Den lyxiga blixt och stativvagnen i all ära men raggmunk det är grejer det! Idag inmundigades denna delikatess i trevligt sällskap på en kvartersrestaurang i Hammarby Sjöstad. Attan vad gott det är! Och riktigt fläsk, lite knaprigt, uj uj uj.

Idag har det hunnits med en hel del faktiskt. En hylla från Ikea har bytts och jag hade till och med flax vid kön till byten och återköp. En äldre herre var givmild nog att skänka bort sin nummerlapp så att jag studsade fram tjugo nummer i kön. Tack farbrorn! Det köptes beslag till inbytt hylla i en djungel av plugg och skruv.

Jag agerade sedan för en kort stund medhjälpare när den vackra blixt och stativvagnen byggdes klart och fylldes till bredden i studion på Virkesvägen. Kaffe och gagg blandades med viktiga papper och framtidsprat. Därefter bar det av hem och där laddade jag lite halvlamt inför badminton genom att sätta upp den för dagen inbytta hyllan. Den satt som ett smycke på väggen med sina högblanka dörrar. Det blev riktigt fint!

Det visade sig att hylluppsättning var en förrädiskt dålig uppladdning inför en badmintonmatch och jag var inte i närheten av att nosa på vinstsiffrorna som sist jag spelade. Jag skyllde på raggmunken, bländande lampor och oflyt. Men jag inser ju att det var riktigt ynkliga bortförklaringar. Ingen gick på det, inte ens jag.

Den sena timman till trots koktes en kopp kaffe och nu sitter jag här utan att vara trött trots att klockan passerat ett. Mycket dumt gjort. Jag ska nog ändå försöka sova lite nu.

Tills nästa gång!
Goderafton båd herre och fru!
Och godnatt!

Första advent har betats av.
Aldrig har jag väl varit så nära och nosat på vinsten som vid dagens badmintonmatch. Om det berodde på de två livs levande maskotarna eller bara ren och skär teknikbrilans vet jag inte. Hur som helst känns det bra att mr P numera får jobba lite för sina poäng.

Nu börjas det, julbakeriet. Säga vad man vill om julen och all hysteri kring den men julbaket är i allafall ganska trevligt. Jag hoppas repa av en del sådana samkväm med vänner och bekanta den närmsta tiden. Idag inleddes den på Barnängsgatan med lussekatter och chokladkola. Ett och annat smakprov rann ner i strupen och om sanningen ska fram blev jag lite saffransstinn. Det gjordes små och stora katter och de största får nog lov att ses som gigantiska. Kommande plåtar blev mer petit och lagom att avnjutas till kaffet utan att bli pösmätt.

På fredag ser jag fram emot ytterligare ett bak! Jag misstänker att det kommer att tillverkas pepparkakor och en och annan godsak i Bagis.

Nu ska jag sova en stund.
Godnatt!

Vad underbart det är när solen skiner! Jag blir alldeles glad i själen. Nu fick jag klart för mig hur grått och trist november har varit hittills, det kändes nästan lite ovant att se solen igen. Jag vet att många av er sitter och förbannar den tidiga snön. Jag för min del välkomnar den med öppen famn. Jag vill ha vinter när det står vinter i almanackan. Då får det gärna vara en halvmeter snö och tolv minus.
Jag tyckte det var härligt att gå i den knarrande snön idag. Det bet lite i kinden trots att det bara var sju minusgrader. Jag borde köpa en snöskyffel att ha i bilen. Jag minns med skräckblandad förtjusning förra årets utgrävningar av fordon i Bagis. Om årets vinter blir en upprepning är en skyffel det minsta man kan begära av en bilägare.

I skrivandets stund pumpar de på rejält med snökanonerna i Hammarbybacken. Jag kan tänka mig att det är lite som att beskåda snöstormarna över K2 när jag ser snön som yr ur kanonerna. Det enda som skiljer K2 från Hammarbybacken är 8425 meter. Nåväl.

Sist ut i veckans bejublade filmfest här på Akta luggen är Carousel i regi av Adam Berg. Om ni tycker att Adam Berg klingar svenskt så är det alldeles riktigt. 2009 gjordes den här filmen och är en reklam för Philips. Den vann det prestigefyllda priset Film Grand Prix vid Cannes Lions International Advertising Festival. Detta ska ni givetvis inte missa. Titta och njut!

Idag blev det lite gymträning igen. Jag passade på att träna benmusklerna en aning. Jag kan ju inte förmå mig att få en vältränad överkropp som vandrar omkring på två storkben. Sagt och gjort, satan vad jag är klen i benen. Men det ska det bli ändring på nu. Till våren är det två starka spiror som kommer att se solens ljus.

Nu ska jag försöka sova lite.
Godnatt på er!

När en liten mus ska ut och gå,
får han se sig om så noga så...

Fjärde film ut den här veckan är Mouse Trap i regi av John Nolan. En sån där reklamfilm som får en att sätta hjärtat i halsgropen för att sedan avslutas med ett kvävt och tyst litet skratt. Slutet gott allting gott som man säger. Och det ska sägas.

Idag har varit en dag av mer snö. Jag satt och inväntade min ekologiska låda som brukar dyka upp utanför dörren i morgonstund, men den dröjde idag. Jag antar att snön ställde till det även för den stackare som skulle leverera min låda. Tillslut kom den iallafall, fylld av godsaker!

Innan badmintonmatchen hann jag med en långfika i Bagis igen. Jag blir så bortskämd med snask där borta. Bullar och kladdkakor i parti och minut. Mumsigt som attan! En och annan liten blöt puss av Siri-Lo hann jag också med att få. Det är som balsam för själen.
Detta till trots förlorade jag fjäderbollsmatchen även om jag knappat in bra många poäng på sista tiden.

Har jag sagt att jag fått min iPhone? Jo, så är det. Den dök upp på posten för några dagar sedan och jag öppnade asken som först idag. Den såg fin ut och nu ligger den på laddning, redo för användning så snart jag känner mig redo.

Tills vi ses igen, godnatt!

Godafton säger jag efter en ganska händelserik dag. Nu när Kung Bore verkligen släppt ut sitt vita skägg över Stockholm kände jag att det var dags att bunkra upp med stearinljus. Man vet aldrig när man kommer utanför dörren igen. Ikea blev därför några ljus fattigare efter mitt besök idag. Jag tror jag har tillräckligt med stearinljus nu för att klara en vargavinter.

Näst på tur i Akta luggens vintermysiga filmfestival är Western Spaghetti av Adam Pesapane, mer känd som PES. För er som känner att inspirationen i köket är pover, ta en titt på det här och jag kan nästan lova att fantasimotorn puttrar igång i hjärnan. Smaklig spis!

Det är det jag alltid har sagt, man ska tydligen inte ha för fina bilar, då frestar man klåfingrigheten på människor som inte kan skilja på mitt och ditt. Lilla Bettan har klarat sig fint genom livet, Peppar, Peppar, och det är helt och hållet hennes egen förtjänst.
Inatt blev någon allt för frestad att krossa en ruta på en väns bil i Bagis. I skydd av mörkret och snöovädret plockade man åt sig lite parkeringsmynt, knappast tillräckligt för en påse vitt på plattan. Så onödigt, så trist och framförallt så tidsödande att fixa i ordning.

Eftermiddagen bjöd på en tur ner till studion och Mr P. Där lyste flitens lampa starkt och jag fick chansen att avnjuta karlar byggandes däckhylla. Det är helt underskattat att se på när andra jobbar! Det kändes väldigt bra att vara den som satt och tittade på för en gång skull. Sedan blev det kaffe och gagg och det satt bra en kylig eftermiddag som denna.

Dagens note to self: Jag måste bli bättre på att få i mig vätska. Vatten. Jag är liksom nästan aldrig törstig. Jo, såklart när jag tränar och håller igång, men annars är jag aldrig törstig och då har jag svårt att dricka. Jag vet inte hur det låter, men så är det iallafall. Det har säkerligen hängt kvar ända från barndomen. Jag minns att mamma och jag åkte till vårdcentralen när jag var runt åtta år och där klargjorde de tydligt för oss att jag var uttorkad. De tittade strängt och uppfodrande på min mor och sa att det var väldigt viktigt att få i mig vatten. Ja, och nu sitter jag här igen. Jag ska verkligen göra en ansträngning med det där.

Tills nästa gång.
Godnatt!

Okej Kung Bore jag hajar vem som bestämmer! Jag ska inte utmana dig igen, det var dumt gjort. Snorhalt är väl ett ganska beskrivande uttryck för det som Bore lyckades åstadkomma på vägbanan idag på eftermiddagen. Att ta sig igenom Årsta var inte alls lika angenämt som det brukar vara. Bussarna stod stilla i det lilla uppförslutet och det var med nöd och näppe jag lyckades slira upp Bettan. Kanske har Stockholms stad lyckats sprida ut lite sand över Bores skägg lagom till morgondagen.

Näst på tur i Akta luggens högst personliga filmfestival är Her morning elegance av Oren Lavie. En fantastisk musikvideo som jag verkligen tycker att ni ska ta er tid att se från början till slut.

Idag har jag passat på att få lite hår avklippt. Eller det åkte av en hel del hår om jag ska vara ärlig, men det känns fint. Jag är så otroligt dålig på att gå och klippa mig. Jag tror faktiskt att det var närmare fyra månader sedan sist. Men så såg jag ju rätt vildvuxen ut nu också. Får se hur lång tid det tar innan jag sitter där igen med saxen svepandes över skulten. Fördelen med att klippa sig på vinterhalvåret är ju helt klart det legala i att använda mössan. För de flesta kan väl skriva under på att någongång ha lämnat frisören i en snygg frisyr, som förstörts av fönen från helvetet! Då kommer mössan väl till pass.
Numera slipper jag fönen, det är jag mycket glad för. Tack för det frisören!

Nu ska jag och mitt lite kortare hår lägga oss på kudden.
Godnatt!

Eftersom Stockholms filmfestival pågår för fullt tänkte jag ha en alldeles egen filmfestival här på Akta luggen. Enda kriteriet för att ta plats i detta forum är att den fått mig att dra på smilbanden, eller på annat sätt förtrollat mig en stund vid datorn.

Först ut är Blender i regi av Tomas Garcia.
Titta och njut, för lite så här har vi väl alla känt någongång i livet.

Idag struttade jag iväg till gymet igen. Jag skulle värma upp med en tur på löpbandet hade jag tänkt mig. Jag hoppade upp på det lediga bandet som, visade det sig, var ledigt för att det var trasigt. Jag tryckte lite förstrött på knapparna men insåg snart att det faktiskt inte skulle starta. När jag lämnade bandet för att istället värma upp på damgymet en trappa ner passade mannen i femtioårsåldern som tagit trappmaskinen i besittning på att ställa följande fråga till mig:
"Har du tryckt på startknappen?"

Vad svarar man då?
- Jaaassåå, är det den man ska trycka på, nej gud det måste jag prova!
Bara för att jag är tjej, är jag är inte utvecklingsstörd. Så jag sa bara "Ja". Torrt, kanske med en något trött röst.

Imorn är det nya tag. Antagligen blir det en svängom på bandet då också.

Men nu tackar jag för mig och önskar godnatt!

Vad skådar mitt norra öga? Är det en blåsa som dykt upp och gjort livet surt för mig? Ja en blåsa är det sannerligen, men den skaver inte så värst mycket om jag ska vara ärlig. Den påminner mig bara om att badmintonmatchen var riktigt rolig idag. Jag ser fram emot nästa racketkamp!

Idag har varit en sådan där dag som man måste ha ibland. En dag då jag gjort saker som jag inte haft tid med tidigare i veckan. Som att skriva en eftersläntrande veckorapport, vika tvätt och fixa till några bilder i Photoshop. En ordinär dag, inget utöver det vanliga.

Jag fick till en god middag idag iallfall. Kanske tyder det på att jag hade lite mer tid för en gång skull. Jag lyckades improvisera lite med det som fanns hemma och hällde upp en klutt med sweet chilisås och blandade i lite honung. Detta penslade jag sedan över ett par kycklingfiléer.
Därefter skar jag upp ett gäng Aubergineskivor. På dem lade jag purjolök, tomat, timjan, lite salt och olja. På toppen lite ost. Sedan bakade jag av hela tjottaballongen tillsammans med kycklingen i ugnen. Det smakade mumma ska ni tro. Kanske inget man bjuder upp till fest på, men det var en fröjd för båda öga och gom.

Kylan då, den orimliga. Var är den? Jag tror fortfarande de bluffar.

Godnatt!
önskar Drak-Ulla

Om alla ungar vore som den här unga damen och om alla morsor vore som den här ungens så skulle jag ha ett drömjobb. Det har varit en skön dag i Bagis. En glad dag, en bra dag!

Jag tror eventuellt att jag känner två av de gladaste barnen på jorden, det känns bra. Ett av dem bor i Liljeholmen och det andra i Bagis. Det är liksom inga bekymmer, inga sorger vilar på deras små axlar och det är underbart befriande att se deras små leenden.

Vad hände med den orimliga kylan? Jag har inte sett röken av den. Visserligen hade det trillat ner ett tunt lager snö under natten, men den ville inte stanna kvar så länge i plusgraderna. Nä, den där orimliga kylan tror jag bara var ett tomt hot. En meteorologbluff. Kung Bore lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte månen. Visserligen har molnen svept sin slöja över den just i afton, men jag känner att den hänger där bakom på valvet, fet och rund som en vällagrad prästost.
Redan igår låg jag och vred mig i lakanet en bra stund innan jag kunde få ro. Vi får väl se hur länge mångubben orkar dra i trådarna inatt.

Drak-Ulla önskar eder alla en god natt!

Götgatan en eftermiddag i november. Julbelysningen har inte kommit upp än tack och lov, men det står nog inte på förrän den sitter på plats.
Jag var ute efter stearinljus av den kraftigare sorten. Blockljus heter det väl om man ska vara exakt. Det har varit kyligt hemma, så jag tänkte kanske att det kanske kunde bli lite varmare och mysigare om jag fick till det med värmen från ljusen. För att ytterligare få fart på värmen plockade jag fram min elementnyckel, som givetvis finns i varje händig kvinnas hem. Med en trasa i handen vred jag om nyckeln och förberedde mig på syndafloden. Men den kom aldrig. Efter att ha pyst ut tillräckligt med luft för att fylla en hederlig barnkalasballong bubblade det till och kom vatten.
Jag har suttit med filt på kvällarna för att jag frusit så och det kan jag bara ju säga att jag inte lär behöva mer. I skrivandets stund är det hett som i tropikerna i lägeneheten. Jag måste nog vrida ner elementen en aning för att inte försmäkta. Vad har vi lärt oss av detta, jo att en bra kvinna reder sig själv. Tack och lov.

Dagens rubrik från kvällspressen är: "Det blir orimligt kallt!"
Hur kallt är det? Är det så pass kallt att man bör förbereda sig på en period inomhus eftersom vistelse utomhus skulle betyda svåra förfrysningsskador? Att all kontakt med omvärlden måste ske genom telefon och mail, för att man inte kan vistas ute i den orimliga kylan?
Orimligt. Sug på ordet. Är det inte ett väldigt subjektivt uttryck? Orimligt kallt. Är det så kallt att man måste fly landet? Så kallt att Sverige förvandlas till ett Arktiskt helvete? Ja vad betyder det egentligen? Vad lär vi oss av detta? Jo att den som formulerade det här löpet inte hade någon av sina mest briljanta dagar på jobbet.

Godnatt!

Jahapp. Höstsäsong, check!

Idag har jag bekantat mig lite mer med gymet. Det känns bra att gå dit, jag behöver verkligen få till lite mer muskler i en i övrigt ganska klen rygg. Jag har tittat ut vilka maskiner som kommer att bli mina vänner i vinter. Till sommaren ska ryggen vara stark som en oxe! Ett litet men ack så välbekant stänk av träningsvärk molar i axlarna nu, men jag ignorerar.

Det här med att springa på löpbandet ja. Det är lite som en åkattraktion på Liseberg för mig. Inte på det sättet att jag bubblar av skratt. Nej jag springer mina modiga 30 minuter och sedan när jag kliver av är det som att världen fortsätter att rusa förbi i samma fart. Ni minns Manne när han satt på sin äckliga cykel och hela världen rörde sig medan han satt stilla och trampade. Så är det för mig när jag kliver av bandet, enda skillnaden är att ljudet från den framsusande kulissen fattas.
Jag blir yr i bollen av löpbandet helt enkelt. Är det någon annan som kan skriva under på denna känsla efter en artificiell löptur?

Nu ska jag natta mig!
Sov gott!

Är inte det här ganska dyrt för ett 60-pack ischokladformar?

Nu börjar det bli dags att fundera ut julklappar. Det måste ju bli rätt klapp till rätt person, inget hastverk utan snarare väldigt genomtänkt. Jag är inte mycket för presentkort eller pengar i handen. Det ska kännas tryggt och roligt att lämna över en klapp. Om jag vid julklappsutdelningen känner svett i handflatan vet jag per automatik att klappen inte är tillräckligt genomtänkt.

Förr om åren var jag alltid tidigt ute med julklapparna men på senare år har det dröjt allt närmre julhelgen innan det prasslas med presentpapper i det Carlqvistska hemmet. Jag tänkte kanske bryta trenden i år och försöka få det gjort lite tidigare. Kanske mest för att slippa den hysteriska julstress som sprider sig lika säkert som vinterkräksjukan över Stockholm ju närmare julen vi kommer.
Ett tag funderade jag lite på om jag ska göra en fullständig e-julhandel. Handla allt på nätet, men jag vet inte. Jag ska fundera en stund till på det. Är det någon av er som löpt linan ut vad gäller köp av julklappar på nätet så kanske ni kan kasta till mig ett och annat tips?

När jag var liten satt pappa och jag vid köksbordet och skrev önskelista några veckor före jul. Denna lades sedan prydligt i en plastficka som sedan sattes upp på eken i trädgården så att Tomten skulle kunna förbereda sin julklappar till mig i tid.
I år har jag faktiskt redan fyra stycken saker på min önskelista. Bladet sitter dock kvar i min almanacka, men jag funderar på att klistra upp den nere i trapphuset om Tomten skulle ha vägarna förbi.

Godnatt!

Jag är trött idag.
Nej jag måste förtydliga.
Jag är väldigt trött idag.
För när ska föräldrar förstå att barn jobbar bättre på egen hand framför kameran? De fixar att skratta sitt lilla barnskratt utan att mamma eller pappa står bredvid och säger: "Le nu Robin. Titta på fotografen." Lita på era barn, de klarar bra mycket mer än de flesta av er föräldrar tror.

Destination Vendelsö. Jag har åkt förbi det klassiska huset Modevillan med sin sprakande neonskylt i rött. Ätit kalvbringa på Gourmethuset vid rondellen.

Något mer finns inte att förtälja om den 16:e november 2010.

Så jag säger godnatt och på återseende!

Så har då gamla Bettan äntligen fått broddarna på. Det var sannerligen på tiden. Kung Bore har ju hunnit med att blotta sitt skägg både en och två gånger så här långt. Och idag var de faktiskt dags igen, åtminstone i Västmanland där jag förvarar Bettans broddar. Vindrutetorkaren gick på högvarv och jag kände mig nästan lite innesluten i Ted Ströms vemodiga "Vintersaga" där jag låg bakom en långtradare på 70-väg. Trots att jag inte alls var på väg mellan Kiruna och fjärran.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. En sanning med modifikation kan jag tycka. På förskolan där jag fotograferade idag tycker de uppenbarligen att det varken finns dåligt väder eller dåliga kläder.
Trots att regnet öste ner ville de prompt fotograferas ute. Sagt och gjort, sex stolar sattes ut som droppade inbjudande lagom till fotografering. Det var galonbyxor och regnjackor till förbannelse. Mössor och stövlar i parti och minut och mitt i allt detta stack ett liiitet, litet ansikte fram på var och en, blått av köld. Går man på en ur och skur-förskola får man stå ut med det mesta tydligen. Det är ju så härligt att barnen får vara ute mycket i friska luften.

Vantar på!
Godnatt!

Nu har det börjat. Julpynthelvetet. Jag tycker det känns som att butikerna smygstartar tidigare och tidigare för varje år som går.
Julen. Visst är det väl så, att antingen så hatar man den, eller så hyser man varma, ombonade och kärleksfulla känslor för den? Finns det egentligen någon som befinner sig i mitten? Den som ställer sig helt neutral till julen?
För mig har det gått i vågor, vissa perioder i livet ser jag fram emot allt det röda och förberedelserna med bakning, griljering och inläggningar. Andra perioder känner jag rysningar ända in i märgen och vill helst slippa alltsammans. Något som jag däremot ser fram emot varje år är julskinkan. Och då i synnerhet den där kvällsmackan i form av knäckebröd med skinka och en rejäl klutt stark senap. Detta i kombination med Apotekarnes julmust och lyckan står i full blom.

Det har hänt något med mina öron. Det kluckar och knastrar i dem. Så har det varit i drygt en vecka nu och det känns inte behagligt alls. Det är lite som att leva i en bubbla. Det låter ju rimligt att tro att jag förmodligen fått in vatten i dem, men brukar man inte känna när det händer? Kan det måhända vara spår från den rejäla förkylningen som drabbade mig med full kraft nyligen? Hur som helst så tror jag tyvärr att det kan vara dags för en ordentlig omgång Revaxör i mina örongångar. Jag ska erkänna att jag nog är lite nervös för vad som kan tänkas komma ut efter en sådan behandling.
Å enda sidan vill jag ju att det ska komma ut grejer så stora att det klonkar till i handfatsporslinet, så att det känns att spolningen gjort nytta. Men å andra sidan...vill jag nog helst slippa. Jag har mycket svårt att ta ställning för vilket som skulle kännas bäst. Jag ber om att få återkomma i ämnet om det finns något intresse för det.

Nu måste jag rycka upp mig lite, snart är det dags för badminton igen.

Tills nästa gång, var rädd om dig!

Jag tror jag smäller av vilka goda kakor! De här små smörbakade Normandieska godsakerna låg i den ekologiska lådan den här veckan. Och nu ikväll kunde jag inte hålla fingrarna borta från dem längre. De fullständigt smekte smaklökarna innan de lade sig som en liten smörkudde i magen.

Det fanns ytterligare en riktigt trevlig smakupplevelse i lådan. Det var den lilla högen med jordärtskockor. Jag vet inte varför jag inte har fått tillfälle att äta det förut, men hädanefter kommer jag ju att göra det varje dag. Nej det var överdrivet, men jordärtskockan är definitivt en ny favorit. Ikväll blev det i form av potatis och jordärtskockspuré till firren. Jo jag tackar ja!

Mycket matprat idag.

Fifan, det är skönt med fredag!
På återseende!

Retro är trendigt men frågan är om inte den här sortens "retroskylt" ovanför en brandsläckare på ett dagis, är att dra saker och ting till sin spets.
90 000 var ett larmnummer som existerade mellan 1956 till 1996. Dock ska vi vara klara över att det faktiskt fungerade fram till tidigare i år. Kanske är det därför ingen brytt sig om att byta ut den föråldrade Larma-Rädda-Släcka-skylten. Lite rädd blir jag ändå när jag tittar på den.

Idag hände det. Idag tog jag steget fullt ut. Idag köpte jag mitt träningskort. Det var ju inte en dag för tidigt nu när snön ligger vit på taken och jag slipprar runt som en tvål på både trottoarer och autostrador.
Det visade sig vara rigorösa säkerhetsföreskrifter för att man ska kunna känna sig glad och trygg under sina träningspass. Tredubbla kodlås vid inpassering, samt en liten platta att lägga fingret på så att de kan läsa av mitt fingeravtryck och på så vis hålla koll på mina träningsvanor. Känns tryggt.
Nu finns det alltså inga ursäkter längre. Inga tankar om att det är kallt, regnigt eller mörknar för tidigt. Inga ursäkter vid klass 2 varningar eller storm. Gymet ligger till råga på allt endast åtta minuters promenad från min ytterdörr. Såatteh.

Nu ska jag ladda med sömn.
Natti natt!

Idag var det dags igen. Badminton. Det var ett bra tag sedan sist och risken för ringrost var överhängande. Å andra sidan har jag ju faktiskt motionerat regelbundet och väger skapligt många kilo mindre än sist jag spelade, så det fanns ändå en rimlig chans att jag inte skulle spela mig lika trött som vanligt.
Nåväl, jag fick pisk. Men det är inte hela världen, det var roligt ändå. Kroppen kändes pigg och faktum är att jag vann påtagligt många fler bollar den här gången än förut. Jag ska nog vara nöjd trots allt. Nästa vecka betar vi av en match till.

Tredje dagen i rad i Vårby Gård. Det har gått bra och de små knattarna har skött sig fint. Det är många prinsessor och små farbröder framför kameran i de här regionerna. Det syns verkligen att fotograferingen tas på blodigt allvar. Flera gånger per dag kommer det små tvååriga killar i byxor med pressveck, vit skjorta, slips/fluga, väst OCH kostymjacka. Flera gånger per dag kommer det också småtjejer i samma ålder med något som kan liknas vid prinsessklänning deluxe. Till denna tyllskapelse hör inte sällan även en liten tiara i silvrig plast.

Say no more.

Godnatt!

Idag kan jag inte låta bli att ta upp vädret. Jag ligger ordentligt i ofas vad gäller Bettan och hennes däck. Hennes vinterskrud förvaras hos farsgubben i Sala och jag har helt enkelt inte haft möjlighet att ta mig dit och byta. Därför stod jag med byxorna nere idag när snön vräkte ner utanför fönstret. Jag ska ärligt säga att jag for som en tvål över vägbanan när jag tog mig hem från Bagis i eftermiddags. Känns sådär inför morgondagens jobb.

Idag såg Mia till att jag fick jag återuppta kontakten med Dexter. Åh, jag har saknat honom och det var ett synnerligen kärt återseende. För ett par år sedan började jag titta på denna fantastiska serie och kunde inte slita mig. Dexter Morgan som arbetar som kriminaltekniker vid Miami Metro Police Department. Han är specialicerad på blodanalys och är väl närmast att betrakta som en massmördare av stora mått. Det låter blodigt och det är det också, men jag tycker det är förpackat på en riktigt snyggt och spännande sätt.

Hittills har jag bara avverkat två säsonger och efter kvällens nytändning ser jag med glädje fram emot att få bita tag i de resterande säsongerna. Med risk för att få en något sämre nattsömn. Javadfan, jag rekommenderar den här serien varmt ändå. Se den!

Dagens ord är: Klass 2 varning.
Nyhetsmorgons meteorolog fick extra lång sändningstid idag när hon förklarade att SMHI utfärdat just detta, en klass 2 varning. Under tiden jag snörde på mig skorna fick jag höra att man inte borde gå ut om man inte behövde. Faktum är att många av Stockholmarna verkade ha tagit henne på orden idag, det var glesare i trafiken, sanna mina ord.
Tror jag det, när man får höra att vädret kan innebära fara för allmänheten, stora materiella skador och stora störningar i viktiga samhällsfuntioner (läs t-bana och blåbuss).

Nu får plogbilarna jobba på bra tills imorgon bitti när Bettan och jag åter drar till Vårby Gård och jobbar.
Fortsättning lär följa!

Goderafon båd herre och fru!

Malmövägen var P-lisornas mecka just idag. Det är ju det jag säger, nu gäller det att hålla reda på vilka gator som tillhör vilken städdag. Vilket sjå! På väg från tunnelbanan räknade jag till inte mindre än 14 st som misslyckats med att hålla reda på just den lilla detaljen. Som kommer att mötas av den illgula lappen imorgon bitti när de ska åka till jobbet.

Idag har jag hunnit med jobbet, promenaden och fika. Dessutom fick jag till en sjuhelvetes gratäng till middag, så jag känner mig ganska nöjd.

Dagens ord är: Schellack
Idag fick jag och min fikavän förmånen att se en kvinna i kön på Matrebellen i Hornstull som hade ett hår vars yta var misstänkt likt schellack. Jag tror eventuellt att det kan ha gått till så här:
Hon vaknade en helt vanlig morgon, sprayade håret och gjorde sina dagliga bestyr. Sedan gick hon och lade sig på kvällen med sitt hårt sprayade hår. Vaknade morgonen därpå och såg till att tupera en skaplig volym mitt på huvudet för att sedan spraya huvudet ännu en gång. Så här har det pågått i närmare två veckor skulle jag tro. Spray på spray på spray...dag efter dag.
Tills idag då vi såg hennes bakhuvud före oss i kön. Närmare fjorton dagars spray, i ett hår med samma spänst som schellack. Jag vågar nästan lova att det bodde något i håret. Något litet som trivdes där.

Imorgon är det early bird igen.

Jag önskar en god natt!

Perlebyg eller matvete som det tydligen heter på svenska var nytt för mig. Jag svänger mig lite världsvant med det danska namnet just för att det var så den dök upp i min ekologiska låda för ett tag sedan. Jag ska vara ärlig, jag hade inte en aning om vad det var och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag googlade mig till bättre vetande och fick på köpet en hel drös av användningsområden för Perlebyg. Trevligt med nya matbekantskaper.

Uj uj uj idag kändes det som om jag inte gjort annat än att gå den där promenadrundan. Jag var stark och lätt i stegen och jag tror jag hade kunnat gå en sväng till om jag blivit ombedd. Nu blev jag ju inte det, men iallafall.

Jag är så ohyggligt sugen på godis! Jag förstår inte hur jag ska kunna stå emot. Gör inte det då, kanske du säger, men jag tror jag har ätit tillräckligt med godis för att utfodra ett helt knattelag i helgen så nu får det faktiskt räcka! Jag fick tipset att köpa hem lite bär och göra smothies, det är ju väldigt gott! Så får det bli, jag ser redan fram emot det!
Ett stearinljus jag inte tänt på länge fick för sig att lukta äppelkaka nyss. Jag minns inte att det doftade så sist jag tände det, hallucinerar jag äppelkaka nu för att jag är så sötsugen? Nä, nu får jag gå och ta en morot.

Baj baj!

Ännu en lördag med fantastiska intryck från jordens alla hörn!
Under den ljuvliga måltiden hos Mr P igår kom jag på den briljanta idén att lördagen skulle spenderas i Vårberg, på loppis. Den omvittnat stora och härliga loppmarknaden i Skärholmen har alltså flyttat till just Vårberg. Sagt och gjort. Med rosor på kinden och solsken i blick styrdes kosan dithän.

Det är mycket sällan jag imponeras så till den milda grad att jag kommer på mig själv med att bara andas inåt. Så blev det idag. Den gigantiska loppisen hade allt man behöver...och inte behöver!

Det fanns stånd med olika sorters kablar i något som liknade helvetet på jorden. Men mannen som sålde dem hade förmodligen koll på varenda en av dem. Det fanns stånd med små porslinsfiguriner, vars enda uppgift på jorden är att samla damm åt sin ägare.
Ståndet med en massa olika sorters mobiltelefonbatteri var fascinerande. Frågan är om man i den högen kan hitta ett enda batteri som är bara något lite bättre än det man redan har.
Högen av kastruller, stekpannor och grytor var så hög att även om man skulle velat titta närmare på en av dem som låg högst upp hade man aldrig vågat fråga.
Det fanns stövlar i hudfärg för den inte så kräsne, tusentals olika verktyg för den händige, kastspön för den fisketokiga, för att inte tala om tjockTV-apparater och datormaskiner från tiden då det bagav sig.

Säg en pryl och jag slår vad om att den fanns där!
Detta var en dag till bredden fylld av nya intryck! Så pass många nya intryck att jag kommer ha svårt att smälta dem på en lördagskväll som denna.

Därför gläder det mig mycket att jag nu ska bege mig mot Liljeholmen för ytterligare en trevlig middag med fina människor. Där ska jag dela mina upplevelser och sprida dem likt frön för vinden varesig de vill eller ej.

Väl mött igen!

Pippifåglarna ska ha sitt. Jag satte upp den igår och imorse vaknade jag av att de små fjäderfäna slogs om vem som skulle få sitta på talgbollen. Den verkar poppis, jag hade det på känn.

Idag har det varit en sån där riktigt solig och fin höstdag, lite krisp i luften och måhända lite rimfrost där solen aldrig kom åt. Jag har åter börjat med mina promenader efter sjukan. I förrgår kände jag mig stark och då inbillade jag mig att det inte hade satt skuggan av ett spår i mig att jag inte promenerat på nästan två veckor. Idag var det annorlunda, jag led från steg ett tills jag var klar efter en timma.
Det mörknar tidigt nu, det har lett till att jag börjat funderat över det där gymkortet lite mer på allvar. Faktum är att jag var där igår coh visade upp mig och fick med mig ett anmälningsformulär att fylla i. Varför fyllde jag inte i det på plats undrar ni, och det är en befogad fråga. Jag kom helt enkelt inte ihåg mina bankuppgifter. Allt är ju så internetiserat numera så de där kontosiffrorna hade opraktiskt nog helt fallit ur minnet.
På måndag ska jag dock försöka hinna förbi med den färdigifyllda blanketten och få det där medlemskortet. Känns lite spännande.

Nu sitter jag och peppar för middag på Barnängsgatan. Det ska bli en variant på tapas i form av pizzor stora som snusdosor och den lilla friterade vårrullen. Det ska bli gott och jag tror eventuellt att jag kommer att äta som en häst.

Tills vi möts igen, Trevlig fredagskväll!

Den här bilden har egentligen ingenting med min dag att göra mer än att jag gick förbi den på väg hem. Men jag var ändå tvungen att visa den. För vad beror det på att Tunnbrödsguiden alltid är just så här urblekt och smaklös? Överallt på alla gatukök.
Jag blir inte ett dugg sugen på en "Dubbel med räksallad och lite till" eller en "Tjock korv med rostad lök" när jag ser den här bilden. Det enda som tilltalar mig med den här bilden är att det under rubriken Tunnbrödsguiden står "allt du behöver i utelivet". Det behöver ingen extra kommentar. Jag tycker för övrigt att tunnbrödsrullen är kladdig och kväljande, så fick jag det sagt.

Bomdag har jag haft idag. Det betyder standbyläge på jobbfronten och därmed har jag hunnit med lite annat.
Fröken K ringde och berättade att hon hade pillat in en tops som gått av i örat. Sedan hade hon fått panik då den åkt längre in. Det lät ju väldigt dramatiskt så jag kunde liksom inte säga att hon fick reda ut det själv. Jag såg framför mig hur blodet rann och topsen stod ut som ett spett från örat. Hur jag med ett avancerat instrument skulle tvingas gräva bland bomullsrester och blod på en offentlig toalett någonstans på Södermalm.
Så möttes vi upp, utanför Gunnarssons Konditori. Jag såg redan på håll att hon var vid god vigör och kunde till och med hålla en mobiltelefon mot det friska örat. Det kändes betryggande.
Ingen tid skulle spillas och förväntningarna och spänningen var ganska stor när jag bad henne visa upp det sargade örat redan ute på Götgatan.
Inte sedan Svenska Palmsällskapets monter på Trädgårdsmässan har jag upplevt ett sånt fullständigt antiklimax.
I ytterörat ligger den del av topsen som är bomullsbeklädd, fullt synlig, utan ett spår av dramatik. Hon skulle lika gärna kunnat böja huvudet svagt åt sidan så hade den trillat ut av sig själv. Pincetten jag grep tag om den lilla topsbiten med, kändes överflödig och min insats bedrövligt liten. Men vad gör man inte, för att bekräfta en vän i nöd.

Ja, iallafall, det krävdes en kopp kaffe för att lugna de antiklimaktiska nerverna efter sådan insats. Fikapausen blev mer eller mindre till en heldag i vimlet på det soliga söder. Trevligt!

Efter en tallrik lasagne på Barista fairtrade coffee i anrika biograf Victoria kände jag mig redo för mitt mobildilemma. Att äga eller icke äga, en iPhone, det är frågan.
Javafan, nu har jag beställt en. Det har antagligen funnits svårare människor att övertyga genom historien. Så nu får jag sitta vid brevlådan och vänta på en avi i två till fyra veckor.
Bara tanken på det gör mig lite trött.

Godnatt!

Idag har det varit ett riktigt busväder här i Stockholm. Då kändes det skönt att kunna parkera bilen riktigt nära och slippa kånka utrustningen så långt. Jag fick dessutom hjälp av två små knattar som höll upp dörren. Värre kan man ju ha det.

Idag lade laddningskontakten av helt till mobilen. Det har varit glapp i den ett tag, men om man virat laddningssladden hårt runt själva kontakten och telefonen så har det funkat ändå. Det var väl bara en tidsfråga innan den faktiskt lade av helt. Den här gången tror jag inte ens att gaffatejp skulle kunna slussa livet tillbaka i mobilen.

Så nu har jag att välja mellan en mobil som inte går att ladda upp eller en som går att ladda men inte har en fungerande kamera. Vilket jag ju tycker är lite trist eftersom jag fyller den här bloggen med bilder som är tagna med mobilen. Det känns definitivt som att det är dags för en ny lur. Mitt abonnemang går dessvärre inte ut förrän i mars nästa år men jag funderar på att ringa och be dem göra en deal för att jag ska stanna kvar hos dem. Jag lär väl återkomma i hur sträng jag har förmåga att vara i detta avseende.

Jag ska erkänna att jag är lite sugen på en iPhone. Jag har hållit mig ifrån det så länge jag kunnat, men nu är jag faktiskt nära att falla till föga. Vi får se hur det går. Vad säger ni?

Godnatt då!

Städdagarna har slagit till, det måste ju vara ett säkert hösttecken? Eller är det till och med ett vintertecken? Det närmsta städning jag sett de senaste dagarna är de där lövblåsarna som yr löv på ett tillsynes okontrollerat sätt över trottoarer och i buskage. Fast någon nytta gör de väl uppenbarligen eftersom löven blir färre.

Nu gäller det bara att komma ihåg vilken dag som hör ihop med vilken gata så att den där gula böteslappen aldrig behöver fästas under Bettans vindrutetorkare någonsin igen.

Slängde ett öga på Veckans brott på svt1 nyss. Jag vet inte. Det är intressanta inslag och reportage och jag gillar fortfarande Leif GW Persson, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt att bjuda oss licensbetalare på skarpa bilder även i studiomiljö.
Vad är det för förslappad attityd gubbsen på svt har bakom kamerorna egentligen? Är det den annalkande pensionsåldern och den dåliga synen som gör sig påmind? Eller är det så illa att både fotograferna och bildproducenten helt sonika struntar i att det ser för jävligt ut?

Idag improviserade jag fram fiskbiffar. De blev riktigt goda ska ni tro. Det finns ett par kvar till morgondagen, det känns bra och gott.
Idag har jag trippat tillbaka till jobbet igen efter min sjuka. Timmarna av arbete satte dock sina spår i min kropp. Jag har säkert sovit sammanlagt tre timmar i olika små portioner under kvällen. Kanske är kroppen inte helt okej än vad det verkar, kanske ska jag vara glad att det är höstlov och få jobb inbokade.
Det känns heller inte svårt att slumra in för natten när jag nu strax drar täcket över huvudet.

Natti natt!

I vanlig ordning var Siri-Lo en glad liten puppa. Trots en spruta i varje lår, tappert. Det gäller att inte sjåpa sig och det gäller att börja med detta i tid.

Imorgon blir det jobb igen. Det känns som att det var länge sedan sist, och det stämmer ju. Det var ingen lek att ha inflammation i lungorna som vuxen. Snart äter jag sista penicillintabletten och då ska jag väl vara frisk som en nötkärna igen hoppas jag, om än lite matt och blek.

Så nu alla mammor och pappor till sjuka barn, jag har en uppmaning till er. Låt ert sjuka barn vara hemma och bli frisk istället för att släpas iväg till förskolan för tre minuters fotografering.

- Ja lilla Victor är ju här bara för fotograferingen. Han är jättehängig med 39 graders feber. Men han är här bara för det här tillfället, det är ju en stor dag att bli fotograferad. Mormor och morfar vill ju ha den årliga bilden. Så om du kunde ta honom först så vi kan gå hem sedan?

Jag menar allvar. Jag vill inte se era sjuka barn mer! Jag vill inte se in i deras glansiga ögon och be dem visa hur de ser ut när de skrattar. För de vill inte skratta, det vill man inte när man har värk i varenda muskelfiber och febern ligger som ett lock över huvudet. Låt dem få ligga hemma vid tv:n och tillfriskna. Mormor och morfar klarar sig utan den förbannade bilden ett år.

Är vi eniga om detta?

Godnatt!