Den uppmärksamme läsaren minns att jag plockade rönnbär och nypon för ett tag sedan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske också att nyponen blev en alldeles utsökt marmelad. Rönnbären lades i frysen för fingerad köldknäpp och glömdes sedan nästan bort. Tills i helgen. Då plockades de fram för varsam hantering och uppkok. Det slutade med att jag kunde ställa in en burk gelé och en burk sylt i kylskåpet. Surt sa räven om rönnbären, är ett uttryck som jag gärna skulle vilja väva ut lite. Räven hade antagligen varken tillgång till socker eller vanilj. Brytningen mellan surt och sött i sylten blev riktigt god. Inte sådär sliskig som vissa syltsorter kan vara. Jag är nöjd. Nu väntar jag bara på ett festligt och passande tillfälle att smaska i mig härligheten.

Jag känner mig stolt över mig själv. Jag har lyckats få fart på träningen igen. Efter drygt ett år av lättja fick jag så äntligen inspirationen att synkronisera med orken. Det visade sig bli en fin avkomma. Jag är inne på tredje veckan nu och träningsvärken är ett minne blott. Nu gäller det bara att håll i, än så länge känns det mycket överkomligt. Jag tror att trixet för min del är att lägga in lite nya moment i en annars ganska strikt träningsform. Du slipper jag hamna i slentrian och återfå min träningströtthet. Hej och hå jobba på!

Godnatt!

Det är väldigt rogivande att pyssla med det sista vid sommarstugan inför vintern. Löven som ska krattas tillhör väl inte den roligaste sysselsättningen, men de blir ett fint skydd i rabatten till alla små växter som ska brottas med vintern. Kanske får de ett lite varmare vinterhalvår på så vis. Förra årets lövisolering visade sig i alla fall vara en succé. 

Desto roligare är det att göra sig självförsörjande på fröer. Ringblommorna och Luktärten, Ruccolan och Vallmon. Det är lätt att känna sig rik när man breder ut alla frön för torkning på tidningspapper. Om några veckor hamnar de i små vita kuvert i väntan på att pillas ner i jorden redan till våren. 

Höstbesöket vid sommarstugan blir på sätt och vis som ett bokslut för mina planteringar. Vad var det som trivdes och vad kan göras annorlunda till nästa år. Vilka behöver mer ljus, vilka kräver extra stöd. Allt skrivs ned i den lilla anteckningsboken och läses noggrant inför nästa års fröplantering.

Årets vinnare på grönsaksfronten blev Bondbönan. En förhållandevis lättskött växt som gav massor av välsmakande bönor. I perennrabatten tog mina frösådda Kokardblomster hem guldmedaljen. Jag ska medge att jag var tveksam medan de ännu stod under extrabelysningen i vardagsrummet i våras. Men attan vad de tog sig! Om de växte så här frodigt redan i år får väl förväntningarna anses som skyhöga inför nästa säsong. Men, på Småländska höglandet kan allt hända. Vintrarna är prövningens tid, så jag måste lära mig att inte låta tankarna om frodighet bli allt för stora.

Det är alltid lite vemodigt att stänga sommarstugan på hösten. Vinterhalvåret blir plötsligt väldigt påtagligt. Det går liksom inte att jämföra den livliga och solrika sommaren vid stugan, med det jag upplever på hösten. Det är tyst som i graven och ibland kan man nästan förnimma suset från sitt eget blod som sveper runt i kroppen. För mig som njuter av tystnaden är det en närmast sakral upplevelse. Fåglarna vågar sig fram ur snåren och har man tur kan man få se arter man aldrig ser när turistsäsongen vid sjön går på högvarv. I helgen såg jag Spillkråkan på nära håll och jag förvånades över hur stor den är. Stjärtmesarna kom på besök och hittade uppenbarligen lite smågott att äta i de kala björkarna. Nötskrikan åt sig mätt på en av de framhängda talgbollarna. Över sjön flög Gråhägern nästan ljudlöst.

Det är så här jag vill uppleva årstiderna. På landet, där skiftningarna blir tydliga och verkligen har sin charm. 

Godnatt!

Lilla morfar. Idag skulle du ha fyllt 99 år. Jag håller tummen för att du ätit Prinsesstårta där uppe bland molnen. Det har brunnit ett litet ljus för dig här hos mig idag och i fönsterkarmen har Klockmalvan precis slagit ut. Grattis på födelsedagen finaste morfar!

Jag har gått och tänkt på det länge nog nu. Till slut blir det ju lite larvigt om det bara stannar vid att tänka på att börja träna igen. Idag hände det. Jag drog på mig träningskläderna och arbetade mig riktigt svettig. Det är klart det känns bra. Jag tror dessutom att jag kommer att känna av en ordentlig träningsvärk i övermorgon. För det brukar ju dröja ett tag innan den slår till med full kraft. Om jag har tur lyckas jag hålla fast vid träningspeppen ett tag. Helst lagom länge för att hinna märka skillnad i muskulaturen. För vad jag förstår är det en gatlopp rakt ner i fördärvet om man inte lyckas hålla igång kroppen efter att man fyllt fyrtio. Och där vill man ju inte hamna.

Godnatt!

Helgen har passerat och därmed Kanelbullens dag. Den passade jag på att fira på Vetekatten, det gamla anrika konditoriet på Kungsgatan i Stockholm. Efter att ha snubblat till och nästan spillt ut allt kaffe på brickan så fick jag till slut i mig en Kanelbulle och de droppar av kaffet som återstod. En ganska lyckad hyllning till ett ganska enkelt bakverk. 

Idag har jag beskådat en hänförande utsikt från en villa på Ingarö. Jag undrar just hur många miljoner den går loss på när det blir dags. Villan alltså. Utsikten går i princip inte att värdera. Det var en explosion av höstfärger i en sluttning ner mot vattnet. Idag var det lite disigt och mulet men jag kan föreställa mig hur det måste se ut när solen står högt på himlen och det glittrar likt silver i vattnet. Kanske är det då man suttit på det gigantiska trädäcket och filosoferat över livet. Bjudit hem folk till stora middagar och hört skratten eka över fjärden. Så plötsligt en dag satte man skrattet i halsen och bestämde sig för att sälja.

Dagarna blir kortare, ja åtminstone dagsljusets varaktighet. Det gäller att plocka fram sina mysiga inomhusaktiviteter igen. Hittills har detta endast bestått i att jag kokat marmelad. Jag måste komma på vad det är jag brukar göra när mörkret faller om hösten. Att sortera bilder och katalogisera tar ju inte så lång tid. Men jag inser i skrivandets stund att det är just detta jag kanske borde ägna en stund åt, om inte annat så för att lösgöra lite utrymme på datorn. En annan dag.

Godnatt!

Igår morse var det dags att plocka fram fönsterskrapan till bilen. Ett tunt men alldeles på riktigt lager is täckte varenda centimeter av sikten. Jag tycker det var väl tidigt i år. Men oktober tillhör väl vintermånaderna om jag förstått saken rätt. Så nog var det på riktigt alltid.

För att dämpa den något dystra insikten om vinterhalvårets ankomst passade jag på att koka klart den där marmeladen. I helgen gav vi inte bara svampen en chans att hitta ner i påsen, utan också nyponen. Jag har länge tänkt att jag ska försöka ta vara på dessa läckerbitar. I år blev det alltså dags. Tillsammans med ett Ingrid Marie, en vaniljstång och dito kanel fick det puttra tills hela lägenheten fylldes av väldoft. Två burkar står nu färdiga att avnjutas i kylen. Jag har redan provsmakat och jag ska inte sticka under stol med att jag är nöjd. Det var som änglars ringdans på tungan. Mycket gott!

Rönnbären har fått sin fingerade köldknäpp i frysen och till helgen ska jag försöka att ta mig an gelén. Det känns bra att få leva ut sina husmorsdrömmar lite. Eller jag ska säga så här, det känns roligt och njutningsfullt att kunna ta vara på vad naturen har att erbjuda. Nyponmarmelad lär ju till exempel bli en ny höstfavorit, det är en sak som är säker. Hur det går med Rönnbärsgelén ska jag återkomma till. 

Godnatt!