Nu är det stängt för vintern. Vattenledningarna har tappats ur och elen stängts av. De små mössen i väggarna får acceptera läget och frysa en tid framöver. Jag tycker nästan lite synd om dem. Jag har lyssnat på dem genom väggen när jag ska sova och lärt mig tycka att det är lite hemtrevligt att ha dem där. När jag först hörde dem i slutet av sommaren var jag mest rädd och tänkte att jag kanske vaknade med en gnagare i sängen, men nu känns det helt ok att de är där. Jag tänker ju inte mata dem för att de ska stanna kvar, men så länge de håller sig på sin kant kan jag gärna låta dem hållas. 

Det var värst vad det gick fort hem idag. Tågchauffören kanske hade hemlängtan, om han nu var hemmahörande i huvudstaden vill säga. Två och en halv timma tog det, varken mer eller mindre. Jag hann avverka sista avsnittet av den svenska kriminalserien Arne Dahl innan jag rullade in på Stockholms Central. Med dålig täckning och ett antal tillfällen av buffrande tog det nästan exakt två och en halv timma att se nittio minuters kriminaldrama. 

När jag bokade biljetten stod det att internet ingick, men att surfa på SJ nät kostade 99 kr för hela resan. Det tycker jag var lite fisigt. SJ borde bjussat på det!

Godnatt!

Igår vaknade jag till en strålande morgon i Småland. Solen vräkte ner och sjön låg spegelblank. Det var en fin dag för att plocka upp båten och bryggan helt enkelt. Mamma och jag hann till och med en liten roddtur innan båten slutligen hamnade i båthuset för vinterförvaring.

Idag vaknade jag till raka motsatsen. Molnen hängde tunga och snuddade nästan vid vattenytan på sjön med sina luddiga fingrar. Regnet hängde i luften redan i arla morgonstund, men enligt SMHI skulle det släppa från himlen strax efter lunch. Det gällde med andra ord att ligga i lite för att hinna få klart innan regnet kom. Men att rensa takrännorna skulle inte ta så lång tid enligt mina planer. Det hade ramlat ner allehanda bös i dem men det gick ganska geschwint ändå. Jag kunde inte låta bli att borsta rent taket från mossa, så nu kan snön få komma om den vill. Förhoppningsvis glider den lite enklare ner från taket nu när mossan är borta i allafall.

Lagom till lunch kom regnet och granriset som jag bäddade in lavendelplantorna i fick bli sista insatsen för dagen i trädgården. Imorgon är det sista rycket inför vintern. 

Tills dess önskar jag, godnatt!

Idag har jag åkt tåg. Baklänges. Jag hade beställt fönsterplats och hamnade mycket riktigt längst in vid fönstret, men mitt i mellan två fönster. Jag satt om man säger lite mer vid en mittbalk. Om jag vred huvudet så mycket jag kunde åt höger och ytterligare lite till, så kunde jag se ut. Så ja, jag satt vid fönstret. 

Jag färdades i Veolia Transports regi i en vagn som var så omodern att det närmast kunde liknas vid museivagn från Svenska Spårsällskapet. Men eftersom jag gillar retro kändes det riktigt bra. Sätet var mjukt och gymnasietjejerna på sätet framför skrek bara de första 50 minutrarna. 

Eftersom den utannonserade fönsterplatsen inte var optimal, valde jag att titta på delar ur SVT Plays arkiv. När jag nådde Nässjö var marken täckt av ett vitt lager pudrig snö och jag var några intressanta program rikare. En bra kombo.

Godnatt!

Dagen då Prinsessan Madeleine deklarerade sin förlovning synkroniserade med snöns intåg i Johanneshov. Jag kan nog ärligt säga att snön upptog mer av mitt intresse än prinsessans kommande bröllopsplaner. Jag är glad att jag slipper bila ner till Småland inför helgens vinterbestyr då vi ska bomma igen för säsongen. Vinterdäcken ligger än så länge på hyllan, men det lär bli aktuellt att sätta på dem ganska snart om Kung Bore fortsätter i den här takten.

Idag susade jag faktiskt förbi Drottningholm i arla morgonstund och då hade nyheten om förlovningen ännu inte nått mig. Jag visste heller inte om att det skulle ligga ett lite snötäcke på marken lagom till läggdags. Detta snötäcke förvånade nog även Kungen en smula eftersom jag såg att han glömt att ta upp båten, stackarn.

Jag som köpt nya höstskor och allt. Ska jag inte få användning för dem i år nu då? Om det nu blir så att vi går direkt på vintern så har ju vinterkängorna definitivt förtur. Kanske får jag istället avvakta och låta de nyinköpta skorna bli tidiga vårskor istället?

Nåväl, nu önskar jag Godnatt och varför inte avsluta kungligt.

Tihi.

För ett år sedan fotograferade jag på en förskola där personalen torkade av samtliga ungars näsa med samma snorpapper. Det är ju verkligen inte ok. Inte konstigt att alla pyttar bär omkring på en grön snorsträng som åker in och ut ur näsan. Idag var det åter dags att fotografera denna förskola och det var med stort intresse jag mötte upp första gruppen för dagen.

I år hade personalen bunkrat upp med mjuka Lambinäsdukar. Paket efter paket öppnades och användes, allt för att barnens föräldrar skulle slippa betala för porträtt med gröna snorränder. Tack och lov, säger jag, en klar förbättring. Den här gången torkades inte ens två små näsor med samma papper. Vilken lättnad, för barnen och för mig.

Godnatt!

Det var sannerligen inte igår som jag åkte tåg. Sedan jag skaffade gamla Bettan har jag tenderat att bli lite lat. Det är liksom enklare att bara sätta sig i bilen och åka iväg, vart man nu vill ta sig. Slippa boka dyra biljetter och dra på tunga väskor. Det senaste året har ju SJ dessutom visat sig vara allt annat än pålitligt, så det ska bli intressant att se hur det går för mig framöver. Biljett är i alla fall bokad till Småland och som ni ser har jag på resan dit hamnat i 2:a klass Snålis. Kanske är det ett sätt för SJ att förnedra sina resenärer redan innan resan blir försenad. Nåväl, jag ska inte måla fan på väggen, det kan gå vägen. Jag har ju faktiskt fått välja fönsterplats och tyst vagn. Alltid något.

Nu är det verkligen höst! Sommarstugan ska stängas för i år och jag känner alltid ett litet vemod när det är dags. Sommaren är ett minne blott och vi går onekligen mot mörkare tider. 

Men om man nu ska se något positivt i det så får man ju äntligen en anledning att tända ljus och sitta inne och uggla. Så, med det i minnet ser jag fram emot nästa vår och sommar mitt i mörkaste Småland.

Godnatt!

Ek. Kort och koncist och förmodligen ett av de vackraste träd som finns här uppe i karga Norden. Åtminstone om du frågar mig. Det är något varmt och tryggt över ekar tycker jag. Det är inte för inte som Ferdinand sitter under sin Korkek och njuter av livet. 

En vän till mig har en liten ek i en kruka i fönstret. När senhösten kommer tappar den sina små blad och lagom till våren slår den åter skott. Den är väldigt söt och det inspirerade mig att försöka odla fram en alldeles egen liten ekplanta. 

Svenskt Tenn lånade Estrid Ericsons idé från 1930-talet och nu finns en vacker liten ekollonvas i deras sortiment. Så nu sitter jag här med ett eget litet ekprojekt på halsen. Det är nu det är som bäst att plocka ekollonen, har man tur så har de precis börjat gro av sig själv och skickar ut ett litet, litet skott. Precis ett sådant hittade jag för ett tag sedan. Nu gäller det bara att få det att växa till sig.Jag skulle bli så glad om jag lyckades. För vem vill inte ha en Ek att sitta under på sin ålders höst?

Godnatt!

För mycket länge sedan, när jag var ung och nyfiken (nu är jag bara nyfiken), köpte jag en kurs i fallskärmshoppning. Jag ska ärligt säga att jag höll på att skita på mig när jag för första gången stod öga mot öga med tomma intet. Bullret från den gamla enmotoriga AN2:an var öronbedövande och vinddraget när dörren öppnades var isande kallt. Under mig låg luftrummet ovanför Halmstad och det fanns ingen återvändo.

Jag tog steget och hoppade ut. Suget i magen har jag varken förr eller senare upplevt. Det tog andan ur mig och det var sannerligen med skräckblandad förtjusning jag seglade ner mot jordytan igen. Men det tog sig, jag hoppade igen och igen. Förtjusningen övertog och rädslan mattades av en aning. Det var dock fortfarande med stor respekt för jordens dragningskraft som jag klev ut genom flygplansdörren den där dagen då jag tvingades använda reservfallskärmen.

Jag hoppade ut, föll fritt från 4000 meters höjd. Drog i fallskärmen och ingenting hände. Så här i efterhand är jag glad att jag handlade precis som jag blivit lärd och reservfallskärmen utlöste givetvis. Men efter den dagen tog respekten för luftrummet överhanden och tippade över i något som nog kan beskrivas som rädsla. Jag hoppade allt mer sällan och så småningom hade jag slutat att hoppa. 

Jag har däremot aldrig slutat att fascineras över dem som fortfarande  hoppar, trots motgångar och reservdrag. En kurskamrat som började samtidigt som jag på 90-talet, hoppar idag för svenska damlandslaget i FS4 (fyrmanna formationshoppning) och representerar Sverige i VM i Dubai i december i år. Riktigt roligt, och jag passar på att önska lycka till!

Idag följde jag en annan äventyrare på webben. Österrikaren Felix Baumgartner slog världsrekord när han hoppade från 39 000 meter höjd. Han genomförde det högsta frifallet någonsin och bröt samtidigt ljudvallen genom att färdas i 373 meter per sekund. På bilden här ovanför ser ni honom strax före uthoppet från kapseln. Otroligt och nervkittlande!

Godnatt!

Jag kunde ana att rökt smältost var gott, men att det var så otroligt gott hade jag inte kunnat föreställa mig. Idag åt jag min första skiva och jag måste såklart passa på att rekommendera alla som inte ätit denna delikatess ännu, att prova. 

Jag är en mycket trött och sliten människa. Därför är det möjligt att jag tröstar mig med ett par skivor till innan jag möter sängen.

Godnatt!

Ordning och reda i min garderob, det känns ju bra! Jag kände mig plötsligt trött på de sladdriga hänggarderoberna som haft sin plats där ett tag. Nu blir det trådbackar en stund framöver och jag känner mig nöjd. Nu gäller det bara att fylla upp dem, men nytvättat så att det blir lite inbjudande i all sin enkelhet.

Idag har det regnat. Jag hade fått önskemål utomhusfoto på två förskolor och det går icke att rucka på om man är förskolefröken, så är det bara. Barnen formligen vällde ut i olika pigga färger på sina regnkläder. Klart snyggast idag, var flickan i rosa sydväst. Själv fick jag låna ut min regnjacka till kameran. Det blev vad det blev där i ösregnet, men jag ska erkänna att barnen var duktiga där de satt med ett litet leende trots vidriga förhållanden. 

Därmed godnatt!

På lördagspromenaden i Hammarby Sjöstad uppenbarade sig plötsligt en slingrande kö av gula reflexvästar på Segway. Jag undrar vad deras tur syftade till? Om det bara var ett gäng kompisar som samlades och åkte en sväng på lördagseftermiddagen, eller om det var nybörjare som skulle lära sig susa fram längs gatorna ståendes på två hjul. 

För ett tag sedan läste jag att Polisen i Stockholm skulle testa detta fordon. De skulle tack vare en Segway kunna röra sig lättare bland folk på ett annat sätt än om de körde t ex motorcykel eller bil. En god tanke kan man tycka, men i realiteten såg det nästan lite skrattretande ut. Jag ska erkänna att jag hade mycket svårt att ta dessa poliser på allvar där de gled fram. Det såg närmast ut som en scen tagen ur Solsidan.

Under mina sex år som höstarbetande skolfotograf har jag aldrig upplevt det jag upplevde idag. Jag var på en förskola i närheten av Bromma, där två avdelningars barn skulle fotograferas. Som brukligt var det gruppbild och porträtt. 

Första gruppen trillade in. Ettåring efter ettåring med napp och livrädd blick. De var på inskolning och någon av föräldrarna var med som stöd. För mig, utmynnade situationen till en gigantisk gråtfest. Sexton stycken ettåringar skrek tills de var lila i ansiktet och jag ska erkänna att jag var mycket, mycket nära att börja gråta själv. 

I vanliga fall brukar det ge sig efter en stund och jag kan så smått börja visa mina små trix som får barnen på bättre tankar. Men icke. De grät och grät och det blev nästan en sorts utanför-kroppen-upplevelse. Ljudnivån var så öronbedövande och jag såg mig själv stå där och inse att det för första gången kanske inte skulle gå att ta en bild. Vi fick avbryta och ta in den andra gruppen, för att göra ett nytt försök med ettåringarna lite senare.

Så kom andra försöket. Redan i korridoren hörde jag hur illvrålen skallade i väggarna. Tårarna sprutade och jag medger att det kändes för jäkligt att tvinga dem sitta där och titta på mig när jag krumbuktade fram mina trix. I det ögonblicket undrade jag vad jag gjorde där, och framförallt vad ettåringarna gjorde där. 

Resultat: Jordens och mitt livs sämsta gruppbild är tagen.

Godnatt!

Idag agerade jag flyttgubbe i Bagis efter jobbet. Mina favoritflyttar är absolut dem som sker mellan två punkter i närområdet.  Idag blev det precis så, från en fin lägenhet till en annan och det gick geschwint också dessutom. Allt detta toppades med en 90-grammare och pommes i det nyinvigda köket. Slutet gott allting gott!

Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Det är förvånansvärt många barn ute på skolorna som har ett helt bedrövligt sätt mot sina medmänniskor. Jag menar, vanligt hederligt vänligt bemötande kan väl inte vara så märkligt? Jag är fullt medveten om att några av er kommer att tycka att jag gnäller som vore jag en gammal tant, men det får jag ta. Det är sannerligen inga gentlemen eller för den delen gentlekvinnor som går omkring i skolorna. Jag kan inte räkna alla de gånger jag stått med utrustning upp till hakan och fått en dörr ansiktet när jag varit på väg ut. Faktum är att de är väldigt lätträknade, som bemödar sig att erbjuda hjälp eller hålla upp en dörr till en trött fotograf. Det gäller att ta vara på tillfället då det händer, då blir jag glad. 

Det är en smått oroande mentalitet vi håller på att utarbeta hos elever runt om i landet, kanske i synnerhet i Stockholmsområdet, vad vet jag. Det är så tydligt hur de helt och hållet går upp i sig själva och inte ser sin omvärld. Sådan husse sådan hund heter det ju och jag tror att det går att applicera även på barnen. Sådan förälder, sådant barn.

Godnatt!

Det var godare än det ser ut kan jag lova. En svamprisotto med västerbottenost, en riktig lyxmåltid på en tisdag.

 

Jag ska ärligt säga att jag höll på att börja gråta när klockan ringde i morse klockan halv sex. Jag är inte byggd för så tidiga mornar. Men det fanns inte mycket att välja på när jag skulle ta mig till Spånga för dagens värv. 

I biblioteket fick jag bygga upp mina grejer och det var lite trångt om saligheten minst sagt. På gruppbilderna såg det ut som om klasserna stod inklämda mellan två bokhyllor, och det var ju exakt det dem gjorde. Inte blev det snyggt, men skolan ville hålla på traditionen och fotografera i skolbiblioteket.

Mina mornar vilar i Mix Megapols händer. Äntligen Morgon med Gry Forsell och Anders Timell lyssnar jag på från halv sju tills jag börjar fotografera runt klockan halv nio, ibland lite längre ändå. Jag vågar nog påstå att jag mer eller mindre gått under av leda under mina tidiga mornar i byggtagen om jag inte kunnat lyssna på dem. Det är hemtrevligt och faktiskt lite mysigt att lyssna på dem varje morgon. Under hösten ingår de helt klart i mina morgonrutiner och jag vill helst inte vara utan dem.

Imorgon blir det Spånga igen, så jag önskar godnatt!

Månen vandrar sin tysta ban och i söndags natt var det en riktigt mullig fullis som stack i ögonen där jag sov på soffan.

Ny vecka nya tag! 

I helgen har jag haft pappsen på besök, det var riktigt trevligt! Jag vågar nog påstå att han tyckte detsamma. Han besökte Stockholm också av en annan anledning, för att gå på klassåterträff. Det verkade ha varit väldigt lyckat! Jag har aldrig varit på klassträff men jag minns att jag vid något tillfälle fick en inbjudan och att det kom annat i vägen. Jag är osäker på om det fanns någon riktig eldsjäl i vår klass varken på gymnasiet eller i grundskolan, som skulle se till så att vi sågs igen.

Imorgon är det norrort och det roar mig inte särskilt mycket, eller vid närmare eftertanke roar det inte mig det minsta. Klockan ringer kvart över fem och jag vet hur överjävligt det kommer att kännas. Bäst jag går och lägger mig genast!

Godnatt!