Varje år slås jag av samma sak, vi nordbor formligen slåss om solstrimmorna när vårtemperaturerna visar sig. Det är riktigt rörande att se. Vid varje husvägg och på varje parksoffa satt människor med näsan vänd mot solen idag, blundandes. Äntligen kunde man knäppa upp jackan lite och plocka av sig halsduken utan att frysa ihjäl. Termometern visare tio plusgrader och vinden höll sig behagligt i stiltje, inte konstigt att kafferasten firades utomhus för de som kunde. 

Uppe i Vitabergsparken grusades idyllen dock en aning när sportlovslediga ungdomar hade tagit tillfället i akt att få dricka fulvin i solen utan att behöva gå bakfulla till skolan. Solen gör inte skillnad på någon, strålarna räcker till alla. Även om det den senaste tiden känts lite som att solen endast visat sig för några få.

Nu ska jag vila lite.

Godnatt!

Idag var det den stora dagen D för gamla Bettan. Bilbesiktningen låg som en svart skugga mot horisonten i Högdalen. Klockan 10.20 gällde det. Registreringsnumret blinkade ilsket rött på skärmen och porten gled upp. Besiktningsmannen bad om att få se varningstriangeln, hans röst var sträng. De anslöt avgasröret till utsugningsslangarna och sedan påbörjades kontrollen. Jag såg hur Bettan hissades upp och ner. Det knackades och vreds allt medan besiktningsmannens ficklampa granskade underredet. Hon kördes ut och fick ge ton med sitt signalhorn. Hon fick bromsa och mäta sin utandningsluft, kort sagt ingenting lämnades åt slumpen.

När granskningen var över stegade besiktningsmannen åter in med allvarlig min. Jag frågade nervöst hur domen löd och han sa fortfarande allvarlig "Ja, hon klarar kanske ett år till." Men tillade nästan genast när han såg min min "Jag hittade inte ett enda fel på den." Lilla Bettan hade godkänts vid årets besiktning och jag kände en lättnad från hårfästet till tårna.

Imorgon ska jag kille henne lite extra under hakan när jag kör till jobbet.

Godnatt!

Idag har det varit full rulle. Det är först nu på kvällskvisten som jag kunnat sitta ner och ta det lite lugnt. Jag startade morgonen med att lämna in bilen. Jag hade en hel lista på vad som skulle åtgärdas för att ha en chans på morgondagens besiktning. Vänster vindrutespolare, en styck glödlampa på nummerplåt, en läckande packning vid fördelarlocket samt en motortvätt. Gamla Bettan börjar bli gammal och grå. Fröken M lät mig strutta runt med lill-Bettan under dagen medan jag jobbade och det räddade livet på min arbetsdag. Från början var det tänkt att jag skulle få lånebil från verkstaden men den var tydligen dubbelbokad. Fröken M lät då hälsa att "Lill-Bettan alltid ställer upp för stor-Bettan" och det gläder mig. Maststativet fick plats så fint även i lill-Bettan ska ni tro. Dessutom kändes det bra att gå från verkstaden i eftermiddags utan att känna sig fullständigt ruinerad. 

Man är så van att alla lägenheter nuförtiden är målade i vitt. Vitt, vitt, vitt så långt ögat når ibland. Därför var det uppfriskande att fotografera en lägenhet med en palett av jordens alla tänkbara och otänkbara färger, idag. Man klev in i en blodröd hall och fortsatte in i ett knallblått kök. Sovrummet var gult och vardagsrummet var väl egentligen en blandning av alla dessa tillsammans. Man blev glad av att vara där. 

Nu ska jag sova och ladda batterierna för mogondagens eldprov. Bettan är än så länge lyckligt ovetande.

Godnatt!

Det går lite trögt att komma tillbaka till vardagen efter min morfars bortgång. Det känns absurt att alla andras liv pågår och fortsätter som vanligt medan mitt vänts upp och ner. Jag tror inte det går fem minuter mellan varven då jag tänker på honom och ibland måste man vila och tänka på annat. Idag har har varit en sådan dag. Jag och fröken V begav oss till Hallwylska palatset på Hamngatan för att bevittna sant lyxlir a´la 1800-tal. Walther och Wilhelmina Halwyll var båda förmögna och palatset räknas till en av de mest påkostade privatbostäderna i Sverige kring sekelskiftet 1900. Hallwylska palatset blev även känt tack vare sina många tekniska nymodigheter som sannerligen inte hörde till vanligheterna vid den här tiden. De installerade centralvärme, elektrisk belysning, kallt och varmt rinnande vatten samt mat- och personhiss. Fint som snus skulle det vara.

Man kände verkligen historiens vingslag när man gick genom salongerna som innefattade allt ifrån rökrum och biljardrum till matsal och vapenrum. En intressant detalj i sammanhangen är att det faktiskt var Wilhelmina som samlade på skjutdon av allehanda sort.  Jag kan varmt rekommendera ett besök på Hallwylska palatset när ni är i krokarna av Hamngatan.

Efter en fika i Gamla Stan tog vi en promenad mot gamla kära Södermalm igen. Men vid Skanstull fick vi kapitulera för den bitande vinden som piskade skinnet idag och fortsätta med de kollektiva färdmedlen. Kvällen toppades med en stilla grillning på balkongen. Lika gott som alltid!

Imorgon ska gamla Bettan in på verkstan och det är lite smått och gott att åtgärda för att överhuvudtaget ha en chans att få henne godkänd i besiktningen på tisdag. Vi får se hur det går.

Nu ska jag ta igen mig och säger godnatt!

Man är aldrig förberedd.

Natten mot söndag förlorade jag min morfar och en del av mig slets bort. Jag har i hela mitt liv sett upp till honom och han var den finaste förebild man kan tänka sig. Han var en snäll man min morfar, en allkonstnär som var så otroligt lätt att tycka om.

Hans kärlek till människor och natur genomsyrade hela hans sätt att leva. Sommarstugan vid Försjön var hans livsverk, det var dit han alltid längtade under de mörka höstarna och långa vintrarna. Vid stugan levde han upp, där var han i sitt rätta element. Morfar, du är så saknad.

Jag fick lära mig så mycket under våra promenader genom de småländska skogarna. Vi stannade upp och hörde råbocken skrika, såg rovfåglar och plockade blommor. Ibland susade vi fram på cykel och då fick jag sitta på pakethållaren och hålla mig fast i läderremmen runt din midja. Medan gruset knastrade under ballongdäcken berättade du vad vi såg och passerade. 

Du lärde mig fiska kräftor och agna daggmask, ro med drag och rensa abborre. Vi spikade fågelholkar och högg ved och du visade mig hur späntveden skulle få fart i kaminen. 

Jag kan fortfarande se dig sitta där i skuggan av häggen, solbränd och livskraftig. Jag hör dig ännu plocka bland dina verktyg i uthuset och jag kan fortfarande minnas glimten i dina ögon när du sjöng Karl-Alfred Boy.

Morfar, min älskade morfar, stunderna med dig bär jag med mig hela livet. Jag saknar dig så ofantligt mycket. Du var så levande att det är svårt att förstå att du lämnat oss. Jag är så tacksam och glad för allt du gett mig, för din kärlek och din kunskap. Jag älskar dig kära morfar, jag älskar dig!

Så har jag åter anlänt till Stockholm efter en välbehövlig påfyllning av solförrådet. Jag förstår först nu i efterhand att vi valde en optimal och idealisk tid att resa iväg till varmare breddgrader. Precis innan man förtvinade av mörkret och blev fullständigt transparent, fick kroppen åter känna på hur solen kan värma och hur bruset från havet lugnar en orolig och stressad själ. Jag har njutit i fulla drag och livet har åter intagit min lekamen.

Khao Lak, detta solmecka som efter 2004 kanske får en del att känna knottror av skräck på skinnet. 2012 lever Khao Laks invånare givetvis med Tsunamin i minnet, men detta till trots ler de sitt största leende mot en dygnet runt, det är fantastiskt! Att omge sig av människor som lever och genomsyras av den Buddistiska läran är en ynnest. Jag kan nog påstå att jag känner mig mer trygg i Khao Lak på andra sidan jorden, än hemma i min egen bakficka, på tunnelbanan i Stockholms citybrus.

Människorna inger förtroende och utstrålar ingenting annat än vänlighet. De lever visserligen på oss turister precis som många andra länder, men de gör det med en sådan unik ödmjukhet och kärlek som känns i hela tillvaron. 

Jag har tinat upp och frusit igen. När vi for iväg från Arlanda var det grått och trist. När vi återkom till Stockholm låg snön djup och det knarrade härligt under fötterna! I Khao Lak var det 32 grader varmt i luften, 26 i vattnet. Kontrasten till svensk mark gjorde att det nästan kändes lite exotiskt att komma hem igen. En skön känsla trots allt.

Så hur summerar man då två veckors vistelse i värmen. Hotellets Springrolls med Plumsauce och friterad kol var så goda att jag inte kunde motstå dem till lunch. Så goda att servitrisen till slut sa när hon kom med min tallrik: "Everyday Springrolls". Jag ska medge att jag hade mina matfavoriter som gick på högvarv under de två veckorna. Springrolls var en av dem, Stir fried chicken with Cashewnut var en annan. Men det som verkligen tog andan ur mig under den här resan var något som vid första anblicken kan verka ganska oansenligt. Den klassiska thailändska desserten "Banana in Coconutmilk". Det låter kanske inte som någon fullträff, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte smakat något godare i hela mitt liv. Den var söt utan att vara sliskig, riktigt len och smakrik och antagligen väldigt onyttig.

 

På vårt hotell skulle jag tippa på att medelåldern låg på drygt 60 år. En fullständig dröm om man vill ha det lugnt och stilla. Man kan konstatera att de flesta i just den åldern innehar isterbuk och drar sig inte ett dugg för att paxa solstolar i arla morgonstund, trots att hotellet uttryckligen bad om att man inte skulle. Kanske var det bara jag och Fröken V som inte bröt mot den regeln under våra veckor. Vi bevittnade till och med  hur ett par i övre medelåldern, med isterbuk och vitt hår lade beslag på fyra solstolar, två i solen och två i skuggan. Inga skrupler där inte. Överhuvudtaget har människor väldigt få skrupler i solen långt ifrån sitt hemland. Det jag inte sett på den här semestern är väl egentligen inte värt att se. Till en början höjde man på ögonbrynen och tappade hakan, men i slutet av vistelsen kändes det mer eller mindre som vardagsmat. Böda Camping och dess gäster kan dra något gammalt över sig.

Myggbetten då, jotack! Det är inte svenska myggor i Thailand kan vi konstatera. Betten blev stora som femkronor och det dröjde inte länge innan vi höll på att mer eller mindre förgås under vår kvällsmiddagar i utkanten av djungeln.  Till slut blev tvungna att ta oss in till Khao Lak stad för att köpa myggmedel av allehanda sort. På apoteket ställdes helt sonika fråga: "Before or after?" och vi svarade "Båda!". Salvan kan nog tänkas innehålla ett och annat ämne som inte är tillåtet i Sverige, för attans vad snabbt de myggbetten slutade klia och försvann. Myggsprayet som sprayades på kroppen var så effektivt att inte en mygga vågade ta sig intill vårt bord på kvällarna. Jag vågar inte tänka på vad det fanns i den.

Summa summarum. Succé. Lite brunare, lite gladare.

Nu ska jag dra mig tillbaka för att bota min jetlag.

Godnatt!