Ett blandband i frigolit. Monterat på brofästet under Liljeholmsbron.

Idag unnade jag mig själv att sova ut. Det har blivit alldeles för lite sömn på senaste tiden. Jag är för dålig på att gå och lägga mig. Jag är uppe lika länge som vanligt, trots att klockan ringer strax efter sex. Det faktum att jag fick några extratimmar idag gjorde dock inte att jag kände mig speciellt mycket piggare när jag vaknade. Jag har väl lite för mycket att ta igen kan jag tro.

Idag var det ett relativt kort jobbpass. Efter att ha avverkat dagens värv trippade jag iväg till gymmet. Det var tungrott och jobbigt idag. Jag kände mig extremt energilös och svag, trist. Jag fick klappa mig själv på axeln lite efteråt för att jag faktiskt ändå genomled ett pass. På vägen hem passade jag på att köpa en rejäl rulle sporttejp som jag ska stötta upp min stukade tumme med vid nästa träningstillfälle.

Kvällen var ljum och vacker. Den avnjöts på Bara Ute med en rejäl hamburgertallrik och svinnyttiga pommes frites. En grupp hurtiga hade samlats för att utöva boxercise på gräset intill, en och annan joggare sprang förbi. Annars var det mest kvällsflanörer som njöt av försommarkvällen och fick en försmak av den stundande långhelgen.

Imorgon bär det av till Uppsala i arla morgonstund. Visserligen har det varit ljuvligt väder idag, men morgondagen såg oroväckande regnrik ut när jag tittade på prognosen. Jag håller likväl tummen för att vi klarar oss.

Godnatt!

Välkommen till världen lilla chilipeppar! Som jag har kämpat för att få få dig att titta fram. Det är en fröjd att se dig!

Idag har det varit full fräs i Tumba, kanske mest med betoning på full. Sjutton studentgrupper skulle betas av på en timma. Jag var inte ensam i boxningsringen idag. Tre kollegor till stod med tandskyddet beredd när första gruppen kom. Det gick inte att ta miste på deras glädje, ej heller deras berusning. De var höga på avslutningsruset. Höga på tanken att få slippa läxor och redovisningar. Men mest av allt, höga på de bubblor som inmundigats på champagnefrukosten.

När de så nådde oss fotografer slog det liksom runt i deras små huvuden. Vuvuzelorna överröstade allt i sin väg. Ingen kunde längre göra sig hörd. I fortsättningen var det handgripligheter och teckenspråk som gällde. I vissa fall fungerade inte ens det, hissen hade stannat halvvägs upp.
Nåväl, vi avverkade grupperna och plockade ihop vår utrustning. Idag var en sådan dag, vars arbetsinsats man bedömer efter omständigheterna. Det knastrar fortfarande lite i öronen.

Jag ska försöka sova bort det.
Godnatt!

Idag gick jag all in i Bagis, en heldag. Det har varit härligt!
Det bjöds på pannkakor klockan tolv. Till dessa pannkisar serverades alla tänkabara tillbehör så som glass, jordgubbssylt och Nutella. Äckligare saker han man ju smakat, pannkakslunchen var mycket angenäm och lade sig som en rosa bomullstuss i magen.

Jag har blivit ompysslad och känt mig älskad hela dagen. Det är få förunnat att få känna så starkt bland vänner. Lilla Siri-Lo närmar sig ettårsdagen. I gästrummet låg paketen uppradade med sina krusade snören. Kanske är det så att snöret och pappret än så länge är aningens roligare än innehållet. Jag kan ha fel, men känslan när hon smygprasslade med paketen idag, sa mig att omslaget åtminstone betydde lika mycket som innehållet. Svaret får vi på onsdag, eller egentligen lördag då det är stort baluns.

Nu ska jag åter krypa ner under täcket för att orka kliva upp i ottan.
Godnatt!

Konditori och Café Lyran är en liten pärla, det måste jag medge. Jag är glad att fröken T introducerade mig för denna sjönära idyll för ett par år sedan. Historiens vingslag piskade runt öronen när vi slog oss ner ett stenkast från punchverandan där bland andra celebriteter som Oscar II, Selma Lagerlöf och Henrik Ibsen tillbringat tid. Den sistnämnda blev så förtjust att han till och med omnämnde Lyran i dikten ”Ballonbrev til en svensk dame”. Det var en angenäm fika i trevligt sällskap denna lördag.

Dagen fortsatte lika angenämt i form av besök på Palmyra Kebab. Historiens vingslag piskade inte lite hårt om öronen där, men sanna mina ord vad god kycklingkebaben är! För att inte tala om vitlöksaiolin som serveras till hela härligheten. Så nu sitter jag här med en andedräkt som förmodligen skulle kunna få vem som helst på flykt. Men det kan det vara värt en dag som denna.

Idag har det varit Stockholm Marathon i stan. Drygt 16 000 anmälda löpare stod förväntansfulla vid start. Jag har funderat på hur man skaffar sig motivation för att genomföra ett lopp på drygt fyra mil. Jag tycker att det är imponerande att 15 471 löpare av de anmälda faktiskt också klarade sig till mål. Jag själv tillhör nämligen den skara som bli avskräckt bara av att se banans sträckning genom Stockholm. Lyssna här:
De startar på Lidingövägen. Springer Valhallavägen fram för att så småningom nå Strandvägen. Förbi Norrmalmstorg och viker sedan av förbi Kungsträdgården, vidare förbi slottet och Skeppsbron. Hela Södermälarstrand avverkas, upp på Västerbron och i sin tur hela Norr Mälarstrand. Viker av på Vasagatan och når så småningom Odengatan vid Odenplan. Karlavägen och Sturegatan avverkas för att åter hamna på Valhallavägen.
Vid detta skede har man klarat av sitt första varv och ger sig ut på ytterligare ett som är exakt likadant bortsett från att man också rundar Kaknästornet och springer vidare ut på Djurgården som mer eller mindre rundas helt och hållet. För att sedan ta sig in mot Strandvägen igen och fullfölja sista delen av varvet som går i samma spår som det första. Hela härligheten avslutas sedan på Stockholms Stadion med 250 m defilering på stadions löparbanor.
Är inte detta en helt otrolig bedrift? Jag lyfter på hatten för alla som tog sig runt! Jag är full av beundran.

Med denna beundran säger jag så godnatt för idag!

Idag var dags för Saltsjöbadens Samskolas ungdomar att ta studenten. Det första utspringet för min del i år. Nästa vecka och veckan därpå kommer desto fler att springa ut i arbetslöshet och ovisshet. Där de härliga lagrarna gro.
Jag tyckte mig se en och annan förälder höja en aning på ögonbrynet idag när ölen formligen sprutade längs flakkanterna. Som sig bör i Saltis vaskades en och annan maltdroppe över klasskamraternas hår. Populärt i år var annars att knacka ett litet litet hål i kanten på burken och sedan låta trycket i burken fräsa ut en liten tunn dusch av öl. Det resulterade i ett alkoholstinkande litet vårregn över allt och alla.

Jag har haft hand om samskolans studentbilder de senaste fem-sex åren och många av dem har jag kunnat följa hela gymnasiet. Vissa har utvecklats med bravur, med andra mer eller mindre stagnerat. Men det har alltid varit trevligt att plåta studenter i Saltis. Jag har alltid blivit väl emottagen och det har alltid varit dukat till mig vid eget bord strax innan studentlunchen. De flesta år har det bjudits på rostbiff och potatisgratäng, i år var inget undantag.

Kvällen erbjöd kontemplation och träning i en lagom blandning. Att träna på kvällen är fortfarande en relativt ny upplevelse för mig, men jag tycker om det. Det är lugnt och stilla och hittills har det inte varit inte speciellt mycket folk.
Vänstertummen som var dubbelt så stor som normalt när jag vaknade imorse ömmade lite och jag inser att jag nog har stukat den. Jag ska vila den ordentligt i några dagar och tejpa den om jag ska ge mig på träning.

Nu ska jag gå och lägga mig, imorgon får jag sova ut!
Godnatt!

Idag ställdes det in en hel låda med gröna äpplen i rummet där vi skulle avverka dagens porträttmaraton. Tydligen fanns det äpplen över från gårdagen och någon var vänlig nog att placera dem hos oss. Det passade ju fint med tanke på att dagens schema inte innehöll någon rast, ett äpple kan man ju äta i farten.
Kan man överdosera äpplen? Det var något vi beslutade oss för att ta reda på idag. Jag vet inte hur väl vi lyckades om jag ska vara ärlig. Jag fick i mig fyra stycken under dagen och min kollega stannade vid tre tror jag. Det kan väl knappast kallas överdos, men jag hann bli rejält sur i magen och förnimma en liten illamåendekänsla. Jag är dessutom inte speciellt förtjust i Granny Smith som det här råkade vara. Jag tycker det gnisslar och ilar i tänderna när man äter så sura äpplen. Jag kan nog försäkra att jag inte kommer att äta just den äppelsorten på överskådlig tid.

Efter avslutat värv pinnade jag hem så fort jag kunde för att fixa det sista på den efterlängtade rabarberpajen. Den skulle sedan transporteras till ett födelsedagsbarn i Bagis för att avnjutas med en sval vaniljvisp. Det var inte kattskit kan jag lova. Den klassiska prinsesstårtan och jordgubbs och melonsalladen gick heller inte av för hackor är en sak som är säker. Ikväll har jag bjudits på den ena ljuvligheten efter den andra och blivit riktigt bortskämd.
Det kändes som att det var alldeles för länge sedan jag fick se det ljuvliga lilla leendet hos Siri-Lo. Det är otroligt vad ett sådant leende kan göra med en trött själ som min. Hon får varenda cell i kroppen att vibrera av kärlek. En sådan dos kan jag nästan leva på i evigheter, men det får inte dröja riktigt lika länge mellan varven.

Så nu sitter jag här med en mage som är mättare en mättast! Känns lite som att alla godsaker och det halvhjärtade överdosförsöket av Granny Smith satt sina spår. Det mullrar misstänkt och kanske blir det lite svårt att somna. Jag tror jag stannar uppe ett tag till.

Men till er andra, Godnatt!

Det var en något vindpinad Isabelle som lämnade Huddinge idag efter avklarat värv. När jag äntligen fick som jag ville, uppehåll och växlande molnighet, fick vi istället friska vindar så till den milda grad att håret för det mesta stod rakt upp. Det var en samling riktigt tappra studenter som log mot mig idag.

Det sas ju att askan från Grimsvötn skulle nå oss stockholmare i dagarna. Jag vet inte vad jag förväntade mig men, nåt tror jag. Har det ens drabbat oss? Jag menar efter de här dagarnas störtskurar i parti och minut borde man väl kunna skönja någon form av askpartikel någonstans? Kanske lite gråa droppar på Bettans röda lack? Men icke. Jag begär inte mycket, men lite aska från ett vulkanutbrott kan jag väl få uppleva?

Kvällen tillbringades på badmintonbanan, som vanligt i sällskap av mr P. Både han och jag blev vit och rödflammiga i ansiktet av dagens match. Det brukar betyda att musten mer eller mindre var på väg att rinna ur oss. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är ren och skär utmattning eller det faktum att de glömt slå på ventilationen i hallen. Syrebrist blir man också trött av. Idag tror jag dock att vi spelade skiten ur varandra på ett sunt och hälsosamt sätt.

Nu ska jag knyta mig för att orka med morgondagens bländvita porträttmaraton.

Godnatt!

Vi som inte kan odla matnyttigt på stora arealer får nöja oss med att köpa primörer i affären. Idag passade jag på att köpa både grön sparris och rabarber. Vad rabarbern anbelangar så ska den ingå i en förhoppningsvis trivsam och söt paj. Jag ser lite fram emot just den pajen om jag ska vara ärlig.

Idag var ytterligare en av de där dagarna på året då man ville ha vackert väder. Men vädergudarna har inte varit speciellt medgörliga idag heller. Regnet strilade till långt in på förmiddagen och det blev åter en syrefattig inomhusfotografering. Jag kan åter konstatera att vitt och plommon är årets färger i studentutstyrslarna.

Nu har jag övervunnit rädslorna för att träna på helger och kvällar. Det känns väldigt bra och underlättar min vardag. Jag vet inte varför jag inbillade mig att det skulle vara proppfullt på varenda destination i gymet sedan kvällningen fallit över hantlarna. Idag gjorde jag slag i saken och struttade dit lagom till åtta. Döm om min förvåning när lokalen ekade tom och jag kunde träna i lugn och ro, utan avbrott i träningsschemat. Hurra!

Nu ska jag åter krypa under täcket och låta John Blund strö sitt sömnsalt. Det är svårt, men det måste gå!

Godnatt!

Där de härliga lagrarna gro...
Idag drog det så igång, studentplåtningarna. De enda dagarna på året då man verkligen håller tummarna för sol och uppehåll. När klockan ringde piskade regnet mot rutan och vinden ruskade om ordentligt i träden utanför. Det låg nära till hands att anta att de grönskande utomhusfonderna skulle bytas ut mot inomhusfotografering i ett syrefattigt klassrum. Kanske inte lika vackert, men definitivt torrare och pålitligare. Så fick det bli.

Vitt är det nya svarta kan man konstatera om man pratar studentkläder för tjejer. Det fanns inte en enda färgklick på årets Huddingestudenter. Herrarna bar den klassiska kostymen och lät slirren pigga upp i någon skön färg. Jag kunde ana att plommon var rejält i ropet denna försommar.

Kvällen förvandlades till någon form av sovmaraton. Jag klev ur skorna på hallmattan och gick raka vägen till soffan, där jag somnade omedelbart. Jag vaknade med en huvudvärk som inte hade någon som helst motsvarighet. Så nu sitter jag här med trähätta.

Därför säger jag godnatt!

Nu är det bara tombolan som fattas, sedan är det dansbana på min balkong. Det ska vara gratis inträde och jag ska sälja kokt korv med bröd och sötstark senap. Kylen ska vara fylld med Pucko, Loranga och Trocadero. Björkar ska susa och sommarkvällen ska vara ljum.

Imorgon börjar studentfotograferingarna. Det innebär per automatik tidiga mornar och det stämmer inte riktigt överens med min dygnsrytm. Jag är och förblir en nattblacka, men måste skärpa till mig nu under de här veckorna och bli ett med arla morgonstund.
Det är svårt, näst intill odrägligt jobbigt att gå upp sådär tidigt tycker jag. Men skam den som ger sig, upp ska jag.

Därmed godnatt!

Sanna mina ord vilken pärla!
Jag gav mig iväg i förmiddags för att leta rätt på den perfekta grillen till min balkong. Jag styrde Bettan mot Slagsta eftersom Hornbach är en av mina absoluta favoritbutiker. Där kan man hitta allt mellan himmel och jord, nästan. Behöver du en blomsterpinne, våtrumskakel, parkett, glödlampor, vävtejp eller kanske en heltäckningsmatta till sovrummet? Ja, då åker du till Hornbach och ler sedan hela vägen mot kassan.

Givetvis har de även grillar i alla olika former och storlekar. Allt ifrån den lilla bordsgrillen för enmanshushållet till grillen med en grillyta och diameter på dryga metern. Hade de då grillen för just mig?
Nej, det hade de faktiskt inte. Eller om jag formulerar mig så här, de hade en grill som var precis lagom stor och svart och blank och rund. Men om sanningen ska fram så kändes det inte helt rätt med en svart, jag hade liksom spetsat in mig på en liten färgglad karamell att ha på balkongen. Och någon karamell fanns icke att hämta på Hornbach.
Jag åkte vidare, hade mer eller mindre en snitslad bana mellan butikerna i Slagsta. Den lilla rödlackerade karamellen hittade jag ganska otippat på netonnets lagershop. Den stod där och log åt mig i hyllan. Ett tandlöst leende men med rosor på kinden och solsken i blick. Sagt och gjort, hon, för jag tror det är en hon, fick åka med mig hem.

Det har blåst en del idag, därför ställde jag mig lite tveksam till om det var så smart att premiärgrilla redan denna afton. Jag kanske satte eld på hela balkongen i min strävan att tillaga middagsmaten. Jag kunde ju såklart inte hålla mig, frestelsen blev för stor. Köttet marinerades och kolet hälldes på plats. Ett litet foliepaket fylldes omsorgsfullt med diverse rotsaker. När glödbädden var sådär ljuvligt orange och mina kinder blev rosiga och röda när jag tittade på den, var det dags att grilla. Rotsakerna fick en extra stund och köttet lades på precis i slutet.
Vilken succé! Tillsammans med mozzarella, tomat och basika blev kvällsmaten det godaste jag smakat på ganska länge.

Jag är lycklig när jag grillar.
Godnatt!

Efter en bedrövligt svag insats på gymmet i förmiddags bar det av till Årsta. När gamla Bettan bytte sina vinterbroddar mot sommardäck fick jag veta att hon drabbats av en misstänkt separation på höger bak. Stackars lilla Bettan! Det måste kännas hemskt att faktiskt inte veta säkert om det är en separation eller inte. Jag tog det säkra före det osäkra och köpte ett däck som sedan legat i bagaget sedan dess.
Den senaste turen ut till Djurhamn kändes skumpig och instabil så idag svängde jag in på Årsta Däckservice där däckbyte utfördes i röda rappet. Två hundralappar kostade det och det får man väl anse som hittat.

Solen har vräkt ner över oss idag, ljuvligt! Jag tog tillfället i akt och lunchade med fröken K nere på Loopen i Hornstull. En tallrik dagens med kokt färskpotatis, min första för i år. De nypolerade motorbåtarna defilerade förbi, stolta ägare sneglade mot oss och hoppades nog få en och annan blick tillbaka. Det fick dom.
Vi vigde eftermiddagen åt lilla cafét Bara Ute ett stenkast från bryggan där lunchen intogs. Vi hittade en stekhet hörna där glass och kaffe fick bli dagens snask. En klassisk 88:an för min del, lite fegt kanske, men fröken K vågade desto mer och inmundigade nya Magnum Caramel & Nuts. Nästa glassköp ska jag våga prova en nyhet.

Jag är på jakt efter en grill nu. Jag såg en fantastisk liten sak när jag kikade runt på nätet. Den hade det förträffliga namnet Weber Smokey Joe och var en riktig pärla bland smågrillar. Jag vill ju ha en liten grill eftersom min balkong är petit, men den här är kanske i minsta laget. Hur som helst måste det ju vara den vackraste grill som någonsin skådats på jordens yta. Kanske hittar jag min grill under morgondagen.

Tills dess,
Godnatt!

Djurhamn. Det var en liten idyll på kartan som jag inte tidigare besökt. Jag skulle kunna tänka mig att åka dit ytterligare en gång i sommar, när solen vräker ner över skärgårdsklipporna. Idag regnade det småspik och inte var det speciellt varmt heller. Men liljekonvaljerna var på god väg och hängde som små limegröna berlocker på sin kvist. Lagom till veckoslutet kommer det dofta ljuvligt i Djurhamn.

Idag var det åter dags att snöra på sig skorna för en badmintonmatch. Det har varit lite tjorvigt att få till tider sista tiden. Jag hade investerat i ett par nya shorts dagen till ära. Ett par rosa. Jag tänkte att om jag avviker från mönstret och kör färgglatt kanske mr P skulle bli lite ofokuserad och släppa ifrån sig en och annan boll. Det resulterade istället i att båda två spelade två riktigt bedrövliga set, för att sedan rycka upp oss en aning, men bara en aning, till sista. Jag vet inte om jag någonsin vågar köra de rosa shortsen på badmintonbanan igen. De är nog numera förpassade till gymet.

Godnatt!

Det är skönt när det gjort. Det blev oväntat tid för lite städning idag när mr P ställde in badmintonmatchen. Så nu skiner golven ikapp med sinnet. Det går inte att nämna nog många gånger att det är skönt när det är gjort.

Idag har det varit en ganska lugn och fin dag. Solen sken för första gången efter regnet, sånt känns bra. Jag tog en sväng förbi mr P i studion också innan jag åkte iväg på jobb. En kopp kaffe och ett rött päron bjöds jag på. Röda päron var nytt för mig. Det smakade som päron ska och var saftigt och läskande, det blir fler sådana för min del framöver tror jag. För er som vill prova kan jag efter lite googlande meddela att det handlar om röda Anjou Päron.

Jag kom på mig själv med att le när jag hörde svalorna idag. Det är en sådan där riktig sommarindikation tycker jag. När svalorna anlänt, då vet man att det är värme och sommar i antågande. Svalorna skickar mig tjugofem år tillbaka i tiden känslomässigt. Till Gullagrind hos farmor och farfar, där jag sprang barfota i gruset och svalorna ven genom luften med sitt karaktäristiska läte.

Det är märkligt hur sinnena kan locka fram minnen på det viset. För min del handlar det konstigt nog ofta om fågelläten. Koltrasten är den skånska sommaren i ett nötskal. Den satt på tv-antennen ljumma sommarkvällar och sjöng som om det var sista dagen i livet. Lärkan är Halmstad och helgerna med fallskärmshoppning. Den drillade och jag hoppade, vi delade samma himmel just där och då.
Fiskmåsen är somrarna på västkusten, när jag var liten och inte var en badkruka. Då man badade tills munnen blev blå och stel, drack saft och åt sandiga bullar.
Fiskgjusen låter mig återuppleva fisketurerna med morfar vid sommarstugan. När den svävade högt ovanför oss, allt medan vi drog upp abborrar och mörtar.

Det var tider det.
Nu ska jag sova. Imorgon bär det av till "mitt ute i ingenstans" igen.
Godnatt!

Sms-biljetten till tunnelbanan, så som den ser ut om man är en hederlig medborgare och inte fifflar till sig en gratisbiljett. Här ser ni en äkta trettiokronorsbiljett.

Efter en trevlig middag i stan bar det så åter av hemåt. Eftersom jag inbillar mig att jag inte åker tunnelbana så frekvent löser jag allt som oftast sms-biljett. Ett svindyrt alternativ som inte alls passar in i en skral frilanskassa. Nåväl, nu löste jag i alla fall en och gick genom spärrarna på t-centralen.

Efter bytet vid Gullmarsplan blev jag tvungen att också byta plattform och därmed passera ytterligare en biljettspärr. Jag höll min vana trogen upp mobilen så att spärrvakten kunde beskåda min alldeles pinfärska och äkta sms-biljett. Han tittade på mig som om jag var född i farstun och pekade mot glasspärrarna.
- Du ska hålla den mot den röda lampan, sa han.
Jag förstod först ingenting, men tittade i den riktning han pekat.
- Vi har ett nytt system, du ska hålla mobilen mot den röda läsaren, sa han så tydligt han kunde.
Jag såg lampan och lade lydigt mobilen över det röda skenet. Ingenting hände. Jo, kön bakom mig växte, men några glasspärrar öppnade sig inte för mig. Jag gick fram till spärren och förtydligade, som om han inte sett mina försök, att det nya systemet inte verkade fungera.
- Den fungerar, sa han.
Kön växte och ytterligare en tjej kom fram och sa att hennes biljett inte fungerade.
- Den fungerar, ni har antagligen ogiltiga biljetter, sa han.
Uppenbarligen förstod vi inte varandra spärrvakten och jag. Jag menade att det måste vara något fel på spärrens läsare eftersom vi nu var två personer som stod där med nylösta biljetter för svindyra trettio kronor, till ingen nytta.
- Ni får vänta tills det kommer någon annan, sa spärrvakten.
Då klev en annan person fram och frågade om spärrvakten inte bara kunde läsa biljetten och släppa igenom oss, eftersom det uppenbart inte fungerade.
- Den fungerar, sa han igen som sitt mantra. Jag är inte här för att läsa, tillade han sedan.

En man som hade månadskort ropade tillslut på oss, vi som tillhörde den lilla folksamling som alla gått bet med sina biljetter. Tillsammans bildade vi ett mänskligt tåg och ilade allihopa igenom spärren på given signal. Det kändes väldigt skönt att slippa gå hem i regnet.

Till spärrvakten har jag bara en sak att säga:
Den nya sms-läsaren fungerade INTE!

Godnatt!

En helg full av hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Nåväl, kategorin hundar fylldes välförtjänt upp i form av en lite löpdeppig Ronja som sovit på Hotell Isabelle i helgen. Ungar har givetvis symboliserats av lilla glädjefulla Siri-Lo. Det hembryggda äppelvinet har jag inte sett röken av. Lika bra det faktiskt.

Lördagen hade siktet inställt på kvällens Eurovisionspektakel. Själva tv-tittningen skulle gå av stapeln i Bagis med alla tänkbara melodifestivaltillbehör, så som sex olika sorters snacks. Allt ifrån popcorn och ostkrokar via naturgodis och chips till klassiskt lösgodis i alla former. Vi hade så vi klarade oss hela kvällen. Ett avancerat poängblad delades ut där man för enkelheten skull skulle sätta 1-10 poäng på de melodier som klingade bäst i örat. Sedan återstod en sammanfattning i form av topp tre i den högst personliga smaken, samt likaledes på de tre låtar som man trodde att Europa röstade fram. Som vi alla vet överensstämmer den personliga smaken sällan med smaken i övriga Europa. Trots detta tror jag att de flesta av oss lyckades pricka in Azerbajdzjan någonstans på listan över Europas tycke och smak, ganska skickligt.
En mycket trevlig afton, som sig bör i Bagis.

Söndagen var en regnig historia. Det känns som att det var länge sedan det regnade ute, det var ovant på något vis. I vanliga fall hade jag ju suttit inne och gömt mig undan regnet, men Ronja fick mig utanför dörren och det var märkligt uppfriskande. Morgonpromenaden doftade av Hägg och en liten gnutta hundbajs, men hon är förlåten.
Fröken R kom förbi och åt kycklinggryta, då passade jag samtidigt på att få hjälp med att klä på en fotölj. Jag fick den till skänks för ett tag sedan och insåg att jag borde färga tyget för att den skulle finna sig bättre till rätta i mitt vardagsrum. Med hjälp av fröken S och hennes tvättmaskin blev tyget svart som natten. Detta skulle nu träs på stommen igen och det var något av ett bestyr. Jag tycker ändå att det blev väldigt bra tillslut och den pryder nu sin plats i vardagsrummet.

På söndagkvällen återförenades Ronja med sin matte och som vanligt var det ett kärt återseende. Jag spenderade med anledning av detta också en stund i bilen utanför Arlanda Expressterminalen. Hela stan tycktes full av testosteronstinna män som vrålade ut som ångest över att Sverige torskade mot Finland i hockeyfinalen. Jag låste om mig där jag satt i mörkret.

Jag måste också passa på att nämna ett par ord om mina nattliga äventyr. Ja, och då menar jag det som fastnar på min applikation Sleeptalk. De senaste veckorna har varit en enda sörja av tända-släcka lampanljud. När jag vaknar känns det som att jag aldrig somnat, det är ont om kvalitetssömn i det Carlqvistska hemmet vill jag lova. Visserligen vet jag ju att fullmånen sätter djävulen i mig just dessa dagar, men de här nattliga äventyren har ju hållit på i veckor nu. Ska jag vara helt allvarlig så känner jag att jag borde ta kontakt med en sömnspecialist. Det räcker ju med att jag spelar upp mina nattinspelningar för att de ska förstå att de har att göra med en människa som inte sover så bra.

Nåväl, jag ska göra ett försök att sova nu i alla fall.
Godnatt,
önskar Drak-Ulla.

Att ta en fika på Muffinsfabriken innebär alltid svåra val. Det finns minst 20 olika muffinsar att välja på och jag tror att alla är exakt lika goda! Idag föll valet på Krokant, jag tror det var den knäckiga ovansidan som fällde avgörandet. Men jag ska ärligt erkänna att jag hade kunnat ta vilken som helst av de andra och förmodligen varit lika nöjd. Ja, såvida jag inte skulle behöva proppa i mig en muffins med sju sorters citrus då, för det är jag ju allergisk mot, så det räknas inte.

Idag har varit en angenäm dag med lagoma portioner av träning, jobb och desto mer förnöjelse. Träningen har dessvärre fått trubbas av en aning eftersom jag tyvärr börjar känna av mina klena knän. Det känns i ärlighetens namn väldigt trist. Skoltiden kantades av små knäincidenter och jag trodde ett tag att jag faktiskt skulle klara mig från sådana besvär när jag nu återupptog träningen för drygt nio månader sedan. Jag ska inte måla fan på väggen än. Nu låter jag helt sonika bli knärelaterade övningar ett tag så får vi se om det känns bättre.

Jobbet var i princip förlagt till hemmaplan idag, i samspel med en mäklare som jag har en lättsam och fruktbar arbetsrelation till. Idag klarade jag mig dessutom undan med endast en bokning, en lugn fredag.

Eftermiddagen innebar som jag redan nämnt ett besök på Muffinsfabriken i trevligt sällskap. Efter en liten sväng på söder bar det av till gamla välbekanta Frihamnen, där en kamerautrustning skulle hämtas ut. Frihamnen, som var min arbetsplats under några år, i arbetet med dokusåpaklassikern Big Brother. Det var tider det.
Kvällen bjöd på kycklingburgare och klyftpotatis. En ren delikatess. Om jag inte missminner mig innehåller originalreceptet en sås som tillbehör, gjort på mango och mynta i turkisk yoghurt. Dagens värdiga ersättare var en krämig avocadoröra som inte heller gick av för hackor vill jag lova.
En bra kväll, med en av de bästa. Som vanligt med fina samtal och funderingar kring balkongpelargoner och oförmågan, eller framförallt oviljan att rätta in sig i det urtypiska svenska ledet. Där jantelagen för det mesta sprider sin sina äggmökar. Där varje initiativ till att sticka ut eller vara annorlunda pickas sönder till förmån för den hederliga Svenssonnormen.

Med detta sagt, återstår det bara att hoppa ner under täcket innan det är dags att bjuda ut Ronja på morgonpromenad.

Godnatt!

Jag tycker det är trivsamt att Bromma har sin inflygning över mitt hus. Då behöver man aldrig känna sig ensam. De lyfter och landar, vissa tider mer frekvent än andra, men alltid med det karaktäristiska dundrande, lite tjutande ljudet från motorer som bromsas eller accelererar.

Människor på väg. Ibland fantiserar jag om deras resa, antagligen en inrikes sådan. Kanske sitter någon med kavajen på, för färd mot ett möte i Malmö. Läser Affärsvärlden och tackar jag till kaffe och en ostfralla för 85 kr.
Kanske sitter mormor Gunilla och tittar ut över ett soligt Stockholm efter att ha varit på sitt barnbarns ettårskalas. Lite trött lutar hon huvudet mot nackkudden när planet korsar himlen över min balkong.

Jag har alltid fascinerats av flygplan. Jag vet inte riktigt vad det är med dem som fascinerar mig
så. Även om jag rent teoretiskt vet hur flygplan lyfter, så kan jag nog inte helt förstå hur det går till att få sådana metallbjässar att klyva luften ovanför mitt huvud.
Jag tycker om att flyga, tycker om det jag ser när jag tittar ut genom det lilla ovala fönstret. Vare sig det nu är molntussar eller slingrande vägar breda som hårstrån. Det är rogivande att se världen från ovan och få titta ner på någonting som man annars är en del av. Se horisonten kröka sig och vara lite närmre stjärnorna. För att inte tala om nattflygningar, där hela städer bildar små kretskort av ljus och bilarnas lyktor blir till små svetsloppor mot den svarta vägbanan.

Nu ska jag sova.
Godnatt!

Kära nån vilken sommarvärme som har drabbat oss!

Jag tycker man kan märka en ganska stor förändring i klimatet om vi nu ska tala lite allvar. När jag var liten övergick vintern i vår och så kom försommaren och slutligen kröp högsommaren ur sitt skal och låg som en våt filt över oss fram till slutet av augusti. Det kan eventuellt vara en något förskönad bild av min barndoms somrar, men nog var det väl så att våren visade sig strax innan sommaren slog ut i blom?

De senaste åren tycker jag att vi mer eller mindre blivit snuvade på våren. Det har gått från extrem kyla direkt till sommar och smultron på ett strå. Nåväl, kanske inte riktigt men det är som att våren inte kliver fram och tar plats numera. Det smäller till och blir grönt över en helg. Termometern skiljer på 20 grader från en vecka till en annan. Ta veckan efter påsk som exempel. Det stod 3 grader på displayen vissa dagar och idag vittnade svettpärlorna i hårfästet om minst 22 celsiusgrader. Solen vräkte ner utanför bilfönstret! Det är dessa dagar jag kan känna en längtan efter aircondition i gamla Bettan. Men man kan inte få allt.

God varm natt!

Det är mycket kottar och barr på jobbet nu. Mycket fågelkvitter och sus i träden. Det är vitsippor och blåsippor och myror och pollen. De senaste veckorna har min arbetsplats mer eller mindre varit förlagd till vischan. Där nio av tio sommarstugor har träpanel i taket och inte mindre än åtta av tio har lyckats får till träkänslan även på väggarna. För mig är träpanelen en kvarleva från de klassiska gillestugorna byggda på tidigt sjuttiotal.

Det finns mycket från sjuttiotalet som tilltalar mig, men träpanelen är inte en av dem. Men, i sommarstugorna är det förlåtet. Där blir det småmysigt och hemtrevligt på ett sätt som känns helt accepterat. Vad gör det att insidan är lite mörk och murrig, när utsikten och tomten är bedårande? Det är svårfotograferat och svårredigerat men ack så pittoreskt!

Imorgon är det nya tag på slingrande grusvägar! Har jag tur får jag stifta bekantskap med ytterligare en träpanel.

Tills dess, Godnatt!

Ytterligare en solig majdag!
Den inleddes med frukost på balkongen och en god bok. Den goda boken bestod i det här fallet av biografin om Gösta Ekman "Farbrorn som inte vill va stor". Gösta är en sådan person som det nästan känns som att man känner trots att jag inte gör det. En människa som jag hyser väldigt varma känslor inför fast att jag aldrig mött honom i verkliga livet. Nåväl, det är väldigt angenämt att få läsa om honom och det liv han hittills levt.

Jag hängde kvar på balkongen ett tag, lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Helén Nilsson från Hörby. Jag minns väldigt väl när det här inträffade 1989. Hon blev bara tio år och jag som fjortonåring berördes väldigt starkt av händelsen. Jag kan rekommendera er att lyssna på den här dokumentären, den är gripande och stark. En dokumentär som skildrar polisarbetet, men är inte minst familjens egen berättelse om tiden för mordet och alla de år som följt innan så småningom Ulf Olsson blev dömd för mordet.

Eftermiddagen och kvällen spenderades i sällskap av mr P. Vi tog en rejäl promenad, med avbrott för mat vid Årstaviken framme vid Hornstull. Det blev rejäl hamburgare med nyttiga frasiga pommes frites. I solen smakar allting gott!
Väl hemkommen satte jag mig ner och somnade som en stock i stolen på balkongen. 45 min hann jag sova innan det var dags att packa väskan för badmintonbattle. Det var ett bra tag sedan sist och mr P gjorde gällande att han var ett vrak. Det går inte att lita på.
Han gav mig rejält med motstånd som vanligt och släppte inte ett enda set till min fördel. Nåväl, skulle mr P och jag tävla i ren och skär kondition skulle jag vinna med hästlängder. Idag förvandlades han till en skär hög liggandes på rygg när sista setet var avklarat. Kan man inte vinna över honom i själva spelet badminton får jag väl glädjas åt att jag spelade skiten ur honom rent orkesmässigt.

Nu ska jag ta mig an sängen.
Godnatt!

Det var länge sedan jag tog en morgonpromenad. Idag bröt jag dock mönstret genom att haka på mamma H och Sirsan söderut och det gjorde mig gott! Det blev frukost vid Nytorget och solen vräkte ner från i klarblå himmel. En härlig start på en bra dag.
Jag vet inte om jag ens behöver nämna att det var rena turen att vi lyckades få ett bord på en av uteserveringarna längs Skånegatan. Det ena caféet var mer välbesökt än den andra och överallt serverades det svulstiga frukostar till nyvakna stockholmare.

Lunchen intogs ett stenkast från Nytorget i sällskap av fröken R. En omelett, ja vad fan det är också mat. Kan glass också räknas som mat måntro? I så fall har jag ätit bra idag. En klassisk GB-sandwich, förövrigt den första för i år, och en tvåkulors från glassbaren på Västgötagatan. Jag valde lakrits och melon, en riktigt god kombo. Fröken R blev inte riktigt lika nöjd med sina kulor. En melonkula som dock tycktes falla henne i smaken, men den syntetiska fruktkulan som smakade parfym kändes inte lika lyckad. Nåväl, det blir fler tillfällen att smaka av sortimentet.

Kvällen avrundades, tillika toppades, med grillning i Bagis. Ni vet ju alla hur begeistrad jag är i just denna sysselsättning och den här aftonen var inget undantag.

Jag lägger en bra dag till handlingarna.
Godnatt!

Sommarstugan har blivit en frys rikare. Det är ju fantastiskt att bara få en frys sådär. Idag skulle den transporteras från Bagis till mitt förråd. Jag ska inte säga att jag trodde det skulle bli svårt, men definitivt mer omständigt än det faktiskt blev. Vi lyckades med skrämmande bra samarbete baxa in den i bakluckan på Bettan och senare ner två halvtrappor utan hiss för att få den på plats i förrådet.
Kanske är det så att vår frysfrakt gick så smärtfritt eftersom vi, för några år sedan, under några månaders tid åkte på turné ihop. Där gällde det att komplettera varandra dagarna i ända. Det gjorde vi väldigt bra! Jag skadade mig och fröken M skrattade medlidssamt. Under de 25 minuter frakten tog idag lyckades jag med konststycket att både skada mig själv lite, samt mosa till fröken M. Alltså inget nytt under solen.

Det var väl egentligen under den turnén jag som jag först insåg att jag är lite av ett klantarsel. När veckoslutet summerades kunde jag alltid stoltsera med ett öppet sår eller gigantiskt blåmärke någonstans på kroppen.
Turnélivet var hårt, men lärorikt. Vi jobbade på bra tillsammans, skumpade buss på nätterna och sov allt som oftast ganska dåligt. Vi hade långa dagar och hyfsat gott om tid att lära känna varandra. Även tid att lära känna sig själv, som sig bör. Det var alltså då det framkom med all önskad tydlighet, att jag är ett klantarsel.

Godnatt!

Det sägs att alla går igenom en leopardfas i livet. Osäkert dock om det gäller både män och kvinnor. Exakt vad som menas med leopardfas råder det delade meningar om, men vanligtvis brukar det handla om kläder eller någon form av accessoar. Jag har själv inte drabbats av det ännu, men det kan dyka upp bakom vilken krök som helst och ingen går troligtvis säker. Det är lite av leopardfasens kärna, att man inte vet när den ska dyka upp. Jag tror jag har på fötter när jag säger att pensionsåldern är en vanligt förekommande ålder i kombination med leopardfasen.

Idag har jag försökt mig på att välja elbolag. Det är en gigantisk djungel av kWh och fasta eller rörliga avtal. Hur ska jag veta vad som gynnar mig? Jag har muntligen använt mig av vänners elkunskaper, jämfört bolag på både elskling och elprisguiden men blev inte ett enda uns klokare. Så fort det handlar om siffror och priser i kolumner är det något som låser sig i mig. Jag förvandlas till en tonåring på mattelektionen. Förstår inte och anstränger mig heller inte tillräckligt för att göra det. Det måste jag jobba med.
Nåväl, hur gick det med elavtalet nu då? Jo det blev kanske inte det billigaste på marknaden, men det som kändes bäst i magen, GodEl fick en ny kund.

Jag hann också med att tassa förbi fröken R idag. På vägen köpte jag med mig fika. Jag bad om att få en kanelbulle och en kärleksmums. Ni vet en sån där chokladaktig, mjuk kaka med kokos på. Sedan struttade jag vidare, förbi Blecktornsparken och koltrasten som gladdes åt att molnen sprack upp.
Fikapåsen packades upp, en kanelbulle till fröken R och en biskvi?! till mig? Hur kunde det stackars cafébiträdet höra så illa? Och framförallt, hur kunde jag vara så ouppmärksam på vad hon stoppade i påsen?
Tur för henne att jag tycker om biskvi!

Godnatt!

Det är så ljuvligt att vara helt allena på gymmet! Då kan man strutta omkring som om man ägde hela härligheten. I teorin skulle man kunna släppa en fjärt också av ren ansträngning, men det skulle ju naturligtvis inte hända i praktiken. Faktum är att om den dagen kommer, då det sliter sig en fis på gymmet, är det tack och hej. Då blir det till att köpa hemgym. Lite hantlar och skivstänger, kanske en pilatesboll och ett hopprep.

Medan Stockholm fortfarande lågt djupt inbäddad i snödrivor inträffade en incident på gymmet med en tjej som sprang på löpbandet. Hon joggade på i allskönsro med en liten läderväska i en rem över axeln. Sedan ramlade helt sonika av bandet med ett brak. Hon reste sig lika hastigt och pratade högt och generat om att hon kommit för långt bak. Som om det inte framgick? Sedan dess har jag inte sett henne.
Lite så tror jag det skulle kännas att släppa en fjärt på gymmet, man går aldrig dit igen.

Idag har jag planterat om chiliplantorna. De är 11 stycken till antalet och om sanningen ska fram är det nog ganska bra att jag tingat bort en del av dem. Efter omplanteringen är djungeln om möjligt ännu större här hemma. Jag ska se till att de får komma till sina nya hussar och mattar innan helgen är till ända.

Med dessa ord tackar jag för i afton.
Godnatt!

Jo, som jag sa har jag mycket jobb mitt ute i ingenstans, så här kan det se ut där.

Idag gamblade jag på ett sätt som inte alls är likt mig. Jag begav mig mot Stavsnäs med bensinnålen pekandes nästan lodrätt neråt. Bensinlampan lyste visserligen inte, men det kunde den börja göra i vilken sekund som helst kändes det som. Trots detta, påbörjade jag de dryga fyra milen till destinationen långt ute på Fågelbrolandet utan att stanna till vid bensinmacken här runt kröken. Om jag nu ska säga något till mitt försvar så berodde denna bensinnonchalans enbart på tidsbrist. Jag hade missbedömt tiden helt och hållet och var försenad redan vid avfärd. Mitt fel.

Nåväl, det kändes som att jag aldrig kom fram till Stavsnäs, som om det var vägs ände. Lika säkert som amen i kyrkan började bensinlampan så småningom att lysa och bensinstationerna duggade inte jättetätt om jag uttrycker mig milt. Jag tror kanske det var tre eller fyra droppar bensinånga kvar i min tank när så den lilla orangea Statioldroppen dök upp där mitt ute i grönsakslandet. Den lilla knuten i magen löstes upp och allt var åter frid och fröjd. Jag ska aldrig gambla så igen.

Vi trivs i varandras sällskap Bettan och jag. Idag värmde hon mig när regnet strilade mot rutan i ett kylslaget ingenmansland. Hon tog mig till Stavsnäs och hon tog mig så småningom också hem.

Nu ska jag sova!
Godnatt!

Så här ser det allt som oftast ut i gamla Bettans tank numera. Jag far som en skottspole mellan destinationerna. På senare tid har det varit mycket bokningar i Gustavsberg och vi vet alla att det är mitt ute i ingenstans. I kombination med jobb i Tyresö faller det sig helt naturligt att bensinnålen pekar neråt. Trist bara att soppan är så svinaktigt dyr.

Idag nåddes vi av nyheten att Usama bin Ladin dödats. Världens i särklass mest jagade terrorist, klarade inte att hålla sig undan de amerikanska styrkorna längre.
USAs tidningar spar inte på krutet i sina rubriker. New York Daily skriver "Rot in hell". New York Post kontrar med "Got him! Vengeance at last! US nails the bastard!" och San Francisco Examiner konstaterar att "Slaktaren från 11 september är död". På hemmaplan twittrade Carl Bildt om händelsen genom att skriva "En värld utan bin Ladin är en bättre värld".
Ikväll kan vi läsa om glädjescener och eufori utanför Vita Huset. En folkfest som firar att bin Ladin äntligen utplånats.

Jag kan mycket enkelt känna med alla de människor som drabbades i attacken den 11 september. Vilken skräck och hopplöshet de måste ha upplevt. Där familjer splittrades för att aldrig återförenas. Ovissheten för de människor vars anhöriga arbetade i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Jag har heller inte svårt att förstå det hat och hämndbegär som föds efter en sådan händelse.

Den 11 september 2001 miste 2977 människor livet. För dem som överlevde blev livet sig aldrig likt.

Ändå, blir jag illa berörd när man firar en människas död. En paradox jag inte kan förklara.

Godnatt!

Alltså det här ser ut att göra så himla ont! Detta är en sån där skylt som fungerar omedelbart på mig. Jag kommer aldrig att transportera gods i hissar som saknar fotocell. Jag vill inte sluta mina dagar med huvudet mosat mot hisstaket, det kan jag säga.

Godnatt!