- Bus eller godis? Det var väl ett jäkla tjat om det!
- Bus eller godis? Skit på dig!
Nää, så skulle jag ju aldrig säga till nåt litet målat barn som tigger godis eller kastar ett ägg på min ytterdörr. Nej, sanna mina ord.
- Bus eller godis? Åh hej lilla vän kom så ska du få mitt godis som jag köpt bara för den här helgen. Varsågod! Bli inte glad, säg inte tack.

I helgen har jag vågat mig ut. Klivit rakt ut i verkligheten och andats stadsluft och det gick inte att ta miste på Halloweentemat. Stora pumpor, små pumpor men framförallt orangea pumpor. Den klassiska Connecticut Field pumpan, som numera aldrig får kallas just så. Den har tappat sin identitet, den har degraderats till Halloweenpumpan. Lite som att bli vald till årets lucia och därefter aldrig någonsin igen bli kallad vid sitt riktiga namn, utan bara Lucian.
Sorgligt.

Efter en hel vecka i sjukbädden kände jag att kroppen inte riktigt var redo för några större utsvävningar. Därför avnjöt jag en hemlagad hamburgermeny hos Per till sent inpå småtimmarna. Fick underhållning i form av ljuvligt gitarrspel av Oskar. Därefter var jag matt en hel dag, kroppen är inte i form.
Därför ska jag nu förflytta mig till kudden, där ska jag lägga ner mitt huvud och somna.

Godnatt!

Ja jag vet, det ser bedrövligt ut, men det har ändå funnits en liten strimma av glädje i min sjuka då jag legat i hängmattan och gungat. Det är rofyllt, det är lugnande och lite somrigt mitt i höstrusket. Kanske kan hängmattehänget till och med bidra till att jag blir frisk lite fortare, men jag kan inte säga säkert.

Nu plockar jag av mig mössan och blottar en snedlugg av sällan skådat slag. Imorgon vill jag vara frisk. Nu återstår det bara att se om slemmet känner sig redo att avlägsna sig.

Röststatus:
Tonåringen Carlqvist i målbrottet.

Tjohej och lite mer lågmält Godnatt!

Okej, idag var jag helt enkelt tvungen att få lite frisk luft i lungorna. Jag pälsade på mig ordentligt. Dubbla sockor, halsduk, mössa och en jacka som går ner över stjärten. Ingen ska kunna komma och säga att jag inte tar hand om mig den här gången. Det blev en kort tur men den var frisk.

I skrivandets stund slänger jag en blick på Efterlyst. Efter den senaste tidens horribla skjutningar i Malmö sänds programmet utanför polishuset i samma stad. I ösregn och höststorm. Jag tycker för övrigt att Tommy Lindström gör ett lysande arbete som efterträdare till den gode Leif GW Persson. I kvällens avsnitt av Efterlyst får man dessutom stifta lite närmare bekantskap med det för Tommy Lindström fullständigt oumbärliga hårklister som slickat hans hämtehår över skulten denna blåsiga kväll i Malmö.
Allt annat hår viner i vinden och piskar hans huvud, utom just hämtehåret, som sitter där det sitter. L'oréal har förmodligen redan hört av sig.

Såatteh..godnatt!

Det var på tiden. Jag har väntat länge nu, på att du ska mogna. Hade nästan tappat modet, börjat misströsta och funderat allvarligt på att klippa ner dig med hull och hår. Det var väl roligt att du slapp sluta dina dagar på det viset. Att du faktiskt hann stoltsera med rosor på kinden och solsken i blick så här på senhösten.

Faktum är att jag är riktigt avundsjuk på de där rosorna på kinden just nu. Likt ett åkerspöke skrider jag från sängen till soffan och omvänt. Imorgon hoppas jag att penicillinet kickar in.

Röststatus:
Ytterligare två personer har idag varit osäkra på om de kommit rätt när jag svarade i mobilen. Av dessa två personer var den ena min far.
Konklusion: Jag låter fortfarande som Herr Carlqvist.

Godnatt!

Utsikten genom mitt fönster från sängen har jag tittat mig fullständigt mätt på vid det här laget. Men jag måste nog titta lite till imorgon och resten av veckan. När jag kände hur jag rös till av köld av att sätta glasögonen på näsan imorse insåg jag att jag kanske borde gå till doktorn. Detta bekräftades när jag av två olika personer via telefon fått höra att jag låter som en man. Kanske gjorde det sitt till att slemhostan rosslade i bröstet och lilla hjärtat slog fortare.

Nu ska jag dricka upp resten av honungsvattnet, ta mina penicillintabletter och bädda ner mig.

Godnattkram!

Det sägs att överdriven konsumtion av halstabletter kan ha en laxerande effekt. Jag tror inte jag behöver tillägga något mer i just det avseendet. Jag inser att jag kommer att behöva befinna mig nära en toalett framöver.
Ingenting har hänt. Jag har förflyttat mig från sängen till soffan. Ibland har jag haft filten på mig, ibland blev det för varmt och då fick den ligga vid sidan av en stund. En gång gick jag upp och kokte tevatten som jag hällde upp i en kopp med myntablad i.

Mössan har rasat ner över ögonbrynen och på TV visar Per Morberg hur man gör det godaste rotmoset på jorden. Alltid något. Repris efter repris. Så sover jag en stund och rosslar lite. Vaknar till och tar ytterligare en azurblå halstablett. Det prasslar så härligt om pappret, gläds en mycket kort stund åt det.
Tittar ut på regnet. Tittar på TV:n igen, där reklamen talar om att man kan knocka slemhostan med Bromhexin. Det ska jag masa mig iväg och köpa imorn. Funderar en stund på om det var Bromhexin jag fick som liten och som smakade lakrits? Jag har för mig att jag tyckte om det.

Ja och så här lär det ju fortsätta och det är ju föga intressant att läsa om.
Slut!

När man vaknar på morgonen av att man tycker synd om sig själv måste man se till att hitta något litet glädjemoment för att kunna ta steget från det varma täcket till upprätt stående. Jag vet att man kanske inte ens behöver ta det steget när febersvetten bildar små droppar i pannan, men man måste ju åtminstone tömma blåsan. Sagt och gjort, jag pälsade på mig och gick upp.

Så mindes jag, eller var det en feberdröm? Jag hade mycket nyligen fått en kaffekvarn i gåva. En fin liten pastellgrön funkiskvarn som mal alldeles lagom mycket för tre koppar. Precis vad jag behövde för att åtminstone för en stund sluta tycka synd om mig själv. Försiktigt siktade jag ner en näve bönor i den lilla funkiskvarnen. Släppte ner metallocket och började veva. Jag kan inte exakt beskriva hur ljuvligt det doftade i köket när bönorna krossades, för jag är ju förkyld. Men jag tar för givet att det doftade ljuvt.
Dagen har tuffat på och jag har hela tiden försökt tänka tillbaka på de nymalda bönorna för att känna någon form av glädje mellan slemhostattackerna.

Vad trist det är med helger fyllda av sjuka. Jag har precis som de flesta andra vanliga dödliga sett fram emot helgen då man får vara lite ledig och hitta på roliga saker. Så sitter man här med slemhostan och darrar. Verkligen trist!

Just som jag höll på att tappa gnistan helt kom länken som fick kvällskvisten att lysa upp rejält. Länken till Den bruna maten. En receptsskatt från vårt kära 1970-tal. Där kan man läsa och drömma sig bort bland murriga anrättningar som: Fågelpastej, Kaffefläsk och Riktig kalasaladåb. Lägg också märke till att den Riktiga kalasaladåben ligger under kategorin smårätter på receptkortet. Jag måste ju nämna några desserter också, det är ju det göttaste av allt. Kiwifrukt i vingelé, Nougatfromage eller Banancharlotte. Sanna mina ord, det var bättre förr. Eller maten hade iallafall betydligt mustigare och mer fantasifulla namn. Tack Hanna för rolig länk!! Jag ser fram emot en kväll i Bagis bland Banancharlotte och Kexkakor!

Med detta ber jag om att få tacka för mig.
Godnatt, rosslar jag.

Röda linser har jag ätit mången gång, men Belugalinser var däremot en nyhet för mig. Jag var därför fylld av entusiasm när jag blandade dessa båda linssorter i kastrullen och lade på locket. Jag förvånas över hur någonting som var så vackert när jag satte det på plattan blev så fult när det hade kokat färdigt. Ja, jag fick en liten kökschock då jag lyfte på locket och det såg ut som att någon hade bajsat rakt ner i kastrullen. Smaken var det däremot inget fel på, tack för det.

Jag och min förkylning med slemhosta ber om att få tacka för sig och önska er alla en fortsatt trevlig kväll!

Baj baj!

Vad ägnar man sig åt när man är hemma med förkylning och måste kurera sig? Utöver att kurera sig då menar jag. Jag passade på att pyssla ihop det övre skumgummilagret till kameraväskan. Det var lite som tetris fast tvärtom. Nu ligger min trotjänare och dess kompisar utan tvekan mycket tajt och kommer inte röra sig en millimeter ur fläcken. Det känns rätt tillfredsställande.

Jag såg att månen hänger tung på himlavalvet. Den lär väl snart vara full och Drak-Ulla ligger och lurar i bakhåll. Så kliver hon fram på allvar ur snåren om några dagar. Smiter sedan nästan obemärkt rakt in i min själ och driver gäck med mig om natten. Varför gillar hon mig så mycket, Drak-Ulla? Varför leker hon med mig om natten? Varför låter jag mig påverkas? Lilla, lilla Drak-Ulla, passa dig jävligt noga!

Ledig tid eller som idag, sjuktid, innebär inte sällan reflektionstid för mig. Idag har det rört sig mycket innanför mitt toppskal. Funderingar kring framtid, nutid och dåtid. Högt och lågt.
Just nu känner jag dock att jag helst skulle vilja slippa få tid över att tänka. Bara jobba, jobba och jobba hela tiden. Vara sanslöst trevlig och bara fungera friktionsfritt. Få beröm och känna mig uppskattad.
Det kan hända att jag också nöjer mig med att lugnt och stilla ligga i hängmattan och plinka på gitarren. Koncentrera mig på ackorden och sippa på en kopp kaffe. Rätta till kudden, gunga lite till.

Får se vad det blir.

Hur gör man när man mäter sin hud? Måste jag mäta min hud? Vilken hud är det som mäts? Är det underhuden, läderhuden eller överhuden? Och framförallt, vad resulterar det i?
Jag känner mig väldigt osäker på om jag vill mäta min hud, på ett apotek i Globen Shopping. I förkylningstider och allt.

Jag tycker faktiskt att jag har kämpat med min förbannade förkylning tillräckligt. Min hosta från förra förkylningsdusten har inte ens lämnat mig förrän jag sitter här igen med en hals som är röd och svullen. Imorgon ska jag inte göra annat än att kurera mig, hur man nu gör.

Jag hann med att svepa förbi tandläkaren som ligger i huset mitt emot idag. Tanden är fortfarande vass och det skulle vara skönt att slipa till den eller hur man nu går tillväga "nuförtiden". Det visade sig hur som helst att det inte fanns någon tid förrän i slutet av november. Vid det laget lär väl underläppen vara mer eller mindre perforerad. Jag får söka mig till gamla hederliga Folktandvården. Där borde det väl finnas tid för mig? Landstinget kan man väl lita på? Får man fortfarande ett klistermärke?
Kurera mig först, sedan tandis. Så får det bli.

Godnatt!

Faktum är att det är väldigt lite som slår ett leende från lilla pluttan Siri-Lo. Lyckligtvis smäller hon av ett frekvent antal tandlösa sådana varje gång jag ser henne.

På tal om tandlösa, jag tappade helt plötsligt en liten flisa av en tand idag. Jag slog inte ens i den i något. Kan det gå till så? Börjar mina tänder bli så dåliga att de krackelerar utan vidare nu vid 36 års ålder? Vad är då nästa steg och hur kommer jag att se ut i munnen när jag är femtio?
Samma sak hände med en framtand i överkäken för ett antal år sedan och nu var det alltså dags för en framtand i underkäken att tappa fokus. Den är vass som attan nu, känns inte alls bra.
Kanske måste jag ta en tripp till tandis nu i veckan då. Jag antar att jag borde skämmas när jag säger att det var tio år sedan sist. Detta till trots har jag svårt att tänka mig att det finns särskilt mycket att justera bortsett från flisorna.
Jag tror eventuellt att det finns anledning att återkomma till detta ämne.

Tills dess ska jag borsta de gaddar som hänger sig kvar och låta tandtråden jobba ett extra varv.

Godnatt!

Idag har det varit surrigt. Mycket ljud i huvudet. Och då tänker jag inte på demonerna som väsnas då och då utan rent konkret surr i form av mänskligt stoj och stim. Ibland är det svårt att göra sig hörd, ibland vill man inte göra sig hörd. Idag var en sådan dag. En dag då det hade räckt med att få vara tyst och kurera min onda hals. Inte överrösta eller prata med myndig röst, bara få vara helt tyst.

Så jag tror jag nöjer mig nu. Jag ber att få önska godnatt!
Sov gott!

Den här klänningen torde ha suttit på världens längsta och kanske också smalaste kvinna. Åtminstone borde benen ha varit väldigt läckra spiror om man nu tycker om långa sådana.
Denna ljuva klänning skymtade förbi på Qvartinge Antikhandel i Mariefred. Ett eldorado för oss som tycker det är roligt med antikviteter och snygga saker med några år på nacken. 2500 kvm i tre plan med bara en massa roliga gamla saker. Åk dit!

Det är underbart att få bli bjuden på middag ibland. Det händer då och då att Kajsa och Robert förbarmar sig över mig och jag blir alltid bjuden på fantastiskt god mat. Så även denna gång. Fylld krabba med en god sallad på avocado, ruccola, spenat, brie och lite rostade pinjenötter. Fylld krabba innebar i sin tur en ljuvlig harmoni av räkor, dill, tomater, krabbkött, grädde och på toppen låg det ost som smälte ner över hela anrättningen efter en stund i ugnen. Man dog nästan av godhet, som vanligt.

Kanske var det årets sista utefika som ägde rum idag. Nytorget bjöd på sol och faktiskt kunde man snöra av sig halsduken och knäppa upp jackan lite, det värmde! Jag tror jag fick en liten ros på kinden där jag satt i solen. Det kändes också lite som att färgen återvände på det spöklika transparanta skinnet i mitt ansikte.
Det finns många fina barn i min vänskapskrets nu. Och fler kommer det bli. På årets sista skälvande utefika fick jag också reda på att ytterligare en liten knatte kommer att träda fram en bit in på nästa år. Spännande! Men än så länge njuter jag i fulla drag av lilla söta Majken och lillpuppan Siri-Lo.

Nu tror jag att jag ska försöka kurera min onda hals. Min antågande förkylning ska få sig ett rapp på käften. Så får vi se om den lyssnar, våld lönar sig ju knappast i vanliga fall så det kanske är idé att ställa in sig på ytterligare en sjukvecka.

Skit också och godnatt!

Det har sannerligen inte slösats med värmen i Stockholm idag. Jag virade halsduken två varv runt halsen imorse när jag åkte till jobbet och frös lite när jag satte mig i bilen. Fick hålla handen på varmluftsutsläppet ett tag för att inte stelna till på ratten.

Idag var mitt jobb stationerat på ett ställe där jag fick bära alla väskor ner för tre trappor och in genom en tung branddörr. Vidare ytterligare en trappa ner till källaren där det luktade mögel och var svårt att andas. På golvet kröp en jaktspindel med ledade ben och lurvig kropp som jag var tvungen att döda med skon. Jag kunde bara inte se på när det spatserade vidare över golvet för att sedan försvinna i någon vrå och kanske dyka upp mitt framför ögonen på mig en stund senare. Det var för min egen överlevnad jag dödade den. Det var den eller jag.

En liten fyraårig tjej i rosa stickad klänning satte sig på fällen för att ta porträtt idag. Sju sekunder senare var hon klar. Jag sa åt henne att hon varit duktig och att hon nu kunde springa iväg till de andra. Då förändrades hennes lilla glada ansikte till en enda stor darrande underläpp.

- Meneh....sa hon.
Jag frågade om hon ville ta en bild till och hon sa då med gråten i halsen att hon ju skulle fotograferas! Hennes fröknar försökte förklara för henne att det var just det hon precis hade blivit, fotograferad.
- Meneh...vi skulle ju fotografera länge, sa hon och grät. Sedan grät hon tills jag packade ihop och åkte hem. Kanske gråter hon fortfarande. Ingen vet. Eller ja, hennes föräldrar vet ju förhoppningsvis. Lilla vännen då. Det var en ny reaktion för mig. Barn kan lipa när de kommer och sätter sig ibland men det beror oftast inte på att de fått för lite tid med mig, snarare tvärt om.

Det var det om detta och nu ska jag borsta gaddarna.
Godnatt!

Det här måste ju vara den snyggaste chokladbitspåsen som designats!
Njamb coko. Var hittar man en så snygg påse om inte på den omvittnat fantastiska affären EGs Fyndmarknad i Alby. Där kan man finna allt som behövs till hemmet, fast till halva priset. Vill man ha Grisknogar för under tjugo kronor finns det givetvis att få tag på där. Om du känner dig sugen på Fläskkött med säd behöver du inte vänta länge. För dig som letat frenetiskt efter en Hand-Brake cover är letandet över om du besöker denna fyndmarknadernas fyndmarknad.

Jag gick in i butiken med förevändningen att handla det jag verkligen behövde i form av rengöringsmedel och lite hygienprodukter så som schampoo och sådant som gå åt. Jag gick därifrån med två fulla kassar och var 350 kr fattigare. Jag stålsatte mig verkligen när jag gick förbi hyllan med nötter och torkad frukt. Jag tror jag hade kunnat fylla en kasse med enbart detta, men jag rörde inte ens hyllan!
Summa summarum det var väl värt ett besök och jag kommer att återvända när suget blir för stort efter Grisknogar eller när tvättmedlet sinar.

Idag intog jag en katolsk förskola som coach. Det kändes annorlunda, speciellt. Vi möttes av fyra nunnor som visade vägen till lekrummet, det satte sin prägel på dagen. Pandan och fotografkollegan skakade hand med varandra och jag tyckte det kändes som att det uppstod ömsesidigt tycke. Men det är i min påse han bor, det är jag som är hans matte, så han åkte med mig hem i bilen igen.

Imorgon ska han få hjälpa mig i Skäris.

Godnatt!

Idag hade jag kunnat lägga upp bilden på nageln som hänger på sniskan på ringtån, men jag antog att det knappast skulle ge mig några extra ögon på bloggen, så jag avstod.

Det känns som att jag har haft en ganska produktiv dag. Jobb fram till lunch, på hemvägen paketuthämtning på Godispärlan (tråkigt paket tyvärr), promenad i nya byxan, matlagning och tvättstugan. Ja det lät ju inte så storslaget, men med tanke på att jag brukar somna som en stock i soffan direkt efter jobbet så tycker jag att jag fick till det lite bättre idag.

Imorse såg jag på nyheterna hur de börjat plocka upp de stackars chilenska gruvarbetarna som suttit fast i sin håla i dryga två månader. I skrivandets stund har 20 av de 33 gruvarbetarna räddats och näst på tur att se ljuset står Yonni Barrios. Mannen som kanske inte ser lika mycket fram emot sin räddning.
När hans hustru samlades med andra anhöriga vid gruvschaktet dök ytterligare en kvinna upp och presenterade sig som hans fru inför fotograferna. Snacka om att sitta med byxorna nere. Nåväl, frun sedan 28 år tillbaka, valde att stanna hemma när maken nu kommer upp till ytan igen. Vad lär man sig av detta?

I morgon ska jag coacha lite. En ny fotograf ska få lära känna pandan på allvar. Jag ska inte tvinga upp den på min fotografkollegas huvud, men de ska få hälsa på varandra ordentligt! I övrigt funderar jag på att sitta med armarna i kors och humma och nicka.

Godnatt!

Ja som ni ser drog jag på mig nya byxan idag inför promenaden. Det kändes väldigt skönt att slippa snålblåsten dra om knäskålarna. En liten mössa på toppen gjorde höststassen komplett.
Det har varit en vacker dag idag, det blåste lite, men solen sken och färgerna sprakade i snåren. Säga vad man vill om hösten och dess inverkan på sinnet, men vackert är det allt som oftast.

Jag satt och tittade på Glada Hudikteatern på TV där ensambeln fick åka till New York. Att se Toralfs ansikte när han satt där på planet med fjärilar i magen var helt underbart! Där kan vi tala om ren och skär lycka! Jag blev glad ända in i själen när jag såg honom. Jag tror han blåste bort det mesta av höstdeppen i ett enda andetag. Honom ska jag se till att tänka på nästa gång det känns lite enformigt på jobbet.
På tal om jobbet. Idag kom väl hösten bästa och på samma gång märkligaste kommentar. En dagisfröken stack in näsan i rummet där jag byggde upp min studio och sa: Vill du att jag ska skicka in några barn som kan hjälpa dig att ställa i ordning?
Om jag tillägger att ingen av barnen på någon av avdelningarna är över fyra år så förstår ni ungefär hur snabbt jag tackade nej till det förslaget.

Det är en dag imorgon också, godnatt!

Position Renstiernas gata.
Det var riktigt kyligt när jag stack ut näsan på morgonen idag. Men luften var hög, torr och klar så jag slapp skrapa rutan. Alltid nåt.

Idag fick jag äntligen tummen ur och köpte mig ett par långbenta träningsbyxor. Det kändes bra. Nu slipper jag att gå barbent på mina promenader och jag ser redan fram emot nästa tur. Visserligen har jag inte frusit hittills eftersom jag går mig svettig, men en lång byxa ser liksom lite bättre ut så här års.

Minns ni att jag pratade om en hängmatta i vardagsrummet? Nu är det nära, jag har forskat i hängmatteutbudet och sållat ut ett par stycken som känns extra fina. Den lilla veliga Isabelle dök dock plötsligt upp igen och jag funderade på om jag vill köra den diskreta varianten med lite mer tillbakadragna färger eller om jag faktiskt ska satsa på en rejäl färgklick. Currambera i fyra olika pigga färger står för färgklicken och Caribena blå eller lila står för den mer diskreta känslan. Så jag hade tänkt att ni skulle få hjälpa mig. Släng iväg en kommentar och berätta vilken av dessa du tycker ska pryda ett hörn av min lägenhet.
Jag säger tack på förhand och ber att få återkomma!

Den som spar han har. Jag så gott som lovade ju att jag skulle värpa fram ytterligare ett inlägg igår, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Ett besök på den libanesiska restaurangen Sahara fick konsekvenser i form av ytterigare matkoma. Det är ju så fantastiskt gott med libanesisk plockmat. Jag tänker ju lite på vad jag äter numera så att proppa sig full med libanesiska smaker resulterade automatiskt i att jag rullade smått illamående ut på gatan efteråt.
Men det var igår det.

Idag har jag haft ytterligare ett tillfälle att få sova ut. Det gör mig gott, jag kan inte nog poängtera det. Jag återfår färgen i ansiktet och påsarna under ögonen känns lite mindre påtagliga.

Det var länge sedan jag var på Café String, så det var verkligen på tiden att jag kom dit idag. Det var välbesökt som vanligt, så jag fick plats inne i ett hörn. Men det var ett bra hörn och det var en trevlig fika! Däremot blev jag påtagligt påmind om vad som väntar mig de närmsta veckorna fram till 18:e november. Det är ett enda långt race av förskolor. Det innebär ett enda långt race av snor. Ett enda långt race av löss som går på olika avdelningar. Ett race av galonbyxor och gummistövlar, tandagnisslan och pandan på huvudet. Ett race av Hello Kitty-tröjor och den ljusa fällen. Det skrämmer mig lite. Varje år undrar jag vad jag gett mig in på, varje år brukar det går vägen. Just nu är jag bara rädd.

Nu ska haren sova!

Jag känner att det här håller på att förvandlas till en matblogg och det är ju verkligen inte syftet. Men jag kan inte undanhålla er de ljuvliga älgfärsbiffarna som jag förberedde er på i mitt förra inlägg. De smakade precis så ljuvligt som jag hade föreställt mig och med en liten kantarellsås och svartvinbärsgelé kände jag att rätten lätt hade kunnat konkurrera med vilken av Per Morbergs rätter som helst. Och det vill inte säga lite, det förstår ni ju.
Jobbintesitet och matkonsumtion ledde till svår trötthet och gårdagen blev helt enkelt utan inlägg eftersom jag somnade ifrån allt.

Faktum är att gårdagen inte innebar något annat än jobb och mat. 300 elever på en och samma dag sätter sina spår. Efter en sådan dag är jag mer än måttligt trött på min egen röst som ältat samma ramsa 300 gånger:

"Vad heter du? Var så god att sitt. Så ska du få sitta så långt bak på pallen du kan. Vrid knäna lite ditåt (säger jag och pekar). Och så tippar du lite framåt med kroppen. Du kan tippa huvudet lite så här också (säger jag och visar). Precis så, fint! Sådär då är du klar!"

-Får jag titta??!!

"Nej!"

Detta kan ses som ett kompensationsinlägg för uteblivet inlägg igår. Jag satsar alltså på att lägga in ytterligare ett idag.
Baj baj så länge!

Det var ett genidrag att föreslå Palmyra idag. Jag kände att jag hade längtat efter den kryddiga kycklingkebaben med aiolin som får tårar av glädje att rinna på kinden. Med portioner stora som riktigt stora portioner. Palmyra, den bästa kebaben i stada. Och visst måste man väl påstå att det är något visst med Palmyra när Per Morberg och fruga tar sig dit för en stilla flirt med såserna i bufféskåpet.

Nu straffas jag med en mättnadskänsla som nästan övergår förståndet och det finns ändå mat kvar till en rejäl matlåda. Det är lycka det.

Imorgon ska jag försöka få till den där älgfärsen i lagoma biffar tillsammans med de rostade rotsakerna.
Men det blir då.
Nu är nu och det är godnatt!

Det känns som att det var väldigt länge sedan jag jobbade med dokusåpan Big Brother. Och det stämmer ju. Under de år jag arbetade där fick jag ofta frågan, hur jag kunde jobba med ett sådant program. Just den diskussionen ska jag inte involvera mig i här, men jag kan utan att tveka säga att jag inte själv skulle velat vara en av deltagarna.
Man kan tycka att det skulle vara fruktansvärt att bli inlåst i ett hus i hundra dagar och bli filmad och övervakad dygnet runt. Men snäppet värre vore väl ändå att bli inlåst i ett hus i hundra dagar och sedan brydde sig ingen om att filma? Helt och hållet en vistelse förgäves.

Attityden ute på skolorna är många gånger rätt hård och på flera ställen sitter storebror med sitt glasöga och vakar som en hök över ungdomarna. Men det är nog första gången jag ser det där glasögat på en förskola. Den kändes väldigt malplasé där den satt i ett hörn. Men det är klart, har man haft finbesök av självaste Kungen och Drottningen vid invigningen av förskolan så kanske det inte är så dumt med övervakningskamera iallafall. Jag menar, spaden som Kungen grävde med vid invigningen sitter orörd fast på väggen ovanför minnsesvärda fotografier i guldram.
Givetvis har detta kit fått paradplatsen vid entrén. Fina grejer.

Godnatt!

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig på jobbet idag heller. Ny kamera och nya förhoppningar, men kameran spelade mig ett spratt. Det blev till att säga förlåt och ursäkta och hoppas på förståelse ytterligare en dag. Med lite glatt humör och blink med ögat från min sida, var det som att problemet aldrig inträffat.
Nu håller jag tummen för att jag ska slippa stå med skammen imorgon också. Min oemotståndliga charm räcker inte hur långt som helst.

Värmdö Köpcentrum är som vilket annat köpcentrum som helst. Massa affärer sida vid sida och en stor parkering. Men Värmdö Köpcentrum har också den lilla Te och Kaffebutiken Kanel och Kardemumma. Ända sedan jag steg ut från butiken före sommaren med en krämig Caffelatte i handen har jag längtat efter att få en kopp till.
Det var därför med vördnad jag steg in i butiken idag. Jag log både inombords och utombords när jag insåg att jag nu var riktigt nära den där efterlängtade koppen. Jag log nog minst lika stort då jag steg ut ur butiken med en kopp från himmelriket i ena handen och en påse nymalet lösviktskaffe i den andra.

Jag kan inte riktigt beskriva hur underbart det doftade i bilen på väg hem. Jag tror eventuellt att det luktar så hos Sankte Per. Har jag tur sitter doften kvar imorgon bitti. Jag ser nästan fram emot att få öppna dörren till Bettan imorgon och se efter.
Tills dess, håller jag ut.

Godnatt!

Idag när jag var ute på min motionsrunda luktade det kanelbulle i varje hörn. Det var en stark överdrift, men när jag passerade 7 Eleven på vägen tillbaka sipprade det ut en doft lika ljuv som en dröm. Jag ska erkänna att jag var väldigt nära att slinka in och få mig en kanelbulle. Det som räddade mig idag var att plånboken låg kvar hemma. Så här i efterhand ångrar jag mig, jag borde köpt en. Nu måste jag ju vänta ett helt år till nästa Kanelbullens dag.

Idag pajade kameran på jobbet, det kändes sådär. Det blev till att packa ihop och säga ursäkta och förlåt och be om förståelse. Jag fick förståelse och tack vare bra jobb nere på bokningen yppade sig ett nytt fototillfälle redan imorgon bitti. Så det var nog ingen större skada skedd egentligen. Det är väl min plikttrogna sida som får sig en törn när jag inte kan fullfölja jobbet som det var tänkt.

Imorgon kommer en ny kamera om att går som det ska. Den skickas till jobbet som för dagen kommer att äga rum på Värmdö. Fina grejer.

Jag fick döva min kanelbulleångest med kycklinggryta idag. En ljuvlig kycklinggryta med kokosmjölk, curry och grönsaker. Den slank ner som en oljad blixt i svalget. Gott var det också, men jag vet inte om det kan klå drömmen om en kanelbulle. Det gör kanske detsamma.

Idag har jag varit på bra humör. Sovmornar gör mig gott! Jag hade gott om energi för att ta det lugnt och fint trots att kameran gick sönder och några förstakluddare på gymnasiet gjorde sitt bästa för att pröva mitt tålamod. Kändes skönt att faktiskt få lite beröm för det lagom till hemfärd.

Imorgon Värmdö. Dubbelserien.
Say no more.

Natti natti!

Jag lovade ju att följa upp gårdagens blogg om bildförstoringarna. Det blev riktigt fint! Det är ju i och för sig svårt att få så vackra bilder att bli till något fult. Jag kommer på mig själv med att snegla på dem då och då där de hänger på väggen. Det brukar tyda på att jag känner mig nöjd med min insats.

I övrigt har det varit en dag av mental och bokstavlig städning. Ronjas hundhår har letat sig in i dammsugaren och tankar kring stort och smått har fått sig en putsning. Jag har även motionerat duktigt och ätit bra.
Om jag ska vara ärlig, en rätt trist dag.

Hoppas på bättring imorgon. Jag ska besöka Stockholms Idrottsgymnasium och se om idrottsintresserade ungdomar är som folk är mest. Jag ser framför mig hur alla kommer att dyka upp i glansiga träningsoveraller, med en bag där det sticker ut ett racket av något slag. Kanske har de också en handduk över axlarna. Det ska bli spännande att se om min föreställning, eller ska jag säga fördom, stämmer.

Jo, förresten, jag har sovmorgon imorgon. Det känns viktigt att nämna.
Godnatt!

En fin dag, i stort sett. Jag fick sova ut och det kändes som att jag inte gjort det på evigheter. Det har varit en rätt tuff vecka på jobbet och att bara få vakna av sig själv kändes väldigt lyxigt! Att dra upp rullgardinen och titta på himlen, ligga och fundera och morna sig tills man inte vill morna sig längre, det var alldeles underbart!
Det finns ingenting i mig som är morgonmänniska. Ingenting i min kropp fungerar tidiga mornar. Om jag fick välja skulle tidiga mornar inte ens finnas. Det är fruktansvärt att behöva ställa klockan på 5-någonting. De dagar detta ändå behöver ske snoozar jag i fem minuter sedan går jag blundande till toaletten där jag omedelbart tar ögondroppar för att överhuvudtaget kunna öppna ögonen och se.
Jag är ingen morgonmänniska.
Jag mår fysiskt illa av att behöva gå upp i ottan. Gråter nästan när jag på måndagen inser att det är en hel vecka kvar av dessa tidiga mornar. Men jag kommer trots allt upp, plikten framför allt. Punktlighet är en dygd.

Idag var det att väder som innebar sol och ingen vind. Det blev en skön promenad till söder tillsammans med fina Mia med dotter. Café Statist fick sig ett besök och en Cafelatte slank innanför västen. Siri-Lo och jag slår ju inte längre rekord i att sitta-länge-i-knä. Jag tror hon gillar mig, det känns iallafall så. Hon jollrade och njöt av cafébesöket precis lika mycket som jag. Vi hade en bra dag, vi tre. En mysig dag.

Jag passade på att hämta ut förstoringarna på de svartvita gamla bilderna. Förstorade från negativ jag hittade när vi städade ur mormor och morfars lägenhet. En bild föreställer morfar när han sitter och pimplar abborre iklädd hatt och solbrillor. En annan är morfar som badnymf, sittandes på en sten med huvudet på sned, underbar! På den tredje bilden står mormor och morfar kärleksfullt och tittar på varandra i vinterskrud. På skuggan i den orörda snön ser man att de satt upp kameran på ett staket. Jag har pillat in bilderna i ramar och jag ska åta mig att sätta upp dem imorgon. Jag tror det blir bra.

Fortsättning följer...