Jag har dessvärre ingen valborgsmässoeld att bjuda på idag. Jag fick stå över denna begivenhet till förmån för redigering in på sena kvällen. Lite trist kan jag tycka. Den enda fördelen är ju att man slipper hänga ut kläderna på vädring.

Det har varit en underbar vårdag i kustbandet. Solen har formligen vräkt ner och jag kunde åter lämna jackan kvar i bilen. Vid fint väder måste ju Valborg vara den mest grilltäta dagen på året. Alla som äger en grill har idag rivit fram den ur förrådet för att premiärgrilla. Ute på Värmdö låg det en tunn dimma av rök. På sina ställen kompletterade man grillröken med löveldning. Kanske kan vi också utnämna Valborg till den löveldningstätaste dagen på året. Jag tycker vi slår fast det.

Idag har jag mer eller mindre trampat i de stora svenska skaldernas fotspår. Under dagens fotografering fick jag lära mig var Orrberget låg. Där på motsatta sidan av fjärden låg det, Orrberget som Taube besjunger i Sjösala vals. Och solen stod på Orrberget idag, precis som när Evert själv skrev raderna på sitt papper.

För att ytterligare förstärka Taubekänslan där ute vid vattnet pekades det i riktning mot en rökpelare på andra sidan vattnet. Det var Everts barnbarn Jesper som passade på att vara en i mängden av alla löveldare en dag som denna. 

Och ser du den lilla stugan mellan öarna? Det är Nils Ferlins skrivarstuga, fortsatte berättarrösten medan historiens vingslag gav mig knottror i nacken. 

Imorgon ska jaga bara vara ledig och njuta av vårvädret som äntligen slagit in.

Godnatt!

Intill motorvägen står den. Skylten som ställer frågan om vilken stentyp jag är. Den frågan har jag aldrig fått förut och jag måste erkänna att jag blev lite ställd. Min första tanke blir givetvis, om man faktiskt måste man ha koll på det, är det viktigt? Stentyper är vanligtvis inget jag brukar likställa mig med. Men om jag nu måste tänka tanken så gör jag ju såklart det när jag äntligen fått frågan. 

Jag tror jag är Rosenkvarts. Jag minns att jag som liten hade just en sådan sten i min byrålåda. Den var rosa och blank och jag minns att jag tyckte att den var vacker. Min bror hade naturligtvis också en sten i sin samling. Om jag inte missminner mig hette den Tigeröga. Den var mjukt marmorerad i brunt och vaniljgult, även den väldigt vacker. 

Jag vet inte varför vi hade dessa stenar i vår ägo. Men helt tydligt hjälpte det mig nu på traven när jag fick frågan om vilken stentyp jag är. Kanske fanns det alltså en mening med att vi fick våra stenar, min bror och jag. Kanske låg den där i byrålådan och bara väntade på just det här tillfället.

Rosenkvarts, viskade den, och jag hörde.

Godnatt!

Kungsgatan. Proppen även kallad. 

Idag var jag, vare sig jag ville eller ej, tvungen att passera stadskärnan för att ta mig ut mot Lidingö. Jag är som bekant inte helt nöjd när jag blir placerad i norrort, men ibland får man offra sig. Idag var en sådan dag. Det har sedan ett par veckor tillbaka varit en ganska tung arbetsperiod för oss tillsammans med mäklarna. Den stora visningshelgen äger rum första helgen i maj och där vill givetvis många synas med sina objekt. Högsäsongen är i full blom och kommer antagligen att vara till en bit in i juni. Som frilansare är det bara att tacka och ta emot. Det kommer lågsäsonger också framöver och då kan det vara lite skönt att ha högsäsongens extra stinna penningpung i byrålådan. 

Idag kände jag en aning vår i luften. Från bilfönstret såg jag hur knopparna i Humlegården hade vågat sig fram riktigt rejält. Träden skiftade i helgrön kappa och sädesärlorna vippade karakteristiskt på stjärten där de spatserade fram och letade mat.

Jag tror faktiskt på termometern när den visade nästan 18 grader. Jag hann dessvärre inte att njuta av solen och värmen så mycket som jag hade önskat, men mellan objekten och bilen kände jag hur det värmde. Jag hade som vanligt vid den här tiden på året alldeles för mycket kläder. Ska det fortsätta på den här linjen blir det till att hänga undan vinterjackan i helgen. Kanske får den hänga i hallen ett tag, för man vet ju aldrig.

Godnatt!

Jag är en söderortsfotograf och det är ytterst sällan jag dristar mig till att fara iväg norröver med kameran i handen. Idag var jag dock inbokad norr om stan och det var inte mer med det. Åkersberga stod på schemat nämligen. Jag kan inte minnas att jag haft något ärende dit förut och det var därför med nyfikna ögon jag susade in över Österåkers kommungräns.

En styck villa i gult skulle fotograferas. Jag var på plats i god tid och en stund efter anlände även mäklaren och två spekulanter. Solen tittade fram men försäljningstricken haglade. Mäklaren talade sig varm om huset vars grund var helt nyrenoverad efter en liten, nästan obetydlig vattenläcka. I samma sekund som han satte nycklarna i låset, slutade dock den vackra försäljningssagan. Nycklarna passade inte. Ridå.

Samtal ringdes och jag kunde ana en hinna av stress i mäklarens ögon. Han påpekade myndigt att han stod utanför huset med två seriösa spekulanter samt en fotograf som kört från andra sidan Stockholm. Han påpekade att säljaren kanske borde ha provat de nytillverkade nycklarna innan han gav dem till honom.

Nåväl, jag fick återvända till hemtrevliga söderort igen, med lite färre bilder i bagaget än förväntat. 

Imorgon är det möte och kursdag som gäller. Hoppas lite på godfika och greenscreenträning.

Godnatt!

Idag mina damer och herrar har jag avverkat tre lägenhetsfotograferingar på en timma och tio minuter. Det måste ju vara någon form av hastighetsrekord! Visserligen var det småordrar i ett och samma bostadsområde, men ändå. Jag klappar mig själv lite på axeln. En skaplig timpeng i vilket fall.

För ett tag sedan gick jag av okänd anledning med i Hyresgästföreningen och får därför deras tidning Hem & Hyra. Där kan man läsa om allt mellan himmel och jord, med den gemensamma nämnaren att det har någon form av anknytning till hem och boende. I månadens nummer handlar en artikel om den offentliga tvättstugan och de bekymmer man kan tänkas ha där. En rundringning visar att 80 % av de tillfrågade som någon gång haft en konflikt i tvättstugan säger att den handlat om bristande respekt för andras tvätt och torktider. Vi som bor i lägenheter har förmodligen alla råkat ut för det. Man har stressat hem till tvättiden för att sedan inse att maskinerna redan är fulla av andras byk. Då gäller det att ha is i magen för att slippa stöta sig med grannarna. 

Det intressanta är att läsa tidningens tips på hur man ska förfara vid ett sådant tillfälle. De har delat upp handlingsmönstret i tre nivåer och jag kommer att delge er dem nu:

1. Håll dig lugn

2. Försök att ta reda på vad som hänt

3. Anmäl till värden om det upprepas

Här sitter jag som läsare och förväntar mig extraordinära tips som gör att jag för alltid ska slippa bli bestulen på mina tvättider, och får som råd att hålla mig lugn och ta reda på vad som hänt. Är det en femåring som skrivit tipsen? Det är ren och skär tur att numret väger upp tvättstugetipsen med ett test av 8 minigrillar samt en artikel om Lill-Babs första lya. Annars hade ringt och avsagt mig medlemskapet imorgon bitti.

Godnatt!

Helgen har genomsyrats av småfolk. Theo fyllde två år och det firades såklart med stort baluns. Lite gräddtårta och snask slank ner i en redan sockerstinn mage. Jag tror knappt ett par ögon kan glittra mer än Theos under paketöppningsrceremonin. Glädjeskutt blandades med bullar och krusat snöre. En ren fröjd att se!

Under söndagen var det dags att agera barnvakt. Lilla Sirsan kom på besök och då gäller det att skärpa till sig lite extra. Det byggdes kojor och spelades gitarr, vi sjöng Imse vimse och åt glass. För när man är hos barnvakten får man äta glass, ibland till och med före maten. Men vi säger inget till mamma. 

Sedan var det ju det där med regnskyddet till vagnen. Finns det någon människa som någonsin dragit på det rätt vid första försöket? Alltså vädret gav inte utrymme att köra utan, så det var bara att försöka få till det. Lilla Sirsan tittade storögt på medan vi vände och vred på skynket. Jag har sällan upplevt en så tålmodig unge sittandes i en vagn. Ett vant regnskyddsöga kan se att vi faktiskt ändå inte lyckades fullständigt till belåtenhet. Trots att vi antagligen provade alla tänkbara håll. Till slut fick vi helt sonika ge upp och bege oss iväg i duggregnet. Lilla Sirsan låg dock väl skyddad och sov som en stock i över en timma. Det får väl ändå anses som huvudsaken. 

Imorgon är det nya tag med hämtning på dagis. Spännande vill jag lova!

Godnatt!

Men på allvar, nu får det räcka med nederbörd och köldgrader! Skokartongsvädret börjar bli riktigt långtråkigt nu om jag ska vara ärlig. Våren får sig en knäck hela tiden, för att inte tala om de förvirrade småfåglarna som kvittrar i snåren. Idag lät det nästan som att de kvittrade i panik. Som om de funderade på att packa väskan och dra tillbaka till varmare breddgrader. Jag förstår dem. Sitta här med snö i fjäderdräkten när det var tänkt att börja samla ludd till redet. 

Jag har faktiskt sett ett par fåglar trots väderleken i det avseendet. De har frenetiskt studsat omkring på marken och plockat mossa och allt annat mjukt de kunnat komma över. Med näbben full har de sedan styrt mot bästa klykan. Man får väl passa på att gratulera dem som hittat en holk att bygga i nu under våren. 

Fågelholkarna ja. Det påminner mig om att jag borde ha fixat till dem som var trasiga vid sommarstugan. Det är så dags att  ordna med det när äggen redan är lagda. Jag ska bli en bättre fågelvärd i fortsättningen. I sommar ska jag laga allt som inte är bebott, i höst betar jag av resten.

Godnatt!

Är det någon som minns de små mittencirklarna i runda knäckebrödskakor? När jag var en liten kicka satt de oftast kvar i de stora kakorna. Numera är det snarare regel än undantag att de saknas. Därför var det med extra stor glädje jag öppnade ett paket Wasa mörkgräddat och upptäckte att några småkakor satt kvar i mitten. 

Wasa i all ära, jag är vanligtvis en Leksandsmänniska. Jag har under överskådlig tid köpt just Leksands mörkgräddade kakor, men kände att det nu var dags att vidga vyerna lite. Valet föll då på Wasa och fråga mig inte varför. Knäckevärldens Rolls Royce är ju annars Vika brödet. Det är ett sådant bröd som man kan unna sig vid speciella tillfällen, åtminstone om man är frilans. 

Jag tror att jag ska fortsätta att vidga mina knäckevyer när jag köper knäckebröd framöver. Det känns fräsch och nydanande.

Godnatt!

Ute i Tyresö låg resterna av Kung Bores smutsigt toviga skägg kvar i en rejäl hög. Han vill tydligen inte släppa greppet helt om oss i år. Annars har det varit en riktigt skön dag vädermässigt. Utomhusfotograferingen gick av stapeln utan jacka idag och det var sannerligen inte igår jag var så vågad. 

Idag var en sån där dag då jag stod och väntade in solstrålarna. Ni vet när molnen rör sig så fort att det faktiskt kan vara värt att vänta en minut eller två för att få lite sommarkänsla över bilderna. Kanske tickar det in ett par tusen extra för säljaren bara för att det var vackert väder på bilden? Men jag vågar inte säga säkert. Visserligen erbjuder vi "Blåhimmelsgaranti", men det gör ju sig liksom inte riktigt lika bra när asfalten är blöt och uteplatserna samlar på sig pölar av vatten. Blåhimmelsgaranti gör sig allra bäst i ett tunt molntäcke, där solen ändå kan förnimmas på himlen. 

Imorn hoppas jag på naturligt blå himmel, inte för att jag tycker om det i jobbet, utan för att jag vill känna solen värma mot huden. Det är så härligt när kroppen fullständigt sprutar ut D-vitamin i omloppet. Har jag tur blir jag lite mindre benskör på kuppen.

Godnatt!

Idag känns det som att jag suttit i bilen hela dagen. Förmiddagen tillbringade jag i Tullinge och på eftermiddagen begav jag mig åter till Värmdö. 15 mil repade vi av Bettan och jag, en bra vända. Trist bara att bensinen är så dyr.

I Värmdövillan fick jag åter stifta bekantskap med vinkällaren. Ett riktigt mysigt litet bergrum i hjärtat av huskroppen. Temperaturen var sval och behaglig och fuktmätaren mätte antagligen perfekta förhållanden för dyrgriparna som låg stadigt uppradade i var sin tegelpanna. En kandelaber skulle ytterligare fånga stämningen bland vinflaskorna vid fotograferingen. Jag måste säga att det såg riktigt inbjudande ut redan innan de duktiga bildredigerarna satt tänderna i bilden. Det ska bli spännande att se hur säljande det blir i färdigt skick.

Nu ska jag vila mig.

Godnatt!

Idag bar det ut mot Värmdö igen. Småvägarna ute i kustbandet hade plogats duktigt och jag slapp halka omkring som en tvål i vägrenen. Fotograferingen var snabbt avklarad och jag hastade hem för att göra det som jag väntat länge på att få göra, plantera om mina kryddor i ordentliga krukor. Äntligen skulle de få breda ut sig och sträcka på tårna i pinfärsk näringsrik jord.

Att plantera och förbereda inför sommarens skörd är som en lisa för själen tycker jag. Jag har inte själv utövat meditation någon gång, men jag har en känsla av att det känns ungefär som att plantera. Det skänker harmoni och gör mig lugn i hela kroppen. Nu är det bara att vattna och vänta, tills sommaren kommer och lyfter kryddstänglarna mot himlen med sina solstrålar. 

Något som definitivt inte skänker harmoni i kroppen är rättegången mot Anders Behring Breivik som tog sin början idag. Jag slängde ett getöga på den då SVT sände direkt från rättssalen. Jag ska ärligt säga att det var det mest ohyggliga och obehagliga jag sett och hört. Där satt mannen som mördat 77 personer och skadat 42. Där satt han, Norges genom tiderna värsta massmördare och terrorist och åberopade nödvärnsrätten. Fullständigt makabert!

Det har varit skilda meningar om huruvida Breivik är tillräknelig eller inte. Vid den första  undersökningen som gjordes ansågs Breivik lida av paranoid schizofreni, vilket ur rättspsykiatrisk synvinkel gör att man inte kan anses tillräknelig. 

Därefter har ytterligare en rad samtal och observationer som gjorts av Breivik utmynnat i en annan slutsats. Den gör att han nu anses som straffsrättsligt tillräknelig. Han kan alltså därför dömas till fängelse.

Jag vet inte vilket som känns värst. Breivik kommer oavsett om han ses som tillräknelig eller ej, under en överskådlig tid framöver bli omskött, få frukost, lunch och middag. Han kommer att få arbeta eller ha möjlighet att utbilda sig. Han kommer att få träna gratis på gym, titta på TV och låna böcker. Med andra ord, ha ett bättre liv än många andra. 

Godnatt!

Helgen har verkligen blandat och gett i väderväg. Det klassiska aprilvädret slog till med full kraft och erbjöd både vårvärme och snöyra. Lite som ödets ironi att jag bytte till sommardäck just den här helgen skulle man kunna säga. Men det fanns inte mycket tid att spela på längre. Från och med imorgon är det sommarskrud som gäller på gatorna. Så länge kung Bore håller sig i skinnet vill säga.

Det är en ren fröjd att höra sopmaskinerna inta gatorna så här års. De invaderar stan som insektssvärmar och arbetar både dag och natt. I mitt område är tisdagsgatan nu redo att möta våren, det känns trevligt. Jag minns när jag var liten och gruset försvann från kvarterets gator. Det innebar också nästan alltid att cykeln plockades fram från garaget och provkördes. Kan hända hade den redan fått känna på våren men risken att ramla i kurvorna var mindre när gruset borstats bort, ett skrapsår mindre alltså.

Det är en speciellt doft som sprider sig när sopmaskinen tuffar fram. Blöt asfalt i vårförpackning. Jag har lärt mig att tycka om den. För oss bilägare innebär våren också lite större parkeringsfrihet. Länge nog nu har vi varit piskade att låta bli städgatorna om vi vill slippa böter. I mitten av maj släpper gatukontoret alltså åter efter på kopplet och vi kan parkera utan att känna rädsla för lapplisornas ilsket gula lappar.

Därmed önskar jag godnatt!

Idag bar det av mot Sala. Pappas hemvist men även mina sommardäcks. Efter en hel vinter av inte speciellt mycket snö var det nu åter dags att låta Bettan få sommarklänningen på. Innan vinterdäcken plockades av passade jag på att syna dem lite extra. Jag måste säga att ett imponerande antal dubbar hade avlägsnat under vinterns körning. Jag är egentligen inte ett dugg förvånad med tanke på hur lite snö vi fick dras med denna vinter. Nåväl, nu sitter sommarskruden på och jag ska möta våren i glädjerus.

Vår och vår förresten. Det tar sig illa i år tycker jag. Hela vägen från Stockholm till Sala föll det lite, lite regn. Och då menar jag inte regn i den bemärkelsen att man kan säga att det regnade. Utan precis så mycket att det liksom blev för mycket att ha vindrutetorkarna på halvfart. Istället tvingades man manuellt att slå på dem när sikten blev för dålig. Om det nu ska regna kan det inte regna på allvar?

Efter en ytterligt trevlig kväll med god mat och gagg ligger jag så åter här i Rosa rummet för att sova. Vi ses i morgon!

Godnatt!

Dagens jobbinsats var så krävande att jag var tvungen att förlusta mig en stund på Hornbach efter arbetstid. Hornbach är och förblir min absoluta favoritaffär. Där finns allt man behöver och inte behöver. På vårkanten tycker jag extra mycket om att åka dit eftersom växtavdelningen utökas till himmelriket. Målet med mitt besök idag var en säck jord att plantera mina örter i. En säck jord, inget mer. 

Så där gick jag bland annanassalvia och chokladmynta, mandarinträd och kameliablommor och trånade. Hjärtat ville ha varenda liten grönsak jag såg men hjärnan sa annat. Hjärnan gjorde dessutom en snabb kalkyl och räknade ut att jag skulle ha svårt att få plats själv i lägenheten om jag köpte mer grönt lull-lull. Det var svårt att motstå, det måste jag medge så en härlig liten smultronplanta fick därför nöjet att följa med mig hem till Johanneshov. En smultronplanta som antagligen kommer att skänka mycken glädje och njutning när sommaren står i full blom.

Att tanka en bil med bensinkort innefattar ungefär fyra olika moment. Att föra in kortet i automaten och knappa in sin kod. Att skruva loss bensinlocket. Att ta ner bensinpumpens munstycke från sitt ställ och placera i bilens tankrör. Tills sist, att hänga tillbaka bensinpumpens munstycke på tankautomaten. En inte allt för svår manöver kan man tycka. 

Idag blev jag vittne till hur en dam hade mycket stora svårigheter att lyckas med tre av fyra möjliga moment i tankningssammanhang. 

När jag anlände till bensinstationen fick hon hjälp av en annan tankande människa att öppna tanklocket. När han sedan gett sig av var det min tur att hjälpa damen med bensinpumpen som inte ville samma sak som hon. När vi löst detta och jag var på väg därifrån såg jag hur hon bad en tredje person om hjälp med att sätta tillbaka munstycket på bensinpumpen. Om hon har så här stora svårigheter att tanka varje gång är jag full av beundran att hon fortfarande kör omkring i bil.

Godnatt!

Det ni ser här ovanför är ingen överbliven spätta från vägkrogen, nej det är ett nytt och fräscht försök att få en firre upp till oanade höjder. Det ni ser är alltså ingen vanlig skitpanering utan en couscousinspirerad variant som skänker gommen en krispig nötton. Riktigt lyckat om du frågar mig. Kanske kommer jag aldrig att gå tillbaka till den klassiska dubbelpaneringen efter detta. Kanske är couscous min nya melodi i fisksammanhang.

Godnatt!

En Påsk har passerat och den har inneburit de klassiska tillbehören i matväg. Jag har som vanligt ätit tills magen stått i fyra hörn och Verkmästaren har antagligen slitit sitt hår i förbannelse. Till mitt försvar ska jag säga att det tagits frekventa promenader. Ett par mil har säkerligen avverkats med varierad fart och intensitet. Solen har gassat, javisst, men mössan har åter suttit på huvudet. Allt för att matcha det tunna snötäcke som placerats ut lagom till Påskaftons morgon.

Trots detta märks det att våren håller på att vakna till liv på riktigt nu. Längs med Årstaviken fanns årets första vitsippor. De gjorde verkligen inget väsen av sig där de stod i par bland murkna löv och gamla kvistar. Inte långt därifrån såg myrorna dagens ljus och översållade sin stack i ett myller av liv. Myror är vanligtvis ingenting jag ägnar mig åt att studera, men vårens första är speciella. 

Ett annat säkert vårtecken är butikernas grillhysteri. Det dukas fram ett oändligt antal grilldon i olika färger, storlekar och prisklasser. Det är allt ifrån den lilla grillhinken för picknicken till de enormt överdimensionerade grillarna som i det närmaste är större än själva verandan de så småningom ska ställas ut på. För att inte tala om gasolgrillarna som rymmer så mycket gasol att de skulle kunna spränga ett helt villaområde om olyckan var framme. 

Jag tror eventuellt att jag dock hittade det mest meningslösa grilldonet som tillverkats. En utfällbar korvgaffel för 129 riksdaler. Om jag måste grilla korv över öppen eld använder jag en pinne från naturen.

Tack och godnatt!

Ibland är det lyxlir på jobbet, så var det idag. Tre våningar extra allt.

För det mesta brukar mäklaren närvara vid fotograferingarna, i synnerhet när det är frågan om stora hus och vida ytor som kan behöva finjusteras och röjas i ordning för bästa resultat. Idag anlände jag till Ingarö utan mäklaren i släptåg. Säljaren tog emot och huset var magnifikt, inget snack om den saken. Men som alltid är det en del att styra med innan fotograferingen kan gå av stapeln. En lagom balans av lull-lull och sterilt brukar se bra ut på bild. Huset som skulle fastna på mitt minneskort idag var arkitektritat och hade ännu så länge inte haft någon hyresgäst. Vissa rum var ännu omöblerade och krutet skulle vi givetvis lägga på att få de möblerade rummen att se så inbjudande ut som möjligt.

Efter en halvtimmas fotograferande nämnde säljaren i all hast att han skulle åka till vårdcentralen. "Det tar en kvart!" sa han innan han stängde dörren och sedan hörde jag bilen köra iväg. Så där stod jag nu med tre våningar prestigefylld villa i handen, utan hjälp med plock och fix. Jag ska i ärlighetens namn säga att det inte kändes helt okej. En fotografering som vanligtvis skulle ta en och en halv timma, repades av på modiga tre. 

En villa som med lite omtanke och extra energi hade kunnat vara en riktig fullpoängare på Hemnet. En villa som tack vare solglittret i utomhuspolen och den fabulösa utsikten från kalkstensbadkaret antagligen ändå kommer att vara en av pärlorna till salu framöver. Men Gudarna ska veta att jag fick slita för det. Och ändå hittade jag inte några tändstickor till kandelabern i vinkällaren. Det är trist när potensialen är skyhög för ett objekt och man känner att säljarens brist på engagemang och hjälpsamhet gör att det inte riktigt når ända fram.

Godnatt önskar Drak-Ulla!

Mitt första riktiga ägg för i år, tack mr P! Jag fick omgående veta att det egentligen var en gåva från företaget vi arbetar för, men jag låtsas ändå att det var mr P i egen hög person som var avsändaren. För ett par dagar sedan fick jag i och för sig några klassiska Kinderägg från fröken H och Sirsan, men jag vet inte om det räknas som påskägg? Gott var det hur som helst och överraskningarna var över förväntan. Vi får väl se om jag varit snäll nog att förtjäna något mer ägg i påsk.

Jag läste för ett tag sedan att det är mycket aktivitet på solen just nu. Kraftiga solstormar har gett upphov till störningar i flygtrafik och GPS-system. Det sistnämnda har jag faktiskt lagt märke till då jag varje dag under min arbetstid använder mig av just GPS. Eftersom jag personifierar ting har jag döpt min GPS till Jill efter rösten som talar till mig. Jill har på senaste tiden varit väldigt förvirrad och velat göra om min rutt mitt under pågående färd. Det kan vara ett slumpmässigt sammanträffande, men det känns inte så. Jag kan inte påstå att jag tidigare haft speciellt mycket problem med att hitta vägen i sällskap av Jill. Men när solstormarna stör henne får hon problem med koncentrationen. 

Vi står oss slätt mot naturens krafter. Så även Jill.

Godnatt!

Idag köpte jag för första gången på länge en hederlig Arbogapastej. När jag gick in i butiken var jag inte medveten om att jag faktiskt hade längtat lite efter något annat än ost som pålägg. Det var först när jag kom hem och satte tänderna i smörgåsen som jag förstod det. 

Leverpastej, ett underskattat pålägg. Jag kastades 25 år bakåt i tiden på en sekund. I samma ögonblick som smörgåsen snuddade vid smaklökarna satt jag i en värmestuga någonstans i den svenska fjällvärden. Från koppen som stod på det lackade furubordet rök det av varm choklad. Det doftade fukt och mat, i en salig blandning. Mössan kliade och kinderna vara rosiga av fartvinden. 

Likt Marcel Prousts Madeleinekaka, fick leverpastejmackan mig att minnas min barndoms påsklov. Då liftkortet satt stadigt runt armen i sin ficka och fuskpolon var lika hemmastickad som varm runt halsen. Mellan tuggorna kunde jag tydligt höra liftbyglarna susa runt nere vid sitt vändhjul, förnimma smaken av arméns hudsalva på läpparna. Påtagligt verkligt kunde jag också känna vantarnas läder mellan framtänderna. Solen sken och det kittlade i magen av lycka när jag kastade mig ut för backarna.

Imorgon ska jag ta en smörgås till.

Godnatt!

Vi har bara precis tippat över mot april och vädret är helt hejsan svejsan. Var ska detta sluta måntro? Jag är glad att jag inte lurats att byta till sommardäck ännu. Det skulle inte förvåna mig om Kung Bore återigen låter skägget växa oproportionerligt mycket. Mina frösådder stod stela av skräck på fönsterbrädan i lördags. Allt medan snön yrde runt likt pärlsocker utanför. Antagligen växte de ett par millimeter i ren panik för att slippa hamna där ute i kylan.

Bortsett från iskylan utanför fönstret har det har varit en mycket bra helg. Jag har blivit bjuden på god mat i trevligt sällskap. Eftersom semestern i februari var två hela veckors frosseri och lättja har jag sedan jag kom tillbaka till Svedala försökt att skärpa till mig lite. I själva begreppet "skärpa till mig lite" ligger att endast äta sötsaker på helgen och att åter få fart på träningen. Jag tycker att jag lyckats ganska bra. Träningen är i det närmaste tillbaka i ursprungsläget och snaskätandet är någorlunda begränsat till helgdagarna.

Baksidan av detta kan då bli att när det väl blir helg och jag bjuds på något riktigt smaskigt, äter jag istället lite för mycket. Ungefär så var det i helgen. Mat och godsaker i långa rader och jag åt så det stod härliga till! Verkmästaren i magen var i det närmaste beredd att packa ihop och gå hem ett tag tror jag. Men jag ska ärligt säga att om jag aldrig skulle få unna mig något gott vid veckosluten, skulle moroten att träna och hålla mig i form i veckorna vara som bortblåst.

Tack för mig.

Godnatt!