Det var svårt att släppa taget, men nu är det gjort. Här står Bettan bra, i egen kupé fram till våren. Avfettad och redo att möta nya äventyr, hur den nu kommer att te sig för henne.

Jag ska medge att det kändes lite märkligt att ta tåget tillbaka till Stockholm den här gången. Det är så hiskeligt sällan jag åker tåg. På senare tid har ju SJ:s avgångstider varit lite som att spela rysk roulette. Ibland kommer man fram och ibland blir man liksom sittande. Har man tur ropar någon ut varför man blir sittande. Har man otur kan mossan börja växa lite diskret längs byxbenet. Jag ska inte säga att rädslan för rysk roulette har fått mig att avstå från tåget. Nej, det är snarare det faktum att jag blir stressad av att ha en tid att passa, OM tåget är i tid vill säga. Jag vet inte varför jag stressar upp mig inför det, men så blir det. Jag har ärvt min morfars punktliga sida och sitter hellre på perrongen och väntar i en halvtimma än att behöva rusa, med håret som en flagga, för att hinna stiga på innan dörrarna går igen. Jag vill vara i tid.

Jag attraheras heller inte speciellt mycket av tanken på att behöva resa tillsammans med andra i en fullständig bakteriehärd så här års. Folk snorar och hostar rakt ut. Att läsa tidningen kupé är väl närmast att betrakta som en hundraprocentig chans till sjukskrivning några extra dagar. Det undviker jag helst. 

Om jag ska åka långväga beställer jag dessutom biljett i tyst avdelning. Där, som först, kan resan bli en angenäm upplevelse. Då sitter jag tillsammans med likasinnade som kväver hostningar i tröjärmen och andas mycket tyst och försiktigt. Att prata i mobil är det inte tal om, då hyssjas det till höger och vänster. Vi som åker i tyst avdelning har inte tålamod med sådana olater. Vi åker tåg för att få en tyst stund i tillvaron. Hålla oss fortsatt friska och med lite tur kan vi även vara utvilade vid avstigning.

Godnatt!

Jag gjorde en smaskig sötpotatissoppa häromdagen. Men ni vet ju hur det blir när man sitter där och sörplar i sig den, man vill tugga på något också. Jag hittade ett recept på tunnbröd som man gör i stekpannan. Världens enklaste och otroligt gott! Det blev den där pricken över i:et som soppan krävde.

 

Det var sannerligen ingen lätt start på det nya livet med mig, för Lill-Bettan. Snön hade vräkt ner hela natten och av Lill-Bettan syntes knappast något under drivorna. För en gång skull hade plogbilarna nått mina kvarter och snövallarna hade frusit på rejält. Äntligen fick jag användning för min lilla spade den här vintern. När så isskorpan var bortskrapad och snövallen reducerad stod hon där och bligade på mig, kanske som för att berätta att hon minsann också kunde starta på första försöket trots snö och elände. Om sanningen ska fram så skötte hon sig riktigt bra. Hon kommer aldrig att bli den pansarvagn som hennes storasyster varit, men vem kan begära det? Det blir nog bra det här, Lill-Bettan och jag ska nog komma överens bara vi lär känna varandra ordentligt.

Godnatt!

Det bär mig emot. Det gör det verkligen. Men någon gång måste jag ju inse att tiden håller på att rinna ut, för Bettan. Den tiden är nu. Bettan ska flytta. Vart hon tar vägen har jag ännu inte vågat tänka på. Det får bara lösa sig med den saken.

Lilla Bettan, tillika min första bil. Röda faran, Röda blixten och Rubinen, kärt barn har sannerligen många namn. Hon har låtit mig fara kors och tvärs genom landet och i de allra flesta fall har vi nått vår destination tillsammans. Visst har vägen varit lite krokig ibland och plånbokens läder har prövats mer än en gång, men för det mesta har vi trivts ihop Bettan och jag. Det känns lite melankoliskt kort sagt att låta Bettan fara vidare i livet utan min insyn. 

Som miljövän vill jag också ta tillfället i akt och säga att om, jag säger OM, jag inte hade behövt bil i mitt dagliga värv, så hade Bettan och jag aldrig lärt känna varandra. Då hade jag heller inte stått där i tvätthallen med högtryckstvätten och schamponerad svamp och gnott. Inte heller hade jag lärt känna grabbarna grus på Bilservicegruppen. Tillika dem som log lite snett när jag ringde och bad om hjälp igen. 

Men mest av allt, lilla Bettan, det har varit en fröjd att ha dig i mitt liv trots allt. Det blir tomt utan dig. Tomt överallt utom i plånboken. Tack för ditt tålamod i de ändlösa infartsköerna. Tack för att du alltid startade på första försöket trots att termometern visade iskallt och snöoväder. Tack för att du stod ut med en och annan svordom när medtrafikanterna inte skötte sitt till perfektion. Tack för att du strålat emot mig trots alla tidiga mornar. Tack för ditt mod när du stod gömd under decimetertjockt snötäcke och plogbilen körde på dig. Tack för att jag fick sova på en madrass i ditt bagage en midsommar när gästsängarna inte räckte till. Lilla Bettan, tack för allt!

Godnatt!