Alltså med risk för att låta som en pensionär, men vad är det med skoleleverna nuförtiden? När jag gick i första klass på Alaforsskolan skulle jag inte ens drömma om att mopsa mig mot mina lärare. Då satt man tyst som en mus i bänken och det enda som störde friden var rasslet från andra barnfötter i gruset utanför fönstret. Om man mot förmodan skulle gjort något som krävde en tillsägning skämdes man och ville sjunka genom jorden. Det fanns alltså inte på kartan att störa i onödan.

Visserligen var kunskapen om diverse bokstavskombinationer dåligt utvecklad, men ändå. Vi höll tyst och lyssnade. Den pedagogiken existerar i stort sett inte längre. Idag värnar man om barnens uttryck vare sig det inkräktar på andras eller ej. Jag vet inte, jag tror jag måste tänka på saken. Kanske var det trots allt bättre förr.

Godnatt!

Hej jag har fått ett papper från er med beslut om återbetalningskrav.
-Nej något sådant beslut har inte tagits.
Men jag sitter ju med pappret framför mig här och det står Beslut om återbetalning högst upp.
- Nej men något sådant papper ska inte skickas ut förrän ett beslut har tagits.
Ok, så vad är detta då om inte ett beslut?
- Det pappret kan du riva.
Jaha, då gör jag det. Tack.
- När beslutet är taget skickar jag ut ett nytt papper med Beslut om återbetalningskrav.
Men kan jag inte lika gärna skriva under det papper jag har fått och få det ur världen?
- Nej beslutet måste tas först.
Och då skickar jag in det nya pappret till er?
- Ja precis, om det nu tas ett beslut om att du är återbetalningsskyldig.
Ok tack då.
- Om du vill kan jag ju ta beslutet redan nu i telefon?
Ja jag förnekar ju inte utan medger att jag ska betala tillbaka den aktuella summan då det blivit fel.
- Då skriver jag ut ett beslut om detta nu direkt som jag skickar till dig.
Så beslutet ATT jag är återbetalningsskyldig är taget nu då?
- Ja du förnekar ju inte och då är det ju lika bra att få saken ur världen direkt.
Jag precis ja. Hej då. 

Godnatt!

Plikten har kallat tillbaka mig och nu har jag gått på min andra vecka. Knappast något nytt under solen i år heller. Jag börjar känna mig ganska hemma på de skolor som bokar mig och det är kanske en fördel att vissa av dem känner igen mig också.

Den trogna läsaren minns att jag hade besök av obehöriga för ett tag sedan. Ett och annat försvann ur min ägo och polisen lade ner ärendet precis i samma stund som de fick in min anmälan. Idag möttes jag av Fastighetsskötaren utanför porten. Han sade nästan lite i förbifarten att han hade något som kanske kunde intressera mig. 

- Jag tror vi har hittat en del av dina saker, sa han. I elcentralen.

Det intresserade mig mycket riktigt och han hade dessutom tid att visa mig dit. I ett låst utrymme endast fem meter från mitt eget källarförråd hade någon gjort sig hemmastadd under sommaren. Där på golvet låg min luftmadrass och mina fällar. Någon hade tillverkat sig en perfekt säng. Över hela golvet låg innehållet i en av mina flyttkartonger utspritt. Fotografier och pärmar, sällskapsspel och släktklenoder. Vi raljerade lite över det vi såg, men innerst inne blev jag bara förbannad. Det kändes dåligt att denna någon nu också har ett ansikte på mig via fotografierna. Att denna någon också vet mitt namn efter att ha hittat gamla vykort från mormor och morfar.

Och sorgligast av allt, i ett hörn stod min lilla luktsuddgummisamling från förskolan och tittade på mig med bedjande ögon. Jag rafsade åt mig det som inte kändes för besudlat och stoppade tillbaka det i kartongen. Resten får denna någon behålla. Jag har tagit tillbaka lite av mina saker, men någon har tagit en del av min trygghet.

Godnatt!

Med plåster bakom örat klev jag ombord på båten som skulle ta mig till Gotska Sandön. Med en del mardrömshistorier om båtresan dit, i bakfickan, ska jag inte sticka under stol med att jag var lite spänd. Jag kontrollerade noga var kräkpåsarna fanns och sedan lade vi ut från Nynäshamn. Det blåste ganska friskt och resan dit blev mycket riktigt en mardröm för de flesta i vårt sällskap. Själv stod jag likt Jussi Björling vid relingen, med håret som en flagga, nynnandes "Till Havs". På däck bytte personalen kräkspåsar åt sjösjuka resenärer i samma takt som vågorna skvätte in över oss. Själv, kände jag ingenting. 

Väl framme var det alltså en ganska lam skara människor som traskade de fyra kilometerna på stranden mot byn där vi skulle bo de närmsta dagarna.

Det är inte mycket i Sverige som slår de vita finkorniga stränderna på Gotska Sandön. Det rika fågellivet och de karga skogsstigarna. Vi passade på att pricka in ytterligare ett värmerekord och ön var torr som fnöske. Solen stekte och mobilen hade ingen service. Vi badade och njöt i fulla drag av dagarna. 

En bit från byn låg Säludden. Där kunde man om vädret och vinden ville väl se just sälar ligga och sola sig. Mycket riktigt, där ute på de rundade stenarna låg precis lika runda sälar. Tretton stycken lyckades vi räkna till. En fantastisk upplevelse! Jag har ju bara sett sälarna på Skansen och efter den här naturupplevelsen kan Skansensälen dra något gammalt över sig. Åtminstone för ett tag.

De breda stränderna erbjöd gott om utrymme för Silvertärnan. De vaktade ilsket sitt revir när vi tog en promenad för att se vad som fanns bakom udden. Och där fanns bara ännu mer vit strand och böljande sanddyner. I vattenbrynet lyckades vi faktiskt också få se en liten Tordmule och längs strandkanten satt Kärrsnäpporna på rad i solskenet. För mig som inbiten fågelnörd kändes det lite extra roligt att få se arter som jag inte tidigare haft möjlighet att se.

Så för dig som funderar på om Gotska Sandön kan vara något för dig, är svaret ja. Skaffa dig ett par plåster att sätta bakom örat för dit- och hemresa så kan du njuta lite extra av vistelsen där. Gotska Sandön är en magisk plats. En av två öar i världen som är uppbyggda av sand. Om tusen år har naturen besegrat Gotska Sandön. Passa på att se den innan det är för sent.

Godnatt!

Oj vad tiden springer iväg. Nu var det bra länge sedan jag tittade förbi igen. Nåväl, bättre sent än aldrig. Semester kan ibland betyda, semester från allt. Låta tid och rum bero, låta tangenterna vila.

Jag hade aldrig varit i trakterna kring Robertsfors. Bara fått berättat för mig och kanske föreställt mig en och annan mygga. Jag hade förberett mig väl, köpt både myggstift och hatt med nät. I fall att. Det visade sig vara en av de mest skonsamma somrar ur myggsynpunkt på länge där uppe. Vi lyckades pricka in en vecka med så gott som konstant solsken. Svetten lackade redan vid frukostbordet i skuggan. Dagarna i Norrland dallrade och i Hökmarksberget en kort bit ifrån oss (i norrländska längdmått räknat) sattes värmerekord med 33,9 grader. Det enda man kunde göra för att råda bot på värmen var att bada. Så nu har jag tagit mina första simtag i Bottenviken. Inte varmt på något vis, men uppfriskande och det var ju lite det som var huvudsaken.

Skellefteå ville inte vara sämre. De 116 timrade kyrkstugorna i Bonnstan stod som en påminnelse om en svunnen tid. En tid så man gick man ur huse för att möta Gud i hans hus. Många hade så långt till kyrkan att de tvingades övernatta i just dessa vackra små timmerstugor. Nedanför kyrkbyn glittrade Skellefte Älv där den rann i sakta mak genom stan. Ungdomarna hade sitt alldeles speciella sätt att nyttja helgkvällarna. De gled helt sonika i uppblåsbara båtar längs strömmen, med en godispåse i ena handen och en läsk i andra. Med fötterna över kanten satt de bekvämt tillbakalutat som om de inte gjort annat där i älven. Dagen toppades med en smarrig grillbricka på Skellefteå stadshotell.

Fyren vid Bjuröklubb fick sig också ett besök. Med en kanelbulle i magen njöt jag av den mest vidunderliga utsikt över Bottenviken. Jag tittade noga om jag kunde se Finland, men avståndet var mig övermäktigt.

Alldeles inpå knuten där vi var stationerade under veckan, i Ånäset, låg Ostens lager. Man skulle kunna kalla det Västerbottensostens hjärta. I rader som aldrig tycktes ta slut låg det gigantiska ostar i olika mognadsstadier. Om jag var råtta i den lokalen skulle jag förmodligen gått ständigt proppmätt. En kvinna i kassan berättade med illa dold stolthet att Kronprinsessan Victoria hade varit på besök där. Men med lika illa dold besvikelse tillade hon att hon själv inte hade jobbat den dagen. Ostens lager hade dock skickat en Västerbottensost i gåva till Victoria och Daniels bröllop. Det är ju inte för inte de är Kunglig hovleverantör.

Så med detta sagt summerar jag Västerbottensvistelsen med att ge den totalt fem guldgula ostar.

Godnatt!