Att man inte har tänkt på det själv? Ingen reklam har ju var och varannan på dörren, men det här med att även skriva tydligt att man inte heller vill ha några räkningar, har jag inte sett förut. Undrar om det fungerar? Räkningar är ju nästan det enda man får i sin brevlåda nuförtiden. Det skickas för lite vykort. Ja jag ska inte påstå att jag skickar speciellt många själv, knappt ett enda om jag ska vara ärlig. Jag kanske borde börja med det för att se om man får några tillbaka. 

Jag minns när jag var liten, då brevväxlades det till höger och vänster. Inte minst eftersom jag flyttade ifrån mina lekkamrater till en ny ort. Brev var den enda kontakten jag hade med dem då. Facebook fanns ju inte om jag säger så. Man skrev om ditt och datt, om skolan och om vad man hade gjort på lovet. Det var roligt, att skicka och få brev.

Godnatt!

Ja sanna mina ord, Mia på Grötö är ett riktigt feel good-program. Jag har känt mig lite arg och irriterad hela dagen, men när jag slog på TV4 kl 21 släppte det dåliga humöret. Jag vet inte vad det är som tilltalar mig mest, de okomplicerade och lättsamma samtalen eller den vackra vyn ut över havet. Hur som helst fick det mig att mjukna och dra på smilbanden igen. Härligt!

Att jag är en riktig skogsmulle är väl ingen nyhet. Jag tycker att det är hemtrevligt att se fåglarna mumsa på godsaker utanför fönstret. Jag hängde tidigare i vinter ut ett par talgbollar som på sista tiden fått allt färre matgäster. När jag igår kom över en påse osaltade jordnötter tyckte jag det var dags för småfåglarna att få en ny meny. Sagt och gjort, jag satte upp den och idag var det huggsexa om nötterna. Härligt att se!

Just som det kändes att man aldrig skulle få se solen igen, kom den fram tidigare i eftermiddags. Jag fick i  alla fall njuta av en vacker solnedgång.

Godnatt!

Jag kan inte låta bli att visa en bild som togs i helgen vid promenaden mot Wintervikens café. Det är uppenbarligen hit all den snö forslats som inte tippats över Nybrokajen. Ett jättelikt berg av is och snö ett stenkast från Essingeleden. Jag undrar just hur lång tid det kommer ta för vårsolen att smälta bort allt det här? Och när det till slut är borta, hur blött är det i terrängen då?

Igår passerade jag något som till en början såg ut som en vanlig avåkning i det hala väglaget. Bilen stod i en snödriva och det såg ut att nyligen ha inträffat. Det som kanske skiljde sig åt var polisen och den aningen vingliga mannen de språkade med. Tyvärr är det säkert ingen ovanlig händelse rent polisiärt.

Jag körde förbi och tänkte inte så mycket mer på saken. När jag på hemvägen åter passerade bilen i snödrivan lade jag märke till något besynnerligt. Innanför polisens blåvita plastband, utanför bilen låg en stor hög av baguetter. Rejäla halvmetersbaguetter. Det är sådant som får min fantasi att börja skena. Var det en fransman jag sett stå och vingla bredvid bilen? Hamnade baguetterna där de låg i samband med avåkningen eller hade de tillkommit i efterhand? Ja sådant lär jag förmodligen aldrig få veta. Vad jag däremot fick veta tack vare min iPhoneapplikation "Polisnytt" är att bilen tillhörde en rattfull man som hade misstänkt stöldgods på sig. Om det var baguetterna som var stöldgodset förtäljer dock inte historien.

Godnatt!

Nu töar det. Skridskoåkningen får läggas på hyllan, till förmån för andra aktiviteter. Helgen erbjöd ett och annat smått och gått ur ledighetspåsen. Nordiska Museet fick sig ett besök. Detta oftantligt stora och pampiga museum på Djurgården, som man utan tvekan skulle kunna tillbringa en hel dag på utan att tröttna.
Dagen till ära besökte vi bland annat utställningen "Hår". Den behandlade precis som man skulle kunna tro, håret och i synnerhet då, människohåret. Hur har frisyrer och ansiktshår förändrats genom tiderna? Vilka frisyrer gällde på 1500-talet och fram till idag? Det har jag nu fått lära mig. Dessutom stannade jag fascinerat vid montern som visade smycken av hår och icke att förglömma, även kläder av människorhår.
Jag vet inte varför det känns konstigt att tänka på att klänningen här ovanför faktiskt burits av någon liten dam. Det var ett foto av henne i sin klänning och hon såg märkbart stolt ut. Jag undrar om människohår värmer lika bra som ull? Den frågan lär jag troligtvis aldrig få något självupplevt svar på.

Ansiktshåret behandlades också givetvis. Jag har t ex fått lära mig att tredagarsstubben lanserades på 1980-talet, inspirerad av filmhjälten Indiana Jones från ”Jakten på den försvunna skatten” från 1981. I England kom skägget att kallas ”designer stubble” och signalerade att bäraren var för upptagen eller för upprorisk och bekymmersfri för att bry sig om rakning. Trenden ledde till att nya ställbara skäggtrimmers kom i ropet.

Slutligen kan jag inte hålla mig ifrån att dela med mig av det som var allra märkligast: en trosa av människohår. Jag ska inte vidare fördjupa mig i hur det måste ha känts att ha dem på sig.

Godnatt!

Gör hon inget annat än att åka skridskor tänker ni. Jag tycker definitivt inte att det har blivit för mycket skridskoåkning på sistone med tanke på hur många år sedan det var som jag sist åkte. Jag har lite att ta igen om man så säger. Dessutom kan man ju göra både och, åka skridskor någon timma och sedan är resten av dagen ämnad för annat. 

Idag var jag åter ensam på isen, sånär som på några skolbarn som höll till borta på hockeyrinken. Det var lite kyligare idag. Vinden smekte min kind bara en aning, men det räckte för att det skulle upplevas som motvind på ena raksträckan. Men jag härdade ut nästan åtta kilometer idag också, trots att det bet lite i kinderna mot slutet. 

Jag såg på väderleksprognosen att det skulle bli plusgrader i nästa vecka. Riktigt trist tycker jag. Idag var det vackert som på vykort vart man än vände blicken. Jag hoppas att Kung Bore visar var skåpet ska stå snart igen. Om inte annat så för mina nyslipade skridskor skull.

Godnatt!

Idag provade jag den stora isbanan strax intill hockeyrinken. Det var ju synd att jag inte provade den redan från början. I strålande solsken och med krisp i luften åkte jag 8,5 km i ren njutning. Det var riktigt riktigt roligt att susa fram över isen idag. Ibland hörde jag folk åka förbi i skidspåret bredvid, annars var jag helt allena. Jag måste säga att jag är lite stolt över mig själv som lyckades åka nästan en mil idag. Jag tror jag hinner en tur imorgon också, jag längtar redan lite.

Eftermiddagens jobb var stationerat i Huddinge och dagen avslutades storstilat i Bagis där jag bjöds på kaffe och hembakt. Lika trevligt som vanligt! Idag hade jag också med mig slagborren med tillbehör. Vi lyckades efter ett briljant teamarbete sätta upp två styck Stringhyllor rakt och prydligt. Jag borrade och fröken M mätte. Lilla Sirsan höll koll på läget genom att då och då fråga om vi var klara. Jag tror att både fröken M och jag kan kännas oss nöjda med dagens insats på en vägg i Bagarmossen.

Godnatt!

Idag har jag varit fri som fågeln och då passade jag på att gå till Kärrtorps idrottsplats för att prova deras is. En rink som för dagen låg insvept i dimma och rimfrost. Inte en kotte så långt ögat nådde och jag klev ut ensam på isen. Som alltid var jag Bambi de första fem minutrarna innan autopiloten satte in.

Efter en liten stund på isen dök ytterligare en person upp. En kvinna i min ålder som snörde på sig skridskorna med van hand. Hon formligen skuttade ut på isen och visade sig vara något av ett konståkningsproffs. Kanske har jag aldrig känt mig så dålig på skridskor som just när hon svepte förbi med kraftfulla skär och gjorde piruetter. Nåväl, jag gav inte upp. Efter 45 minuter hade jag åkt nästan sju kilometer om man får tro Runkeeper, och den litar jag på.

Jag snörde av mig skridskorna och begav mig hemåt. Då fick jag syn på isen jag verkligen borde ha åkt på. Strax intill den uppskavda hockeyrinken låg en isbana som spolats upp på den stora grusplanen. Mycket större och trevligare såg den ut. Det är dit jag ska gå nästa gång!

Godnatt!

Ännu en strålande krispig vinterdag har lagts till handlingarna. Jag har varit stationerad i Saltsjöbaden och det var blandad kompott i sökaren. En avstyckad våning och ett radhus stod på menyn. Två ytterligheter visade det sig. Den ena skinande blank om än, med en svag doft av cigarrett. Den andra nergången och med en badrumsmatta full av naglar.

Efter en sådan upplevelse känns det ganska befriande att stöta på en skylt som denna. På samma gata som Fotvården och Kiropraktormottagningen kan man alltså också Dansa på rosor. Hela Vinterbrinksvägen doftar balsam för kropp och själ. Trevligt!

Godnatt!

Helgen har gått i friluftstecken. Inte nog med att jag äntligen fick ta del av solen i två hela dagar, det var riktigt kallt också. Lördagens kvicksilver stannade vid -19 grader och det stack lite i kinderna efter en heldag utomhus. När det är nitton minusgrader känns det inte längre lika naturligt att ta med sig matsäck och sitta i en snödriva och ha det bra. Visserligen var jag utomhus och hade det bra, men jag rörde på mig oavbrutet och frös gjorde jag inte.

De nyligen inköpta skridskorna har verkligen satts på prov de senaste dagarna. Det var inte utan att det kändes lite ovant när jag steg ut på isen för första gången sedan, ja sedan gymnasiet. Men det är imponerande hur fort kroppen minns hur det var man skulle göra. Det satt trots allt i ryggraden och det kändes riktigt roligt att svischa fram över isen. Faktiskt så roligt att jag stack fötterna i skridskorna och åkte både lördag och söndag. 

Så mycket kan jag säga, att folk verkar inte våga sig på att ta risken att frysa. Detta stod fullständigt klart då de nitton minusgraderna gjorde att jag och fröken V var ensamma på isen. Så när som på två barn som kasade runt på lädret en stund innan de också gav sig av. Själv är jag av åsikten att det antagligen inte finns något väder som är för kallt, här i Sverige åtminstone. Man får helt enkelt klä på sig lager på lager och ge sig ut. Fryser man så är det bara att klä på sig mer. Eller så går man in i värmen och köper en kopp varm choklad som man kan njuta av i solen. Bättre kan man inte ha det!

Godnatt!

Idag passade jag på att ta vägen förbi Mr P. En kopp kaffe i trevligt sällskap är alltid välkommet. Det var ett tag sedan vi sågs nu och vi hade en del av avhandla. 

Jag har varit hungrig i flera dagar nu. Inte för att jag inte äter, för det gör jag ju precis som vanligt. Jag antar att det beror på att jag dragit igång träningen igen. Det är verkligen intressant att märka hur mycket mer mat kroppen behöver av att röra på sig ordentligt. Speciellt sug har jag efter protein, så i helgen har jag redan bestämt mig för att äta en rejäl köttbit av något slag. Som kroppen får arbeta lite med att bryta ner och som inte är så lättuggat som det jag ätit på sistone.

Godnatt!

Idag lagade jag för första gången den gamla hederliga husmansrätten pepparrotskött. Jag fick byta ut ett par av rotsakerna till saker som fanns in min kyl, men det smakade faktiskt riktigt bra ändå. Jag saknade dock den rårivna käftsmällen ovanpå, men det fick gå, jag är nöjd. Nästa gång ska jag har rätt rotsaker i grytan.

Julstjärnan åkte ner idag, tillika de andra julsakerna. Som jag nämnt tidigare är jag en av dem som brukar slita på stjärnan i fönstret några extra veckor. Men nu förhåller det ju sig så att jag faktiskt har en ny liten lampa, gjort på morfar och mormors gamla lamphållare i porslin, och den pockade lite på uppmärksamheten där den låg redo i städskåpet. Så nu sitter den där i mitt vardagsrumsfönster. Den lyser med ett sällsamt trevligt och rogivande ljus när jag nu sitter här och skriver.

Godnatt!

Tre gånger har jag borstat av bilen idag och det har jag inte bara gjort för syn skull utan för att jag överhuvudtaget skulle kunna se ut. Det har snöat ymnigt under hela dagen och så här på kvällskvisten skulle jag uppskatta det till 15-20 cm nysnö. Peab verkar sköta sina åtaganden bättre den är gången.

Efter avslutat värv styrde jag kosan mot Stadium där de skulle hjälpa mig att slipa mina nygamla skridskor. Tio minuter senare gick jag därifrån med sylvass skärpa i en påse. Nu är det bara att ge sig ut på isbanan. Efter dagens snöfall är jag dock osäker på hur välpolerad idrottsplatsens is är. Jag ska ta mig en titt i dagarna. 

Godnatt!

Äntligen kom solen. Det känns som att man inte sett av den sådär på riktigt, på länge. Visst glimtar den till ibland och låter oss sukta, men så som solen visade sig i helgen var det länge sedan den gjorde.

Det är just sådana dagar jag är glad att jag är ledig. Så att jag riktigt kan få suga i mig solens strålar och samla kraft inför nästa molnområde. Det är när solen skiner jag tar mina långpromenader. I helgen lyxades turen till och med till med kaffe och tilltugg på vägen. Under en ek någonstans utanför Knivsta inmundigades kaffet. Och som om inte det var nog, fåglarna kvittrade också. Efter avslutad promenad kunde jag via Runkeeper konstatera att benen burit närmare 1,1 mil. En härlig söndagspromenad. 

Efter den senaste tidens köldgrader blir jag allt mer nyfiken på att prova någon av de uppspolade isarna som sveper förbi när man är ute och ser sig omkring. Prylboden, den bästa loppisen i södra Sverige, har såklart sin egen hörna av vinterutrustning. Där kan man hitta allt ifrån längdskidor till isdubbar och hjälmar. Givetvis har de också skridskor och idag smög jag mig dit med ullsockorna på. Jag var ute efter ett par nya, lite rymligare skridskor som kan göra verklighet av min isbanedröm. Nåväl, jag hittade faktiskt ett par hockeyrör som ser i det närmaste oanvända ut. Vi får se om de kan ta mig runt några varv på den uppspolade isen. För 150 riksdaler kan jag alltså nu bli en ny kvinnlig motsvarighet till Börje Salming.

Godnatt!

Idag har det snöat igen. Och nu mina damer och herrar är det inga små handdragna snöslungor som ilar förbi utanför fönstret längre. Nu är det kraftpaket till traktorer och detta oavsett om snön endast ligger några centimeter ovanför asfalten eller ej. Tydligen fick Peab eld i röven efter föregående års obefintliga snöröjning och en stämning på halsen. Det känns tryggt inför framtiden.

I helgen dansas julen ut sägs det. Jag har hittills varit en av dem som låtit julen stanna lite längre. Då tänker jag främst på mysbelysning i form av slinga på balkongen och stjärnan i fönstret. Tomtarna och hans julkamrater åker däremot ner i lådan. Men visst kan man väl låta ljuset sitta kvar ett tag till, det stör väl ingen? Så här års får man ju i princip förlita sig på glödlampsljus eftersom solen mycket sällan eller aldrig visar sig framför molnen. Mysbelysningen får därför överleva Tjugondedag jul (Knut).

Godnatt!

Det finns en butik i Stockholm som heter Byggfabriken. Jag vill minnas att jag nämnt den här förut, men den är värd att nämnas igen. 

I somras hittade jag en lamphållare i sommarstugan. Den är av vitt porslin och har en liten ögla för upphängning. När jag gick till en lampbutik på Hornsgatan i höstas och frågade om de kunde hjälpa mig att sätta dit en sladd nämnde de lite i förbifarten att det skulle kosta 600 kr. Jag tackade storögt för informationen och lade den vackra lamphållaren på is. 

Idag kom jag på den briljanta idén att vara min egen elektriker. Varför har jag inte tänkt på det förut? Jag vet att de flesta säkert höjer ett varningens finger och säger att man inte ska vara sin egen elektriker, men det gäller ju bara dem som inte vet vad de gör.

Jag har sedan jag var liten suttit bredvid morfar, som också var sin egen elektriker, och tittat på när han med flinka fingrar satte dit nya kontakter och armaturer till lampor och allehanda elektriska apparater. Så länge man inte kopplar fel, blir det ju rätt. 

Idag tittade jag alltså förbi Byggfabriken som erbjuder järn- bygg- och inredningsdetaljer med ett specialiserat sortiment för byggnadsvård och renovering. En ljuvlig butik kort sagt. Där kunde jag alltså göra min lilla lamphållare komplett. Jag tittade på ett antal olika textilsladdar och valet föll så småningom på en för lamphållaren tidsenlig brun, tvinnad sladd och tillhörande svart stickpropp backelit. Det blev mycket stiligt för nätta 175 kr. Den ska pryda mitt vardagsrumsfönster när adventsstjärnan åker ner. Morfar hade varit stolt!

Godnatt!

Idag har varit en ledig dag och då måste man ju hitta på annat att företa sig. Jag passade på att få lite ordning i städskåpet där verktyg, skruvar och målarpenslar fått leva lite som de ville. Nu skulle det alltså bli ändring på den saken. Jag köpte en verktygslåda häromdagen, förövrigt min första, och nu skulle den fyllas. Det blev riktigt prydligt ska jag säga. Var sak har sin plats. Att den som pricken över i passade exakt in i städskåpet fick mig på riktigt bra humör.

En ledig dag kan man också passa på att fylla på förrådet av knäckebröd. Om man då är riktigt engagerad så bakar man dem själv. Jag fick en bok om knäckebröd i julklapp och konsten att baka dem på surdeg. Jag har aldrig gjort det förut så jag behövde mjukstarta med ett av de bröd som inte krävde surdegen som bas. Jag kan säga att jag är förvånad över hur gott Rågmjöl, naturell yoghurt och salt kan smaka om man toppar det med Rosmarin. Slutprodukten blev ett tunt bröd som blommade i gommen. Riktigt gott! 

Jag är lite rädd för surdeg, ja inte rädd så att jag skakar, men rädd för att det ska bli fel i processen. Så jag tänkte att nästa steg för att våga prova ett av surdegsrecepten blir att köpa färdig surdeg i affären. För det finns ju för oss som är lite hariga. Klarar jag det, då ska jag banne mig sätta en egen surdeg. Det lovar jag!

Nu har jag i varje fall hårt bröd så jag klarar mig ett tag till.

Godnatt!

Idag vaknade jag jag till snötäcke igen. Trevligt! Visserligen var det inte snötäcket i sig som väckte mig utan läkaren från vårdcentralen. Hon ville bestämma tid med mig, för jag ska ju få gå i sömnskola. På torsdag ska det äga rum och jag ska erkänna att jag är lite förväntansfull och även en smula nervös. Men jag hoppas på att få lära mig en massa bra sömntips så att jag alltid somnar som en klubbad älg framöver.

Visserligen sover jag redan lite bättre, men det är bara artificiellt. Två små piller slinker ner strax innan jag ska sova och de fixar oftast biffen. Men såklart vill jag åter kunna hitta tillbaka till min sömn. Min riktiga sömn, om jag nu kan kalla den det. Vi får se om sömnskolan kan hjälpa mig på traven.

Godnatt!

Sergels Torg stoltserar fortfarande med juldekorationerna. De ryssar som invaderade stan i helgen visste ingen hejd på glädjen och alla skulle fotograferas framför ljusrenarna.

Det fina med Stockholm är att det finns så mycket roliga utställningar på diverse museer att titta på. Ja, det är förstås inte det enda som är bra med den här staden, men en av dem. 

I helgen susade vi iväg till Östasiatiska museet, där jag förövrigt inte varit förut. Där avnjöts utställningen Secret love, vilken jag kan rekommendera.  Efter avslutat besök måste man givetvis låta intrycken sjunka in och det gör man bäst med en kopp kaffe. Östasiatiska erbjöd dock bara tre bord och samtliga var upptagna. Vi beslutade därför att traska vidare till Moderna museets kaffehörna för att se om vi hade bättre tur. Där möttes vi istället av ett barnvagnsinferno och öronen höll formligen på att trilla av, av den höga ljudvolymen. 

Återstod så att gå till Nationalmuseum ett stenkast bort. Där, fanns det gott om utrymme för två kaffesugna. Äntligen. Kanske har jag aldrig blivit så besviken på kaffet som jag blev denna dag. Om man ansträngde sig så kunde man ana något som liknade kaffesmak och som tillbehör i koppen, ställdes en robust matsked. Tyvärr, Nationalmuseet, ni får aldrig mig som gäst i caféet igen.

Godnatt!

Idag gjorde jag slag i saken. Jag köpte ett läderarmband till morfars gamla Omega-klocka. Den har legat i en låda i nattduksbordet sedan i somras. Nu var jag redo att plocka fram den igen. En vacker, ganska enkel boett med mekaniskt verk. Jag tycker mycket om den, och klockan fann sig väl tillrätta i det nya armbandet känns det som. 

Det var länge sedan jag hade klocka på armen. Det behövs ju liksom inte i dessa tider då mobilklockan alltid är med. Men morfars klocka har man inte för att det behövs, utan för att det känns bra och för att den är vacker i all enkelhet. 

Jag blev nyfiken på om jag kunde hitta morfars klocka bland andra vintageklockor på nätet och gjorde en liten efterforskning. Tydligen var det så att under beredskapsåren 1939-1945 ansåg sig Sverige nödd och tvungen att "låna av folket" i något som kallades Försvarslånet. Man behövde alltså snabbt få ihop pengar till att stärka försvaret. Försvarslånet utgick i huvudsak ut på försäljning av statsobligationer. Men att också Omegaklockan, av den sort som morfar bar, såldes av den svenska staten till gemene man i Sverige - förmodligen av samma anledning, att få ihop pengar till statsmakten. Jag har suttit och läst så mycket på nätet om detta nu att jag börjar bli lite röd i ögonen så jag får helt enkelt säga fortsättning följer om morfars fina gamla klocka.

Godnatt!

Ända sedan jag var liten och satt i baksätet på bilen när vi åkte genom Sverige, så har jag fantiserat ihop berättelser om vilka som bor i de hus eller lägenheter vi passerat. Hur det såg ut i deras hem, vad de som bodde där arbetade med osv. Detta är något som jag ibland kommer på mig själv med att fortfarande hålla på med. Kanske är det så att fönsterkarmen i ditt hem skvallrar lite om vem du är? Åtminstone vill jag tro det.

En bit ifrån där jag bor finns det här fantastiska huset. Ritat av den ungersk-svenska arkitekten Georg Varhelyi och byggt 1956. Det var, när det byggdes, Nordens högsta bostadshus och var tänkt som ett hus som skulle fungera från vaggan till graven. Det innehöll från början både daghem, studentbostäder och pensionärsbostäder. De översta våningarnas lägenheter har underbar takhöjd och har tidigare använts som ateljéer. Georg Varhelyi ritade under 1950-talet många tidstypiska bostadsområden i södra Stockholm och även Scandic Malmen på Götgatan härstammar från hans penna.

Att stå och vänta på tunnelbanan med utsikt över ovanstående hus är en ren fröjd. De stora fönstrena avslöjar hela familjers hem och leverne och det är lätt att fantasin springer iväg igen.

Godnatt!

Nytt år och jag passar på att önska god fortsättning till dig som läser. 2012 var ett år som förde väldigt mycket gott med sig, men det var också ett år som prövade mig hårdare än jag hittills upplevt. Jag förlorade min morfar. Jag tänker fortfarande på honom dagligen och saknar honom oerhört. Snart har det gått ett helt år sedan du lämnade oss och det känns fortfarande som att det var igår.

Nyårsafton förflöt i lugnets tecken. God mat och trevligt sällskap fick sätta punkt för i år. Speciellt god var efterrätten som föll på vår lott att bjuda på. Vit chokladmousse med hallon och blåbär slank ner som bomull i strupen. Jag tror faktiskt den gjorde succé i det övriga sällskapet också.

Snön håller på att försvinna. Det är tö så det bara skriker om det. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men just nu känns det mest som att det är en befrielse att snön minskar i omfång. Den får gärna komma åter och låta vintern börja på ny kula, nu när Peab är med på noterna. För det var väl ert nyårslöfte, att följa gällande avtal och hoppa in i traktorn med plogblad och röja snö så att det står härliga till här i Johanneshov? Allt är förlåtet, nu låter vi vintern fortsätta med snö och gnistrande kalla dagar.

Godnatt!