Ännu en jul har lagts till handlingarna. Jag har konsumerat lika mycket godis och mat som tidigare år. Traditioner finns liksom till för att hållas vid liv. Några dagar visade Skåne dessutom upp sig från sin bästa sida med sol från en klarblå himmel. Havet låg i det närmaste vindstilla och det är just sådana dagar jag saknar västkusten som mest. Stockholm är vackert på alla sätt och vis men det är något speciellt med de där promenaderna längs stranden hos mamma. Doften av saltvatten och tång, vassruggarna och strandnyponen. Jag tycker mycket om dem. 

När jag tänker tillbaka på min uppväxts somrar så känns det otroligt lyxigt att ha haft tillgång till paradiset på promenadavstånd. Några tramp på cykeln så stod man där med sand mellan tårna och saltvatten till knäna om man så ville. Så är det inte nu. Trots att jag på senare år lyckats hitta ett och annat av sommarens smultronställen även här i Stockholm, så blir det lite mer av ett företag att åka iväg och möta vattnet. Visserligen badar jag inte så ofta så att det stör, men tanken på att ha sandstranden bara minuter hemifrån är lockande. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Så sant som det är sagt.

Godnatt!

Den kom, den sågs och försvann lika snabbt. Var det vinterns enda snö vi bevittnade? Kung Bore behöver nog höja sin spira lite högre för att vintern ska ta fart på allvar. Hur som helst, det föll ett litet täcke snö och jag hann se det gnistra i björken här utanför. Det kändes i alla fall vintrigt en kort stund. 

Klapparna är inslagna och den pyttelilla granen från mormor och morfar står redo på bordet. I den pyttelilla granen hänger pyttesmå röda kulor och pyttesmå polkagriskrokar gjorda av röda och vita pärlor. I toppen sitter en inte lika pytteliten guldgul stjärna. Det är en gullig liten gran. 

Innan plastgranen gjorde entré i vårt hem fanns en tid då vi åkte iväg och högg oss en. Jag minns att min bror sa att han alltid hade en föreställning om hur granen skulle se ut. En Disneygran helt enkelt. Och den hittade man ju aldrig. Man fick hugga den som mest liknade sinnebilden av Disneys julgranar. Oftast kände man sig lite missnöjd på väg hem, men när glittret och ljusen kom på plats stod man där och tyckte om den ändå. Jul blir det ju hur som helst, även i år.

Godnatt!

Att bo i Stockholm har sina fördelar och nackdelar. Det är vackert här, inte tu tal om saken. Både på sommaren och vintern. Har du spenderbyxorna på dig så kan du välja bland en uppsjö riktigt bra restauranger och barer. För att inte tala om skärgården, vilken lyx. Sen har vi ju Vasamuséet och Skansen. Att bo i Stockholm har verkligen sina fördelar.

Men jag börjar nästan tro att det goda håller på att vägas upp av det faktum att folk verkar ha jäkligt svårt att skilja på mitt och ditt. För tredje gången i år fick jag känna på inbrottets bittra eftersmak. Den här gången var det gamla Bettan som fick stå där med skammen och ett inslaget fönster. Varför ska det vara så svårt att bara låta saker som inte är ens egna vara ifred? Det är så in i norden energikrävande och syrefattigt att behöva reda i det som återstår med försäkringsbolag, polisanmälningar och glasfirmor. Det tar energi, och Gudarna ska veta att så här års är det svårt att fylla på reserven av den varan.

Jag vill bara bo här och känna mig trygg. Det är inte mycket jag begär. Jag vill bara bo här, utan att behöva känna mig rädd när jag går ner i källaren efter fem. Jag vill bo här och inte behöva titta mig över axeln varje gång jag nyttjar tvättstugan. Jag vill bara bo här och ha min bil i fred. 

Godnatt!

Det är lite kaosartat på stan så här i mitten av december. Svettiga pannor blandas med rödrosiga kinder. Håret står som en flagga på stressade julklappsköpare och köerna är till synes oändliga. Själv gick jag och hämtade mitt andra paket på posten idag. Jag har inte deltagit i julstressen. Jag har suttit hemma i soffan med en kopp kaffe och min dator. Där har jag vridit och vänt på olika klappförslag och nu är jag redo för julafton. Det känns ganska harmoniskt.

Ernst, mannen med julstämningen stämplad i pannan, gav mig också lite fina tips på vad vi kan liva upp julbordet med i år. Inget ont om de gamla klassikerna, men visst kan det väl bli lite tungt i magen ibland? Han gjorde en Äppelchutney med stänk av färsk ingefära och visst känns det väl som ett ganska piggt tillbehör bland julfavoriterna på julafton? Jag tror jag ska våga mig på det. Jag kan väl erkänna att jag blev ganska sugen på att testa hans ljuvliga Filoknyten med getost, pepparkaka och fikon också. Men man kanske ska ta en sak i taget, inte hotta upp julbordet med för många nyheter. 

Jag undrar jag om det blir någon snö att tala om här i år. Det känns onekligen ganska långt borta just nu. Årets tema verkar istället vara stormar. Jag hörde på nyheterna att det är nya vindar på väg in över Sverige. Kanske klarar vi oss här i Stockholm, men mor och bror kommer antagligen inte undan så lätt. De har uppenbarligen inte nog med de friska höststormarna, nu kommer vinterorkanen också. Kanske läge att sy fast peruken med ett extra stygn.

Godnatt!

Det har blivit lite av en tradition vid det här laget, Skansens julmarknad. Igår var det dags igen. Temperaturen höll sig visserligen strax över noll och snön lyste med sin frånvaro, men på Skansen stod julstämningen som spön i backen. Glöggdoft blandades med smaken av saffranssockerbulle. Räven raskade över isen och barnen dansade i ring. Ni hör ju själva. Till råga på allt lyckades jag även i år med konststycket att hitta ett par små söta klappar att ta med hem att lägga under granen. 

Det är något i mig som gör att jag formligen älskar Skansens olika gårdar. Så här i adventstider hade de smyckat dem på ett sätt som ganska exakt speglade den tid då dessa hus var i bruk någonstans i Sverige. Det knastrade från de öppna spisarna och julborden, i den mån man hade råd med något, stod uppdukade för att påminna oss om den tid som våra förfäder upplevt. I Delsbogården från Härjedalen berättade en guide inlevelsefullt och hängivet om livet kring juletid på 1700-talet. Dagen för julafton fyllde man golvet med halm som man sedan sov på. Bordet dignade av godsaker, ja till och med smör hade man kostat på sig att äta av så här års. Vår tids julskinka bestod istället av kalvkött som garnerats med nejlikor. Fint skulle det vara, även då. 

Men bäst av allt var ändå besöket i Älvrosgården. Det hade börjat skymma och redan ute på gårdsplanen hördes fiolmusiken. Inne i stugan satt dem, i skenet från den öppna spisen och stearinljusen spelade de folkmusik som skickade pilar hela vägen in i hjärtat på mig. Det kändes nästan lite högtidligt. Där satt vi, fyra stycken i publiken och de spelade lika innerligt vackert bara för oss. En fin avslutning på en frostnupen dag.

Godnatt!