När jag var liten åkte vi ofta på bilsemester. Vi bilade runt Sverige och besökte de flesta av de sevärdheter som vårt land har att erbjuda. Vissa av dessa resor minns jag bättre än andra. Minnet var dock inte så kraftfullt när jag var yngre har jag märkt.  När jag nu som vuxen besöker samma orter och sevärdheter är det oftast som att besöka dem för första gången, trots att jag som liten kicka redan upplevt samma sak. Trosa är en sådan liten ort. Varför har jag inte besökt den lite oftare som vuxen? Vilken vacker pärla på kartan! Inte nog med den idylliska ån som slingrar sig likt en tunn blå sytråd mellan husen och snickarglädjen, Stockrosorna och verandorna, de har en vacker skärgård också. Med mindre än tio mil från min ytterdörr till Trosa lär det blir fler besök där, kanske redan i år. 

Länge har jag vi också tänkt besöka Julita gård, ett vackert storgods i hjärtat av Södermanland. Jag kan bara fantisera om hur det måste ha sett ut på den tid då tobaksfabrikören och grosshandlaren Johan Bäckström köpte Julita i slutet av 1800-talet. Han flyttade så småningom till Stockholm och byggde upp den Svenska Handelsbanken och Münchenbryggeriet och lät sonen Arthur Bäckström ta över Julita. Han var den sista som bodde och verkade där innan gården donerades till Nordiska museet vid hans död. 

Den gigantiska parken på Julita fängslar mig. Den är välhållen som enastående. I de stora stallarna ligger höet lika fluffigt på golvet som det kan ha gjort på tiden då det begav sig. Man kan nästan höra hästarna frusta mellan väggarna.

Hade vi kommit något tidigare på året så hade Pionsamligen stått i full blom. Nu satt endast några små tappra blommor kvar på stjälkarna. Rosenträdgården hade däremot sparat sin blomning till oss. En samling rosor från 1920-talet prunkade, och jag behöver knappast säga att det doftade magiskt. 

En fin liten semestertur. Sörmland har mycket vackert att bjuda på. Jag ska försöka bli lite mindre hemmablind. Hitta fler pärlor alldeles runt knuten.

Godnatt!

Jag skulle nog inte vilja påstå att sommaren direkt överfallit mig med värme och välbehag. Det har var lite av det vi vanligtvis kallar "En svensk sommar". Det vill säga ömsom regn ömsom solsken. Helgen som passerade gjorde det dock med verklig bravur. Det var över trettiogradersstrecket och jag badade utan att tramsa mig. Det var faktiskt riktigt skönt. Tack vare denna lilla solchock hann jag också med att måla ett par kvarvarande fönster och några vindskivor. Nu sitter jag och hoppas på att solen åter ska visa sig så att norrsidans vindskiva kan bli lika fin.

Fröken V och jag har också hunnit med att ta en tur till Västerbotten. Summa summarum två huggormar och en satans massa mygg, där slogs definitivt inga värmerekord denna gång, på något vis.

Men det går lätt att leva med dessa halvmesyrer när en ny liten varelse gjort entré i livet. Endast nio veckor gammal men ändå ganska kavat är Pennie det nya lilla charmtrollet i vår familj. Jag ska erkänna att jag var skeptisk, tyckte att en valp var ett stort ansvar. Ett ansvar som jag först inte visste om jag var beredd att ta. Sedan Pennie klev över tröskeln har jag smält. Man kan helt enkelt inte låta bli att älska henne. Hon är redan någon som jag håller väldigt kär och är lika rädd om som mitt eget liv. Välkommen lilla fina du!

Godnatt!