När granen åkte ut försvann per automatik lite mysighet från vardagsrummet. Hur råder man bot på detta kan man undra. Jag lade pannan i ett par djupa veck och kom fram till att det borde gå att ordna mysigt på annat sätt.

För att kunna göra mysigt krävdes följande ingredienser;
– En trästav 180 cm
– Ett mindre gummidäck
– En ljusslinga från julmyset
– Toksvart högblank målarfärg

Lika smidigt och händigt som Bengt Alsterlind i Hajk virar man sedan sin ljusslinga runt den toksvarta staven. Fäster hela härligheten i däckets nav och i ett huj sitter man där och myser igen! Ja sanna mina ord, den är helt unik och lyser upp mitt vardagsrum på ett sätt som bara den kan.

Nu ska jag fortsätta att fundera på hur jag på andra sätt kan vara kreativt skapande i hemmet.
Godnatt!

Hur ska man säga det här på ett sätt som inte låter allt för avskräckande? Kanske genom att tillkännage att denna söndag inte varit min mages bästa dag i livet. Förmodligen inte allt för konstigt med tanke på gårdagens matfest. Magnus Härenstams gamla klassiker Verkmästaren i magen kan på ett mycket tillfredsställande sätt beskriva hur det måste ha känts där nere i magsäcken. Det var små pajer, tomater i ugn fyllda med diverse ost, hemgjorda falaflar, grillad halloumiost samt tre sorters tillbehör i form olika såser. Utöver detta en liten efterrätt som var otroligt söt. Ett par öl slank ner, och en gnutta rom. Som om inte detta vore nog. Tidigare på kvällen åt jag ett par nävar torrostade jordnötter och kanske trettio wasabinötter.

Det känns lite som ett under att jag sitter upp idag efter denna magnifika matkombination. Men det satte alltså sina spår. Att jag fick lite magknip av det grövre slaget borde kunna ses som att jag kom undan väl lätt.

Har jag tur, är magen i form igen imorgon, tack vara Verkmästarn.

Godnatt!

Jag är så otroligt mätt. Jag förstår inte varför jag gör om det gång på gång, äter tills magen står i fyra hörn. Tur att jag tränar så duktigt som jag gör annars vet i fåglarna hur rund jag hade varit. Det är väl härligt att jag har matglädje kan man tycka, men det borde finnas en botten även i mig.

Det blir så svårt att sova också när man ätit sig så proppans mätt. Man ligger där och tänker att man vill sova, men det går helt enkelt inte eftersom magen vägrar inse att nattvakten tagit vid. Jag ska försöka skona dig hädanefter lilla maggen. Men när mr Piero gjort små pajer i lånade mandelmusselformar, när tomater fyllda med ädelost, purjolök och västerbottenost ligger och blinkar åt en på ett fat. När hemgjorda falafelklot bligar i kapp med vitlöksaiolin...ja då är det svårt att sätta stopp.

Hur som helst.
Godnatt!

Jesusstickers. Stickers med Jesus på. Ovanligt.

Jag skulle vilja skicka en rejäl känga till de privata parkeringsbolag vars parkeringsvakter fuskat när de lappat bilar som uppenbart inte gjort något fel. Bovarna Q-park och Europark som mer eller mindre utvecklat ett system för att sätta dit helt lagligt parkerade bilar och dess ägare. Jag säger som Astrid Lindgren; Det är fisigt!

"Vi gör bara vårt jobb" är inte längre en gångbar kommentar. Det är tydligen inte för inte som P-vakterna har ett dåligt rykte. Faktum är att många av dem också förtjänar det.

Nu ska jag brygga lite honungsvatten och kurera min ömma hals.
Godnatt!

Det är ju inte utan att mungipan drar lite uppåt när solen visar sig. Den är alltför sällsynt numera tycker jag, solen. Det gäller att bunkra D-vitamin när tillfälle ges tydligen, man vet aldrig när den dyker upp igen.

Läste på tidningarnas förstasidor idag att vintern inte på något sätt släpper sitt grepp om vårt Svedala. Det enda de är lite oense om är exakt hur länge till vi ska behöva hacka tänder. Aftonbladet skyltar med "Forskarnas indexvarning: Extremkyla fram till mars". Medan Expressen drar på trissor och menar att det kommer att vara "Superkyla ända till april". Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll att den ihärdiga kylan håller i sig i fem eller sex månader på ett kalenderår. Vad som känns fint är att jag äntligen fick tag i ett par rejäla vinterskor som jag nu kan kan värma mina fötter i tills vårkanten skriker av längtan att få visa sig.

Jag utmanade Kung Bore redan på senhösten förra året, nu får jag stå mitt kast. Kan det måhända vara så att vi får fira midsommar med hans skägg ännu vilande i snåren? Vem ska då stå till tjänst med blommorna till stången? Vem är det som är kung över våren? Gumman tö känns mesig i jämförelse.

Jag tycker om vintern, egentligen på de flesta sätt. Snön och knarret under skorna. Den höga luften och frosten i träden. Men när midvinternattens köld är hård sex månader på ett år är det ju inte utan att man börjar fundera över ett alternativt land att bosätta sig i.
Tills detta klarnat ska jag dra mig tillbaka och om möjligt få lite sömn.

Godnatt!

Det är lite mörkt och trist här vid soffan nu när granen klippts ner och äntligen fått vila. När jag hade plockat bort kulorna, glittret och ljusen satt det kanske tre barr kvar på granen. Allt formligen strösslades ner på mattan. Nu är granen iallafall undanröjd och jag sitter här i soffan och saknar den.

Visserligen sopade jag upp de flesta av barren och kastade dem i en påse, men en del av dem åkte givetvis in i dammsugaren. Det påminner mig om att jag borde köpa nya dammsugarpåsar. Var köper man enklast det till en dammsugare som är från 1990-talet? Jag tycker det är ett litet helvete att hitta rätt i den djungel som finns av påsar. Det finns ju sådana där universalpåsar också, kan det vara något att satsa på kanske? Webbsidan Dammsugarpåsar.nu är ju ett annat alternativ, men jag vet inte. Jag måste hur som helst ta tag i det snart.

Mina kära vänner i Bagis har fått helvetet på jorden hem till sig; Vinterkräksjukan. Jag vågar knappt skriva om den här för att jag är fullständigt vettskrämd för att få den. Jag tillhör ju nämligen den grupp av människor som årligen drabbas av denna helvetiska magtömning. Sedan vinterkräksjukan omnämndes som just detta för första gången, har jag legat där vid toalettstolen en gång om året. Sanna mina ord, det är ingen angenäm upplevelse! Minst ett dygn förspills på randen till dödsriket med gallan pumpandes i tinningarna. Frågan är alltså inte om jag kommer att drabbas i år igen, utan när. Jag tvättar och spritar händerna så ofta jag kommer åt. Dyker gärna ner med ansiktet i halsduken på tunnelbanan. Förgäves!

Nu måste jag sluta tänka på kräksjukan. Krya på er därute i Vinterkräkland!
Godnatt och sov gott!

Precis alla ljus slokar så här på granen nu. Är det naturens sätt att säga; julen är slut, bär ut mig medan jag ännu har någon form av värdighet kvar. Och Gud hör bön. Titta noga för detta är det sista du ser av min julgran. Imorgon ska jag låta den få vila. Då ska jag plocka bort kulorna och glittret. Försiktigt knäppa bort ljusslingan som nupit åt så hårt på grenarna. Lilla granen, tack för i år. Jag tror det blir svårt att hitta ett lika fint exemplar till nästa jul.

Godnatt!

Hur många av er visste att det fanns en rodelbana i Saltsjöbaden? Jag visste det iallafall inte. Idag var det KM och det gick givetvis inte att gå miste om denna begivenhet. Jag ska inte säga att folk hade gått man ur huse för att titta, men de tävlandes närmast sörjande hade ställt upp mangrant.

Redan på 1890-talet drog kälkåkning av det enklare slaget igång i Saltsjöbaden. Enligt säkra källor var detta ett stort nöje för sociteten med prinsar och prinsessor i spetsen. I början av 1900-talet anlades så en större kälkbacke med start ovanför Solsidans station och mål ute på isen mellan skidbackarna. Detta var tiden då Saltsjöbaden var vintersportcentrum med längdåkning, backhoppning och utförsåkning som de stora sporterna.
Bara det faktum att det står Vinterstadion på en skylt vid parkeringen gör att det känns en aning högtravande att kliva ur bilen.

Rodel. Jag har bara sett det på TV. Inte ens sett en rodelkälke i verkliga livet. Nu fick jag chansen att se en hel vägg med sådana. I specialbyggda fack låg de och väntade på att få vina ner för isrännan. De liksom ropade åt mig att prova, men jag tordes inte. Jag vågade inte lägga mig på rygg på den där kälken och glida nerför isbeläggningen. Patetiskt. Speciellt med tanke på att jag utan tvekan hoppade ut från ett flygplan flera sommar på nittiotalet.
Nu förblev jag åskådare, vi får se hur länge till. Per däremot, vågade, det gladde mig och honom.

Ja, det är en kexkaka. Det bjöds på kafferep i Bagis idag och då skulle den högtidligen dekoreras med Polly samt strösslas med florsocker för syn skull. Sedan skulle den skäras upp i skivor och avnjutas tillsammans med kaffe. För er som inte minns vad kexkakan innehöll vill jag friska upp minnet lite. Ägg, kakao, florsocker, cocosfett och fingermarie i olika lager som en lasagne. Man kunde ana att det inte var jättegott, det kunde man. Jag tror att vi alla kände det på oss när vi satt med kakan i blickfånget.
Kexkakan hittade vi när vi lusläste den underbara webbsidan "Den bruna maten". Vi ville ge oss på den, för min del mest för namnet skull. Det kändes som att det var en sån där kaka som blev till på samma sätt som när barn ska laga något gott och blandar alla goda ingredienser de känner till. Kexkakan.

Nåväl, vi skar upp var sin skiva och lät den smälta i munnen. Den smakade lite som man hade kunnat förvänta sig. Ischoklad med kex. Väldigt stabbigt och inte den godaste kakan jag smakat. Men nu vet jag det.

Idag har Ronja fått åka hem till sin matte. Jag saknar henne faktiskt. Det var riktigt mysigt att umgås med henne så lång tid. Ronja har en kompis som heter Athos. Han är Rottweiler och sex år gammal, en riktig pärla bland hundar. Nu behöver han ett nytt hem, så snart det går! Låt mig veta om du är intresserad.

Nu ska jag sova, ut.
Godnatt!

Sista kvällen med Ronja, förhoppningsvis inte sista någonsin. Det har varit mysigt att ha dig här. Visst har det väl tagit emot vissa tidiga mornar när du skulle ut och kissa, men på det stora hela har det varit väldigt fint att ha dig här, lilla Ronja. Du är en väldigt behaglig liten tjej att ha och göra med. Du charmar de flesta, det erkänner jag. Jag kommer att sakna dig när du åker tillbaka till matte igen. Faktum är att jag nog till och med kommer att sakna dina fåniga läten som du kläcker ur dig på mornarna när du blivit varse om att du ska få följa med ut. Jag kommer definitivt att sakna dina snarkningar när vi tittar på tv.

Kom snart tillbaka lilla vän, hit är du alltid välkommen!

Sov gott!
Godnatt!

Idag är jag trött. Drak-Ulla tar fullständigt musten ur mig.

Klockan tre inatt drog Drak-Ulla extra hårt i mig och jag kunde tydligen inte motstå en stilla nattvandring fortfarande sovande. Jag kom dock inte så långt eftersom ena benet hade somnat så hårt att jag föll ihop i en liten hög bredvid sängen. Benet sov då så våldsamt gott att jag fick lyfta upp det med handkraft tillbaka i sängen. Antagligen är det så det känns att vara förlamad.
Nåväl, efter ett sådant svanhopp somnar man ju inte om i rödaste rappet direkt. Imorse såg jag dessutom ett stort blåmärke på insidan av låret efter nattens härjningar. Drak-Ulla får fan ta och kamma sig!

Dagen styrdes tack och lov upp genom ett besök på gymet samt bak av kexkaka i Bagis. Jag har aldrig ätit kexkaka. Det är en äkta sjuttiotalskaka bestående av cocosfett, cacao, ägg, florsocker och kex. Det är inte mer spännande än så. Av just den anledningen kände vi oss tvugna att tillreda denna enkla och spännande finess för kaffebordet. Man varvade liksom cocosfettsmeten med mariekex, i detta fall fingermarie, i en form och låter det sedan stelna över natten. Gissa om jag är spänd av förväntan inför kafferepet på lördag då den ska stjälpas upp i all sin prakt på ett fat.

Nu är det dags att ta igen den sömn jag förlorade med Drak-Ulla natten till idag.
Sov gott!

Kanske är det dags att ringa Guinness rekordbok? Jag hittade åtminstone mitt livs största valnöt bland de ekologiska nötterna som jag hållit på att knäcka sedan i julas. De är oändligt goda och jag kan inte hålla mig ifrån dem! Jag har dessutom funnit den geniala nötknäckaren, en mortel. Fast med den är det ingen sport att knäcka nötter, det erkänner jag.
Av min mormor och morfar fick jag för länge sedan en nötknäckare i trä. Jag tror den föreställer en gammal poliskonstapel, en länsman. Det skulle också kunna vara en brandman av äldre snitt eller också en man med militär anknytning. Han bär svart hjälm med en guldfärgad topp i form av en stjärna. Uniformen är blå och på överläppen bär han en myndig mustasch. Det lyser förmodligen igenom att jag inte är särskilt säker på hans ursprung, men han är hur som helst väldigt stilig där han ligger i nötskålen.

Nu ska lilla Ronja få gå ut och kissa sin nattkissning. Själv ska jag akta mig riktigt noga för att titta för länge på fullmånen. Jag känner redan nu hur det vuxit ut hår i ansiktet och det är på god väg även på händerna.

Godnatt önskar
Drak-Ulla!

Det som göms i snö, kommer upp i tö. Kan det vara så att den forne ägaren till den här soffan trodde att den skulle hinna förmultna innan våren kom och blottade hela härligheten?
För ett bra tag sedan, jag tror förresten att det var i mellandagarna, fångade en person mitt intresse när jag skulle blåsa ut stearinljuset i fönstret. Han gick omkring på baksidan av vårt hus och skottade spår i snön. Det är väl egentligen inget speciellt märkligt med det, om det inte hade varit för att det skedde på natten. Klockan hade passerat ett och även för en nattblacka som jag, kändes det lite i senaste laget för att skotta spår i snön.

Nu när det töat lite ser man tydligt spåren av hans konstverk. Jag skulle vilja påstå att det liknar en kanelbulle till formen. En cirkel som går från mitten och ut i större och större cirklar. Jag blir så nyfiken på vad han ville säga med sitt konstverk. Om det ens är ett konstverk? Det kanske är ett verk av en galen persons inre önskan om att utomjordingar ska landa just exakt här mellan husen. I centrum av hans skottade kanelbulle. Eller så är det ett resultat av julens frustrationer, kanske ett försök att förbränna julskinkan, Janssons freselse och senapssillen.

Jag är öppen för de flesta förklaringar till varför man går ut mitt i natten och skottar fram ett kanelbullespår.

Godnatt och sov gott!

Att fika i sällskap med barn kan vara ett äventyr. Att fika med Siri-Lo är en fröjd, så även idag.
Jag skaffade ett stämpelkort på Café Statist idag. Jag borde gjort det för länge sedan, för jag känner mig lite som en stammis redan. Nåväl, det är aldrig för sent att börja stämpla för att nå målet, en gratiskopp kaffe.

När jag nu äntligen har skaffat mig ett par ordentligt varma och trygga skor kommer blidvädret. Det är ju som ett skämt! Jag tittade noga på väderleksprognosen på tv idag och förstod det som att det skulle frysa på igen på onsdag. Det är inte svårt att förstå hur halt det kommer att bli om allt smältvatten fryser till is. Borde jag köpt långfärdsskridskor istället för vinterskor?

En annan trist sak med blidvädret är alla hundbajshögar som blottas i ett kick. Jag förstår inte hur man är skapt om man inte plockar upp efter sin hund. Visserligen kan man ha glömt bajspåse någongång i livet, men har man väl gjort det en enda gång, så gör skammens röda kindrosor underverk för bajspåsminnet.
Jag ljuger inte om jag säger att det låg flera hundra bajshögar utmed vägen på Ronjas och min långpromenad. Jag har mycket svårt att tro att alla dessa hundratals högar härstammade från hundar, vars husse eller matte glömt påsen för första och enda gången.
Nej, det får gärna frysa på lite igen och kompletteras med ett lager nysnö så att man slipper se skiten åtminstone.

Godnatt!

En svullhelg är till ända. Den inleddes lite lätt med hemlagad pizza hos mr P. Dessa var självklart så goda att jag åt tills magen stod i fyra hörn. Jag kompletterade då med lösgodis helt i min smak. För säkerhet skull lät jag även en näve chips trilla ner i strupen. Mättnadskänslan var sedan så svår att jag hade lite svårt att sova, som sig bör.

Lördagen dök upp lite för tidigt kände jag. Ögonen var torra och trötta när jag gav mig ut på dagens första kissrunda. Ja, jag är fortfarande hundvakt åt Ronja. Efter frukost greppade jag mitt badmintonracket för andra gången den här veckan. Kroppen kändes trött och jag hade inga höga förväntningar på mig själv. Kanske var det därför jag slog till med full kraft och spelade lite vassare än vanligt. Jag vill nog påstå att det var en milstolpe i badmintonkarriären. Efter en otroligt trist nedåtgående spiral i förlorade set och matcher kanske det här kan vara vändningen? Vi säger så.

Efter badmintonmatch och tillhörande uppfräschning bar det av på loppistur igen. Det var ett tag sedan sist och det hade definitivt börjat suga i loppistarmen. Spänd av förväntan över vad jag eventuellt kunde tänkas komma hem med gav vi oss iväg. Två gedigna loppisar norr om stan hann vi med innan mörkret föll över Stockholm. Med i bagaget på väg hem låg två fynd som gladde mig mycket. En potatispress och en liten kanna vars storebror jag förvarar mina köksredskap i. De kompletterar varandra fint, kanske ska jag ha salt i minstingen.
Efter en noggrann rengöring välkomnades så potatispressen in i det Carlqvistska hemmet genom användning redan första kvällen. Snacka om efterlängtad! Den utförde sitt jobb väldigt väl och jag är säker på att vi kommer att trivas ihop.

Söndagen var den stora ljusköpardagen. Jag var ute efter stearinljus i stort och smått skulle man kunna sammanfatta det. Jag tycker att IKEAs värmeljus brukar hålla måttet så jag åkte dit för att åtminstone få med mig ett gäng sådana hem. Turen var på min sida då det visade sig att de sålde ut blockljusen i lagom storlek för bara 9 kr styck. Jag tror det låg ungefär 8 stycken blockljus i lagoma storlekar i papperspåsen när jag avslutade min scanning i självbetjäningskassan. Nu borde jag ha så att det räcker tills dagarna blir lite längre iallafall.

Sov gott så länge!

Idag har den stora skoletardagen gått av stapeln. Jag hade väl aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så svårt. Jag tror att jag har avverkat alla skoaffärer av intresse på söder och i city. Jag var till och med en sväng förbi NK för att se om det fanns några varma luddiga skor i min smak. Jag gick förbi en hylla med den klassiska Sorelkängan i nytt snitt med svart pälshölje. Den kostade 11 000 kr och jag styrde stegen ut mot kylan i cityterräng igen. För er kännedom kan jag nämna att på NK heter det inte REA utan givetvis Realisation.

Nåväl, efter en flera timmar lång skoletarsession utkristalliserades slutligen tre stycken skor som föll mig lite mer på läppen än alla andra. Redan från början var jag ju på det klara med att det var VINTERskor jag behövde. Rejäla som jag slipper dratta på arslet med. Kvar stod nu ett par rejäla och då menar jag riktigt rejäla vinterkängor i sällskap av två lite mer finvinterskor. Dvs skor som kräver en rejäl innersula och kanske en raggsocka eller två för att vara varm. Valet borde varit enkelt, men jag velade en hel evighet och var faktiskt på väg till tunnelbanan fullt beredd att åka hem och sova på saken när något sa mig att jag fick sluta vela.

Jag vände tillbaka. Nu står det ett par rejäla vinterskor, i min hall. Tack och lov! Imorgon ska jag se efter om jag fortfarande gillar dem.

Godnatt!

Idag har det varit ett sånt förbannat tråkigt skokartongsväder att till och med Bettan immade igen när jag satt och väntade på att avverka ett jobb. Det ska bli kyligare snart igen såg jag, det gläder mig. Jag välkomnar kylan när temperaturen ligger runt nollan och surar.

Det var allt jag hade att säga idag.
Godnatt!

Det är alltså hit jag ska ta min uttjänta gamla gran. På de öppna fälten en bit ifrån där jag bor har det upprättats en grankykogård. Om den är organiserad eller spontan vet jag ingenting om, bara att den gör ett intressant avtryck i den annars så bländvita snön.

Kanske får granarna stå kvar där till Valborg då de slutligen antänds och sprakar i kapp med manskörens torra studentmössor. Det ska bli intressant att se om den lilla skara granar som står där nu får sällskap av fler efter det att julen slutgiltigt dansats ut. Det kanske är tradition här söder om söder, att göra ett granberg av grannskapets alla granar. Att låta årets alla mer eller mindre firade högtider smälta samman till en enda lång högtidskedja. Vad kan då stå näst på tur efter att granarna brunnit ner till aska?

Kanske planterar man blomfrön i spåren av elden, blommor tycker om aska har jag hört. Dessa hinner sedan växa upp och blomma ut lagom till midsommar då man plockar dem till stång och kransar. En och annan blomma hamnar säkert under kudden också.
Kanske sparar man sedan dessa kransar att ha som stomme för julens dörrkransar som pryds med röda äpplen och järnek. Ernst Kirchsteiger hade älskat det!

Ja, så är det nog. Det är därför det upprättats en grankykogård på fältet här bakom. Nu slipper jag undra.

Då kan jag sova gott!
Godnatt!

Vad är det som gör att jag är hundra gånger mer rädd för en chihuahua än för Ronja som är Rottweiler/Berner Sennen? Idag steg jag in i ett rum som fullständigt ägdes av en sådan där liten varelse. Den var inte mycket större än en vanlig fårskinnstoffla i storlek 37, ändå kände jag hur det kittlade lite i tandköttet, som det gör på mig när jag blir nervös.
Han trippade fram och tittade på mig med sina utåtstående, vattniga ögon. Han fick lukta lite på mina strupor, jag hukade mig inte ner för att hälsa. Det vågade jag inte.

Efter ett tag lade han sig på en kudde i soffan och blickade ut över sitt konungarike. Han följde varje steg jag tog i rummet med sina popeye. Han var inte helt olik Andreas Mattsson, sångare i 1990-talsbandet Popsicle.
Sa jag att han inte var större än en fårskinnstoffla? Med ett huvud fullt jämförbart med en clementins storlek. Svansen var som ett skämt, inte jämförbar med något. Ändå blev jag nervös och lite rädd av honom. Jag trodde helt seriöst att han skulle hoppa ner och hugga mig hela tiden.

Nej, tacka vet jag Ronja, nu ska hon få gå ut och kissa.

Tills imorgon, godnatt!

Vårens första glass känns långt borta. GB:s glassnyheter likaså. Finns det alls någon som äter glass så här års? Då menar jag den där formen av glassätande som är mer eller mindre spontan. Den där man stannar till vid en kiosk under promenaden och köper en 88:an. Kanske hinner den börja rinna lite innan man hunnit få i sig hela härligheten, en sån där varm sommardag.

Solen kastar glitter i vattnet och du kisar lite när du tittar ut över det saltstänkta. Vinden drar försiktigt i ditt hår och du måste skynda dig så att glassen inte går till spillo i solen. Har du tur kan du också känna hur det doftar grillat någonstansifrån...
Visst längtar man lite? Speciellt nu när det takdroppar och termometern ligger på noll. Men vänta bara, den kommer, sommaren. Den ligger och samlar kraft för att bli sådär in i norden bra som bara en svensk sommar kan bli.

Under tiden kan man drömma lite om den.
Godnatt!

Idag har jag vilat mig från träning och annat, vilket var skönt. Jag har känt mig trött, nästan lite matt i kroppen på sistone.
Istället har Ronja fått sig en ordentlig lekstund tillsammans med Athos. Vi hittade en rejäl hundrastgård i närheten av Blåsut där de kunde tumla runt i snön hur mycket de ville. Detta var väl ungefär vad vi hade förväntat oss iallafall. Inte sedan Svenska palmsällskapets monter på trädgårdsmässan har jag upplevt ett sådant antiklimax. Ronja kämpade som det djur hon är för att få Athos att leka i snön. Men han var mest intresserad av att pinka in sitt revir.

Efter ett kort men intensivt besök av något mastiffaktigt av hankön utanför stängslet fick Athos upp flåset. En buske fick se sig besegrad efter intensivt bitande och när vi lämnade hundparken såg det ut som ett inferno av grenar och flisor där Athos och Ronja härjat.
Som växtvän kändes det lite jobbigt att se detta, men jag kanske återvänder imorgon och tittar till alltsammans.

Tittade på en dokumentär till minne av Per Oscarsson. Jag blev riktigt illa berörd av att förstå att han gått bort i lågorna strax innan nyår. Han var en skön prick. Det visade han inte minst i intervjun som sändes idag. Jag blev särskilt förtjust i ett uttryck han använde som jag skulle kunna utnämna till dagens eller för att inte säga årets citat; "Sanningen var elastisk". Ett användbart uttryck för en lögnare. Hur som helst tycker jag att ni ska tillfället i akt att se intervjun på svt play om ni missade den idag. På svt play ligger förövrigt också ett par program om Hasse Alfredsson som var sevärda. Bara ett tips så här på kvällskvisten.

Natti natti!

Vad är en snösmocka? Eller för tydligheten skull, en dansk snösmocka. Vad jag vet är Danmark ett land som i vanliga fall är ganska snöfattigt, så detta måste vara något alldeles speciellt. Jag hoppas ju verkligen att man blir förvarnad så att man kan försvara sig när den kommer. Min näsa har fått tillräckligt många törnar i sitt liv så den slipper nog helst ytterligare en.
Vad ska man lyssna efter när snösmockan kommer? Viner den? För om det nu är så att den är helt ljudlös så är det ju omöjligt att skydda sig från den. Då kanske jag måsta stanna inne resten av vintern. Är det någon där ute som blir träffad av snösmockan så skulle jag verkligen uppskatta om ni berättade hur det kändes så att jag vet om det är värt risken att åter gå ut.

Nu har granen börjat barra rejält. Jag tror tyvärr att den sett sina bästa dagar och kanske måste gå hädan nästa vecka. Det är ju attans mysigt att ha den här och den doftar fortfarande ljuvligt, men jag vet inte. Jag såg spår av grankompisar i snön tidigare idag. Barr från dem som nyss avslutat sin plikt och som tack för hjälpen blivit utkastade i snön. Jag funderar på att klippa ner min gran i smådelar och stoppa den i en påse, det borde väl gå tycker jag?
Jag såg på nyheterna att det är stränga böter om man slänger ut sin gran på annat ställe än återvinningsstationerna, så jag antar att jag inte har något val just i den frågan såvida jag inte vill riskera nedskräpningsböter. Rent spontant känns det onödigt att ta risken.

Godnatt!

Vilket busväder! Sanna mina ord, jag menar vad jag säger, vilket busväder! Jag skulle flytta bilen 150 meter från städgatan idag och körde fast tre gånger. Jag vill inte vara petig men jag hoppas faktiskt att de som bor här i kvarteret respekterar städgatorna framöver så plognissarna kan frakta bort all snö. Var finns lapplisorna när man behöver dem på en städgata? Ja, nu måste de börja ta i med hårdhandskarna, lappa eller frakta bort, no mercy.

Idag har jag bjudit vänner på mina hembakta kakor. Fyra sorter, exklusive lussekatterna, dukades fram. Det var bondkakan, sirapskakan, kokostoppen samt Tant Bruns formar. De fick godkänt allihop, men jag tror att sirapskakan var den som satt bäst i gommen. Det som gladde mig extra mycket var det faktum att en provsmakare i sällskapet faktiskt kände att det var ytterligare en krydda i sirapskakan som satte lite extra klös. När man kan peka ut ingefäran i en sirapskaka då vet man att man har med riktiga experter att göra.

Jag måste hitta mig ett par nya vinterskor. Jag kan inte längre glida runt som på ett såpat golv i mina gamla. Hur varma och sköna de än är, sulan har gjort sitt. Jag kommer sluta mina dagar i de där skorna om jag fortsätter att gå i dem. Det är helt och hållet med livet som insats jag går utanför dörren med dem. Jag ska ta tag i det där på allvar. Kanske redan imorgon.

Tills dess önskar jag eder alla en god natt!

Jag gav bort en riktig skitpresent i julklapp i år. Ja, bokstavligt talat, en skitklapp. Det var ett spel eller ska man säga lek i enkelt utförande bestående i två styck brungula huvor med poängfält i kardborre. Till dessa huvor hörde tre styck bajskorvar i mjukt, på kardborre lättfäst tyg. Man trär sedan dessa huvor över håret och i ett huj är man då redo för tygkorvarna som kommer vinande mot huvudet. Genialt och roligt! Jag fick själv prova idag och det kändes som en rolig sysselsättning.

Idag bevittnade vi en riktigt obehaglig sak i badmintonhallen. Vi spelade i allsköns ro då plötsligt en av killarna på banan bredvid slängde sig ner på golvet i smärtor. Han sa skärrat att han trodde att hans hälsena hade gått av och det knottrade sig över hela min kropp bara av tanken på hur ont det måste ha gjort. Han låg och höll sig för ansiktet medan hans motspelare sprang efter hjälp. Vi å vår sida fick avbryta en stund för att det kändes för jobbigt att se honom ha så ont.

Jag ska erkänna att det är detta som är skräcken nu när vi kommit igång och spelar badminton ganska frekvent, att hälsenan ska gå av eller något ligament krossas. Man blir ju inte yngre och jag är definitivt inte tjugo längre. Hujedamig! Måtte jag hålla!

Jag vågar inte prata om det längre!
Sov gott, godnatt!

Nu gäller det att hålla i hatten och inte gå ut på balkongen i onödan. Jag vet sedan förut hur obehagligt det är att få snö innanför kragen. Hur vet jag att de här takarbetarna tar hänsyn till mig om jag råkar stå i vägen för deras snöras? Ja, jag vågar inte ta något förgivet längre.

Idag har en ny liten familjemedlem dykt upp i det Carlqvistska hemmet. Jag syftar väl egentligen inte på blomman som jag så omsorgsfullt planterat i sin kruka, utan på lilla hunden Ronja. Hon ska vandra vid min sida medan matte jobbar hårt i Miami. Vi får väl se hur det går, antagligen bra. Jag fjäskade lite för henne genom att trolla fram ett saftigt ben. Det matknarkade hon i över en och en halv timma, så jag antar att fjäsket föll väl ut.

Imorgon är det åter dags för en badmintonmatch och jag har höga förväntningar, i smyg. Det var ett tag sedan vi spelade nu. Sist var ett praktfiasko, mentalt, inte fysiskt. Jag hoppas på bättre skärpa imorgon. Därför ska jag sova nu.

Godnatt!

När midvinternattens köld är hård och stjärnorna gnistra och glimma gäller det att inte glömma bort de små utomhusdjuren. Jag satte för länge sedan upp utfodring i form av talgbollar på balkongen och den var otroligt uppskattad av de små liven. Främst bråkade Talgoxar och Blåmesar om bästa platsen, men ibland dök även Nötväckan och Hacke Hackspett upp ur snåren.

En dag dök den lilla Koltrasten också upp och ville ha mat. Men han kunde inte landa på talgbollen visade det sig. Därför, bara därför, fäste jag ett äpple i en ståltråd och satte fast i en låda på balkongen. Sedan den dagen har jag inte sett röken av Herr Koltrast. Nästan oförskämt tycker jag. Han har inte ens provpickat lite på det. Tillslut snöade det röda lilla äpplet bort. Häromdagen drog jag lite försiktigt i ståltråden så att äpplet åter blev synligt. Men det var för gäves, det ligger fortfarande orört där på kanten av lådan. Men det sista som överger människan är hoppet. Kanske en dag...

Godnatt!

Jag blir ledsen av vissna blommor. Jag tycker det är sorgligt att se på dem, blir nästan lite illa berörd. Jag ska inte hymla med att jag har väldigt gröna fingrar och kanske är det därför det känns lite extra hårt när en blomma går hädan i vissendom.

Den här årstiden känns väldigt bister om man vill hänge sig åt blomsterprakt. Det är lite hejsan svejsan i krukorna och det syns att de liksom skriker efter långa ljusa sommarnätter, liksom jag. Därför bestämde jag mig helt sonika för att låta de stackars brunspräckliga plantorna få vila i frid och införskaffa nya. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig att komma hem med, men jag ville definitivt ha någonting som kunde fylla ut en rejäl kruka och sprida lite glädje.

Väl på plats i blomsteraffären förstod jag att blomvalet inte skulle bli så enkelt som jag föreställt mig. Det fanns massor av vackra gröna växter och för en stund kändes det lite som att jag befann mig på någon paradisisk ö med solen i nacken och vinden i håret. Men jag antar att det är den långa bistra vintern och brist på dagsljus som fick mig att dagdrömma mig så långt bort.

Nåväl, jag var ju tvungen att välja annars var dagens växtutflykt fullständigt förgäves. Slutligen stod valet mellan två, ja kanske tre stycken helt olika växter. En lång och gänglig men med vackra blanka blad. En lägre mycket mer kompakt med stora, randiga och något matta blad. Den tredje var en Sagopalm med tjock, sträv stam och nålliknande blad. Den sistnämnda valdes ganska snart bort, kvar stod den långa gängliga och den mer kompakta. Jag vet inte varför jag velade så. Båda var vackra, den större var dock helt klart svårare att frakta hem.

Så valet föll på den lite lägre kompakta blomman med zebraaktigt randiga blad. Jag tror den kan fylla ut på ett angenämt sätt. Jag visade upp blomman för en viss fröken R som menade att den såg lite damig ut, som en knytblus. Jag som ville ha en tuff och fin blomma till mitt hem. Kan en knytblus någonsin bli tuff?

Det tål att tänkas på. Imorgon ska den få komma i jorden och det är först då jag kan avgöra om det är en tuff knytblus eller ej.

Jag återkommer i ämnet.
Tills dess, godnatt!

God fortsättning! Ja, så ska man säga nu när vi glidit över på år 2011.
Idag har jag inte gjort många knop. Det var en skön kväll i fina vänners sällskap igår. Det bjöds på en fisksoppa som var helt makalöst god! Jag skulle nog kunna drista mig till att säga att jag aldrig smakat godare fisksoppa i mitt 36-åriga liv. Den var krämig och smakrik och, ja alldeles, alldeles underbar! Nyårslyxigt .

Inte för att jag hade behövt ställa klockan på nyårsdagen, men det blev ju lite sent och jag vet med mig att jag kan sova hur länge som helst den här årstiden, så jag ställde ändå larmet till halv elva. Kl 12.05 vaknade jag av mig själv, men något larm hade jag inte hört av så här på nya året. Visserligen drack jag lite bubbel och några glas rött, men inte tillräckligt för att få mig att misslyckas med att ställa ett simpelt väckningsalarm på min iPhone. Efter att ha undersökt saken närmare insåg jag att alarmklockan var död. Hur mycket jag än mixtrade med olika tider och larmsignaler förblev alarmet tyst.

Just ett snyggt sätt för en iPhone att starta det nya året på. Skulle jag behöva lämna in den nu? Av en slump fick jag sedan veta via Aftonbladet att iPhone hade en väckningsbug som inte klarat av årsskiftet. Folk från när och fjärran hade försovit sig och missat sina viktigheter på nyårsdagen, på grund av iPhones larviga nyårsbug. Enligt Apple kommer bugen lösa sig av sig själv den 3:e januari och spänningen är olidlig.

Det nya året har inletts med några nervkittlande avsnitt av Dexter. Jag friskar ännu så länge upp minnet för att så småningom kunna ge mig på de återstående säsongerna, det ser jag verkligen fram emot. Nyårsdagens skokartongsväder visade sig alltså vara en perfekt dag för Dexter i alla former. Soft.

Godnatt!