Efter en vinter fylld av skräckkyla kan vi nu så här på höstkanten läsa att Tyskvärmen är på väg. Det var ju på tiden och inte en dag för tidigt. Vad är Tyskvärmen för någonting? Mig veterligen är Tyskland inget av de länder som kategoriseras som varmt. Jag menar det är inget land man besöker för att ligga på playan och koppla av i bikini. Så vad är Tyskvärmen för något? Och vad har vi att förvänta oss efter detta? Bör jag vara rädd?

Samtidigt kan vi läsa att Maudan är på väg ut i kylan efter sista dagen på jobbet. Innebär det då att hon inte kommer att uppleva Tyskvärmen som vi andra? Stackars Maud.

Till sist pepprar Expressen oss läsare med informationen om att tecknen på huden kan visa om vi är sjuka. Är det påsarna och de mörka ringarna under ögonen som är dessa tecken? Eller är det en 37-årings skrattrynkor runt ögonen som är själv sjukdomssymptomet? Man behöver inte vara speciellt mycket till hypokondriker för att börja känna sig lite småkrasslig.

Nu ska jag sova lite.

Godnatt!

När man vaknar av att den här bilden dimper ner som ett mms i mobilen kan dagen inte bli annat än bra. Jag saknar henne som attan känner jag! Det var alldeles för länge sedan jag fick krama henne. 

Idag har jag vilat så mycket jag bara kan. Det ska jag fortsätta med i morgon också. Det behöver man efter ett par dagar på jobbet med hjärtklappning och snorig näsa.

När man arbetar som jag gör på höstarna får man tåla en del, både vad gäller bakterier och annat skit. Det gäller att inte ta illa vid sig. Igår var jag på en förskola ute på Ekerö för andra dagen i rad. Att arbeta på förskolor kan vara lite av ett äventyr, både vad gäller barnen och de fröknar som jobbar där. Om man slår upp uttrycket "Känna sig i vägen" tror jag säkert att det kan finnas en liten bild på en skolfotograf i förskolemiljö strax bredvid. Igår möttes jag av en kvinna på förskolan, en fröken helt enkelt, som sa: Jaså är du här och spökar idag igen? Jag hade hoppats att slippa dig idag.

Vad svarar man på det? Helt ärligt hade jag velat mopsa mig och fråga om hon hade velat bli bemött på det sättet av kollegorna när man sågs på morgonen. Men jag var givetvis mitt vanliga trevliga jag och sa att; Ja jag är här idag med, men bara några timmar sedan slipper du mig.

Ingen takt och ton alls om du frågar mig. Så säger man väl inte till någon som är där och gör det jobb som förskolan bokat in mig att göra? Sedan kom hon in ytterligare en gång och pickade lite genom att säga: Ja det är ju småbarnsavdelningarna idag, då blir det lite gråt och så som påverkar resten av dagen. 

Det brukar inte vara så farligt, sa jag med den trötta och håglösa blick jag kände redan vid första tillfället hon visade näsan bland blixtarna.

Nu ska jag sova lite till.

Godnatt!

Idag fick jag tillfälle att önska Kungen god morgon. Ekerö stod på tapeten och det var en vacker morgon, dimman låg tät över fälten. Jag är svag för dimma, trist bara att det är ett vanligt inslag på morgonkvisten. Helst väldigt tidig morgonkvist, därför får jag inte tillfälle att beskåda morgondimman så ofta. Tidig morgonkvist är i det närmaste min sämsta gren, men ibland har man inget val. Klockan var ställd på 5.25 och ni hör ju själva hur vidrigt det låter. Jag skulle offra nästan vad som helst för att få sova lite till vid den tiden. Det är mörkt och kulet, hjärtat rusar, jag fryser och kämpar för min överlevnad. Men ibland har man inget val, idag var en sådan dag. Inte ens TV4 Nyhetsmorgon hade börjat när jag skulle dricka mitt morgonkaffe. Så jag fick hålla till godo med Landet Runt, bara en sån sak.

Det finns en magisk tidsgräns för köerna i Stockholmstrafiken. Den magiska gränsen går vid 06.00 eller strax efter. Före detta klockslag kan man köra igenom Stockholms stadskärna tämligen obehindrat, utan att varken hamna i köer eller brottas med vansinnestrafikanter. Börjar klockan däremot att närma sig 06.30 är det som att befinna sig i köhelvetet på jorden. Det var denna ekvation jag missade i morse. Jag tänkte in köerna i min tidsplan trots att jag gav mig av hemifrån strax efter sex.  Därför hamnade jag på plats utanför dagens arbetsdestination redan 20 minuter innan förste man hade satt nyckeln i dörren. Onödigt! Jag fick helt enkelt spela lite Wordfeud i min ensamhet. Hur bra ord man nu kan lägga på en parkeringsplats före klockan sju ute på Ekerö.

Godnatt!

Vanligtvis är jag en av dem som går på loppis och tycker att det är riktigt kul. I helgen har jag fått vara med om att ordna loppis tillsammans med Fröken S som sålde ut sitt bohag inför sin flytt till NY. Det var en annorlunda upplevelse, rolig men också lite omtumlande. Det var mer eller mindre ett liv under en begränsad period som såldes ut där på Drakenbergsgatan. Det såldes allt ifrån platt-tvapparater till taklampor och gamla klassiska LP-skivor.

Annonseringen i närområdet verkade ha gjort susen och den första besökaren dök enligt utsago upp redan strax innan tio på förmiddagen. Sedan kom de i en strid ström under dagen fram till kvällningen. Trots att jag nu fått stå på andra sidan i loppissammanhang kan jag omöjligt säga vilken sorts människor som besöker en lägenhetsloppis. Det var allt ifrån barnfamiljen till östermalmstanten och förortssnubben. Alla med ett gemensamt, att de ville hitta det perfekta loppisfyndet till exakt rätt pris. Det finns ingenting som inte går att sälja, kan man konstatera. Det du inte behöver, söker kanske någon annan med ljus och lykta efter. Man samlar på sig massor genom åren, och för min del tycker jag att det är modigt att våga göra sig av med det mesta inför en flytt. Loppis var ett prima sätt att dessutom tjäna sig en hacka. Kanske vågar jag själv en dag, men jag vågar inte svära på det.

Godnatt och sov gott!

När man går i gymnasiet får man som avgångsklass ta en "Spexbild". Det är en bild som inte behöver vara så strikt uppställd som de bilder man är van att se i skolakataloger från sin egen uppväxt. Här är det bara elevernas kreativitet som sätter stopp för hur bilden ska se ut. Nåväl, vi som företag har ju givetvis också en del synpunkter på vad som är gångbart eller ej. Inga sexanspelningar, inget drogrelaterat, inget våld eller kränkande budskap. Så ser i stora drag våra restriktioner ut. Det borde inte vara så svårt att hålla sig till kan man tycka. 

Tydligen är det dock något i just den här åldern som gör att det är extremt svårt att förstå varför vi har de här restriktionerna. Det är därför man nästan varje år någon gång får frågan, "Vaddå, får vi inte vara horor?" Nä, säger jag, inga sexuella anspelningar. "Men får vi ha trosor utspridda då?"

Varje år får jag också säga nej till elever som kommer in i militärmundering med pistoler, bössor och patronbälten. Nejet inkluderar också dem som i maskeradanda klätt ut sig till Saddam Hussein och Hitler. Varje år tittar de också på mig som att jag är illvillig och ond, de är totalt oförstående.

Vad är det som gör att man vill se ut som en prostituerad i skolkatalogen? Vad är det som gör att just DET är det första man tänker på när man får veta att det är dags att få ta sin Spexbild? Var i ligger det roliga och spexiga i att ha läppstiftet utkletat över hela ansiktet och sönderrivna nylonstrumpor? 

Senast idag fick jag säga nej till ungdomar som ville ta en bild där det skulle ligga en hög med kondomer mitt på golvet och sprit som skulle hällas genom trattar rakt ner i halsen. Jag hajar inte spexet?

Det är förresten väldigt sällan dessa bilder ger upphov till skratt, från min sida. Eleverna är ystra och förväntansfulla och tycker att de kommit på den bästa idén på jorden. Även om det bara innebär att de lindat in sig i svarta plastsäckar eller toapapper, så är det roligt för stunden, tycker dem. De svarta plastsäckarna och toapappret må vara brist på kreativt tänkande, men det är alla fall harmlöst. 

Det blev en tidig dag på jobbet idag, jag skulle hinna med läkarbesöket. Tummen fick sig åter lite uppmärksamhet. Jag fick veta att läkaren skulle ordna en remiss till handkirurgen i Nacka. Så nu är det bara att vänta på att pappret ska dimpa ner i brevlådan med en tid.

I väntrummet hos min läkare finns det ett akvarium. Jag satt och tittade lite förstrött på fiskarna idag. Plötsligt började en av fiskarna mopsa sig mot en annan. Han bet och puffade bort den tills det blev dålig stämning i akvariet. De andra fiskarna höll sig borta och jag slutade titta.

Godnatt så småningom!

I början av veckan gjorde jag slag i saken och beställde en ekologisk låda. Jag har längtat efter att komma hem och finna den lilla trälådan utanför dörren. En trälåda fylld av kärlek och vitaminer. Idag låg det färska fikon, rödbetor och mynta i en liten hög bland allt det andra. Fikonen är jag lite nyfiken på, jag tror faktiskt aldrig att jag ätit färska fikon tidigare. Jag vet knappt vad man gör med dem, jag får försöka hitta något bra recept. Den ekologiska lådan är som balsam för min själ. Välkommen tillbaka!

Det är ingen hejd på alla vitaminer som kommer hem till min dörr. Igår fick jag ett rör med c-vitaminbrus från företaget jag arbetar för. Jag vet inte hur mycket det hjälper när snoret hängen i trådar från näsorna på småglinen jag fotograferar. På gymnasiet är snorsträngarna inte lika vanliga, men jag tar det säkra före det osäkra och spritar händerna för glatta livet. Än så länge har bakterierna inte fått fäste. Peppar. Peppar.

Imorgon ska jag gå till läkaren igen, med min tumme. Det är närmare sex månader sedan jag pajade den nu. Den vill inte läka och jag är trött på att känna mig hämmad på jobbet. Jag hoppas få en remiss till ytterligare en röntgen där man om möjligt kan få lite klarhet i om det är något knas med ligamentet. Vi får se vad morgondagen för med sig, förhoppningsvis blir det så småningom tummen upp!

Godnatt!

Ny dag, ny destination. 

Idag befann jag mig i ett rum där jag verkligen inte ville att solen skulle titta fram bakom de gråa, till synes kompakta molnen, det skulle ruinera hela mitt arbetsupplägg. Men när fotostart närmade sig ville solen inte hålla sig borta längre. Den formligen vräkte in på mina prydligt uppställda stolar. Goda råd är oftast dyra och nu var de sannerligen det. Jag lyckades få tag i tre tygstycken och två rejäla rullar silvertejp. Som vi alla vet är gaffatejpen det enda man egentligen behöver i livet för att lyckas skapa stordåd. Fönstret blev hermetiskt tillslutet och jag fick inte en skymt av solen mer under den här dagen. Heaven and hell.

Kvällningen erbjöd en riktigt lyckad hemlagad lasagne. Jag lyckades med konststycket att proppa formen så full av godsaker att den svämmade över i ugnen. Jag insåg redan innan att detta skulle ske och var förutseende nog att lägga folie i botten av ugnen. Trots detta lyckades jag rökskada både mig själv och köket under dessa 20 minuter av gräddning. Det var rena rama Lützendimman i köksregionen under stora delar av kvällen, trots vädring. 

Nu sitter jag här och skriver med armar darrande som asplöv. Jag lyckades ta mig igenom ett riktigt jobbigt träningspass trots att magen var full av ostsås. För ungefär en månad sedan hade jag ju genomfört mitt år av träning som jag satt upp som mål. Fortfarande tränar jag fyra dagar i veckan, men skulle åter vilja dra igång med badmintonen så att jag får upp flåset igen. Jag ska ta mig an Mr P och höra om han är redo att fila på höstträningen igen.

Nu ska jag vila mina sargade arm och magmuskler.

Godnatt!

Den här sortens små aluminiumskyltar har jag sett på flera ställen runt om på söder. De sitter fästa på lyktstolpar och först trodde jag det var någon form av levande rollspel eller lajvtillbehör. Något som skulle få dem att utföra nästa drag i sin fingerade verklighet.

"Parallell plats" heter detta digitala street art-projekt och har som syfte att ifrågasätta om tillvaron är en statisk grå plats. Sånt gillar jag! Konst som inte är självklar, där man som åskådare får arbeta lite för att förstå.

Idag var första morgonen som det var mörkt när jag steg upp klockan sex. För mig är det inte lätt att stiga upp klockan sex även om morgonljuset tittar in bakom gardinen och när mörkret ligger kompakt blir det i det nästan helt omöjligt. Lägger man därtill en vägg av regn så är lyckan i det närmaste obefintlig. 

Det är dessa mornar Mix Megapol är min enda räddning. Jag kryper mer eller mindre rakt upp i famnen på Gry Forssell och de andra i etern när arbetsdagen börjar. Mina lurar är proppen ut mot verkligheten, innanför dem finns mina morgonrutiner. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle kännas om jag glömmer mina lurar någon morgon. I min morgonbubbla bygger jag min studio, i min morgonbubbla kan jag hålla tröttheten i schack. Efter fem säsonger sitter alla moment i studiobygget i ryggraden och jag tänker nästan inte på vad jag gör när jag går där och pysslar. Plötsligt är jag bara klar. Då är det ganska lite som kan mäta sig med en kopp kaffe från min termos. Det är min stund på dagen, då jag kan sitta ner och bara ta det lugnt. Tystheten innan ljudridån blir helt kompakt.

Nu ska jag varva ner lite.

Godnatt!

Strax bredvid Samskolan i Saltis har de byggt en idrottshall. Tydligen beslöt de sig för att slå två flugor i samma smäll och satte upp en uppsjö fågelholkar på kortsidan av hallen. Kanske var det en del Saltisbor som knorrade lite eftersom hallen byggts där det tidigare var skog. De stackars fåglarna förlorade hus och hem men kommunen gottgjorde alltsammans och gav pippifåglarna tryggheten tillbaka.

Det är inte klokt hur mycket jag uppskattar helgerna efter en arbetsvecka. Tyvärr tenderar ju helgerna att gå alldeles för fort. Men den här helgen tycker jag ändå att jag hunnit med att både sova ut och träffa dem som jag annars inte ser röken av när jag jobbar. Tyvärr blir jag en aning asocial när jag jobbar så som jag gör. Men den här helgen har jag orkat mig ut, härligt.

Jag fick ytterligare lite ny energi av lilla pluttan Siri-Lo som lutade sig mot min famn när vi möttes vid Skanstull, hon gör mig lycklig i hela kroppen! Mamma M var också med givetvis, det var fint att se henne igen eftersom hon också jobbar häcken av sig och vi ses alldeles för sällan. Vi hann med en härlig stund i solen och på Nytorget, där vi bakade sandkakor och fick grus i skorna. En bra dag!

Söndagen visade sig inte vara lika vacker vädermässigt. Det spelade egentligen mindre roll eftersom jag i sällskap av Fröken V skulle gå på jakt efter duschdraperi och en ny rullgardin. Det visade sig när jag mätte att mina duschdraperier inte var av standardmått, utan nästan 40 cm längre. Det ställde till det en del i min jakt eftersom de flesta butiker bara sålde draperier av standardmått. MEN så knatade jag mer eller mindre av en slump rakt i famnen på två vita, enkla polyesterdraperier av extralång sort som dessutom realiserades. Det gjorde mig lycklig och imorgon ska jag sätta upp dem och se om det passar.

Nuförtiden är alla fästanorningar för rullgardiner i plast och totalt värdelösa. Åtminstone tycker jag det. Jag har en gammal hederlig rullgardin av mörkläggningssort. Den har ändar och fästen i väggen av metall. Den här sortens rullgardiner tillverkas inte längre visade det sig. Vad är plaständar i förhållande till metall? Skit och intet om du frågar mig. Men efter dagens äventyr i rullgardinsdjungeln måste jag nog bara inse att det är den sortens plastfästen jag måste acceptera om jag vill ha en ny gardin i mitt sovrum. Jag ska tänka på saken.

Nu ska jag sova.

Godnatt!

De senaste veckorna har jag vid några tillfällen fått tid över att äta på jobbet. Då menar jag tid för att gå iväg och äta maten som serveras i matsalen. I min arbetsvardag ska man vara glad om man får möjlighet att fylla magen och att jag faktiskt erbjudits en tallrik av skolans mat är stort. Så jag klagar inte.

Men jag förundras. Förundras över hur smaklös maten är. Visserligen kan man kanske inte krydda på för allt vad tygeln håller när man bjuder barn på mat, men något måste ju maten rimligtvis få smaka. Barn har ju också smaklökar. Idag bjöds det på Spagetti och köttfärssås, en klassisk rätt som faktiskt inte är speciellt svår att få till. Idag försökte jag verkligen känna efter vad det smakade för något, det som låg på tallriken. Jag såg ju vad det var, men det smakade absolut ingenting. Barnen såg glada ut ändå, men det kan lika gärna berott på det faktum att de bjöds på strutglass till efterrätt.

Inte nog med att maten är smaklös, den är till synes helt näringsfattig också. Det har egentligen inte spelat så stor roll hur stort lass jag ätit upp, jag har ändå varit vrålhungrig snart igen. Visserligen bränner jag mycket energi, men det här är ju larvigt. Jag blir allvarligt oroad när jag inser att man bjuder barn på den här sortens mat. Det är inte ett dugg konstigt om de blir hängiga och håglösa, eller tappar energin frampå eftermiddagen. Inte ett dugg konstigt om de uppträder som femåringar hos mig på skolfotograferingen trots att de nyss börjat nian.

Tack för mig.

Godnatt!

Det var nästan två år sedan sist jag var på samma arbetsdestination som idag. Det hinner rinna en del vatten under broarna på två år. Därför blev jag lite förvånad när jag hittade gamla tejpmarkeringar på gymnastiksalsgolvet som härstammade just från min fotografering för snart två år sedan. Det var ju inte direkt tejp från NASA som klistrades ut på golvet vid förra fototillfället, därför hade man kanske kunnat förvänta sig att den borde ha städats bort utan problem under två.

Idag köpte jag majskolvar. Jag tycker mycket om majs. Det är den där sortens mat som man nästan genast skållar sig på. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är alltid för ivrig och vill absolut sätta tänderna i den innan den svalnat tillräckligt. Därefter sitter man där med skållad munhåla och horder av majstrådar mellan tänderna. Ett gigantiskt antiklimax. Faktiskt lika stort antiklimax som Svenska Palmsällskapet på Trädgårdsmässan i Älvsjö för två år sedan.

Jag tackar för mig och säger godnatt!

Okej jag erkänner, jag är en av dem som blivit slav under Wordfeud. Denna ljuvliga applikation som är fullproppad av bokstäver och ord i sann Alfapetanda. Jag kan inte påstå att jag är speciellt vass på det men lik förbannat spelar jag för glatta livet. Varje liten ledig stund under dagen klurar jag, i villfarelsen att jag ska bli lite bättre. Ju mer man över tänker jag, men jag vet inte.

Jag får alltid så fantastiskt dåliga bokstäver. Idag t ex, skulle jag lägga ut mitt första ord i ett nytt spel utan en enda vokal. Hur kul är det att inleda med att passa? Inte.

Just för tillfället sitter jag här med fyra alfapet igång. Fyra spel där jag leder ett, ligger lika i ett annat och följdaktligen under i två sketna spel. Ibland blir jag riktigt provocerad när brorsan ideligen lägger mellan 30 och 40 poäng, allt medan jag på sin höjd klämmer iväg en tolva. Nåväl, någon gång ska väl motgångarna släppa och jag ska kunna dra hem storvinsten även mot honom.

Varje nytt spel inger hopp.

Godnatt!

Som citrusallergiker känns det som att de flesta nya smaker måste innehålla ett stänk av citron, lime eller grape. Det spelar ingen roll om det gäller nya smaksatta drycker eller matprogrammens läckra recept, allt innehåller citrus, känns det som.

Därför blir jag lite extra varm i hjärtat när jag hittar en Jallayoghurt med smaker jag inte trodde kunde platsa i en yoghurt. Låt gå för granatäpple, men kardemumma känns nytt och fräscht, för att inte tala om Hibiscus! Denna tropiska prydnadsblomma som tydligen även pryder sin plats i en flaska Yallayoghurt. 

Jag undrar vad på själva blomman man använt, för det ligger väl inte en hel blomknopp där i? Av ren nyfikenhet läste jag lite om den och det står att den lätt drabbas av bladlöss, eftersom de lockas till sötman i fruktämnet. Troligtvis är det väl detta lilla söta fruktämne som lämna smak i mitt mellanmål. Imorgon ska jag låta den fukta min strupe och jag känner mig mycket spänd av förväntan!

Godnatt!

Jag har fått sova ut! Tänk vad lite söm kan göra för det goda humöret! Jag tror till och med att solen sken lite klarare ovanför mitt huvud idag när jag knatade ner till Nyfiken Gul för att möta en av de bästa! 

Eftersom jag tydligen fyllt år, bjöds jag på en finfin Västerbottenpaj med alla tänkbara tillbehör, och en ljuvlig kaffe på maten. 

Solen vräkte ner och det var ljummet i luften. Jag kände att vi kramade ur det sista ur sommaren och Brittsommaren lyste ikapp med glittret från Årstaviken. Det ä sådana här dagar som livet känns lite extra härligt!

Adjö och godnatt så småningom!

Ibland är det svårt att hålla käften. Ibland är det svårt att behålla lugnet även när det är att föredra. Imorse var precis ett sådant tillfälle. Jag möttes av en person på jobbet som lite finurligt kom fram och sa:

- En lite tråkig nyhet, du kanske måste bli tvungen att plocka ner allting och sätta upp det tre trappor ner. 

Jag kände hur hopplösheten steg till nästan oproportionerliga höjder. När det blev min tur att prata föll det sig helt naturligt att fråga varför.

- Ja det är ju förskolan som ska fotograferas idag och de befinner ju sig två trappor ner, det blir väldigt jobbigt för dem att gå hit upp.

Jag hade precis varit nere och pratat med föreståndaren på avdelningen som var helt införstådd med att de skulle gå dessa två trappor, hon uttryckte inte heller något missnöje över detta utan avslutade med att säga att vi skulle ses om en stund. Detta lät jag mannen med den "lite dåliga nyheten" få veta och han lät genuint förvånad.

Han fortsatte: Ja, men du vet vi vill äta lunch i rummet här bredvid och du blir störd om vi är där när du fotograferar.

För alla er som undrar kan jag berätta att mitt höstjobb som skolfotograf innebär ett ständigt sorl och brus. Höga små röster och skrik i parti och minut. Att jag skulle bli störd av just detta från ett rum bredvid kändes helt orimligt. Dessutom trodde jag mig vara klar med de flesta klasser redan innan lunch, vilket jag också meddelade. 

- Ja, men du vet, små barn tar mycket längre tid att fotografera, sa han. Du har kanske inte riktigt fotograferat så här små barn va? fortsatte han.

Vid det här laget hade min puls stigit rejält och jag kände hur irritationen peakade, just där och då. Jag förstår inte vitsen med att klappa andra på huvudet och knäppa dem lite extra på näsan, det går ju faktiskt att hålla tyst om man är osäker på hur man ska bete sig i sociala sammanhang. 

Den första barngruppen med tvååringar tog 17 minuter att fotografera och klockan halv tolv hade jag betat av alla sex avdelningar med småttingar. Har man ingen makt i vardagligheten på sitt arbete, kanske man försöker knipa åt sig så mycket som möjligt av den varan i samspel med andra. Det är lätt att klappa på huvudet och knäppa på näsan när man inte vet vem man pratar med. Jag och Pandan är ju för fan kungar på småbarnsavdelningarna runt om i länet.

Godnatt!

Jag var som vanligt punktlig till jobbet. Visserligen senare än vanligt men det berodde enkom på att de som skulle möta upp mig inte behagade komma den tid jag föreslog. Nåväl, jag blev så småningom uppmött av en rekorderlig norrlänning som skulle visa mig till min plats för dagen. 

Har du mycket saker att bära? sa han. Ja, ganska sa jag, och förstod redan nu att jag skulle slippa att behöva bära ensam. Sånt är jag sannerligen inte bortskämd med. Skolan hade dessutom hiss och där lastade vi in så mycket vi bara kunde och tryckte på knappen till tredje våningen.

Jag tror eventuellt att vi reste 1 decimeter med hissen innan den stannade. Den rekorderliga norrlänningen suckade djupt och insåg liksom jag att det kunde bli en ganska segdragen morgon. Ja, så nu stod vi där i hissen, tillsammans. Två personer som nyss träffats, två personer som tvingades snicksnacka om ditt och datt nu när vi upplevde detta hissmoment tillsammans. Vaktmästaren försökte förgäves att pilla lite på knapparna och lirka lite på dörren men hissen satt där den satt. Det ringdes till en central hissjour och sedan var det bara att vänta.

Påtvingat samkväm i hiss. Norrlänningen berättade om ett program han sett på Discovery där man satt upp en kamera i en hiss och låtit en okänd person kliva in i hissen tillsammans med fem personer som alla redan kände varandra. Sociala normer blir extremt tydliga när man hamnar i små utrymmen. Mycket intressant! Nu befann vi oss själva mitt bland dessa sociala mönster och reagerade i enlighet med dem. Det hade t ex känts väldigt märkligt att inte prata med varandra under den här tiden vi satt fast. Hade vi däremot oberoende av varandra hoppat in i hissen och fått den att fungera så hade det inte alls känts konstigt att stå där och stirra rakt fram var och en på sitt håll.

Efter en halvtimmas trauma tillsammans blev vi frisläppta och jag blev äntligen visad till min plats. Imorgon tar jag trapporna.

Godnatt!

Jag har varit bortskämd, hela livet. Jag inser att det är få förunnat att få fiska kräftor och sedan avnjuta dem nykokta, pinfärska, röda och dilldoftande. Idag skulle det avgöras om årets kräftor fått den där äkta dillsmaken trots avsaknaden av Krondill.

Vi provade ju att använda oss av dillfrön för att om möjligt fånga krondillsmaken och nog kände jag mig lite spänd inför dagens avsmakning. Men nu är det avgjort. Om jag någon gång framöver skulle få lika svårt att hitta Krondill går det precis lika bra att använda en rejäl näve dillfrön! Det känns oerhört tryggt att veta det faktiskt.

Dagens kräftätande var en ren njutning! Lagom salta, rejält tilltagna och alldeles alldeles underbara! 

Med detta önska jag eder godnatt!

Kyrkskolan i Danderyd. Jag minns att jag var där för några år sedan, men eftersom det är en norrortsskola, har den med tiden fallit på någon som har den inom närmre räckhåll. Idag var det emellertid dags igen. Det gick lättare än väntat att passera genom hela Stockholms stadskärna för att ta sig dit. Trafiken på Sveavägen rullade på trots att någon satt morgonkaffet i vrångstrupen och kört rakt in i en refug.

Jag möttes av en hjälpsam och vänlig vaktmästare som visade mig till biblioteket som skulle bli min destination för dagen. Ett bibliotek, som såg ut som de flesta andra bibliotek, dvs rader av hyllor med böcker, samt en läshörna med två piggt röda soffor. Det var endast med stor möda jag kunde överblicka hela rummet för att bedöma om det överhuvudtaget gick att fotografera där inne. 

Så här i efterhand kan jag meddela att det tar sin lilla tid att röja undan dessa rader av hyllor och jävligt röda soffor. Inte ens när jag gjort detta kunde jag förstå hur jag skulle få plats med porträttstudion utan att slå knut på mig själv och de stackare som skulle bli fotograferade. Nåväl, ibland måste det får bli lite hejsan svejsan rent utrymmesmässigt, idag var en sådan dag. Då känns det skönt att eleverna är exemplariska och lyder varje vink. När de sitter tysta som möss och säger sitt namn högt och tydligt innan de sätter sig på stolen. 

Imorgon ska jag beta av resten av dessa väluppfostrade barn. Det kan komma att bli en lika angenäm dag som denna.

Tills dess ska jag försöka sova lite.

Godnatt1

Det har varit en väldigt händelserik helg och jag har helt enkelt varit lite för trött på kvällskvisten för att orka sätt mig ner och skriva några rader. Men nu sitter jag här igen och knattrar på tangenterna. 

Fredagens arbete ute i Tyresö avslutades med syskonfotografering, en personlig favorit, NOT. Jag ilade hem för att åter sätta mig i bilen och styra kosan mot Småland och en helg av fönstermålning, kräftfiske och födelsedagsfirande. 

Jag ska väl erkänna att det inte är helt optimalt att sätta sig i bilen och köra efter en dag på jobbet i kombination med dålig nattsömn. Den senaste tiden har jag slocknat på fem röda när jag kommit hem från jobbet, men fredagen gav ingen tid för detta. Nåväl jag kom fram helskinnad i alla fall, med hjälp av bra sällskap och en stor balja kaffe.

Det är alltid lika underbart att komma till sommarstugan. Där möts man av hög klar luft, fullständig tystnad och gräspollen. Jag kände av det sistnämnda i ögonen redan några timmar efter ankomst, men vad gör det. Det doftade från äppelträdet och sjön låg i det närmaste spegelblank, härligt! Kvällningen kom lite för fort och det var ingen större idé att kämpa emot tröttheten. 

Jag sover så fantastiskt bra i Hult! Det är rofyllt och lugnt, ingenting stör mig på natten, det behöver jag just nu. När morgonen slog upp ögonen, gjorde den det med solsken. Det var ju precis det jag hade beställt nu när sista fönsterfixet skulle till att ske. Men efter frukosten skulle vi först ta tillfället i akt att utnyttja sjön för lite kräftfiske. Det blir dock inga kräftor utan fisk och i år stod Hults hjälte Eilert för fiskskörden som skulle pryda kräftburarna. Kräftfisket är en tradition jag helst skulle hinna göra varje år, det är en så enorm glädje att få göra det som min morfar och jag gjort under hela min uppväxt. De senaste åren har jag verkligen försökt prioritera att hinna med denna rofyllda syssla.

Att måla fönster kanske också kan ses som en ganska rofylld syssla, jag tror många kan se det så. Men har man hållit på med det tre somrar i rad så blir tillslut måttet rågat. Jag ser inget rofyllt i målningen alls längre, jag känner mig bara stressad av att det ska bli klart innan Kung Bore lägger sitt vita skägg över tillvaron. Därför ägnar jag ingen mer tid åt att prata om dessa nedrans fönster.

Födelsedagen kom och jag bjöds på en riktigt härlig frukost! En sån där man aldrig har tid med en vanlig vardag. Det finns knappast något bättre än att få äta en lång god frukost! Det njuter jag verkligen av, speciellt om den toppas med en födelsedagssång och presenter. 

Efter frukosten vittjade vi kräftburarna igen. Kanske var det ödets ironi att vi allt som allt lyckades håva upp 37 stycken på min dag. Vi kokte dem och precis som förra året var det knivigt att få tag i krondill. Förra året åkte vi från affär till affär och hittade tillslut en kvast i en nästan tom hink på Ica. I år hade vi inte lika stor tur, så vi fick nöja oss med ett knippe vanlig dill och dillfrön för att ändå få till den där klassiska krondillsmaken. Det återstår att se hur vi lyckades med det, när vi får avnjuta dem.

Det blev en bra födelsedag med grillmiddag och klassisk tårtätning. Solen vräkte ner från en tidvis blå himmel, det kändes nästan lite som Brittsommar i luften och bättre än så tror jag inte att det kan bli. Tack till er som gjorde min dag minnesvärd!

Nu ska jag ta igen mig en stund.

Godnatt så småningom!

Vad är det som gör att jag är i det närmaste död när jag stiger upp på morgonen och att det fortsätter att vara så de ljusa timmarna av dygnet? När kvällningen kommer blir jag pigg och lever upp, vilket resulterar i att jag stannar uppe alldeles för länge och vaknar på morgonen mer död än levande. En ond spiral som håller på att ta knäcken på mig. Jag vet inte hur jag ska kunna bryta mönstret, för även om jag sovit alldeles för lite och vandrar i dvala under dagen så blir jag pigg som en mört så fort det är dags att gå och lägga sig. Väldigt enerverande.

Idag gjorde jag för första gången ett bra val i trafiken. Jag hörde på radion när jag lämnade Södertälje att de varnade för köer i norrgående riktning in mot stan. Köerna skulle enligt utsago börja redan vid Kungens Kurva och jag hade för en gång skull en plan för att undvika dem. Att ha en plan och att lyckas genomföra den är emellertid två helt skilda saker. Stockholmstrafiken är hård mot de hårda, men idag var jag hårdare och lyckades nästla mig igenom nästan obemärkt hela vägen hem. Jag förvandlade en omväg till en genväg. Det är inte varje dag det händer i Stockholms köhelvete kan jag försäkra.

Godnatt och sov gott!