Idag var jag arbetsfri och fick möjlighet att ta en fika på stan. Det hade öppnat ett nytt, jag vet dock inte hur nytt, café nära Nytorget. Fröken Anderssons kaffebar heter det och var väldigt trivsamt. Kaffet var svindyrt och snuddade vid 40 kronorsstrecket, men sanna mina ord jag tror bestämt att det var värt det. Det var ett rysligt gott Java.

Det fanns inte allt för mycket sittplatser på det lilla cafét men det räckte gott och väl för mig och mitt fikasällskap. Efter att ha suttit och tjattrat ett tag kom det tydligen ett stort sällskap och cafébiträdet undrade lite försynt om vi kunde tänka oss att dela bord. Eftersom vi suttit en bra stund kände vi oss redo att söka nya äventyr. Tydligen gladde det biträdet så till den grad att vi fick var sin chokladpralin. Den var en riktigt rejäl pjäs så den gick inte att svälja i ett svep utan var tvungen att avnjutas i tuggor. Om det inte varit för att de bryggde så gott kaffe så kanske det är för den goda pralinen skull jag så småningom kommer att återvända till Fröken Anderssons kaffebar vid Nytorget.

Nu tackar jag för mig!

Godnatt!

Åh tack Bonniers Bokklubb, den här inbjudan att bli medlem känns verkligen personlig. För att locka lite extra hade de lagt i en blyertspenna i kuvertet. Men jag tror jag avstår den här gången, faktum är att jag inte blev det minsta lockad.

För mig fungerar det så att jag läser mycket i perioder. Ibland kan jag inte lägga ifrån mig böckerna och andra delar av året tittar jag inte ens åt böcker. Vanligtvis brukar läslusten vakna till liv under sommarhalvåret, så det var ju extra dålig timing för Bonnier att slösa en blyertspenna på mig. Jag antar att det har med åldern att göra, men just nu läser jag helst biografier och faktabaserad litteratur. Senast i somras läste jag en förträfflig biografi om den lilla stora farbrorn som inte vill bli stor, Gösta Ekman. Av någon anledning tycker jag också mycket om att läsa om mord, vare sig de är fiktiva eller verkliga berättelser. För ett tag sedan fick jag Nordisk Kriminalkrönika av mr P och den grävde djupt i allt det som jag tycker är intressant i kriminalväg. Ryslig på alla möjliga sätt, men intressant!

Efter en rätt sen träningsomgång ska jag nu varva ner för natten och jag önskar,

Godnatt!

Jag ska väl erkänna att jag var måttligt sugen på att åter sätta mig i bilen i morse efter gårdagens tur från Skåne. Det var givetvis inte samma långa sträcka, men Tyresö kan vara väl så stort det kan jag försäkra. Tyresö är en av de kommuner jag jobbar i som jag inte riktigt kan greppa. Det verkar vara nästan hur stort som helst och idag blev jag bland annat stationerad långt ut på vischan i Tyresö. En villa i tre plan med poolveranda och separat gästhus, ibland är det en fröjd att jobba.

För er som följt mig minns ni kanske att jag för ett bra tag sedan köpte en skärbräda, eller ja en spillbit från en bänkskiva passade perfekt som just skärbräda. Den har jag använt flitigt och jag är mycket nöjd med den. Jag vet inte om det att tack vara den som jag lagar så mycket mat, det låter jag alltså vara osagt. Nåväl, jag har mina kryddor på en bänkskiva en bit bort och varje gång jag skulle krydda något har jag gått dit och hämtat det jag skulle ha och sedan ställt tillbaka. Inget konstigt alls.

Under 1940 - 1950-talet gjordes undersökningar i hur långt husmor gick i köket under en dag. En förhållandevis förlegad undersökning men icke desto mindre intressant. Denna undersökning kom sedermera att utmynna det vi idag känner som Svensk Köksstandard. Undersökningen visade att kvinnor, för på den tiden var det fortfarande mest kvinnor som arbetade i köket, gick i runda slängar sju kilometer i hemmet och köket dagligen. 

Därmed blev det av största vikt att utreda om bostaden och köket kunde utformas effektivare. Man undersökte olika planlösningar tillsammans med hushållsredskap och köksinredning för att på så sätt kunna skapa anatomiskt optimala arbetsställningar och på så sätt också minska förflyttningarna. Allt detta gjordes mycket seriöst och vetenskapligt i både testlaboratorier och på fältet. Än idag utformas alltså svenska kök efter denna standardiseringsmodell. 

Med detta i bakhuvudet insåg jag ju att ju mer jag lagar mat desto längre blir mina turer i köket. Detta löste jag nu genom att åtminstone ha de viktigaste kryddorna på armlängds avstånd från min arbetsyta skärbrädan. Jag är rätt nöjd själv.

Nu önskar jag godnatt!

Idag har jag och Gamla Bettan återigen ägnat mycket tid tillsammans. Fem timmar i sätet från Skåne till Stockholm. Nu är julen över för den här gången. Jag hade tänk äta lite medhavd lunch vid Vätterns strand men magen kurrade inte riktigt då. Det fick bli mat i farten istället, ett par äggmackor, yoghurt och en äppelmer. Fina grejer, och gott!

Dagmar drog och slet i Gamla Bettan hela vägen, hon fick ingen rast ingen ro och inte jag heller. Men jag såg inte speciellt mycket åverkan på den sträcka jag avverkade. Det låg ett par avblåsta träd här och var men inget värt namnet storm. Annat var det när jag åkte från Skåne till Stockholm med ett flyttlass i hyrd skåpbil 2005. Då hade Gudrun lekt med oss människor och kastat träden som plockepinn längs hela vägen. Det var andra bullar. Bilfärden har ändå satt sig lite i kroppen och nu ska jag ta mig en lur. Imorgon blir det jobb igen.

Godnatt!

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. 

Nej, faktum är att jag är ganska glad för att jag inte äger någon häst som måste matas och ryktas i arla morgonstund. Det var skönt att vakna i sin egen takt denna första dag efter julafton. Istället bar det av på promenad efter frukost. Eftersom jag vuxit upp i Skåne visste jag att packningen så här års måste innehålla yllemundering trots att termometern visar plus sju grader. Det är rått och fukten letar sig in i varje vrå av jackan. Havet visade sig från sin bästa sida idag och skummade upp stora vågor mot stranden. Den lilla stund jag tog av mig vanten för att ta en bild räckte för att få händerna och frysa resten av dagen.

Det har varit en lugn och stilla juldag. Som sig bör har vi fikat med massor av småkakor och allehanda bakverk. Därutöver knäckt nötter, ätit russin och dadlar. Till råga på allt har vi som tradition att äta bruna bönor på juldagen, så det är väl egentligen inte så konstigt att magen knorrar lite besynnerligt så här när man lagt sig under täcket.

Det blåser storm utanför och den ljusklädda granen på gårdsplanen vajar obehagligt mycket. Jag hoppas den står pall.

Därmed önskar jag godnatt!

Dan före dopparedan innebär som vanligt en del stök och fix. 

Förmiddagen gick i pepparkakans tecken. Allt sedan jag var en pytte har vi haft som tradition att baka stora pepparkakor i form av blomsterkorgar. Till en början var det mormor och morfar som skötte denna tradition och jag tog endast del av den som en viktig del av julfrukosten. På senare år har den här speciella pepparkaksformen hamnat på min lott. Därmed är det också mitt ansvar att det blir blomsterkorgar av just pepparkaka med våra namn spritsade på.

Detta är vanligtvis en angenäm tradition att ägna sig åt. Pepparkaksbak luktar gott och är en förhållandevis rofylld julförberedelse. Nåväl, i år kändes det inte alls så. 2011 var året som gick till historien med den i särklass sämsta pepparkaksdegen. Det spelade liksom ingen roll om man hade varit konditor eller som jag amatör, den skiktade sig och sprack så fort man kavlade lite på den. Det var en mycket sorglig historia. Dessutom blev den aldrig riktigt genombakt och hård, så som en pepparkaka ska vara. Jag gjorde allt enligt konstens regler, men pepparkakorna blev de fulaste och mjukaste som någonsin gjorts. Jag vill tillägga att de ni ser här ovanför är några av de som blev hyfsade. Men imorgon bitti ska de likväl avnjutas till morgonkaffet. Det blir ett äventyr.

Granen står nu grön och grann i stugan. Det är första året vi firar med en sån där i plast. Jag ska erkänna att jag först tänkte, inte över min döda kropp när jag hörde plastgran. Men mor hade fått tag i en riktigt fin sak. När vi plockade ut den ur kartongen såg det ut som ett skämt, men när delarna satts ihop och grenarna rätats ut blev den riktigt ståtlig. Med lite glitter, kulor och ljus blev den ännu ståtligare och nu när julklapparna är på plats känns det faktiskt trivsamt med plastgran trots allt.

Det har tickat över till julafton och jag säger God Jul och

God Natt!

Det var sannerligen inte igår jag var på Väla Centrum i Helsingborg. Köpcentret som vuxit sig så stort att till och med Anniken Kringstad hade sprungit vilse. Det var affärer så långt ögat nådde och just idag invaderades de av julklappsstinna skåningar som satt ett extra gummiband runt plånboken. Jag tycker Stockholm har gott om affärer i sina inomhusgallerior, men detta var snäppet vassare. 

Det är ju egentligen ren och skär idioti att åka till ett köpcentrum två dagar innan julafton, men vi hade ett utstakat mål med färden och det var att hitta en ny bäddmadrass till mor, samt ett litet hyllskåp till hennes badrum. Som sig bör var vi på olika ställen och jämförde priser och kvaliteter för att hitta det perfekta av sin sort. Tyvärr ville det sig inte riktigt, vi åkte hem utan både bäddmadrass och hyllskåp, men vid nästa tillfälle kommer hon att kunna dyka rakt på rätt sak och slipper all vånda. Själv har jag köpstopp men lyckades ändå med konststycket att köpa ytterligare ett par julklappar. Jag vet inte hur det gick till om jag ska vara ärlig. 

Hemma i Stockholm finns det många nischade butiker och i de flesta fall undrar jag hur de går runt. Hur många kunder har en nischad butik per dag? Ja det beror såklart på vad det är för nisch man slagit sig in på. Muffinsfabriken tillhör en av favoritbutikerna hemmavid och nu har jag även skaffat mig en på Väla Centrum i Helsingborg: Gräddbullerian. Där såldes gräddbullar av allehanda slag, med smaker som man inte trodde att en gräddbulle kunde ha. Mor och jag kunde inte motstå frestelsen utan köpte var sin; Passionsfruktssmak och Lakrits. Givetvis smakade vi av varandras och i detta fall avgick Passionsfrukten med segern, men lakrits kom inte långt efter.

Nu ska jag sova och peppa för granpynt och pepparkaksbak.

Godnatt!

Idag har jag och gamla Bettan tillbringat mycket tid tillsammans. Vi åkte och fyllde på tanken strax efter nio i morse och sedan bar det av söderut. Jag hade varit dåligt förutseende och struntat i att fixa vindrutetorkarna och fylla på spolarvätskan. Det visade sig vara ett mycket dåligt drag. Vägen var snöfri men slabbig och det yrde upp smuts på rutan i parti och minut. Givetvis. Det är ju helt normalt och något som jag borde kunnat räkna ut. Nåväl, jag stod ut med denna nästan ogenomträngliga smutshinna på fönstret hela vägen ner till Småland där jag skulle göra ett första stopp för att önska mina morföräldrar god jul i förskott. Det var ett kärt återseende även om det vid det här laget är blandat med sorgsenhet. Det gör ont att se dem man älskar bli gamla och gaggiga. Jag tror ändå någonstans att de uppskattade att jag tittade förbi.

Efter att ha köpt banan och yoghurtlunch gav jag mig så på torkarbladen men själ och hjärta. Jag fick hosta upp drygt 500 riksdaler för två torkarblad och en dunk spolarvätska. Jag tyckte det var väl dyrt för så trista saker. Hade det inte varit för att mannen i kassan så snällt nappade på min vädjan att få hjälp med att sätta fast dem så hade jag nog även blivit irriterad utöver skinnad.

Jag frågade honom om de här dyra torkarbladen var så fantastiskt mycket bättre än de billigaste och han sa med bestämdhet i rösten att man faktiskt kunde märka skillnad och dessutom skulle de hålla längre. Så det är nu min förhoppning.

Resan mot Skåne påbörjades och blev om inte roligare så i alla fall renare på ytan. Utanför Markaryd började jag klippa med ögonen i mörkret och jag övervägde att på allvar stanna och sova i tio minuter. Jag vevade ner rutan och vräkte in iskyla, jag ringde samtal på mobilen för att hålla mig vaken. Plötsligt inträffade något som fick mig klarvaken på en tiondels sekund. Bilen framför mig körde allt längre ut mot mitträcket på motorvägen, för att i sista stund göra en undanmanöver. Förarens häftiga ryck i ratten resulterade i att bilen började kränga och jag fick bromsa så att jag kände bältet strama över axeln. Det slutade med att föraren och bilen framför snurrade runt och blev stående med nosen i fel körriktning. Jag stannade till en bit bort men såg att bakomvarande bil stannade till och tittade till situationen. Det är ett ögonblicks verk. Hade jag inte hållit avståndet och varit bara ett uns mindre uppmärksam så hade olyckan varit ett faktum. Då hade jag kört in i sidan på honom/henne och sedan vet man inte hur det hade slutat.

Aningen skärrad fortsatte resan en timma till innan jag så småningom nådde rätt destination i Skåne.

Där sitter jag nu med datorn i knät innan jag släcker lampan och önskar godnatt!

Idag har min arbetsdestination varit Södermalm, det gillar jag. Swedenborgsgatan vid Mariatorget för att vara mer specifik. Jag brukar för det mesta kolla upp mina arbetsplatser dagen innan på Eniro för att veta om man kan parkera i närheten. Det är så behändigt att kunna se gatan på riktigt nära håll via gatvyvisningen. Swedenborgsgatan bjöd på en riktigt kul överraskning när jag gjorde just detta. Resultatet av sökningen ser du här ovanför. Jag har alltid undrat hur den här sortens fotograferingar går till. Uppenbarligen sker det inte i smyg i alla fall.

Idag har jag agerat Tomte lite. Nära och kära har fått sina klappar och det verkade som att det föll väl ut. Lilla Sirsan smygöppnade sina och jag fick höra att Barbapapa möttes med värme och glädje så jag tror jag kan känna mig nöjd.

Nu ska jag sova och samla kraft inför morgondagen och en stund i gamla Bettan.

Godnatt!

Ytterligare en helg har passerat, en helg av regn och snöglopp. Jag vet att jag varit lite hetsk mot Kung Bore den sista tiden och om det var ett försök att stryka mig medhårs med helgens väderlek måste jag säga att det var ett misslyckande. När vinterhalvåret slår in tycker jag att snön ska bli liggande vit och grann. Det här slasket blir bara ett irritationsmoment.

Jag har även hunnit med att baka lite inför julen. Jag tog hjälp av Fröken V och som jag lovade blev det Sirapskakor, Hallongrottor, Saffransskorpor och Dadelkaka. På godisfronten blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig ska jag erkänna. Jag gjorde de fantastiska hallontryfflarna med egen skörd av hallon från Småland. Jag hade ju också bestämt mig för att tillverka Fransk nougat men där gick jag bet. Eller bet och bet, jag tordes inte ens prova när jag såg Leila Lindholm baka sina sötsaker på TV4. Det verkade så avancerat och invecklat att jag inte ens vågade prova. Det skulle vara exakt 148 grader och hur skulle jag veta det när jag inte ens äger en termometer för matsammanhang. Dessutom skulle den vispas luftig  i tio minuter och någon elvisp har jag ju inte heller. Nä, det får vänta till efter julen, jag får överleva utan.

Så nu är jag mer eller mindre redo för att julen ska drabba mig. Den lilla granen jag inhandlade häromdagen har fått en liten toppstjärna och egenhändigt tillverkade polkagriskäppar. Nej, jag har inte stått och gjort riktiga polkagrisar, de tillverkades i sann pysselanda av vanliga plastpärlor. De blev riktigt fina och jag känner mig nöjd. På långt håll med svaga ögon kan man faktiskt missta dem för äkta vara. Nåväl, det hade ju varit mysigt med en liten ljusslinga som glimmar bland barren, men det blir en senare historia.

Tills dess önskar jag godnatt!

Som ni ser håller den på att komma ut ur sitt skal, min lilla Amaryllis. Jag blir alltid så glad när jag lyckas få till det på växtfronten. Välkommen ut i det fria, välkommen att sätta lite färg på skokartongsvädret.

Idag har jag jobbat en aning. Med regnet strilandes mot rutan begav jag mig mot Hägersten och Älvsjö. Söderort gillar jag. Vi hade skjutit en timma på första fotograferingen för att ge säljaren lite extra tid. Så här i efterhand kan man ju verkligen fråga sig varför. Jag har plåtat många lägenheter och villor de senaste åren. En del riktiga råttbon, andra med målarfärgen fortfarande fuktig i tamburen. Ett par lägenheter har till och med haft golvpappen och stegen kvar från målningen när jag kommer på besök. Det har varit högt och lågt. Idag tror jag dock att jag hamnade på en helt ny nivå. Sällan har en bostad skapat så mycket obehag och sorgsenhet. Jag skulle gott kunna säga att jag blev illa berörd av det jag såg. I ett sådant fall gäller det bara att göra det bästa av situationen. Mäklaren kände nog ungefär som jag och i det här fallet blev det lite som det blev med bilderna.

Är det inte väldigt ovanligt att det åskar så här års? Jag fick för mig att det bara var något som vädergudarna ägnade sig åt på sommarhalvåret. Hur som helst dundrade det på riktigt bra idag vid några tillfällen under kvällen. Vädrets makter kan man tydligen inte lita på för fem öre nuförtiden.

Godnatt

Det var det på tiden att jag fick träffa lilla Sirsan igen. Hon hade varit ifrån stan med mamma ett tag och jag har längtat lite efter henne. Det blev kaffekalas med pepparkakor och annat smått och gott. Det åt vi av tills åtminstone en av oss var alldeles brun runt munnen. Härligt! Efter kaffet läste vi det den klassiska sagan om katten på råttan och råttan på repet...Vilket fick mig att inse att den där pojken som var så förskräckligt hungrig i sagan faktisk är en elak och egoistisk liten pojke. Nåväl, det går ju alltid att byta ut lite ord utan att Sirsan märker det, än så länge.

När mitt arbetsredskap går sönder mitt under arbetsdagen är det skönt att ha vänner med ett stort hjärta. Häromdagen fick jag låna kamera av Mr P och idag promenarade jag ner till Hammarbyhamnen och Studion för att lämna tillbaka den. Där bjöds det på kaffe och Lussekatt, fasen vilket frosseri. Nere i studion byggdes det för fullt, en liten scen för framtida festligheter. Då mindes jag plötsligt att jag även lånat en sticksåg som antagligen hade kommit väl till pass under det här bygget. Den får jag ägna delar av morgondagen till att lämna tillbaka.

Tills dess ska jag försöka få lite sömn.

Godnatt!

Redan som liten vid morfars sida lärde mig allt om fåglar, deras läten och utseende. Jag var den lille ornitologen skulle man nog kunna säga. Morfar lärde mig allt han kunde och jag lyssnade intresserat. Därför var det med extra stor glädje jag idag på morgonen bevittnade de små Stjärtmesarna som satt och mumsade på talgbollarna jag hängt ut. Jag är 37 år fyllda men någon Stjärtmes hade jag ännu inte sett fram till dags dato. Det var en vit liten varelse med alldeles överdimensionerade stjärtfjädrar. Tre stycken samsades vid matbordet och jag log lite för mig själv när jag såg dem. 

I år firas jul hos mor och därför kanske jag inte kommer att slå på stort och köpa egen stor gran. Därför blev jag extra glad när jag hittade den här lilla tingesten. Den kallas tydligen sockertoppsgran och är alldeles barrig och stickig precis som sina stora kompisar. Den ska få glädja mig i jul tänkte jag. Om jag dessutom sköter den duktigt har jag en liten sockertoppsgran året om.

Idag har jag gett mig på den ädla konsten att göra stek. Jag hade köpt en rejäl köttbit som lämpade sig för den här sortens tillagning och sedan var det bara att dra igång. Löjligt enkelt var det. Med lite oxfond och skurna lökar och morötter förvandlades det lilla köttstycket till en mör husman på bara två timmar. Det lär jag göra om kan jag lova! Jag tycker om mat som sköter sig helt själv efter att man satt det på spisen.

Nu tar jag natt.

Godnatt!

Luciamorgon på TV är mysigt i arla morgonstund, men idag tog jag sovmorgon och valde reprisen istället. Så jag har inte gått miste om luciadosen med allt vad det innebär av vitklädda med ljus i hår och vackra julsånger. På egen hand har jag firat Lucia genom att sätta upp slingan på balkongen. Den har legat framme i sin kartong ett par dagar nu och jag har liksom dragit mig för att gå ut i regnvädret och sätta upp den. Men nu är den alltså på plats och det är bara snön som fattas.

Till och med min Amaryllis känner på sig att det börjar lacka mot jul. De röda knopparna kommer stå i full blom om ett par dagar skulle jag tro. Det kommer att dyka upp ytterligare en stälk så småningom är min förhoppning, men det låter jag vara osagt tills jag ser den på riktigt. Än så länge syns den bara som en spets vi löken.

I morse väcktes jag av att ortopedläkaren ringde och undrade hur jag mådde. Det tycker jag var fint och det gjorde mig glad. Även om jag inser att det igår i hennes rutiner så kändes det faktiskt som att hon brydde sig. Jag kan inte påstå att jag känner någon märkbar förbättring i tummen, men jag ska se tiden an och låta sprutan ha sin verkan. Jag hade ju tyvärr gått ganska länge med den här inflammationen och då var risken större att det redan uppstått skador på leden och att sprutan inte hade någon effekt. MEN, jag ska inte måla fan på väggen. Jag hoppas fortfarande.

Nu ska jag ta en slurk kaffe och råda bot på en plågsam huvudvärk.

Godnatt!

I helgen har jag så äntligen bakat knäckebröd. Det har blivit lite av en tradition faktiskt. För några år sedan hittade jag ett recept som jag använt flitigt sedan dess i samband med julen. Av någon anledning kom det sedan på avvägar och förra året hittade jag ett nytt recept som jag utvecklade lite i år. Grundreceptet är egentligen gott som det är, men en liten twist var jag redo för den här julen. Det fick bli vallmofrön och flingsalt i lagoma doser på hälften av bröden. Det blev riktigt, riktigt bra vill jag lova!

Utöver knäckefavoriten har jag i helgen också plockat ut de bakverk som kommer att följa med mig in i julhelgen i år. Det jag ska snaska på när julnötterna tryter. Det blir de omtyckta Sirapskakorna med en doft av ingefära, Hallongrottorna som Fröken H bjöd mig så generöst på, på kafferepet för några veckor sedan. Givetvis den mjuka Dadelkakan som visade sig bli godare för varje dag den fick ligga till sig. På godisfronten blir det Hallontryffel och vit Nougat. Pepparkakorna behöver jag väl inte ens nämna, de är givna julkakor varje år.

När jag ändå tipsar herrskapet om godsaker ska jag passa på att lägga ett gott ord för årets Glöggnyhet från Blossa. Den heter Blossa Arabica och är ett möte mellan mörkrostad elegans och deras klassiska starkvinsglögg. Det är först när eftersmaken når smaklökarna som kaffesmaken kommer fram. Riktigt angenämt om ni frågar mig. Serveras givetvis med russin och mandel som givna tillbehör.

Med dessa ord önskar jag godnatt!

Jag hörde talas om ovädret som drabbade Västkusten med regn och blåst igår kväll. Idag på morgonen hade det nått stockholmstrakten och det var inget mysväder direkt. Små spår av snö låg kvar utanför fönstret när jag klev upp, men termometern visade plus och det hade snart smält bort. 

Jag ilade iväg för att få min andra kortisonspruta idag, jag hade inte tänkt nämna att det gjorde ont men nu gjorde jag det. Hur som helst, nu är det avklarat och jag ska bara vänta på att den har sin verkan. Jag hoppas på riktigt att det var värt det.

Nu ska jag ta helg, slappna av och slippa oroa mig för illa onda stick. Nobelhysterin har börjat ta form i huvudstaden. Morgonsofforna har samlat viktiga människor som ska säga sitt om hur kungen klarade sig. Som har en åsikt om Drottning Silvias val av klänning. Antagligen kommer de också att fälla en och annan kommentar om Victorias gravidmage. Jag tillhör inte den skara människor som suttit bänkad framför tv:n för att följa festligheterna. Jag försöker hålla mig uppdaterad med någon form av sammanfattning som brukar dyka upp när hela kalaset avslutats.

Jag vill ändå passa på att slå ett slag för Tomas Tranströmer. Det var på tiden att en genial svensk fick ta del av Nobels pris. Grattis från mig.

Godnatt så småningom!

Ovanstående bok hittade jag bland de andra böckerna i en hylla på Åhléns. Den stod där bland de glättiga kokböckerna med den ena kändiskocken efter den andra. Bland böckerna om träning och hälsa, mode och inredning. Den stod där grå och dan och kostade 129 riksdaler. Jag undrar vem som förbarmar sig över den i jul?

Nu tror jag mig vara i det närmaste klar med julklapparna. Åtminstone de julklappar som jag betat av från andras önskelista. Sedan kan ju dessa klappar alltid komma att kompletteras med något extra smått och gott. Eftersom jag med bestämdhet vet att lilla Sirsan inte kommer att läsa det jag nu skriver kan jag berätta att jag gått all in i Barbapapa-temat till henne i år. Dessa små färglada, formbara figurer är numera Sirsan absoluta favoriter och jag vill ju gärna göra mig populär. Jag har en känsla av att hon kommer gilla mina klappar i år. 

Jag lär återkomma i ärendet.

Godnatt!

Ja, ok jag medger att jag sov illa på grund av den där satans injektionen. Så här i efterhand tycker jag att jag var väldigt modig och tapper som tog den. Jag hade lika gärna kunnat säga, nej jag vägrar, men det var ju innan jag visste hur ont det gjorde. Nåväl, nog tjatat om sprutan.

Idag har jag försjunkit fullständigt i ett fotoprojekt helt på hobbybasis. Det är roligt när man gått och fnulat på något länge och sedan skrider till verket. Antingen blir det exakt som man hade tänkt sig eller så kan det ta sig helt andra uttryck. Idag hamnade det slutgiltigt vid det sistnämnda, men det blev nästan bättre än min första tanke. Jag känner mig nöjd hur som helst.

Jag måste få slå ett slag för den ljuvliga lilla Jordärtskockan. Jag gjorde ett potatismos till mina pannbiffar idag. Det smaksatte jag med några jordärtskocksknölar som fick koka med i potatisvattnet. Det är inte klokt vilken god smak det ger, helt fantastiskt gott. En väldigt mjuk och len ton som slinker ner som en balsamkur i halsen. Jag läste att jordärtskockan är en slags solros, släkt med den vanliga hederliga solrosen så som vi är vana att se den. 

Därmed stänger jag lådan för viktigt vetande och önska Godnatt!

Den stora tumdagen har avverkats. Dagen T skulle vi kunna kalla den 6 december i fortsättningen. Klockan 13 skulle jag infinna mig på Ortopeden och jag var ute i god tid för säkerhet skull. Efter årets återkommande läkarbesök fick jag idag reda på att jag hade 10 kronor kvar tills högkostnadskortet träder i kraft, bara en sån sak.

Nåväl, jag lade upp mina små händer framför den kvinnliga läkaren och hon tittade noggrant och jämförde dem ingående. Hon klämde och bände, tryckte och vred och jag gjorde antagligen olika miner beroende på ondhetsgrad. Det tog inte speciellt lång tid förrän hon konstaterade att min svullnad beror på en inflammation i leden. En inflammation som troligtvis levt sitt eget liv allt sedan vårkanten detta år. 

Vi tittade tillsammans på tidigare tagna röntgenbilder, och jag tittade intresserat och roades en aning av att se hur jag ser ut inuti. Hon berättade om min överrörlighet i lederna. På bilderna kunde man tydligt se att överrörligheten i kombination med den inflammation jag nu hade, hade fått tummen att hamna ur läge. Den hade placerat sig lite på sniskan.

Jag lärde mig mycket idag, inte bara att jag haft en inflammation i leden sedan april, som två tidigare "läkare" missat. Utan också det trista faktum att jag redan vid 37 års ålder börjat utveckla artros. Det är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på att både mor och far haft sina duster med artrosmonstret. Så nu är det bara att rikta in sig på att sitta bland 60-plussarna och delta i artrosskolan och bli vän med sina värkande leder före sin 45-årsdag.

Nåväl strunt i artrosen. Hur behandlar man nu en inflammation i leden? Jotack, med en kortisonspruta rakt in i vulkanens hjärta. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. Bedövningen hjälpte inte ett uns, det gjorde svinont, SVINONT och jag står för det! Jag vill aldrig mer uppleva det, men är inbokad för en ny tid redan på fredag. Samma procedur. Jag måste tänka över saken, jag vet ännu inte om jag vågar.

Godnatt!

Idag var jag alldeles vimmelkantig bollen när jag vaknade. Jag kom inte längre än till soffan och där jag sov ytterligare ett par timmar. När jag vaknade igen kändes kändes det bättre. Undrar just vad det var för mikrosjuka jag drabbats av? Hur som helst piggnade jag på mig och resten av dagen har ägnats åt någon slags försmak av julstädningen. Det var verkligen på tiden. Jag har dammat, dammsugit och våttorkat golven. Balkongen har preparerats inför vintern. De deprimerade plantorna har kastats och den lilla lövhögen, från björken här utanför, är borta. Nu doftar det rent både ute och inne och jag känner mig till freds i kroppen. Imorgon åker ljusslingan upp på balkongräcket.

Imorgon bär det av till ortopedkliniken med min tumme som aldrig blivit bra. Det ska bli spännande att se vad de säger om den lille stackaren. Jag tillhör ju den skara människor som tyvärr inte har speciellt bra erfarenheter av just vården i samband med vårdcentralen, så jag sätter mitt hopp till ortopeden imorgon. Det skulle vara så skönt att få rätsida på den och slippa ha ont.

Nu ska jag smutta klart på kaffet.

Godnatt så småningom!

Jag tyckte mig skymta lite sol idag. Den behagade visa sig bara precis så mycket så att man förstod att den inte slocknat. Jag passade på att ta en promenad till söder med Fröken V. Min väska passade lägligt på att gå sönder tidigare på förmiddagen och jag tänkte att min promenad mot Södermalm kanske kunde resultera i en ny väska. Jag gick bet. Jag gick istället hem med en ny mössa och magen full av muffins.

Vi skriver andra advent i almanackan och Kung Bore har hittills inte gjort speciellt mycket för att visa sig. Någon liten frostslinga på taken i arla morgonstund är allt han lyckats åstadkomma. Men så såg jag vädret på TV alldeles nyss. Det visade sig att den kommande veckan skulle ligga på minussidan, blått på väderkartan. Hoppet om vintern är inte helt ute alltså. Jag ser fram emot veckan med tillförsikt. Ge mig Svarthalka, Ryssvinter och Köldsmocka, för det Kung Bore hittills visat känns mer som en ljummen fis i en långkalsong.

Godnatt!

En gråkulen dag är till ända. Det har blåst och regnat och varit allmänt oangenämt. Av just den anledningen har jag inte visat mig ute mer än nödvändigt.

Istället gjorde jag helt sonika slag i saken och provbakade Tinas Dadelkaka som jag tjatade om för någon dag sedan. Jag gjorde en liten justering i receptet och det var konjaken som fick stryka på foten eftersom jag inte hade det tillgänglig. Istället provade jag med en slurk glögg av ungefär samma mått. Jag kan ju inte veta vilken skillnad det hade blivit med spriten, men jag anar att smaken hade blivit aningens  mer pikant. Nåväl, jag fick vänta hela femtio minuter på att kakan skulle grädda klart. Men oj det var värt det, dadelkakan var mjuk och saftig. Tina serverade den tillsammans med en krämig chevré och hjortronsylt, det gjorde även jag. I min bok får den mycket väl godkänt och jag tycker det känns som en bra ingrediens i julhelgen 2011. Så får det bli!

Det har redan rullat på till tredje december och julkalendern på tv har således visat tre avsnitt. Årets kalender är, tycker jag, en överraskande bra årgång. Jag brukar trots min vuxendom alltid titta på första avsnittet varje år för att avgöra om det, så att säga, var bättre förr. Men i år tycker jag faktiskt att SVT lyckats med att skänka vår tids barngeneration en fin, varm och förhållandevis mänsklig julkalender. All heder!

Godnatt!

Ok, alla ställen har sina julprydnader. Detta är Knivstas sätt att berätta för omvärden och de som bor där hur mycket julen betyder. Jag tycker den är fin. Förmodligen lite inspirerad av Gävlebocken, men antagligen inte lika välbevakad.

Nu börjar televisionen med sina frestelser inför julen. Häromdagen var det Leila som bakade sötsaker i sitt pastellkök. Idag fortsatte Tina Nordström med läckerheter att avnjuta både till jul och andra festliga tillfällen. Jag kan inte titta på den här sortens program utan att snålvattnet börjar rinna. Det spelar egentligen ingen roll om jag är mätt eller hungrig, matprogram har den effekten på mig oavsett. Idag fastnade jag speciellt för det Kryddiga dadelbröd som Tina bakade. Jag är svag för fruktiga bröd och det här verkade vara något i hästväg. Jag tror jag ska provbaka det för att se om det kan vara något att ta med i eget julfirande. Jag lär återkomma i ämnet.

Det har sannerligen varit en höst fylld av snålvatten för min del. Hela den Svenska matresan har varit en enda stor djupdykning i ljuvlig husmanskost och svenska specialiteter. Onsdag efter onsdag har jag glatts över hur mycket gott det finns att tillgå i vårt avlånga land. Men vad mig anbelangar tycker jag det är väldigt lite som slår de småländska kroppkakorna eller isterbanden. Så fick jag det sagt.

Godnatt!

Dagens värv utfördes i Huddinge, eller Visättra om jag nu ska vara petimeternoga. Tydligen var det inte så stort intresse för Luciafirandet just i det här området. Jag blir så nyfiken på hur många som verkligen dök upp där på Luciaträningen. Om det var en sorglig liten skara på tre-fyra personer som otåligt väntade in fler. Kanske satt de där knaprandes på var sin pepparkaka, redan klädda i vit skrud med rött sammetsband i midjan. Eller var det så att många dök upp på första träningen och sedan droppade de av efter hand? När de insåg att det var Eivor i 38:an som hotade sig till Luciakronan i år igen. För vem vill vara tärna år efter år?

Nåväl, ingen snö idag heller. Förra året fick jag bittert ångra att jag utmande Kung Bore och gjorde honom till åtlöje. Så den sortens elakheter kommer jag inte ägna mig åt den här vintern. Men visst kan jag tycka att Kung Bores skägg är lite väl kort i år. Han har rakat sig ända in intill skinnet vad jag förstår.

Nu ska jag snart sova lite.

Godnatt!

Ja det är precis vad det ser ut som, en banan som för länge sedan passerat bäst före datum. Jag hittade den av en slump i min ryggsäck. Där hade den legat och mognat till sig sedan jag avslutat säsongen ute på skolorna. Jag är lite nyfiken på vad som hade hänt med den om jag inte hittat den nu. Om den fått ligga ytterligare någon vecka i ryggsäcken. Hade den själv klättrat ut och tackat för sig? Det får vi aldrig veta.

Idag har jag återigen lämnat in illa Bettan på verkstaden. Sist fick jag höra att den läckte olja och så kan man ju inte ha det. Bilbesiktningen står för dörren och jag vill inte riskera att smutsa ner besiktningsmannen i onödan. Att läcka olja kan vara en dyrbar historia fick jag veta. Det kunde klättra på pengarstegen från 1500 kr till hur mycket som helst. Nåväl, idag skulle de lokalisera vart det kom ifrån och förhoppningsvis var det bara en enkel packning för en billig peng. 

Bettans äventyr hos verkstadskillarna slutade med att inget gjorts. Varken bu eller bä. Varken mer eller mindre. Det kändes helt ärligt lite surt att ha kryssat bort sig från jobb under en hel dag bara för att få tillbaka Bettan i samma skick som jag lämnade henne. Nåväl, jag slapp att betala och vi utarbetade en plan inför besiktningen. Alltid något.

Idag fick jag svart på vitt att det faktiskt lönar sig att opponera sig mot myndigheter. För en tid sedan berättade jag den rysliga historien att Posten satt mig i Kronofogdens register med en prick. Eftersom jag bevisligen inte hamnat där av egen kraft ägnade jag mig åt att bevisa det. Idag fick jag så äntligen svar från Kronofogden, som beslutat att fortsätta se mig som fläckfri och tog bort anmärkningen. Jag blev väldigt lättad och det kändes oerhört skönt att mina ansträngningar för att bevisa min oskuld lönat sig. Kronofogden skriver i sitt beslut att de "...bedömer att uppgifterna är missvisande enligt databaslagen, då du gjort detta sannolikt genom din komplettering till ärendet." 

Därmed puffar jag till dunet.

Godnatt!

En helg fylld av lugn och ro har passerat. Det är ju inte varje dag man blir bjuden på Syltgrottor, men nu har det hänt. Fröken H hade bakat de små underverken och jag ska erkänna att jag åt mer än en. Det blev en så pass trevlig upplevelse att jag bestämde mig för att baka ett eget gäng till jul. Vi får ju se om jag lyckas få till dem lika bra men jag ska göra ett tappert försök. Lilla Sirsan ägnade sig helhjärtat åt Barbapapa som blivit ny favorit i boklådan. 

Det har ju rusat på och varit första advent också. Jag har min vana trogen satt upp den varmröda stjärnan i fönstret. Det blir alltid lite mysigare i tillvaron när den sitter på plats. Till frukosten tände jag det första ljuset i min extremt snygga stringljusstake. Jag har dessvärre inte hunnit med att pynta mer än så. Jag brukar ju vira in balkongen i slinga och i år funderar jag faktiskt på att gå all in med slingor både högt och lågt, även inomhus. Jag ska överväga detta beslut innan det händer, men jag tror det kommer att bli så.

Till kvällen slog jag på stort och avnjöt kantarellsås till mina köttfärsbiffar och ugnsrostade grönsaker. Givetvis med ett glas Julmust till, vad annars? För att ytterligare poängtera adventsfirandet plockades det fram pepparkakor och värmdes en kopp glögg på kvällskvisten.

Jag ska bocka av den här helgen som en bra helg i min bok!

Godnatt!

Jag har länge gått och funderat på hur man på ett smidigt sätt får sitt skafferi att se städat och lättöverskådligt ut. Av någon anledning blir jag alltid lite irriterad när jag ska plocka ut något från skafferiet som står längst bak. Man måste hålla på och flytta om och lyfta över, nä så vill jag inte ha det. Ett äkta I-landsproblem. 

Nåväl, det var inte värre än att jag åkte ner till Hornbach efter jobbet för att återigen förtrollas av deras utbud. Jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, Hornbach har allt. Vad du än behöver i vardagen så finns det där. Därför föll det sig fullständigt naturligt att åka dit i min jakt på skafferitillbehör.

Den som letar ska finna, givetvis. Jag sprang på en trave trälådor i olika storlekar. Mer eller mindre som gjorda för mina mjölpaket och sirapsflaskor. Fyra stycken i två olika storlekar pryder nu mitt skafferi och uppfyller mer än väl mina krav på finfin skafferiinredning. 

Jag passade även på att samla lite vuxenpoäng, ja kanske till och med tantpoäng när jag köpte årets första Amaryllis på lök. Jag tycker de är så vackra! De klassiskt röda ska det vara, vita går också an. Det är ju lite av en sport att få dem lagom långa, om man nu köper dem på lök vill säga. Vattnar man för mycket och ger dem vad de tål ljusmässigt så här års, så är risken man att drar de iväg för mycket på längden. Då viker de sig och går av när klockorna blommar ut. Så vill man inte ha det. Lagom är bäst. Jag lär återkomma i ämnet om jag lyckas.

Därmed tackar jag för i afton.

Godnatt!

En cykelmek. Till stilen slående lik det lilla Bermudacaféet under Johanneshovsbron. Om jag hade haft en cykel, hade jag nästan hoppats på att den skulle gått sönder precis där. Så att jag kunde sträcka mig efter de små skiftnycklarna som fästs i långa snören. Nästa sommar tror jag förövrigt att jag ska se mig om efter en begagnad cykel. Det kan väl inte kosta många hundralappar? Jag skulle definitivt spara många hundralappar på de sms-biljetter jag nu slösar på att ta mig till stan. En sträcka som jag då istället skulle kunna avverka på min begagnade cykel. Men det blir nästa år.

Idag har jag haft en ledig dag och jag hade tur med vädret. Det har varit soligt och jag passade på att ta en promenad. Fröken V var min följeslagare och vi styrde stegen utmed vattnet vid Årstaviken. Trots att termometern visare hela nio grader så var det riktigt skönt med en mössa på skulten. Kanske var det den annalkande stormen Berit som gjorde sig lite påmind? Inte för att det blåste tillnärmelsevis lika mycket som jag tror att Berit gör när hon kommer, men det viftade lite i trädtopparna och det räckte för att det skulle kännas svalt om öronen.

Efter en kopp kaffe och en grillad macka lät vi benen vila en stund och tog tunnelbanan tillbaka. Jag åkte som vanligt hem på en sms-biljett. Jag tror livet blir enklare och billigare med en begagnad cykel.

Nu vilar jag en stund!

Godnatt!

Ett säkert tecken på att julen närmar sig är butikernas livliga julskyltningar. De börjar tidigare och tidigare för varje år och årets tomtehysteri är inget undantag. Kungsträdgårdens julmarknad insvept i saffransdoft och pepparkakor är ett annat säkert julkort. Men när Skeppsbrons jättegran i Kinneviks regi monteras upp vid vattnet, ja då kan man vara säker på att julen står för dörren på riktigt. 

Storslaget ska det vara, som alla år. En äkta Disneygran som mäter 36 meter från gatsten till toppstjärna. Visserligen en meter kortare än rekordnoteringen, men icke desto mindre imponerande. Om någon för hundra år sedan föreslog att man skulle "montera" upp en julgran mitt i Stockholm på det sätt som nu görs, skulle folk förmodigen ha skrattat. Vaddå montera upp? Jo, för exakt så går det till om man vill ha en gran som är precis så fin som en gran ska vara. Minutiöst och exakt in i minsta detalj.

Stammen fraktas dit för sig och grenarna vid sidan av. Sedan sammanfogas de på klassiskt hemmabyggemanér med borr och skruv, kanske även trälim. Ett tiotal personer arbetar med att tillverka granen. Det är allt ifrån skogshuggare och smeder till timmermän, som lägger ner tiotals timmar på att få granen i ordning. Lagom till klockan 15 den första advent tänds de 5000 lamporna under högtidligt firande med glöggservering och barnkörsackompanjemang. Fint som snus! Glöm aldrig det om i år är året då du vill fira in Advent riktigt storslaget.

Nu ska jag vila mig lite!

Godnatt!

Någon hade helt sonika ställt upp ett caféset under Johanneshovsbron. Det kändes lite som att denna någon också längtade till varmare breddgrader så här i slutet av November. Bermuda stod det på en liten skylt, omgivet av lila palmer i solnedgång. De senaste dagarnas skokartongsväder har verkligen fått även mig att längta mot solen och värmen.

I brist på det duger det fint att ta långa promenader. I helgen passade jag på att uträtta lite ärenden inne i stan och istället för att ta tunnelbanan så lät jag benen jobba lite. Jag gick förbi Mariatorget och Staffars serier. Där köpte jag en handfull Kalle Ankatidningar från slutet av sextiotalet. Ni vet de där tidningarna där man inte sparat på bläcket i serierna. Underbart starka färger! Jag tänkte försöka använda dem till ett projekt som jag lurat på ett tag, vi får se hur det tar sig uttryck så småningom. 

Från Mariatorget styrdes stegen förbi Slussen utmed vattnet vid Skeppsbrokajen som för dagen var invaderat av Greenpeaceaktivister. De hade dessutom parkerat sin lilla nätta båt Rainbow Warrior vid kajen och den var imponerande minst sagt. Inte minst masterna, som pekade drygt femtio meter upp mot himlen. Kanske är det sjölejon och aktivist man ska bli i nästa steg av livet.

Nu ska jag försöka lindra min fruktansvärt vassa huvudvärk.

Godnatt!

Om halkan nu är osynlig hur kan man då veta var den slår till? När Aftonbladet dessutom specificerar det som dödshalka är det ju inte utan att man blir lite orolig. Som om inte det vore nog flaggas det också för att man ska planera för det värsta. Då känns paniken inte långt borta. Lite som att domedagen synar oss i vitögat. Dödshalkan är kommen! Jag vet knappt vad det är för någonting, men det låter alldeles fruktansvärt. Och den slår till helt osynlig från oväntat håll. Jag är rädd.

Dagen idag har inneburit en del små ärenden av allehanda slag. Som frilans måste man vara om sig och kring sig för att få tillvaron att rulla. Detta har jag sysslat med idag. Jag passade även på att dyka förbi Mr P i studion för att ta del av lite kokkorv i bröd med tillhörande rand av senap. Mycket trefligt! Det var alldeles för länge sedan jag gjorde mig ett besök där nere. Om det blir som tänkt finns mer tid för den sortens begivenheter framöver. Efter avslutat samkväm med korv och kaffe begav jag mig hem i rasande tempo. Jag ville inte riskera att hamna mitt i dödshalkan och dess rysliga efterspel.

Nu sitter jag här med middagsplanerna färdiga. Vad vore godare en fredagskväll än några stadiga Kåldolmar med potatis och lingon. Det är i alla fall planen. Jag har aldrig gjort det förut, men det verkar inte allt för svårt. Jag ber att få återkomma i ämnet, så ska jag ge ett omdöme i smak och konsistens.

Tack för mig!

Godnatt så småningom!

Idag slog jag på stort på jobbet. Allt i enlighet med fotohandboken: minimera risken för att fjuttarna ska snubbla på sladden. Jo jag tackar jag! En bra avslutning på säsongen fick jag också med vänligt bemötande och frågan om kaffe. Det är det som skiljer agnarna från vetet. Imorgon packar jag ur utrustningen för den här gången. Gamla Bettan lär nog bli glad att få lite mindre att släpa på, jag också för den delen. 

Nu ska jag åter försöka komma igång med träningen på riktigt. Visst har jag tränat, men jag har aldrig känt mig utvilad eller pigg när jag dragit igång ett pass nu under hösten. Skolfotosäsongen innebär riktigt tidiga mornar och ni som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Nu hoppas jag kunna få sova åtminstone ett par timmar till på morgonen och därmed få mer kraft och energi åt att komma i form som jag vill. Vi får se hur det går, jag ska i alla fall ge det ett rejält försök. 

Förr om åren var jag så duktig med att köpa julklappar i tid innan hetsen drar igång här i Stockholm. Jag har hört att åtminstone ett par av mina vänner redan börjat se över sina inköp. Själv har jag inte ägnat mig åt jultankar, jag står inte ens i startgroparna. Jag har däremot knåpat ihop en liten önskelista för egen del i år och det är inte illa. Familjen brukar få dra ur mig saker jag önskar mig när julen visar sin röda skrud i butikerna. I år blir det lite av ett kökstema tycker jag mig se. Jag lagar allt mer mat och då känns det ju lite extra nödvändigt att ha saker som fungerar bra i köksregionerna. Vi får väl se om Tomten dyker upp med något av det som står skrivet i min julbok.

Därmed önskar jag Godnatt!

Idag var det riktigt tidig uppstigning för färd mot Strängnäs. Det ekade tomt på vägarna och månen hängde fortfarande trasigt tung på himlen. Väl framme möttes jag av en hundrackare och en trevlig dagbarnvårdare. Jag skulle hålla till i vardagsrummet och hade två små pojkar som publik under hela studiobygget. I min ryggsäck låg som vanligt Pandan som räddning. Idag hade det dock kunnat gå riktigt illa för min arbetskamrat. I ögonvrån såg jag hur husets byracka tillika en Airdaleterrier stack ner nosen i min ryggsäck och drog upp min vapendragare i nackskinnet. Han sprang iväg med honom och jag gick efter. Jag hade tur, familjens vakthund hade inte vett att vakta sin nyfunna leksak. Jag tog Pandan och gömde den utom räckhåll i min väska på bordet. Tack och lov!

Väl hemma igen kom Fröken H och lilla Sirsan över och förgyllde tillvaron. Vi ägnade en stund åt att plocka ner och sätta upp alla magneter på kylskåpet. De svarta magneterna kunde hon plocka ner själv, men de röda satt för hårt. Då stampade hon lite på stället av frustration. Av det kan man välja mellan att dra två slutsatser. Antingen att magneterna var riktigt kraftfulla eller att Sirsan är förhållandevis svag. Det sistnämnda borde ju rimligtvis kunna stämma om det nu inte var så att hon tidigare i livet visat prov på stor styrka. Hon har burit omkring på stolar och skjutit vagnar framför sig som om de små armarna var lika starka som på en vuxen. Så dagens magnetövning väljer jag att lägga till undantagen. Hon kanske hade en dålig dag bara.

Nu vilar jag lite inför slutspurten på jobbet.

Godnatt!