Det är när jag sitter så här på klipporna vid havet som inser att jag saknar det. Att kunna blicka ut över den obrutna horisonten och känna saltdoften från vattnet. Det blir liksom inte riktigt detsamma att sitta vid Mälaren. Har man fötts med kustblod i ådrorna så kommer man antagligen alltid att ha det. Måsarnas skri och tången, den som doftar så starkt om hösten. Vissa skulle nog säga att det stinker, men jag saknar det. Har man sedan turen att få sitta med en kopp kaffe i handen på morfars zebrarandiga bilfilt, ja då kan det knappast bli bättre. 

Det var gassigt och vackert i Oskarshamn den där dagen. På kyrkogården hängde värmen och dallrade ovanför gravstenarna och svetten pärlade sig i pannan när vi skänkte våra älskade förfäder en tanke. Ute på Gunnarsö camping stod husvagnarna tätt, ett och annat tält hade dock förirrat sig in i smeten. Grillarna glödde och från hopptornet ute i vattnet hojtades det av skräckblandad förtjusning. En och annan tvekade, andra hade modet att hoppa. Det var en fin dag i mormors fotspår.

Godnatt!

Det är inte alla förunnat att få äta av egenodlade Hallon. I år har de dessutom vuxit till sig och blivit riktigt fina. Ja kanske inte som på morfars tid då buskarna gödslades med koskit, men bra ändå. Nu börjar de lysa rött lite här och var mellan bladen, det är härligt! Idag åt jag mina första.

Solen sken på mig och min frukostmacka i morse. Jag ska inte sticka under stolen med att jag njöt i fulla drag. Grannarna har gett mig lite väl mycket skavsår i öronen den sista tiden och det var välbehövligt med tystnaden och vindens sus i träden i arla morgonstund. Sällan har väl lugn och ro varit så otroligt viktigt som nu. Faktiskt det andningshål jag behöver för att inte gå under. För det är inte mycket som får mig att fara så otroligt illa, som grannars våldsamheter. Jag har gjort vad jag har kunnat, men nu har jag semester.

Godnatt!

Idag har jag hängt med den här killen, eller om det var en tjej. Svårt att säga faktiskt. Det går liksom inte att göra så mycket annat än att stilla njuta av värmen vid vattnet de här dagarna. Med en kopp kaffe och en tidning slog jag mig ner på en brygga. Dinglade lite med benen och gladdes åt att det fläktade i nacken. 

Så kom den här stiliga Fiskmåsen och slog sig ner en bit bort. Plötsligt utan förvarning kräktes den upp en helt perfekt rund liten boll. För den som har hökögat med sig kan ni se den ligga på pålen strax till höger om herr eller fru Fiskmås. Man undrar ju lite vad den bollen innehöll. Fisk är väl en inte allt för djärv gissning. Tänk om man själv kunde kräkas så graciöst och fläckfritt. Något att tänka på till nästa gång vinterkräksjukan drabbar mig.

Godnatt!

Jag har gjort flädersaft för första gången i livet. Jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen efter att ha nåtts av doftpuffar från fläderträdet här nedanför balkongen under en längre tid. Jag har gått efter recept givetvis men jag kommer aldrig att kunna smaka hur god den blev. Men man kan ju bjuda andra och förhoppningsvis få se dem njuta av varenda klunk i glaset. Citrusfrukter. Det är ju förbenat också att jag är allergisk mot dem. Ibland känns det riktigt tråkigt att inte få ta del av de små klyftiga frukterna. I flädersaft puttar man ju ett hel gäng citroner och jag vill inte ens tänka på hur jag skulle se ut om jag drack av dem. Men som sagt, att få bjuda är också glädjefyllt.

I fågelsjön i Gredelby Hagar sjuder det av liv. Det är allt från Gräsänder till Skrattmås och Häger. Har man tur kommer även den vackra Fiskgjusen och tittar förbi. Majestätiskt glider den in och ryttlar över sjön. Måsarna ger skri och gör så gott de kan för att jaga bort den. För dem är det fråga om liv eller död. Men Fiskgjusen spetsar ögonen på helt annan föda. De äter fisk och bryr sig inte det minsta om Fiskmåsarna och deras bon. 

Med kameran över axeln gav jag mig iväg till just denna livliga fågelsjö. Och med lite flax och stort tålamod lyckades jag fånga den på bild, Fiskgjusen. Med hela sitt vingspann i hela sin prakt. Det kändes riktigt kul. Ibland lönar det sig att vara enträgen och vänta.

Godnatt!

Efter gårdagens solfröjd tog jag sats för ytterligare en dag ute i det fria men solen vilandes på hjässan. Men det kom liksom av sig. Höga skyar av moln hängde som en skir sommargardin på himlen hela dagen. Kvällskvisten klarnade dock upp och då fick jag passa på att njuta av en glass i solens sista strålar innan den tog sig ner bakom grannhuset. 

Kanske fanns det en mening med att solen inte sken på just mig idag. Jag dras med en trist sommarförkylning och har känt mig rätt hurven och krasslig. Förhoppningsvis känns det lite bättre i morgon.

Höjdpunkten under helgen får ändå sägas vara den lilla Mangomelonen som plötsligt bara fanns där. Som ni ser hade den suttit och gömt sig under ett blad tills jag upptäckte den. För en odlarnörd som jag känns det i det närmaste fantastiskt att nu få se frukten av det frö jag satte tidigt i våras under de små tillskottslamporna. Jovisst, jag har gått och duttat med min pensel för att pollinera de små blommorna, men jag var inte säker på att jag skulle ha sådan tur att det faktiskt lyckades. Vad jag förstår blir de inte så mycket större än ett ägg. När de doftar som en dröm lär de vara mogna. Vi får se när det inträffar. Jag är tämligen spänd av förväntan!

Jag säger därmed godnatt!

Så kom den då till slut, värmen och solen. Vilken känsla! Nedanför balkongen blommar fläderträdet som om det var den sista sommaren i livet. Det doftar helt ljuvligt. Jag tror inte det finns mycket som slår den doften i fråga om välbehag. 

Jag minns när mamma och jag cyklade till fäladen i Skåne och plockade påsarna fulla av fläderblommor som skulle hamna på flaska i form av saft. Fläderblomssaften, på samma gång frisk och syrlig som söt och behaglig. Tyvärr har det blivit lite för lite fläderblomssaft de sista åren eftersom jag är allergisk mot citrus. Det tenderar ju att vara en del av den varan i just flädersaft. Men hade jag vågat mig på ett glas är jag säker på att det fortfarande skulle vara den godaste saften av dem alla.

Solen måste dock lysa lite mer på min balkong. Mina tomatkart är otroligt små och oansenliga ännu. Visserligen är det en bit kvar av sommaren men det vill till att solen visar sig lite mer frekvent, annars blir det ingen skörd att skryta med direkt.

Godnatt!

Det usla vädret för i alla fall något gott med sig, Kantareller. I helgen tog vi på oss stövlarna och begav oss ut för att se om det fanns något guld under löven. De var inte stora, men visst hade de börjat kika fram. På precis samma ställe som sist. Det känns fint att ha eget svampställe, ett sådant man kan återvända till år efter år och som man inte berättar för någon. 

I helgen passade vi också på att ta oss ut till Ekeby, en oskiftad liten by ett stenkast från Uppsala. Så otroligt gulligt med sina timrade fasader och höga trösklar. Bäst av allt är när det serveras fika på sådana här ställen. Då kan man få kaffe, bulle och två sorters härliga kakor för det förnämliga priset av 40 riksdaler. Det vore nåt det, för de trendiga Stockholmscaféerna att ta efter.

Godnatt!