Blåsippan niger i varenda backe denna vår. Faktum är att jag har sett fler blåsippor än vitsippor i år. Det har varit segt och jag vet faktiskt inte om våren ännu är här, men några klassiska vårblommor har i alla fall dykt upp. 

Om Blåsippan skrev Linné 1755: 

"Växer här och där i skogar och enebackar, alltid på lundartade, ej på solöppna ställen. Kallas på Gotland killingeblomma, i Småland blåveror, i Värmland blåves, i Skåne blålock. Året innan blomman framträder, ligger den fullt utbildad inuti knoppen och kan då grävas fram med alla sina delar färdigbildade. Blåsippan börjar blomma då tjälen knappt gått ur marken, och står ända till dess tulpanen slagit ut. När blåsippans blomning börjar, då börja aspdungarna skifta i grått och björklundarna i rött, då leker norsen, då börja gräsen växa upp vid vattnet. Blåsippan går i spetsen för lundflorans skara." 

Vackert tycker jag. Det är en ganska tung period nu. Våren står för dörren med ljuset och all grönska. Men i mitt hjärta är det dystert. Jag ska ta farväl av lilla mormor på fredag och vi har valt syrener, pioner och körsbärsblom för henne att ta med sig till morfar på andra sidan. Vid sommarstugan står ett körsbärsträd som inte vågat sig på att blomma än. Men det körsbärsträdet talade alltid mormor om, som det vackraste som fanns när det stod i blom. Jag ska tänka på henne lite extra i år när knopparna brister ut. 

Godnatt!

Det sägs att var sak har sin tid. Barndomen. Livet. Sorgen.

Tidigt i torsdags morse fick jag samtalet från min mor som jag helst av allt velat slippa. Sorgen efter min morfar hade precis börjat ta formen av ett vackert minne när mormor nu lämnade oss. Mormor som var så levande och glad in i det sista. Hon lyste alltid upp som den klaraste sol en högsommarmorgon, när jag kom och hälsade på. Ögonen glittrade och hon klappade mig på kinden med sina varma och lena små händer. Jag kan ännu inte riktigt förstå att jag aldrig får se de där glada ögonen igen, inte känna hennes händer i mina.

Jag vet ju så väl att man inte kan leva för alltid, och ändå kom beskedet som en fullständig chock. Det går inte att förbereda sig. Det går aldrig att skydda sig mot sorgen som strilar som en kalldusch över hela kroppen.

Lilla mormor, minns du hur jag älskade dina kroppkakor? Du lagade dem ofta, när du visste att vi skulle komma och hälsa på. Trots att jag bara var ett litet barn åt jag tills jag nästan storknade. Jag minns hur du njöt av somrarna i sommarstugan och jag kan fortfarande se dig där du går med vattenkannan mellan pelargonerna i uterummet. 

Nere vid sjön hade du en egen liten brygga. Den var den bryggan man inte fick rensa fisk på. Därifrån tog du njutningsfullt dina sommardopp och simmade några tag på rygg medan fötterna rev upp vattnet i stora virvlar. "Kom i får du känna, det är skönt!" sa du medan jag stod i gräset och tittade på som den badkruka jag är.

När morfar och jag kom hem med en gädda tillagade du den med pepparrotssås och färskpotatis. Var det är rejäl fångst skojade du alltid om att vi skulle äta gädda i flera dagar. Och vet du mormor, med den pepparrotssåsen hade jag gladeligen gjort det.

Att skiljas är sannerligen att dö en smula. Jag saknar dig så oerhört mormor! Kanske får du nu åter vara tillsammans med din livskamrat. Kanske hör du mig när jag säger att jag älskar dig för att du värnat om oss så ömt. Tack för all din kärlek, din humor och uppskattning. Tack för att jag fått ha dig som min älskade mormor så länge i livet. Jag saknar dig och älskar dig gränslöst!

Gårdagen måste gå till historien som den dimmigaste på länge. Den kan knappast ha legat långt efter den berömda Lützendimman. Jag fotograferade en lägenhet på nionde våningen i Hägersten. Där ville mäklaren ha utsiktsbilder, men jag ska erkänna att det blev inte riktigt så vidunderligt som man kan föreställa sig från nionde våningen. Uppskattningsvis kunde man se tvåhundra meter och de fick jobba lite extra med blåhimmelsgarantin i retuschen.

Idag har det blåst så att man nästan tappat peruken. Ännu är har inte sopmaskinerna hunnit med att ta bort grus och sand på innerstans alla gator och det yrde upp små sandstormar mellan husen på Östermalm. Om jag har möjlighet brukar försöka ta tunnelbanan när jag sveper linsen innanför tullarna. Därför tog jag en liten promenad i den ganska vårljumna luften. Senare hörde jag på nyheterna att en stor byggnadsställning hade rasat på Artillerigatan, där jag passerade för knappt en timma sedan. Ibland har man tur.

Godnatt!

Sigtuna är en vacker liten ort. På den pittoreska gågatan som sträcker sig genom de centrala delarna fläktar historiens vingslag. Det är gulligt och hemtrevligt med sina trähus och gamla butiksskyltar. På en tvärgata ligger Tant Bruns café och där kan man äta äppelkaka med vaniljgrädde. Det slank ner. Utanför fönstret strilade regnet och det blåste iskalla vindar. Inne i kaffestugan, bakom de sirligt virkade gardinerna, var det varmt och ombonat. 

Jag kunde inte låta Sigtuna passera utan att också ta en titt på Sankt Olofs kyrkoruin från 1100-talet. Valven som återstod i kombination med det idoga regnandet och kylan kunde lätt få mig att förnimma hur kallt och rått det måste ha varit i den gamla kyrkan på sin tid. Även om det inte regnade in så måste det huttrats en del på bänkraderna, om det nu fanns några sådana då.

Nu har Gamla Bettan fått tillbaka vårskorna. I år var det på håret eftersom det enligt reglementet var sista dagen att få ha vinterdäck. Såvida inte vädret kräver annorlunda och det får man väl motsträvigt erkänna att, så är inte fallet. Även om jag just denna helg hade förväntat mig mer av just vädret. Tidigare i veckan hörde jag talas om att det skulle bli mellan tio och femton grader, så blev det inte kan jag säga. Visserligen tittade solen fram, men det var långtifrån tiogradersstrecket som jag hade föreställt mig. Trots allt blev det en riktigt härlig dag i friska luften. Fåglarna kvittrade och levde high life i buskar och snår. Om inte annat så är det ett tecken på att våren är i antågande.

Godnatt!

Till helgen kommer den sägs det, Tyskvärmen. Innan dess ska vi hinna med att få lite nederbörd och förhoppningsvis kommer det som regn den här gången. Jag håller en extra tumme för det med tanke på att lilla Bettan ska bli av med sina vinterbroddar på måndag.

Jag tycker väldigt bra om vintern, det är få dagar som kan vara så vackra som kalla, soliga, knarrande vinterdagar. Då frosten sitter som vitt ludd i träden och luften står nästan stilla. Då trivs jag. Men även jag måste medge att den här vintern har känt särdeles lång. Jag vill också att våren ska skynda sig lite nu. Senast igår åkte jag ut mot kusten och jag såg då att isen fortfarande har ett stadigt grepp om strandkanterna. Inte en spricka så långt ögat nådde. Det är klart att våren tvekar då, vem skulle inte göra det?

Godnatt!

Nu är den här, sopbilen. Då är det inte långt till vår vill jag lova. Vägarna dammar som vore de grusgångar när man susar fram. Väldigt välbehövligt med lite sopning om du frågar mig. Hallen svämmar över att gruskorn och det knastrar under fotsulorna när jag går upp på morgonen. Jag får snart ställa en sopborste i hallen så att jag kan sopa lite mellan storstädningarna.

Idag har jag fotograferat två hus i Saltsjöbaden. Till det yttre inte större än vanliga villor, men skenet bedrog. Rummen tog aldrig slut. Det var så många rum att jag till slut började bli tveksam om jag fotograferat igenom allt. Husen var som labyrinter och jag förstår i ärlighetens namn inte vad man ska ha så många rum till. Kanske hade säljarna nu också insett det och beslutat sig för att hitta annat.

Godnatt!

Jag hittade den här kakvarianten på Konsum för ett tag sedan. Tillplattade favoriter. Det finns även tillplattade dammsugare för den som känner sig sugen på det. Just den här förpackningen innehöll alltså tillplattade delicatobollar med en botten av kex. Jag antar att kexet fanns där enkom för att göra den tillplattade favoriten till något som var unikt för just den. Jag hade i och för sig förväntat mig att det skulle vara ett antal tillplattade delicatobollar i förpackningen, men jag inser ju så här i efterhand att det hade varit en lite väl enkel kakidé. För varför ska man sälja något som går att göra hemma i sitt eget kök? De var helt enkelt tvungna att sätta dit en kexbotten, även om den inte tillförde något rent smakmässigt. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag kommer att smaka tillplattade dammsugare.

Godnatt!

Jag drabbades nästan av panik häromdagen när min GPS, i folkmun Jill, tappade fotfästet. Laddningssladden till cigarrettuttaget gav upp och jag tvingades gå efter Google maps sista delen av dagen. Visserligen ett ypperligt komplement till min GPS, men helt värdelös när mobilen som idag tappade nät och täckning. Jag fick i ilfart åka till Netonnet för att köpa en ny laddare. Tack och lov för den säger jag bara. Nu är jag på banan igen!

Även idag har snöflingor fallit över stockholmstrakten. Kalla vindilar har letat sig in vid kragen på jackan. Jag tror faktiskt att vi haft alla de väder som går att ha under dagen. Klarblå himmel och sol, moln, växlande molnighet, snöfall och på toppen av detta en iskall vind. Aprilväder kort och gott!

Godnatt!

En riktigt lång promenad ledde så småningom till Kastellholmen. Vattenståndet är en hel meter lägre än normalt och i tidningarna har de skrivit om ett vrak som blivit synligt till följd av detta. Det går ju knappast att bara låta en sådan sak passera utan inspektion. Inte sedan 1940-talet har man kunnat se skeppet så tydligt som nu. Vad jag förstod handlar det förmodligen om resterna efter det danska örlogsfartyget Grå Ulven från 1600-talet. 

Enligt Sjöhistoriska museets arkeologienhet, lär det röra sig om ett så kallat erövringsvrak, skepp som den svenska stormakten tog med sig hem efter strider till sjöss och som sedan sänktes. Under sin glans dagar var skeppet uppskattningsvis 40 meter långt och utrustat med flera kanoner. Totalt har man hittat sju kanonkulor ombord, som troligen låg i ballasten.

Det är en häftig känsla att se lämningar från något som seglade på våra vatten för så lång tid sedan. Återigen svindlar tanken. Hur såg Stockholm ut då? Hur doftade det i den stad som under 1600-talets senare hälft befolkades av närmare 45 000 personer? Med vilka verktyg byggdes skeppet som nu åter ser dagens ljus? Jag får nog ta och googla ett tag till.

Godnatt!

Hemglassbilen tutade sin omisskännliga melodi här utanför idag. Faktum är att den erbjudit oss att köpa glass hela vintern här i mitt kvarter. Annars hade man kunnat luras att tro att det är ett vårtecken, men det är det alltså inte. Vi letar vårtecken överallt nu lite till mans skulle jag tro. Jag finner fler och fler och det är ju glädjande. Än tror jag dock att det kommer att dröja ett bra tag tills det verkliga vårtecknet, sopbilen, dyker upp. Jag lär återkomma i ämnet.

Vad svårt det är när man arbetar med en person som inte talar samma språk. Då menar jag givetvis inte lingvistiskt, utan det faktum att inte befinna sig på samma planet rent bildmässigt. Dels är det ju så att jag följer vissa formspråk som kännetecknar det företag jag arbetar för, men också det bildseende som jag som fotograf förhoppningsvis är utrustad med. 

Jag kan tycka om en bild av olika anledningar och rata en annan. Tycka om en bild för att den överensstämmer med min syn på vad en bild ska innehålla och vice versa. Nåväl, det händer sällan att jag hamnar i den situation som jag hamnade i idag. Mäklarna litar oftast på min förmåga och i de flesta fall har vi jobbat många gånger tillsammans förut och vi kan varandras sätt att avgöra om en bild är bra eller dålig. 

Dagens samarbete resulterade i att mäklaren styrde fotograferingen i den riktning han ansåg bäst och jag gick honom till mötes. Att jag gick ganska missnöjd därifrån hör egentligen inte hit eftersom mäklaren är den som i slutändan ska vara nöjdast. Det tror jag att han blev idag.

Godnatt!

Idag har termometern orkat sig upp och hållit sig kring tiogradersstrecket. Härligt! Faktum är att det varit så pass varmt att det varit lite svettigt med vinterjacka i bilen. Mellan varven har jag fått sticka ut näsan genom fönstret och kunnat njuta av vårvärmen lite. I Nacka kunde man beskåda dessa små tappra blommor i en slänt där solen låg på hela dagen. Kanske är detta ett tecken på att Kung Bore släppt taget en aning?

Under påskhelgen passade jag på att tvätta bilen. Gamla Bettan glänste som en rubin när jag återvände mot Stockholm. Det gör hon inte längre kan jag meddela. Nu när snön börjar smälta undan och vägarna blir torra yr dammet som om det inte fanns någon morgondag. Bilen är därför åter en gammal lortgris.

Hur ska man göra när man har godis kvar i påskägget, men magen inte tål mer varken utseendemässigt eller inombords? Det känns å ena sida oförskämt att inte äta av det man fått, men någonstans måste man sätta en gräns. Under påskhelgen har jag frossat så illa i godis och annat snask att kroppen nu börjar säga ifrån med plötsliga svettningar och annat obehag. Jag måste komma på en lösning till detta tillfälliga sockerberoende.

Godnatt!

Vi har gått över till sommartid. Visserligen förlorar vi en timma på morgonen det dygn vi går från vinter till sommar, men mer än så är det ju inte. Ändå känner jag mig alltid helt förstörd när sommartiden inleds. Jag kanske är lite känslig för förändringar, på alla plan. 

Påsken med alla dess tillbehör har passerat. Jag har ätit på tok för mycket godis och gått på tok för lite promenader för att hamna i jämnvikt. 1 april får bli starten på en ny era denna vår. Kanske hinner jag få lite fason på mig själv tills sommaren och shortssäsongen anländer. Vi får se. Går det inte så är väl inte det hela världen heller, men jag ska göra ett tappert försök.

Helgen innebar också en riktigt rolig överraskning i form av kusinbesök. Det är ren synd och skam när jag tänker efter hur länge sedan det var sedan jag senast såg kusin A. Åtminstone tolv tretton år sedan måste det vara. Det var ett otroligt kärt återseende och om jag får bestämma så ska det absolut inte dröja så länge innan vi ses igen. Ibland känner man högst påtagligt att blod är tjockare än vatten. Vi delar så mycket minnen. Det blir viktigare och viktigare att ta vara på det när man närmar sig medelåldern. 

Godnatt!