Nalle och Kroppkakan, vilket fenomenalt bra namn på en restaurang!

 

Tänk vad lite man egentligen vet om dagen när man slår upp ögonen på morgonen. Trots att man kanske lever ett inrutat liv med allt vad det innebär av fasta rutiner, jobb och inbokade möten så vet man aldrig riktigt vad dagen har att erbjuda. Det är närmast omöjligt att förutspå. Vissa skulle säga att det är just detta som är tjusningen, andra kanske skulle känna sig stressade av att inte ha allt under kontroll. 

Idag var en sådan där dag, som inte riktigt gick att förutspå. Åtminstone delar av den. Ni vet en sådan där dag som man går och funderar på ett tag. För att man inte riktigt förstod vad man var med om, för att det gick så fort. Jag har alltid tänkt att jag skulle bli ett utmärkt vittne, eftersom jag har detaljseende, är uppmärksam och genuint nyfiken. Men det kan jag säga dig att efter dagens strapatser har jag omvärderat mig själv i det avseendet. Jag är fortfarande genuint nyfiken men det där andra vet i tusan om jag kan nämna i samma mening som mig själv någon mer gång.

Jag stod i ett vanligt förortskvarter i Stockholm. Skulle ta en bild på ett ganska alldagligt, nästan lite tråkigt lägenhetshus. Innan jag hann tänka slirade en bil i mycket hög hastighet in på gatan där jag stod. Mellan husen en bit bort ekade polissirener. Mer än så hann jag inte förstå innan däcken skrek på bilen lite längre ner på gatan, den tvärnitar och det luktar gummi. Ut springer tre svartklädda män åt olika håll. Jag hukar lite räddhågset bakom en bil. Polisen kommer ifatt och startar sin jakt på männen till fots.

Allt var över på en halv minut. Jag funderar fortfarande på vad jag såg. 

Godnatt!

Varje år tänker jag samma sak. Det är rörande att se hur vi svenskar längtat efter vårsolen. När termometern stiger till över tio plusgrader och solen tittar fram är vi som flugor på en sockerbit i solstrimmorna. Vart man än vänder blicken så står någon med slutna ögon med näsan mot solen. Vi är precis som de nygrodda små frön som står i min fönsterkarm. Hur man än vrider på plantorna så sträcker de halsen mot solen. 

Det var verkligen en försmak av våren under helgen som passerade. Jag och fröken V avnjöt årets första utomhusfika. Kaffe med Wienerbröd och Vaniljhjärta på Konditori Fågelsången i Uppsala. Det spelade ingen roll att det blåste så att håret stod som en flagga i vinden, vi skulle sitta ute. Tillsammans med de andra soldyrkarna. Och det var riktigt härligt!

Jag har alltid haft lite svårt för förändring. Omställningar i årstider och i synnerhet våren. Det är så mycket som händer i kroppen när ljuset börjar lysa igen. Den långa vintern tar på krafterna och när den efterlängtade våren till slut kommer så är man ändå aldrig riktigt beredd.
Det är som att man är väldigt närbesläktad med den där björnen som tillbringat hela vintern i ide och som är både hungrig och trött när solen börjar titta fram igen. Man får klippa några extra gånger med ögonen innan man riktigt är på banan och förstår att nu är det ljuset som gäller, inte mörkret. Våren kan ha sina sidor. Även om jag på senare år lärt mig att uppskatta den allt mer.

Godnatt!