Idag spatserade jag iväg till Globens hjärtklinik för att få den utlovade EKG-dosan. Ett antal elektroder sattes fast på stategiska ställen över bröstkorgen och nu sitter jag här med dosan i en liten väska runt halsen. Jag ser ut ungefär som man gör när man turistar i ett land där man är rädd för att bli rånad på sin värdesaker. När pengarna förvaras i en påse under kläderna, fästa med en rem runt halsen.

Jag ser framför mig hur jag vaknar imorgon bitti med armar och ben intrasslade i alla sladdar. Jag är ju inte direkt känd för att sova lugnt och stilla. Det ska bli spännande att se om någon elektrod fortfarande sitter fast på kroppen efter nattens sömn.

Först kom ingenting, sedan kom ingenting, sedan kom tre kuvert från Polisen. Min anmälan, tilläggsanmälan och ett beslut. Snabba puckar. Det stod mycket riktigt vad som hade hänt, ganska detaljerat dessutom. Till största delen var det en korrekt uppfattning av situationen. Detta till trots var beslutet lika väntat som irriterande: Förundersökning inleds ej. Skäl: Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Motivering: Det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp.

Trots, ska sägas, att min tilläggsanmälan både innehöll information om kvarglömd ficklampa samt cigarettfimp. Att under dessa omständigheter påstå att det inte finns några spår som kan leda till att brottet kan klaras upp är bara ytterligare ett bevis på att polisen inte sköter sina åtaganden. Om det beror på personalbrist eller dålig arbetsmoral låter jag vara osagt.

I helgen åt jag förövrigt årets första glass.

Godnatt!

Nu har det varit lite glest med skrivandet igen. Men nu sitter jag här vid tangenterna i alla fall. 

Jag vet inte om det är för att jag ansträngt ögonen mycket på sistone eller om det faktiskt är åldern,

jag har märkt att jag börjat se lite sämre. Inte bara det egentligen, jag har haft vad man nog skulle kunna beteckna som lite besvär med ögonen. De har känts torra och lite irriterade mest hela tiden. När jag därför fick lite tid över i veckan passade jag på att svänga förbi optikern. En synundersökning kunde ju inte skada. 

Till att börja med fick jag provläsa en rad som antagligen inte gick speciellt bra eftersom hon plockade fram större bokstäver nästen direkt. Den här då, sa hon nästan förväntansfullt. Den kunde jag läsa utan problem. Jag fick göra alla de tester som man gör hos optikern. Nytt för mig var dock trycktestet. Det genomfördes genom att några korta luftpuffar sprutades ut mot ögat. Högst oangenämt faktiskt. Annars inget nytt under solen. 

Så kom vi slutligen till det här med irritationen i ögonen som jag haft sedan förra sommaren. Hon tittade noga, lyste länge och väl. Sedan konstaterade hon en aning förvånat att jag hade spår av virus på hornhinnan. Det var ju inte det jag hade tänkt mig nu när jag äntligen kom iväg till optikern. Kanske bra ändå att jag äntligen fick svar på vad det är som skaver. Nu väntar en ögonläkare på SöS och det kan nog vara en god idé att gå dit. Mina ögon är ju mitt arbetsredskap, inget ska få hända dem i onödan.

Godnatt!

När den här lilla gynnaren står och vippar på stjärten då är det otvivelaktigt vår. Sädesärlan är så välkommen, i år också. Två riktigt varma och soliga dagar har passerat och jag har fått min beskärda del av solen. Den är vass så här års, man får passa sig. Det transparenta vinterskinnet blir rosigt bara av att höra talas om ljus. Men jag har varit duktig med solkrämen. 

Det blev en helg med promenad längs Fyrisån. Bland vitsippor och nyvakna bin i kupor, mitt i björkpollendammet och fågelsången gick vi, en underbart vacker söndag i april. Något som inte bara var vackert utan också en aning fascinerande är den Genetiska Trädgården. En park som tidigare användes för genetiska studier på växter. Här har man samlat och planterat växter från hela Sverige under lång tid. Här finns också den omtalade Björkallén som planterades av botanikern och genetikern Göte Turesson som var verksam vid Ultuna 1935-1959. 

Vad är det som är så speciellt med en björkallé kan man ju fråga sig. Jo, det förhåller sig nämligen så att björkarna i den här allén kommer från olika delar av vårt avlånga land. Detta medför i sin tur att de får sina knoppar och blad vid olika tidpunkter likaså gulnar de och fäller sina löv vid olika tidpunkter beroende på var i landet de kommer ifrån. Björkarna som härstammar från Abisko, gulnar tidigare än de som kommer från södra delarna av landet. Fascinerande att även de små björkarna bär på ett genetiskt arv som de aldrig släpper taget om var de än planteras. 

Godnatt!

Jag har aldrig förstått svårigheten med att kunna skilja på mitt och ditt. Jag har aldrig förstått tjusningen med att ta från andra. Att drabbas av inbrott, vare sig det är i hemmet, källarförrådet eller något annat utrymme du låst om för att få ha i fred, är en ytterst obehaglig upplevelse. Ting är en sak, har du tur får du ut en del av det på försäkringen. Men själva känslan av att någon du inte känner eller vet vem det är, har rotat runt bland saker som du håller kär, är olustig. För ett antal år sedan drabbades jag av detta för första gången och i dagarna hände det igen. Precis lika obehagligt och olustigt. Ge fan i mina saker! 

När till och med jag drabbas av pollenallergi, då är det vår. Jag har alltid tyckt synd om dem som stora delar av sommarhalvåret går med rinnande näsa och kliande ögon. Nu verkar det som att jag är en av dem. Kan det verkligen vara så att jag i fullmogen ålder blivit pollenallergiker? Ingen är mer förvånad (och besviken) än jag. Kanske kan det växa bort även på mig?

Nåväl, när pollenkornen yr i luften är det hög tid för sommardäck. Så i helgen fick Bettan sin sommarskrud. Jag tror faktiskt att hon gillade det. Nu kan vi ju våga oss in på Hornsgatan igen, bara en sådan sak. 

Däcken byter man som sig bör hos farsgubben i Sala och så även i år. Där kunde man även beskåda den här bedårande butiken. På en parallell gata till vad som väl får anses vara Salas paradgata ligger Fristedts. En herrekiperingsaffär som till min stora förtjusning till synes valt att behålla sina gamla skyltdockor från femtiotalet. En och annan har under åren uppdaterats och fått sjuttiotalsmustasch och polisong, men i övrigt känns skyltningen ganska orörd. Härligt! Summa summarum, en riktigt fin helg i Sala!

Godnatt!

Idag fick uttrycket Tiden flyger iväg ett verkligt ansikte. Jag mötte upp en kompis jag inte träffat på länge. Vi tog en lagom lång promenad i vårsolen och avslutade med en fika. Innan vi visste ordet av hade tre timmar passerat. Varken jag eller Fröken R vet riktigt hur det gick till. Vi hade mycket att prata om den saken är klar.

Jag hade fått direktiven av min husläkare att gå och ta prover på fastande mage. Så idag knatade jag iväg i arla morgonstund för att få en nål i armen. Lite av varje skulle testas tydligen. Jag kan ju inte påstå att det är speciellt skönt att tappa blod strax efter att man har vaknat, men förhoppningsvis gjorde jag det inte förgäves. Vi får väl se vad doktorn säger när hon ringer. Det är så mycket tjat och rabalder om att vården blivit så dålig och det ena med det andra. Men det ska jag säga er, att min husdoktor kan man lita på. Hon både ringer och skickar brev för att man på alla sätt som kan behövas ska få sina provsvar. Det känns tryggt.

Godnatt!

Antagligen kommer sociala medier att lusas ner med den här sortens bilder framöver. Körsbärsträden har så smått börjat att blomma i Kungsträdgården. De flesta blommor vilade fortfarande i sin knopp, men några hade vecklats ut och njöt av solen i den kungliga huvudstaden igår.

Det var inte bara körsbärsblommorna som njöt av det vackra vädret, också en och annan flanör. Det var ett sådant där väder då Fröken V och jag hoppade av ett par stationer tidigare för att gå sista biten in mot stan och Konserthuset. För andra gången i livet bevittnade jag med alla sinnen en klassisk konsert med Kungliga Filharmonikerna. Alan Gilbert tolkade Bruckners åtta. Jag ska erkänna att jag inte hade en aning om vem Bruckner var. Vad jag numera vet är att han skrev en ganska tung och dyster åttonde symfoni om sin färd mot himmelen. Vackert men något för tungt för min smak.

Godnatt!

Jag hade aldrig hört talas om dem förut. Därför kunde jag inte motstå dem. Jordmandlarna har börjat gro i sin lilla jordsäng i mitt fönster. Ovan jord kommer det att se ut som en frodig och kraftig grässort. Det är under ytan som det intressanta händer. Där ska det, om allt går de små jordmandlarnas väg, växa fram 1-2 centimeter stora knölar som jag ska knapra på. De kan rostas i honung eller ätas färska. Ni hör ju själva hur spännande det låter. Jag kan knappt bärga mig. 

Jordmandeln är en kulturarvsväxt som har anor tillbaka till 1200-talet. Bara en sådan sak. Jag kommer alltså att kunna avnjuta godsaker som Birger Jarl och hans kompisar skulle kunnat ha haft på sitt middagsbord. Vi talar alltså om århundradet då Visby ringmur uppfördes. Historiens vingslag kommer formligen att vina om öronen på mig den dagen då jag sätter tänderna i en jordmandel.

Godnatt!