Än måste vi vänta några månader för att ta extra notis till den här skylten. Just nu förmedlar den bara att jag antagligen skulle bottna om isen sprack och jag skulle falla igenom. Vårsolen värmde faktiskt riktigt skönt idag vid Månsols i utkanten av Sala. Flera påskfirare satt med ansiktet vänt mot solen och visst kunde man ana att våren kan komma att visa sig så småningom här i gamla Svedala.

Sala bjöd även på en liten konstrunda. Spannet var stort mellan lite mer amatörmässiga konstnärer till namnkunnige Aguéli som fick pryda väggarna i Kulturkvarteret Täljstenen. En och annan liten pärla kunde man hitta och dagen till ära hade de prytt riset vid entrén med fjädrar i allehanda färger. Vissa säger att det bästa med att gå på konstutställning är att det brukar finnas godis och dricka att snaska på. Idag fanns det dragéeägg och cider bland tavlorna men jag måste säga att det fanns mycket mer att ta del av än just tilltugget under denna konstrunda. Trevligt!

Godnatt!

Nu får jag sota för att jag inte kunde hålla mig ett tag till med frösådden. De små örtplantorna har fått lite för lite ljus och ranglat iväg på höjden utan varken vett eller sans. Basilikan är värst av alla och idag såg jag ingen annan utväg än att plantera om dem i större kruka. Vi får se hur det går för dem i vår, än så länge är det ingen vacker syn vill jag lova. 

Nytt för i år är de små fingerborgsblommorna. Förra sommaren köpte jag färdiga plantor till sommarstugan och de strösslade av sig rejält med frön frampå höstkanten. Några av dem samlade jag upp och satte nu för ett tag sedan. Det kändes som att vartenda frö kom upp. Nu har jag gallrat rejält och resultatet ser ni alltså här ovanför. Det ska bli spännande att se om jag lyckas få dem att hinna blomma innan säsongen är över.

Godnatt!

I helgen var det tänkt att Hornbach skulle få sig ett besök. Butiken som helt klart ligger på topp tre över affärer jag gärna besöker. Den här gången skulle jag köpa en säck med jord inför kommande örtplanterning. Dessförinnan ville gommen få sitt i form av fika och det skulle ju underlätta om man kunde hitta någonting i närheten. Det är vid dessa tillfällen som man oftast hittar små smultronställen. En bit ifrån Botkyrka ligger det anrika Sturehofs slott. Till en början hette det Averhulta men fick sannolikt sitt nuvarande namn efter Svante Stenson Sture. Denna arma krake som blev kallblodigt mördad under Sturemorden på Uppsala Slott i slutet av 1560-talet. Svante Stenson Sture och hans ättlingar ägde Sturehofs slott i mer än ett halvsekel.

Numera serverades det alltså kaffe och allehanda hembakt i gårdsstugan och det kunde vi givetvis inte missa. Jag åt en nöt och kolapaj som var så söt att jag för första gången i världshistorien fick lämna en bit kvar på tallriken. Men kaffet slank ner lätt som en plätt och var gott! En kort promenad från Sturehofs Slott låg en liten keramikverkstad. Där samsades krukor och fat i grälla färger, en riktig energikick i färgskalan.

Detta lilla smultronställe kommer definitivt att få sig ett besök senare i år, när gräset fladdrar grönt och isen har gått upp.

Godnatt!

Det är så svårt att välja när det finns för stort utbud. På hyllan i Konsum fanns det inte mindre än nio olika sorters te av samma märke. Hur i hela friden ska man kunna välja då? En klok person har lärt mig att man vid dessa tillfällen av velighet ska hålla sig till tvåminuters-regeln. Den innebär att man under inga omständigheter få stå och vela i mer än dessa två minuter. För er som inte lider av beslutsångest kan det te sig som en evighet att ha 120 sekunder på sig för att att fatta ett beslut. Men för mig, kan tiden gå fort när för och nackdelar börjar vägas emot varandra.

Nåväl, jag kom hem med en tesort till slut idag. Lemongrass och Ginger blev det. Jag tänkte att det kanske kunde passa vid nästa tillfälle av förkylning. Jag är beredd.

Godnatt!

Jag odlar ekar i en kruka i fönsterkarmen. Små, små ekar som ska växa sig resliga och kraftfulla. Personligen tycker jag att eken är något av det vackraste som finns i trädväg. Tänk om de kunde viska till oss vad de sett genom åren. I helgen gick jag genom ett markområde där ekarna stod som statyer och vakade över allt levande och dött, och har så gjort i hundratals år.

Häromdagen såg jag att fröfirman Impecta sålde frön från Mammutträd. Detta träd som är den största av alla levande organismer på jorden. Den växer vilt i Sierra Nevadas bergstrakter i Kalifornien och kan bli upp emot 4000 år gamla. Det högsta uppmätta trädet når inte mindre än 94,9 meter ovanför markytan och har ett stamomfång på närmare 34 meter. 

Tänk er 4000 år tillbaka i tiden. Det går nästan inte att ta in. Som jämförelse kan nämnas att Bronsåldern börjande ungefär då. Det är en svindlande tidsperiod minst sagt. Hade det lilla mammutfröet hamnat i nordisk jord så hade det varit tvungen att stå pall för Järnåldern, Vikingatiden, Medeltiden, Stockholms blodbad, Vasaätten, Anckarströms skott mot Gustav III, Första och Andra Världskriget och fortfarande 4000 år senare slå nya skott och frodas. Hisnande, inte sant?

Då förstår man hur liten tid vi människor lever på jorden. Det gäller att ta vara på den tid man har, livet är skört, allt för skört.

Godnatt!

Åter igen får våren se sig besegrad av Kung Bore. Det har snöat och blåst i snart ett dygn och det ilade in i märg och ben på mig som vågade trotsa vädret under dagen. Nåväl, det är faktiskt bara mars än så länge, våren har tid på sig att krypa fram.

Helgen som passerade passade vi på att ta en riktig långpromenad. Sjön Valloxen går bra att runda om man orkar med de 16 kilometrarna på landsväg och i skogsmark. Kung Bore hade ännu inte tagit kommandot och solen sken från en i det närmaste molnfri himmel. En fin tur. Det enda smolket i bägaren möttes vi av när vi passerade en av de många gårdar som ligger utmed vägen. Där fick jag mycket surt erfara att jag skulle "skärpa till mig" när jag hävdade allemansrätten på vår promenad mellan ängsmarkerna. Kanske var det så att orden tröt då af Svinhufvud inte riktigt var van vid folk som vågade säga emot. Gårdsfolket med näsan i vädret bör allt ägna lite mer tid åt att lära sig innebörden av allemansrätten innan de bussar hunden på folk och ber dem att skärpa till sig.

På vår tur runt Valloxen passerade vi också ett övergivet torp. Det är så sorgligt på något vis att se hus förfalla på det sättet. Det såg ut som att någon lämnat det i all hast och sedan aldrig återkommit. Vad som hänt går ju bara att spekulera i. Utanför huset hängde klädnyporna kvar på klädstrecket och räfsan stod lutad mot farstuväggen. Det skulle vara så intressant att få reda på vad som hände. Vem det var som bodde där innan huset lämnades att förfalla.

Jag minns min fascination för "spökhuset" en bit ifrån min farmor och farfars hus. Dit gick pappa och jag så ofta vi fick tillfälle. På väggarna hade man tapetserat med tidningspapper från 1900-talets början och det var alltid lika spännande att vandra genom de övergivna rummen. Gå upp på den murkna trappan och hoppa mellan bjälkarna. Numera tror jag bestämt att huset är borta. Det enda som minner om att huset en gång fanns är murstocken. 

Nu säger jag godnatt!

Redan efter lunch idag kunde jag välkomna lilla Bettan tillbaka. Det känns skönt att ha henne här utanför fönstret igen. Jag behövde alltså bara utnyttja tunnelbanenätet under förmiddagen, ganska skönt om du frågar mig. Visst kan det vara fint att sitta och läsa en metro på väg till rätt station, men det är faktiskt minst lika skönt att slippa trängas bland folk och lyssna lite på radio i bilen. Jag märker att jag med tiden blivit en bilmänniska. Något jag inte helt och fullt kan förlika mig med, men det får gå för nu.

Dagens första destination var Hökarängen. En inglasad innergård med palmer och diverse annat bladgrönt. Så här års såg det mesta aningen dammigt och trött ut, men jag kan tänka mig hur det kan grönska i en sådan innergård när högsommaren slänger solstrålar härs och tvärs där inne. Jag kan också tänka mig på ett ungefär hur varmt det måste bli.

På tal om det. Mitt lilla minidrivhus på fönsterbrädan formliga sprudlar av grönsaker. Snart tror jag det kan bli dags att plantera dem vidare i lite större kärl så att det inte brakar iväg för mycket på höjden. Så gott som alla frön har grott och det är riktigt härligt att få gå här och smådutta med dem.

Godnatt!

Idag var det så åter dags för lilla Bettan att fara iväg till farbror doktorn. Nyfylld med bensin och pigg som en lärka var hon när tändningslåset kärvade. Det gick helt enkelt inte att vrida om nyckeln. Då spelar det liksom inte någon roll hur mycket bensin man har i tanken.

Imorgon blir det till att utnyttja tunnelbanesystemet fullt ut. Det hör inte till vardagen, men det ska nog gå det också. Nu ska vi alla gemensamt hålla våra tummar tills knogarna vitnar för att Bettans trilskande inte blir en dyr historia. 

Tack och Godnatt!

De flesta av oss vill nog sitta i allsköns ro med dörren stängd och göra det som göras ska på toaletten. Det är inte för inte det kallas hemlighuset tänker jag. Om man inte kan uppbringa en enda stund för sig själv resten av dagen så kanske möjligheten finns när toalettbestyren är i antågande.

Idag var jag stationerad i innerstan. Där fick jag uppleva det som jag hittills bara läst om i moderna inredningstidningar. Ett inglasat badrum, i  ena änden av vardagsrummet. Utan dörr, men med lila sammetsdrapperi. Vad mer kan man väl begära? 

Personligen skulle jag ha mycket svårt att finna ro i ett sådant badrum och jag skulle antagligen dras med både förstoppning och andra olägenheter. Jag vill vara i fred på toaletten. Men jag talar givetvis inte för hela befolkningen och idag fick jag alltså uppdraget att sälja in just den här detaljen och resten av lägenheten på ett så smakfullt sätt som möjligt. 

Det ska bli mycket spännande att följa fortsättningen. Visserligen ligger lägenheten på en såpass fashionabel adress att den antagligen omnämns som våning. Men för min del skulle det falla på toadörren. Eller avsaknaden av densamma.

Godnatt!

Än är det inte riktigt vår, den saken är klar. Helgen har inneburit ganska bister kyla, åtminstone om man tittat på termometern frampå på nattkröken. Kvicksilvret var nere på tolv minus natten mot söndag och det får väl anses som fullgod vintertemperatur ändå. 

Helgen har i övrigt inneburit mycket snask, fika och godsaker. Det blir ju till att börja med lätt hänt när det vankas melodifestival. Jag ska passa på att säga att jag faktiskt gissade rätt i år. Robin Stjernberg låg även i mitt vinnarstall. En låt som jag faktiskt tror har hyfsade chanser även i Eurovisionen. Men, som vi alla vet, östeuropa har ju oftast en musiksmak som skiljer sig en aning från den gamla hederliga svenska knätofsen. Så det kan gå precis hur som helst, som vanligt.

Hallwyllska museet fick sig åter ett besök. Senast jag var där i sällskap av fröken V fick vi inte ta trappan upp till familjen Hallwylls sovrum, vilket vi faktiskt längtat lite efter att få göra sedan dess. Där uppe fanns utöver fascinerande arkitektur utställningen "Under ytan… om det onämnbara vid sekelskiftet 1900". Utställningen har sin utgångspunkt i de onämnbara underkläderna – under dräktens yta – och skildrar fenomen inom områden som var tabubelagda och som man absolut inte pratade om i de högborgerliga salongerna med de familjeideal som då var gängse. Mycket intressant och som vanligt rekommenderar jag alla att ta sig en titt i de fabulösa salongerna på Hamngatan 4.

Idag var jag stationerad ute i Tyresö, i princip så långt ut man kan komma. Där ute måste man vara utrustad med fyrhjulsdrift för att ta sig fram genom den fläckvis riktigt isiga terrängen. Dagens första anhalt låg uppe på en höjd och det var bara att inse, lilla Bettan tog sig inte fram. Hon och jag halkade omkring som en tvål innan vi till slut fick ge upp och parkera en bit där ifrån. Det visade sig att jag hade behövt ha ett par rejäla broddar för att ens ta mig till fots ända fram. Nåväl, det gick bra, utan vurpa.

Godnatt!

Det var kyligt i luften idag när jag mötte upp fröken T. Jag startade hemifrån utan mössa eftersom solen sken och jag förväntade mig vår. Efter promenaden till tunnelbanan åkte den dock fram ur väskan och värmde ett par röda små öron.

Den Brända Tomten i Gamla Stan blev vår slutdestination. Där Under Kastanjen intogs kaffe och en liten toast. Ditt och datt konverserades och vi funderade inledningsvis båda över namnet Brända Tomten. Om det var tomten som i markområde eller den lilla vitskäggiga mannen som besöker oss på julafton. Eftersom vi insåg det orimliga i att vilja bränna självaste julklappsutdelaren så kom vi överens om att det förmodligen skulle uttalas som synonym till tomtmark. 

I skrivandets stund blev jag nyfiken på om vi haft rätt och kan därför presentera följande information:

Brända tomten är en öppen plats som ligger i hörnet av Kindstugatan och Själagårdsgatan. Huset som låg här förstördes av en brand 1728 och dåvarande ägare Ekman uppförde inte någon ny fastighet på tomten. Stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg skrev 1734 att han två år tidigare föreslagit att man skulle göra en vändplan på platsen. På en tillhörande ritning markeras Ekmans afbrände tomt. I mantalsskrivningen för 1760 omnämns den som Brända tomten. Idag växer en kastanj på platsen.

Godnatt!

Välkommen upp lilla Basilika! Jag vågade ju faktiskt lova att de små groddarna skulle se dagens ljus innan veckan var över och jag fick rätt för en gång skull. Det är så härligt att se dem växa. Tänk att det kan finnas så mycket livslust i ett så litet frö. Deras iver att se dagens ljus smittar av sig och fyller på energidepån i mig. Nu ska jag min vana trogen gulla med dem tills hösten kommer och de vissnar ner. De brukar växa så det knakar här på balkongen. Ibland så till den milda grad att jag nästan inte får plats själv. Men finns det hjärterum som finns det stjärterum och jag delar gärna yta med näpna små plantor.

Godnatt!

Det kan kanske vara svårt att se, men bilden föreställer vårfloden. Nåja, flod och flod, det var en liten rännil längs gatan i nedförsbacke. Gott nog tycker jag och definitivt ett vårtecken!

Den lilla skira solen värmer gott nu och går hårt åt snötäcket även ute i obygden. Jag låtsades inte lyssna på meteorologen idag på nyheterna. Fast jag hörde ju med ett halv öra lik förbannat. Det skulle komma ett bakslag igen. Kallare och i vissa fall snö, vi får väl se om Kung Bore fortfarande är stark nog att breda ut sitt skägg över oss här i Stockholmstrakten. 

Ännu har jag faktiskt inte sett till några förskrämda små snödroppar ute. De brukar ju annars dyka upp vid den här tiden. Och varje år ser det ut som om de ångrat sig en smula när de sträcker sina vita blad mot en fortfarande allt för blyg vårluft.

Att vara snödroppe måste vara både underbart och lite ledsamt. Jag menar, de får alltid blomma medan snön fortfarande smälter i drivor runt dem. De får aldrig andas in högsommarluft och njuta av riktiga värmegrader. Men å andra sidan finns det väl få blommor som är så efterlängtade och välkomna som just snödroppen. Du är välkommen upp när helst du behagar nu!

Godnatt!

Föregående vecka avslutades på Djurö. Ju längre ut i Skärgården man kommer, desto djupare ligger snön. Jag väljer fortfarande alltid vinterkängorna när jag blir stationerad ute i ödemarken. Den här gången är jag extra glad för det, då jag fick pulsa med snö upp till höften för att ta en vettig bild av en gigantisk trädgård. 

För att råda bot på snön och avsaknaden av vår var jag helt enkelt tvungen att åka hem och så lite frön. Som vanligt kommer jag låta min kryddträdgård få stort utrymme. Örterna brukar gå åt som smör i solsken under sommarmånaderna och jag hoppas det tar sig lika bra som vanligt. Jag kunde inte låta bli att så lite chili i år heller. Dock stannade jag vid två sorter eftersom de tar för vana att växa sig så enormt stora. Jag måste ha plats för all grönska också har jag tänkt. Nu är det bara att vänta. Det brukar inte dröja speciellt länge innan de späda små skotten tittar upp. Jag skulle tro att basilikan ropar hej redan innan veckan är slut.

Godnatt!