukt i mitt arbetsrum när jag anlände.
Kanske behöver jag inte brygga mitt eget kaffe imorgon. Jag tror jag ska chansa på det.

Godnatt!

Jag har sovit ut. Sanna mina ord, det behövde jag. Jag tror inte det finns något som är bättre än att få vakna av sig själv. Få vakna, dra sig och ligga kvar en stund till...om man vill. Härligt! Jag kände till och med att jag sett fram emot en frukost där jag fick äta mina smörgåsar i min egen takt och inte efter klockan.

Fotografiska har förlängt sin utställning med Annie Liebovitz. Det hade uppenbarligen inte nått fram till alla dem som stod i den ringlande kön utanför entrén idag. För dem var det fortfarande sista chansen den här helgen. Ja, jag var ju en av dem som trodde detsamma. Visserligen hade jag redan för en månad sedan sett utställningen, men då i sällskap av små gulliga barn som tog allt för mycket av min uppmärksamhet. Jag ville vara lite grundligare i min titt och gav utställningen en andra chans idag.
Det gjorde jag tydligen rätt i eftersom jag då fick chansen att se Sandy Skoglunds färgsprakande utställning The Artificial Mirror. Jag gillade den, så mycket kan jag säga. Att bilden inte längre nödvändigtvis behöver vara en symbol för sanning. Att man genom den digitala revolutionen kan ifrågasätta ett fotografis autencitet. Det är lajbans!

Idag slog jag också ett praktfullt rekord i mysstund med Siri-Lo. Vi hade ett moment. Hon tyckte om det, jag likaså.

På fredag smäller det. I studion ska det hållas fest utan dess like. Jag stod stum av beundran inför det arbete som lagts ner, när jag idag fick mig en förhandstitt. Jag stod stum inför det murriga nougatbruna kylskåpet som inhandlats för 100 kr. Stum inför den vägg av öl och sprit som staplats upp. Stum inför det detaljtänk som ägt rum i den festfixarens hjärna.
Det ska bli kul! Det ska det.

Nu ska jag se om jag kan få min hjärna att slappna av i den fullständigt överjävliga ljudmatta som grannarna bjuder på denna natt. Kanske vrider de snart ner. Kanske slutar de snart att skrika ööööhhhh på balkongen. Kanske.
Primater måste också få leva och roa sig.

Godnatt!

Jag börjar bli tjenis med snubben som har posten inne på Godispärlan. Jag hämtar paket där flera gånger i veckan och nu skiner han alltid upp lite när han ser mig. Det känns bra.
En gång när jag lämnade fram mitt körkort som id-handling för att få ut ett paket tittade han på det, sedan på mig och sa:
- Detta är inte du...
Sedan skrattade han. Tittade på mig igen och blinkade lite med ögat. Vi är bundis nu han och jag. Jag klandrar honom inte en sekund för att ha tvivlat på rimligheten i att jag är jag på min legitimation.
För när jag skulle förnya mitt körkort för sex år sedan, såg jag inte ut som nu. Jag försökte få håret att växa ut och det vet vi ju alla hur man ser ut när håret är i en mellanperiod mellan kort och längre. Inte 100 % -igt liksom.
Inte gjorde det ju saken bättre av att de som utfärdar körkortet ansåg att min bild var ett par millimeter för stor. Detta resulterade i att de helt sonika tryckte ihop bilden på alla håll så att mitt huvud tappade form och blev helt runt. Klotrunt. Inte undra på att snubben på Godispärlan tittade en extra gång.

Ikväll har jag unnat mig. En härlig köttbit med en skiva fetaost som fick smälta ner över den i stekpannan. Potatis har jag också ätit, det var en månad sedan sist. Det var alldeles, alldeles underbart gott. Potatis är verkligen min rotfrukt. Den funkar till allt! Jag äter hellre potatis till köttfärssåsen och än spagetti. Så det var som en ljuv dröm att äta det idag igen. Jag tyckte faktiskt det verkade som att jag kände smaken på ett helt nytt sätt nu när jag längtat så efter den lille knölen.
Nu ska jag inte snöa in mer på det, men gott var det och jag log lite när jag åt.

Min tå är fortfarande blå.
Hej då!

Till helgen har jag kört min motionsorgie i en månad. Det var ju meningen att jag skulle köra en vecka för skoj skull bara för att se vad som hände. Nu sitter jag här efter en månad med nya joggingskor och minskat midjemått. Tålamod är lösningen tydligen. Jag har inte varit hysterisk, ja möjligtvis första veckan, men inte på något vis därefter. Visst, jag har tänkt på vad jag äter och när jag äter och därutöver rört på mig en timma om dagen. Det känns ju inte jätteavancerat, det ÄR inte jätteavancerat. Men målmedvetenheten slukar inte suget efter godis helt. Jag ska erkänna att jag tittat ner i påsen av smågodis som blev kvar från unnandet på födelsedagen, mer än en gång. Men bara tittat.

Vilken härlig höstmorgon det var i morse. Jag var uppe med tuppen som vanligt, strax före sex. Solen sken och det var hög sval luft när jag stack ut näsan. Det var oförskämt tunt i trafiken och jag svängde i god tid in på parkeringen ute på Lidingö. En helt okej start på en dag. Det har egentligen inte funnits något under dagen som grusat denna känsla. Jag har jobbat med lugna och fina ungdomar. Haft tid för kaffe från min plåttermos, petat i mig lunch och lyssnat på radio mellan varven. Det kändes nästan som om jag hade ett helt normalt arbete idag. Jag hoppas att samma ande nästlar sig in under kläderna imorgon.

Jag har ont i en tå. Den är blå.

Adjö!

Jag måste bli bättre på att sitta i bilkö. Jag måste bli bättre på att sitta i bilkö! Jag måste bli bättre på att sitta i bilkö!!
Idag har varit en sådan här dag som efterhand gjort mig sur och grinig. Jag har slitit hund med mina stativväskor och blixthelveten. Uppför trappor, nedför trappor och tillbaka igen. Jag har försökt att se det som ett träningspass. Få det att kännas som att jag får mer muckler av allt bärande. Det var svårt just idag.
Jag har helt enkelt haft svårt att hålla leendet på plats hela dagen. Det skevade rejält på väg från Gärdet till Sigtuna och i bilkön på väg hem återstod inget.

Jag börjar tro att jag är allergisk mot bilköer. Jag tål dem inte. Kan överhuvudtaget inte se något harmoniskt med att sitta där i lugn och ro. Det måste jag bli bättre på. Inget snack om den saken. Nu talar jag inte mer om det.

Dolly ja. Det lovade jag ju att återkomma till. Kvinnan som skulle möta upp mig kl 07.10 i morse. Jag kan inte hålla er på sträckbänken längre, det kan jag bara inte.
Jag ska inte säga att hon inte bar upp sitt namn, för det gjorde hon. Men på ett helt annat sätt än jag tänkt mig. Så långt ifrån Dolly Parton man kan komma, men ändå ett helt logiskt namn på en kvinna som hon.

Så var det med den saken.
Nu ska jag sluta tjura och sova skönhetssömn...
Godnatt!

Man är ju inte förkyld i fingrarna. Så idag har jag övat lite igen mellan nysningarna och snorrinnet. Alltså, det svåra är ju inte att ta ackorden i sig utan att på ett elegant och ekonomiskt sätt förflytta fingrarna mellan banden och strängarna. Men det går lättare och bättre för varje gång jag sätter fingrarna runt halsen på på min nyfunna vän.

Det glädjer mig.

En annan sak som glädjer mig är att jag ska få träffa Dolly imorn. Hon ska möta upp mig kl 07.10 och låsa upp på Jungfrugatan. Nu vet jag att ni sitter och tänker:
- Men gud vad roligt för henne att få träffa Dolly Parton.
Till er kan jag säga att det alltså inte är Dolly Parton jag ska möta upp utan en vanlig svensk förskolelärare med samma förnamn. Men jag ska erkänna att jag ändå är lite spänd på att få se hur hon ser ut. Om hon liksom lever upp till namnet Dolly, så som Dolly Parton gör. Fortsättning lär följa.

Jag smakade alldeles nyss de kanske sötaste vindruvor jag någonsin smakat. De smakade nästan som russin. Undrar hur dessa små yppiga druvor skulle smaka som just russin, en liten sötchock förmodligen. Men det var en parentes.

Nu tackar jag för mig och säger hej!

Jag har fyllt år, om det nu har undgått någon.
Jag passade på att slå två flugor i en smäll och ta mig till sommarstugan och fiska kräftor samtidigt som jag identifierade mig med en trea och en sexa.
Jag ska erkänna att jag varit rätt dålig på att fira mina födelsedagar på senare år. Det har bara blivit så, utan att jag riktigt vet varför. Jag har liksom inte saknat kalas heller. Nöjt mig med grattis och hurrarop lite på avstånd.

Min 36:e födelsedag kom att bli raka motsatsen. Jag har känt mig oerhört uppvaktad och ompysslad. Hela helgen var ett smatterband av allt det där som känns lite extra: Kräftfiske, grillning som resulterade i god mat, paket, solsken och en riktigt god tårta till kaffet. Toppat med trevligt sällskap är jag osäker på om det kunnat bli så mycket bättre.

Mitt resesällskap har skött förberedelserna förvånansvärt smidigt. Jag har varken känt av hyschpysch eller hemlisar och när jag kom med min väska till bilen fick jag veta att skuffen var fylld av mat. Jo man tackar, jag skulle verkligen få unna mig.
När mitt födelsedagspaket sedan dök upp vid frukostbordet på födelsedagen insåg jag att det var detta som fyllt upp bagaget till bredden. Kanske var det lite naivt av mig att tro att maten fyllde hela bagaget, men vem hade kunnat ana att jag skulle få ett paket stort som en diskbänk.

Jag tror inte det spelar någon roll hur länge jag hade fått på mig att gissa, jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få en gitarr. En riktigt jävla fin aukustisk gitarr som viskade; spela på mig för allt vad du är värd!
Det är ju fantastiskt! Redan under kvällskvisten fick jag lära mig ett par ackord och fick höra att gitarren klädde mig där i knät. Nu är det bara att öva, sanna mina ord. Lika målmedvetet som min motion avverkats en timma om dagen ska övandet ta form.

Nu är jag hemkommen från smålandsskogarna med ett ödmjukt sinne, en gitarr , en knaffel och en präktig förkylning i bagaget. Det har varit en hemma-från-jobbet-dag med te och näsdukar. Ibland sneglar jag på gitarren och tänker att jag ska ge den vad den tål, bara snoret slutar rinna.

Tack för en ypperlig helg!
Den gick rakt in i hjärtat.

Nu ska jag snyta mig och sova.
Natti natti!

Om detta ber jag att få återkomma när ögonlocken känns spänstigare och inte så tunga. Har jag tur infinner sig den känslan redan i morgon.

Godnatt så länge! Dröm vackra drömmar!

Semestern är verkligen slut och hösten sparkade igång på riktigt idag när jag åter möttes av en låda från Årstiderna utanför dörren. Väldigt trevligt! Lite av varje för en hungrig och något nyttigare höstmage.

Det har åter varit en relativt lugn dag på jobbet. Jag har hunnit dricka lite kaffe, faktiskt också haft tid att äta lunch. Jag är så ovan vid att hinna med att äta på jobbet att planeringsmissarna står som spön i backen. Häromdagen åt jag wok med en blyertspenna och idag lyckades jag hitta en gammal isskrapa i bilen som fick duga som sked till en kycklinggryta med ris. Javafan!

Slocknade tjugo minuter i solgasset på sängen innan det var dags för den månatliga pizzaträffen med jobbet. Det talas om ditt och datt och äts mat. Idag ägde det rum på Texas Burger i Sickla och min nya sunda mage, som förövrigt minskat två cm i omkrets, fick smaka ribs igen. Uj uj vad gott!
Det var en samling slitna fotografer som möttes upp. Någon gäspade och de allra flesta var röda i ögonen och något vitare i hyn än vanligt. Jag ska inte säga att det var en samling åkerspöken som samlats, men något åt det hållet. Åtminstone kände jag mig som det, varken mer eller mindre och detta efter bara tre veckors arbete. Jag kommer aldrig bli en morgonmänniska. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att klockan ringer före klockan sex.

På hemvägen var det kallt. Riktigt höstigt! Jackväder.

Den där soffan köptes inte igår, det tror jag vi kan vara överens om. Den är förmodligen sådär skönt nedsutten och lite sliten i skinnet. Jag undrar just om denna lilla senapsgula pjäs i två delar är på väg till ett nytt hem eller raka spåret till soptippen?

Inget tyder just nu på att jag bryr mig genuint om dess öde.
Godnatt!