Här har vi en tjej som gillar "jorbubb"! Både i form av yoghurt och naturell äkta vara. Lilla Sirsan har förmågan att skänka ren och skär glädje genom mig. Nu när hon dessutom blivit en liten pratkvarn känns våra möten ännu mer givande. Riktigt mysigt att få krama om henne igen!

Alltså jag har haft en 70% mörk choklad i kylskåpet sedan det gjordes chokladfontant för ett bra tag sedan. Vid ett tillfälle tog jag fram den och tog en ruta. Jag kan inte påstå att det gav mersmak, snarare tvärt om. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så avig till den. Nåväl, jag tänkte att det kanske var en engångsföreteelse och lade tillbaka paketet i kylen. 

Idag tog jag fram det igen och gav det ytterligare en chans. Jag blir inte klok på vad det är i den här chokladen som gör mig så illamående. Smaken och framförallt eftersmaken är riktigt obehaglig. Jag tror för min del att det var sista gången jag tog mig an den sortens snask. Godis ska vara sött och sliskigt, inte beskt och strävt.

Aprilvädret tjuvstartade redan idag. Jag var ute i Saltsjö Boo och fotograferade medan haglet störtade ner utanför fönstret. Allt eftersom jag betade av rum efter rum blev dock himlen ljusare och ljusare. Lagom till fasadbilden var himlen lika blå som kustremsan i Khao Lak. När jag åter satte mig i bilen efter avslutat värv vräkte regnet ner mot rutan. Ibland ler vädrets makter mot mig.

Godnatt!

Igår var det gråväder och idag har det väl egentligen inte varit annorlunda. Eftersom jag stod utan bokningar igår slapp jag mäklarnas knorrande om regnet. De vill ha sol, sol, sol på sina bilder och jag mår alltid som bäst yrkesmässigt när det är mulet. Men det vågar jag ju knappt yppa.

Jag insåg att det var ett tag sedan det regnade, när dropparna började falla. Det kändes ovant på något vis. Vi får väl se vad det klassiska aprilvädret har att erbjuda i år. Det brukar ju finnas en del regn i den bakfickan. 

Jag märker att jag håller på att komma upp i åren. Eller varför tappar man annars små flisor av tänderna? För ett par år sedan kände jag plötsligt en dag hur en liten flisa av vänster framtand hade tackat för sig och gått hädan. Knappt synbar om man inte tittar nära, men dock. Jag känner det tydligt om jag stryker tungan över tanden. Idag upptäckte jag lika plötsligt att ytterligare en liten flisa av intilliggande tand hade gett sig av. Lika liten och oansenlig, men klart kännbar för tungan. Kan det vara kroppens sätt att berätta att det nu är dags för mig att beställa tid hos tandfen kanske? Troligtvis.

Godnatt!

Jag vill naturligtvis inte undanhålla er den här vackra tvåhjulingen som kunde beskådas vid Hornstull i förra veckan. Man brukar ju säga att alla går igenom en leopardperiod någon gång i livet. Det kan komma krypande och vad jag förstår i vilken ålder som helst, men företrädesvis runt pensionsåldern. Det behöver inte heller vara heltäckande plagg som på bilden utan kan med fördel förekomma som detaljer i en i övrigt leopardfri outfit.

Middagen blev en svettig historia ikväll. Jag hade lagt i på tok för mycket chilipeppar och det sved bra hela vägen ner. Jag vågar inte tänka på hur arg Verkmästaren i magen är just nu, om han överlevt. Jag tycker om mat som smakar mycket, men det måste vara välbalanserat och inte för starkt. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag hackade ner en hel frukt som redan på pappret benämns som mycket het. Vi får väl se vad jag ska göra av de återstående biffarna. Kanske dämpas smakerna lite om jag fryser in dem inför nästa provsmakning?

Jag ska fundera på saken.

Godnatt!

Självklart var helgens stora begivenhet, Våffeldagen. Det är allt för sällan jag äter dem och varje gång tänker jag att jag borde göra det oftare. Årets Våffeldag firades av på Café Lyran i sällskap av fröken V. För 49 riksdaler fick man en styck frasig kejsarvåffla med grädde och hjortronsylt. En förbaskat god våffla i vårsolen. 

Man känner det i hela kroppen nu, våren, den är på väg. Gruset från vinterns bestyr yr upp i vinden och lägger sig som en hinna över allt levande och dött. Det har börjat torka upp i markerna och trädknopparna sitter som sprängfyllda partyballonger på kvistarna. Snart sticker solen hål på dem och då är våren ett faktum. Det blir härligt!

För er som undrar och även er andra kan jag berätta att alla frön i mitt minidrivhus nu har grott. Ja, alla utom Stevian. Men jag har inte gett upp och håller fortfarande tummen för en lyckad skörd senare i år. Årets fröexperiment har tyvärr också inneburit en stolpträff. Aldrig tidigare har jag upplevt att jiffybriketten också kan agera hemvist för små mögelsporer. I helgen upptäckte jag alltså att timjangroddarna hade fått konkurrens. Visserligen bara i en av briketterna, men det gjorde ont i en odlares hjärta att se. Imorgon tänkte jag ta tag i problemet genom så nya timjanfrön i fräsch brikett.

Tills dess, godnatt!

Idag har det åter varit en skön vårdag här i Stockholm. Solen har visat sig från en i stort sett blå himmel. Det gick att knäppa upp jackan utan att frysa, det tar sig. Hornstull var dagens destination, ett kärt återseende. Vattnet glittrade ikapp med solen och jag såg årets första fjäril. Mormor säger alltid att färgen på årets första fjäril sätter nyansen på sommarklänningen. Om det stämmer lär jag försöka hitta mig en citrongul klänning i år. 

Senare på året, när det myllrar av fjärilar tappar man liksom intresset för dem. Men den fjäril som fladdrade förbi idag gjorde mig varm i hela bröstet. Det var fint att se den, fint att förstå att jorden snurrar på och allt är som vanligt den här tiden på året. Vintern går i graven och fjärilen möter livet. Livet och döden. 

När det var dags att ta sig hemåt skrek magen av hunger och jag kunde inte låta bli att besöka Babels Deli. Nu var det länge sedan jag beställde en Babelsmix, så det var verkligen på tiden idag. Lammfärsspett, marinerad kyckling, ungsbakad pirog med fetaost och spenat, falafel,  lammkorv och  bulgur. Alltsammans toppat med Hummus och paprikaröra med valnötter och olivolja. Som om inte det vore nog tillkommer en rejäl klick fetaostkräm som kronan på verket. Mycket smakfullt! Jag hade faktiskt längtat lite efter att få äta det igen. Jag känner hur snålvattnet rinner till när jag skriver om det trots att jag åt det för bara några timmar sedan.

Godnatt!

På taknocken till sommarstugan i de småländska skogarna sitter förlagan. En vindflöjel som blivit så flitigt granskad genom åren. Morfar hade alltid koll på vilket håll vinden blåste ifrån, det påverkade det kommande vädret och fiskelyckan. Ugglorna har suttit där på sin pinne och spanat ut över ägorna så länge jag kan minnas. De har sett isen gå upp på sjön om våren, hört lommen hoa om sensommarkvällarna. Sett flugsnapparens ungar prova sina vingar och känt doften av morgondagg i arla morgonstund. Utan dem skulle sommarstugan inte vara sig lik och de är så otroligt mycket morfar!

Något så vackert och känslomässigt betydelsefullt ville jag bära med mig på något vis. Inte bara i minnet. Eftersom jag vet vilka små underverk vännen mr A kan skapa, bad jag honom fundera lite över hur de här små ugglorna kunde ta sig uttryck som halsband.

Idag har vindflöjelns fina lilla silveravbild äntligen kommit hem till mig. Han är magisk mr A! Han har skapat de vackraste små ugglor man kan tänka sig och jag gläder mig så till att ha dem runt halsen! Jag förstår att ni är många som är nyfikna på vem magiske mr A är och vad han skapar i dagligt värv. Här kan ni ta en närmre titt!

Tack för mig!

Godnatt!

Krokusarna har länge vädrat vårluft, men nu har även denna lilla gula tingest sett dagens ljus. Jag ska erkänna att jag inte med önskad självklarhet kunde säga namnet på den utan fick göra lite efterforskningar här på nätet. Det visade sig troligtvis vara Vintergäck som ropat hallå till våren. Välkommen upp!

Idag har det verkligen känts som att vintern hängt in sin vinterskrud för säsongen. Vårtemperaturerna har hållit sig runt 15 strecket och solen värmde riktigt skönt när jag sprang mellan bilen och mina fotoobjekt för dagen. Vinterjackan kändes för första gången ganska överflödig i solskenet en dag som denna. 

I helgen kanske det rent av kan bli dags att vårputsa balkongen. Jag säger inte att det kommer att ske, men möjligheten finns. När balkongen sedan står i startgroparna för vår och sommar är det bara att kliva rakt ut och ta sin första balkongfika för året. Det ser jag fram emot!

Godnatt!

Idag stod jag utan bokningar och för att inte verka vara en latmask passade jag på att dra mitt strå till stacken vad gällde återvinning. Tre kassar med plast, metall och glas åkte ner i avsett kärl och på hemvägen lät jag petflaskorna flöda in i ICAs pantmaskin. Det kändes bra att få iväg allting och utöver min egen klapp på axeln fick jag också ett kvitto på mina insatser som täckte ett paket kaffe och sex ägg.

I höstas tyckte jag att min Stevia (sockerplanta) hade gått överstyr i sitt växtsätt och jag tog fram saxen. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut som slutade med att den vissnade ner och dog. Idag hittade jag små, väl förvarade frön från densamma. Som pyttesmå fallskärmar låg de där i plastburken och väntade. Givetvis gjorde jag slut på deras längtan att hamna i jorden och nu står de bland de andra jiffybriketterna i mitt minidrivhus. Jag är otroligt spänd av förväntan. 

Ni som följt mina betraktelser genom åren har kunnat följa min och Stevians relation. För ett par år sedan var det inte ens tillåtet att sälja den i vanliga växtbutiker. Livsmedelsverkat satte P för dess framfart och man kan bara spekulera i vad det berodde på. Personligen tror jag att sockerindustrin darrade en aning när de insåg att gemene man kunde köpa sockerplantan och utvinna sötningsmedel som dessutom troligtvis måste klassas som nyttigare än det vita sockret. 

Numera är det alltså tillåtet att sälja växten utan förbehåll och jag har sett att Stevian medverkar som sötningsmedel i allt fler produkter på marknaden. Precis som jag förutspådde när jag skrev om det för ett par år sedan. Egentligen är det ju märkligt att man först nu nosat sig fram till ett naturligt sötningsmedel, som inte innehåller några kalorier. Problemet med det vita sockrets skadliga effekter har ju debatterats i årtionden.

Det var allt för idag!

Godnatt!

Det är gott om livskraft i mina frön i år. Det tog inte ens en vecka för basilikan och timjan att se dagens ljus. Jag har gått och spanat som en hök flera gånger varje dag. Det lilla drivhuset har inte fått en lugn stund. Precis som jag och mina frön trodde att våren på riktigt hade fått fäste trillade snöflingorna åter utanför fönstret idag. De ackompanjerades av friska vindar och yrde ogästvänligt och iskallt. Våren kändes riktigt långt borta måste jag medge. 

För er som undrar sitter jag fortfarande och väntar på varmvattnet. Tydligen var det en dålig pump som orsakat problemet. Jag håller tummen för att det är fixat tills imorgon, kallduschar lever jag gärna utan. Speciellt en dag som denna, när man fryser in i märgen bara av att visa sig utomhus.

Idag är det en månad sedan du lämnade oss morfar. Det har inte gått en dag, inte en timma utan att jag tänkt på dig. Det är märkligt hur fort tiden går, ändå känns det som att det var igår mitt hjärta gick sönder. Jag tänder ett ljus för dig på kvällarna morfar. För att på det sätt jag förmår, konkretisera min kärlek till dig. Jag saknar dig!

Tack för idag!

Godnatt!

Det händer allt oftare att jag blir häpen över människors brist engagemang för att få sin egen vardag att fungera på ett normalt sätt. Idag har vi av någon anledning saknat varmvatten här i huset. Jag har anat att något varit galet eftersom det låtit som att en kran stått och runnit natt som dag sedan igår morse. Idag kändes det extra jobbigt eftersom jag blev tvungen att duscha kallt. Är det bara jag som lagt märke till detta? Är det ingen annan som kommit på den briljanta idén att ringa fastighetsskötaren? Märkligt.

Det händer också allt oftare att jag förvånas över människors brist på civilkurage. Det känns på något sätt ännu värre. Idag på promenaden mot söder såg jag två tonårspojkar stå och skjuta luftgevär på en balkong precis intill Skanstullsbron. Både jag och människor runt om skyndade på stegen en aning när vi såg deras vårdslösa hanterande av bössan. På behörigt avstånd från balkongen såg jag dem rikta bössan ut mot trafikanterna på bron och trottoaren, då ringde jag polisen. Jag tror inte att pojkarna på balkongen ens var medvetna om den fara de utsatte trafikanterna för. Deras avsikt var säkert inte att skada utan höll sig antagligen inom ramen för det vi i det här fallet kanske skulle kalla pojkstreck. Nåväl, polisen tog tacksamt emot tipset och såg ganska allvarligt på det vi bevittnat. Men återigen, ingen av de andra fotgängarna hade kommit på tanken att ringa polisen, trots att de ökat på stegen av rädsla. Jag upplever det som märkligt.

Godnatt!

Jag märker att jag är helt vilse när min GPS inte hittar mina arbetsdestinationer. Det är ingen nyhet alls, jag har alltid haft svårt att orientera mig geografiskt. I synnerhet när jag kör bil. Nåväl, idag skulle jag ta mig till Gustavsberg och ett relativt nybyggt område. Jag får skylla mig själv att jag inte hittade eftersom jag missat att uppdatera min GPS. I dessa stunder är jag glad att ha mobilens kartfunktion att förlita mig på. Jag kom tack vare den fram i tid och flaggorna vajade i vinden.

På vägen hem hann jag med att dyka förbi studion och mr P. En kopp kaffe och lite gagg kändes skönt så här på fredagseftermiddagen. Återigen talade vi om att få fart på våra badmintonmatcher. Jag tror inte vi kom fram till något resultat i form av spikat speldatum men det verkade som att både han och jag ville ge det en chans igen, kul.

Nyss ringde det på dörren. Jag bli alltid lite skraj när någon ringer på så här på kvällskvisten. Det säger väl egentligen allt om hur ofta det ringer på dörrklockan hos mig. Men faktum är att det är väldigt sällan det ringer på dörren utöver de gånger jag verkligen väntar besök. Det händer i princip aldrig att någon kommer förbi oanmäld nuförtiden. Trots att jag har tittöga i dörren känns det allt som oftast lite obekvämt när det plingar på och jag inte vet vem det är. I det här fallet var det grannen som bad att få låna min mobilladdare. Det gick för sig tyckte jag och nu får vi se när jag får tillbaka den lilla rackaren.

Godnatt!

Idag har det varit den stora omplanteringsdagen. Samtliga berörda växter står just nu och hoppar upp och ner av glädje i fönsterkarmen. Skelettblomman känner sig särskilt lyckligt lottad eftersom den även belönades med en ny och större kruka. Omplantering innebär också förväntningar, våren ska förhoppningsvis spira grönt i det Carlqvistska hemmet. Så här i efterhand känner jag dock att jag borde gett Mangoplantan lite extra energi i form av jord, nu när den varit så duktig att slå nya skott. Kanske måste det bli ett helgprojekt.

Utöver omplanteringar och förfriskningar av ny jord passade jag på att putta ner de små kryddfröna i jorden. Nu ligger de som bäst och lurar i var sin jiffybrikett i mitt minidrivhus. Fem sorters kryddor samsas med två olika sorters chilipeppar. Nu ska det bli spännande att se vem som vinner kampen om att vädra vårluft först.

Jag ska inte bli långrandig med gamla Bettan igen, men hon står åter på gatan här utanför. Nu gäller det att hålla tummen för att hon håller ett tag till. Imorn ska hon ta mig till Gustavsberg om allt vill sig väl. 

Godnatt!

Idag gällde det, igen. Bettan hade tillbringat natten utanför Konsum och kanske var det tack vare min harmlösa lapp i vindrutan som lapplisorna visat barmhärtighet. Tidigt väcktes jag av ett sms som talade om att Fröken K och hennes fina sambo bokat av en bilservicetid för min skull. Så att jag skulle kunna låna bilen och avverka mitt jobb som planerat. Det värmer så fantastiskt i hjärtat att ha så bra människor i sin närhet! 

I min desperata jakt efter en verkstad att lämna in Bettan på hittade jag Kjelles som ligger ett par hundra meter från Bettans ofrivilliga rastplats. Han lovade att fixa i ordning henne till fredag och kunde dessutom hjälpa mig med bogseringen. Just idag kändes det väldigt smidigt att bara lämna över Bettan i någon annans händer. Han fick nycklarna och Bettan var nu lämnad åt sitt öde. Vi får väl se om hon överlever.

Plåtjobbet gick bra, inga incidenter där tack och lov. Jag hade turen att få vara på samma gata hela dagen. Det är första gången det händer. Det är uppenbarligen bra fart på försäljningarna ute i Huddinge. Häromdagen fotograferade jag ett arkitektritat hus ute i Herrängen. Det får nog anses vara en 60-talsnostalgikers våta dröm! Det var som att stiga rakt in i en filminspelning. Allt var stilrent från tiden då det begav sig, inredning och detaljer, som att tiden på riktigt hade stått stilla i drygt femtio år. Vill ni se underverket bjussar jag på länken här.

Imorgon blir en mellandag utan bil. Jag funderar på att ägna den åt vårsysslor. Plantera mina frön, det har jag ju längtat lite efter att få göra. Så får det bli!

Godnatt!

Det ni ser ovan är en bild tagen tidigare idag, på väg ut mot Gustavsberg. Solen sken och fåglarna kvittrade när jag anlände rätt destination. På vägen hem stannade jag till vid Konsum och köpte det viktigaste, mjölk, ost och frukt. Med förfriskningar i påsen efter en lång arbetsdag såg fram emot att få komma hem och sätta mig ner och vila i soffan. 

Jag vet inte om jag hade gjort gamla Bettan illa eller upprörd på något sätt under färden hemåt. Eller om jag inte killat henne tillräckligt under hakan på sistone. Utanför Konsum bestämde hon sig hur som helst för att lägga ner, hon vägrade helt sonika att starta. Så där satt jag med en påse mat och kunde inget annat, Bettan stod där hon stod. I dessa stunder är det guld värt att ha en mr P i sin bekantskapskrets. Han är en pärla bland pärlor! Med olika sorters knep och fix kom vi, eller snarare mr P,  till slut fram till att det måste vara något knas med bränslepumpen.

Imorgon blir det alltså till att ordna bogserlina och lämna in röda blixten igen. Jag ska ärligt erkänna att jag är evinnerligt trött på alla besök hos verkstäder som ägt rum den senaste tiden. Om det fortsätter så här måste jag nog börja se mig om efter en ersättare (Bettan om du läser det här, ta det gärna som ett seriöst hot).

Det kanske är bäst att jag sover lite nu om jag ska ha någon form av energi kvar tills imorn.

Godnatt!

Jag ska inte sticka under stol med att jag bävade inför det oundvikliga, begravningen. Att ta farväl av morfar kändes otroligt viktigt, men ändå var det något som tog emot. Jag ville ta farväl, men inte släppa taget, det gjorde helt enkelt lite för ont.

Aldrig har jag upplevt något som var så vackert och stämningsfullt och samtidigt så fruktansvärt plågsamt. Den intensivt röda tulpanbuketten på kistan hade stänk av Anemoner och körsbärskvistar. Jag är säker på att morfar hade tyckt om den. Det var ett varmt och fint farväl i kretsen av de närmaste. Det är i dessa stunder man verkligen känner att blod är tjockare än vatten. Morfar, min kära morfar du är otroligt saknad. 

Dagen efter en så plågsam anspänning var det skönt att åka ut till sommarstugan och samla lite kraft och energi igen. Isen låg fortfarande tjock över sjön men hade börjat smälta lite på ytan. Det blåste kallt och termometern visade bara några få plusgrader. Vi hade tagit med oss lite fika, mor och jag. En rykande varm kopp kaffe med tillhörande äppelmunk avnjöts i uterummet vid verandan. Än värmde solen ingenting, den visade sig faktiskt inte ens framför molnen. 

Äppelträdet fick sig en omgång med sekatören, så nu får vi bara vänta och se om äppelkarten blir gladare och växer frodigare i sommar.

Godnatt!

Ibland är det skönt att jobba en bit från stan. Idag var en sådan dag. Lägenheten som skulle fotograferas låg vackert belägen vid vattnet och mäklaren ville ha ett par bilder från bryggan. Jag behövde inte stressa, jag hade gott om tid att njuta av stunden. På avstånd hörde jag isens karaktäristiska klonkande. Så som den låter när den håller på att gå upp. Än låg den fast med sitt vita täcke, men det står inte på förrän den lossnar och driver iväg. Det var ett besynnerligt lugn där jag stod. På väg tillbaka mot bilen pockade två Domherrar på uppmärksamheten från en kvist i solen. Det är sådana här dagar jag saknar morfar som allra mest. 

Imorgon bär det av mot Småland. Det oundvikliga och smärtsamma kommer allt närmare och jag bävar inför torsdagens begravning. Det blir tungt, det blir plågsamt. Men jag ska minnas och glädjas åt alla de år jag fått tillsammans med morfar. Spara dem i hjärtat som en ovärderlig skatt, för jag minns sommarloven hos mormor och morfar som ett enda stort russin i kakan.

Godnatt!

Det är härligt att solen tittar fram mest var dag numera, men som fotograf föredrar jag mulet. Det är knivigt att få ljuset att se balanserat ut i ett rum som delvis är belyst av solen. Men jag ska inte klaga, mäklare och säljare är glada när solen skiner och ibland får man bara falla till föga och hålla med. Istället får man jobba lite mer i retuschen.

Idag har det åter varit några minusgrader och rutan var täckt av frost när jag gav mig av i morse. Våren tvekar lite har jag en känsla av. Den vågar inte fullt ut riktigt än. Och det är väl egentligen inte så konstigt, det är ju fortfarande ganska tidigt på året. 

Inomhus däremot, händer det grejer. Det knakar av livskraft i krukorna just nu. Det skjuter nya skott här och var och ser ut att bli en ljus framtid för mina små skyddslingar. Passionsfrukten går in på sin tredje säsong och skickar ut sina små krulliga armar för att hålla sig fast i tillvaron. Ljusgröna små skott av förväntan och framtidstro. I Khao Lak såg jag Passionsfrukter växa som ogräs i vägkanten, under våra promenader. Och då såg jag framför mig hur min egen krukväxt skulle frodas tills hela vardagsrummet täcktes av blad. Vi får väl se hur det går med den saken. Jag vill inte sluta som en gammal kråktant med igenväxta fönster.

I vilket fall som helst är det hög tid att putta ner chilifrön i jorden nu. Detta ska jag ägna nästa vecka åt hade jag tänkt mig.

Nu ska jag  vila mig.

Godnatt!

Idel solsken i helgen. Ett tag kändes det som att våren hade närmat sig Stockholm med stormsteg. Halsduken lades ner i väskan och vantarna hölls ledigt i handen. Lite som om, utifall att det skulle bli kallt igen. Nu i helgen fick jag användning för vantarna igen. Det hade dragit in en vacker dimma under natten, som lagom till morgonkvisten hade strött silver i snåren. Väldigt vackert! 

Jag sover oroligt, drömmer riktigt obehagliga marisar. Jag har en känsla av att jag vet vad det bottnar i och jag kanske bara ska låta tiden ha sin gång. Det går över, hoppas jag.

Godnatt!

 

Idag har jag arbetat ute i skärgården. Djurö låg så långt ut i kustbandet man kunde komma visade sig. Mellan mig och Östersjön låg endast ett par snöbeklädda öar. Det tog ett bra stund att ta sig dit. Småvägarna var hala som såpa och hade inte sett röken av en sandbil på den här sidan julafton. Jag ska villigt erkänna att jag var riktigt glad över de, för säsongen införskaffade dubbdäcken satt som vassa klor under gamla Bettan. På sina ställen kände jag hur bilen trots detta gled längs vägrenen i de knappt märkbara backarna.

Här ute, vid strandremsan låg alltså det hus som stod på dagens agenda. Ett hus som det visade sig att ägaren lämnat vind för våg för ungefär sex år sedan. Det var inte färdigställt och takpappen fladdrade på sina ställen löst i vinden. Över poolen en bit bort hade höststormen fällt ett träd. Källarvåningens plastskydd hade gett med sig och stod vidöppet för vem som helst. 

Men vilken vy! Egen brygga och en gigantisk veranda i kvällssol. Gästhus, bastu och båthus. Det sistnämnda visade sig innehålla två vattenskotrar som blivit kvar sedan huset lämnats. Lika storslagen som vyn över vattnet var, lika sorgligt kändes det att gå omkring där. Tron på kärleken hade försvunnit och därmed skaparlusten som krävs för att färdigställa ett påbörjat husbygge. Allt stod kvar som det gjorde 2006. Den enda skillnaden var att byggställningarna hade fått ett täcke av mossa. Utropspris nio miljoner.

Godnatt!

Kina Li på Ringvägen bjuder alltid på överraskningar. Senast blev jag överlycklig över att hitta plommonsåsen, semesterns bästa springrollstillbehör. Nu kan jag äntligen få drömma mig bort och återuppleva lata dagar i solen, fast på flaska. Vid nästa besök i butiken ska jag köpa med mig Bananasauce och Cocosnötsvinäger. Jag är inte helt säker på vad jag ska ha dem till, men jag antar att de kommer att pryda sin plats väl i mitt skafferi.

Idag blev arbetsdagen kortare än väntat. En mäklare hade misstagit sig och bokat fel tid, vilket gjorde att jag fick lite tid över för en fika hos fröken M. Väldigt trevligt som vanligt! Imorgon är det nya tag ute i Djurhamn. Vad jag förstår ligger det en bra bit ut i kustbandet, förbi Stavsnäs och ytterligare en bit ut mot Nämdöfjärden. Det blir en bra utflykt för mig och gamla Bettan.

Bäst jag vilar lite.

Godnatt!