Nu är det på tiden att jag fyller upp en sida med text igen. Om sanningen ska fram har jag inte känt mig helt kurant och försökt med konststycket att ta det lite lugnt i helgen. Därför har det också blivit dåligt med inlägg, om det nu är någon som undrar.

Det ni ser här ovan är Shellmacken i Hammarbyhöjden. Den som alltid låg lite lägre i pris än alla andra tappar och nu har den gått i graven. Det var med stor sorg i hjärtat jag bevittnade denna gravsättning i slutet av förra veckan. Nu blir det till att styra kosan mot Bagis om man vill tanka billigt och det vill man.

En av de negativa sakerna med att vara krasslig är att jag inte kunnat träna så som jag har velat. Jag tror inte på något vis att min kropp förfaller på två veckor, men det känns sannerligen så. Två veckors latsida, efter ett år av träning med tre till fyra pass i veckan sätter sig snarare i det mentala. När man som jag äntligen kommit in i träningsbeteendet får man något slags behov av att träna. Där varje träningspass får endorfinet att fullkomligt bubbla i kroppen. Det är svårt att vara utan det när man blivit van att få påfyllning varannan dag. Jag ska hålla upp ett par dagar till eller åtminstone tills hostan lagt sig och luftrören inte piper, men inte en dag längre.

Nåväl, jag har inte varit helt stillasittande det ska erkännas, men pulsen har inte gått upp nämnvärt. Jag passade på att ta en promenad i det vackra vädret som lördagen erbjöd. I sällskap av fröken V smet jag in på Texas Longhorn i Hornstull och åt ett rejält skorvmål. Jag beställde min vana trogen BBQ Ribs med bakad potatis, det godaste i stada. Det var så mycket mat att jag faktiskt inte känt mig speciellt hungrig sedan dess. Jag mer eller mindre rullade därifrån.

Sommartiden har ju upphört också och det är alltid lika bitterljuvt. Att tjäna en timma sömn är för mig som att vinna högsta vinsten i sömnlotteriet! Att det är lite ljusare på morgonen några dagar till är också välkommet! Det är väl egentligen bara kvällsmörkret som är nageln i ögat. Det här med bytet till normaltid, eller vintertid som amatörer kallar det, gör oss alla rysligt påminda om den stundande Tyskvintern. Jag tror ingen egentligen med handen på hjärtat vill bli påmind om den.

Söndagen i övrigt erbjöd ett riktigt skokartongsväder och det blev därför en heldag raklång i soffan.

Nu ska jag strax göra entré i köket för att skapa en mumsig kålpudding. Det var länge sedan jag proppade magen full av denna klassiska husman så jag längtar lite efter att få sätta tänderna i det. 

Härmed avslutar jag dagens pladder. 

Godnatt så småningom.

Jag har aldrig hävdat att det är speciellt glamoröst att arbeta som fotograf. Men idag tror jag att vi naglade fast den oglamorösa känslan ganska exakt, kaffe i bebismugg.
Ska jag vara riktigt ärlig så spelar det liksom ingen roll i vilket kärl kaffet serveras, jag är bara glad att någon erbjuder mig en slurk. Det är skillnad på folk och fä och det är väldigt få som ens tänker på mig i kaffesammanhang när jag är på jobbet. På vissa ställen får man be med sin snällaste röst för smaka några droppar. Efter sex säsonger i skolvärlden är det ingen slump att jag vanligtvis har med mig egen termos.

Nu ska jag försöka vila mina stämband lite igen. Dagens tjattrande och tjatande om Pandan har gjort mig nästan stum. Imorgon är en annan dag!

Godnatt!

Idag vaknade jag med snoret på plats. Jag nämnde ju så sent som igår att det bara var en tidsfråga innan det dök upp. Nåväl, det finns ju näsdukar och spray som kan lösa den saken.

När maten tagit slut i frysen måste man ta sig ut och handla trots att man låter som en gammal kråktant. Idag var ett sådant tillfälle. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig till City Gross och fylla på matreserven. Sagt och gjort, nu har jag mat så det räcker för några veckor framöver. Allt från kostcirkeln, precis så som det ska vara. 

På väg hem började kontrollampan för belysningen att lysa i Gamla Bettan. Jag kunde snart konstatera att halvljuset på vänster fram hade sagt tack och adjö. Under de sex år Bettan bott hos mig har jag aldrig behövt byta glödlampa och jag kände mig därför lite okunnig och vilse. Av just den anledningen svängde jag in på en mack och hoppades finna en lagom hjälpsam person som kunde visa mig rätt i lampdjungeln. 

Jag fick lära mig att det numera är verkstadsarbete på att byta glödlampor, ja det vill säga på de nyare bilarna. Gamla Bettan tillhör ju inte det klientelet och därför kunde mannen i fråga troligtvis hjälpa mig på studs. För en gång skull kändes det som att det var bra att ha en gammal bil i sin ägo. För en gång skull fick jag njuta av segerns sötma i bilsammanhang. Farbrorn som skulle hjälpa mig att byta lampa stegade myndigt och lite som en fadersgestalt fram mot min röda pärla och tog sig an uppgiften. Han var oerhört pedagogisk och visade mig på ren rutin hur man bytte den förbaskade lampan. 

Innan han klämde fast den passade han också på att berätta att man inte skulle vidröra glaset på glödlampan eftersom fettet från fingrarna då kunde oxidera och förstöra något annat i strålkastaren. Vad minns jag inte. Lite så här i efterhand tänkte jag på hur jag ska kunna byta glödlampa framöver utan att vidröra glaset, men jag får helt enkelt utrusta mig med handskar som min läromästare.

Nästa gång halvljuset tackar för sig kan jag konsten att byta själv, det känns tryggt.

Efter en så pass lärorik dag ska jag nu samla mig och sova.

Godnatt!

Nu börjar jag bli riktigt trött på att vara en gammal kråktant. Jag kraxar, hostar och nyser och antagligen står det inte på förrän snoret rinner som en vårflod genom borrarna. Den dagen den sorgen.

Jag har varit hemma från jobbet och legat på soffan med långärmat och filt, helst av allt skulle man ju vilja sova ut också men det är sämre med den varan. Jag förstår inte varför jobbet ringer och väcker mig i ottan när de vet att jag ligger hemma och är sjukanmäld? Idag gällde det ett objektiv som någon glömt bort att ta med. Alltså alla kan göra fel men hur kan man glömma sitt objektiv om man arbetar som fotograf? Nåväl, jag dök tydligen upp som räddaren i nöden där jag låg och snorade. Mitt objektiv kom väl till pass.

Som alltid när jag ligger hemma och är sjuk blir jag lite rastlös och det föder kreativitet. Just för tillfället är det en byrå som fått min uppmärksamhet. Den föddes björkfärgad men blev så småningom svart. Nu funderar jag alltså på att piffa till den lite igen, vi får se var det landar, jag ska ju orka också.

Nu ska jag åter krypa ner under täcket. Sömn brukar vara knepet.

Godnatt!

Det är så skönt att äntligen få sova ut. Göra morgonrutinerna i lagom takt, utan hets. Slippa titta på klockan mellan smörgåstuggorna. Nyhetsmorgon bjöd på Halloweentema, kocken lagade pumpasoppa och små marängspöken, fast inte i samma tugga. 

Jag fick en liten pumpa i min ekologiska låda nu senast, jag kanske borde ta tillfället i akt att tillaga den på något vis. Jag har ju faktiskt aldrig ätit pumpa, inte vad jag vet i alla fall. 

Halloween, detta kommersiella jippo. När Halloweenhysterin som först nådde Sverige var jag redan lite för stor för bus eller godis så det blev liksom aldrig av att jag spökade ut mig och knackade dörr. Jag tycker det räcker fint med att hedra våra döda genom att besöka dem och tända ljus. 

För några år sedan var jag på Skogskyrkogården på Alla Helgons dag, det var mäktigt att se alla de hundra tusentals ljus som lyste upp höstmörkret. Det var en fin upplevelse och stämningen var varm och känslofylld, dit går jag gärna igen för att tända ett ljus.

Idag mötte jag upp Fröken M och S-L på tunnelbanan. Det bar av in till stan och Kulturhuset. Lillfjärtan skulle få leka av sig i "Rum för barn". Vid det här laget vet jag ju hur denna lilla ljuvliga donna beter sig i sällskap av vuxna, men idag var det roligt att se henne interagera med andra barn. Hon var totalt orädd och bad inte om ursäkt för sin existens, men inte burdust eller framfusigt utan med stil och finess, hon studerade och imiterade. Det var fint att se henne där, med de andra. Hon var självklar och hade förmodligen kunnat vara på Rum för barn helt själv ett par timmar utan att sakna varken mamma eller Tant Isabelle. Jag tror att det kommer bli en tuff liten tjej av henne, som inte räds att ta för sig. Jag säger heja heja!

Min röst var lika risig idag som igår och nu ska jag vila den ytterligare för att se om den vill återuppstå under morgondagen.

Godnatt!

Idag var det med nöd och näppe jag kunde göra mig förstådd på jobbet. Rösten var minst sagt hes och opålitlig, tur att det var en kort dag i Stockholms centrala delar.

Det har varit en vacker höstdag med sol från en klarblå himmel. Det står förmodligen inte på förrän mina sommardäck glider runt som en Barnängstvål i morgonhalkan, jag får ta det försiktigt. Idag fick jag skrapa rutorna innan jag pep iväg. Jag borde nog låta gamla Bettan få broddar snart, helst innan Tyskvintern.

Eftermiddagen gick i sakta mak. Fröken H och Siri-Lo dök åter upp och jag blev bjuden på en hiskeligt god Kardemummamuffins. Vi tog en promenad i finvädret och det räckte liksom för att jag skulle bli lite matt en dag som denna. 

Jag har vilat några dagar från träningen nu när jag är krasslig. Ibland känns det jobbigt att hålla upp, men jag vet att det bara gagnar mig att ta det varligt vid sådana här tillfällen. Det vore så onödigt att dra på sig något extra sjukligt bara för att jag inte har vett att vila när kroppen säger ifrån.

När mitt jobb tunnar ut om nästan exakt en månad ska jag ta mig samman igen. Börja träna så som jag föresatt mig. Visst har jag tränat och varit duktig under den här perioden också, men inte på det sätt jag velat. Det ska bli ordning och reda snart igen, det känns faktiskt rätt skönt. Jag känner att jag ser fram emot det!

Nu ska jag vila lite till.

Godnatt!

Med halsen full av förkylning vaknade jag idag. Av någon anledning sätter sig alltid dessa obehagliga bakterier på mina stämband, så det var en ganska hes donna som mötte dagen idag.

Klockan åtta skulle gamla Bettan åter få sig en finputsning. Det har skallrat obehagligt mycket i underredet den senaste tiden och häromdagen gjorde jag slag i saken och åkte förbi min bilverkstad, det visade sig vara tur. Katalysatorn hängde lite löst och hon hade börjat läcka olja. Jag ska ärligt säga att tanken slog mig hur mycket mer pengar jag ska lägga på Röda Blixten från Hammarbyhöjden. Jag vågar knappt tänka det, men lilla fina Bettan håller på att tappa greppet. Men jag nämner det aldrig så att hon hör.

På eftermiddagen förvandlades jag åter till Tant Isabelle. Lilla vackra Siri-Lo skulle komma och hälsa på när mamma gick viktiga ärenden. Vi lunchade och läste "Äntligen Bajs". Vi närstuderade Ugglor och hade det allmänt trivsamt i några timmar. Siri-Lo underhöll även med gitarrspel och såg fantastiskt nöjd ut när de små fingrarna knäppte på strängarna. Det är så enkelt att hålla Siri-Lo sällskap. Aldrig några sura miner, aldrig något gnäll. Hennes ögon skiner som solsken och det smittar som en farsot, hon gör mig genuint lycklig!

Nu ska jag försöka sova mig frisk, ja i alla fall friskare om det går.

Godnatt!

Det ni ser här ovanför är en klassisk smittohärd av använda snorpapper från en av min dagliga fotograferingar. Snorkontroll är obligatorisk, men för det mesta brukar pappersnäsdukarna hamna i papperskorgen och inte ligga kvar på bordet. Min far tipsade mig vid något tillfälle på fullt allvar om att arbeta med munskydd, men jag vet inte. Det känns som att det skulle försvåra mina utsikter att få bra kontakt med barnen.

Idag har det egentligen inte hänt speciellt mycket. Jag har haft sovmorgon och fick äta frukost i lugn och ro, det var glädjande. Jag har återigen haft en dag fylld av syskonfoto och kravfyllda föräldrar. Det var inte glädjande.

Vid avslutat värv stod regnet som spön i backen och jag insåg att jag behöver köpa nya vindrutetorkare. Jag stannade till på Konsum och hämtade ut ett paket och köpte ett frimärke. Väl hemma lagade jag till en hyfsat god indisk kycklinggryta och drack en kopp kaffe som pricken över i. Nyss avslutade jag sista tuggan på en morot och nu är det snart dags att sova. En dag som alla andra.

Godnatt!

Posten, som ett skämt fast utan poäng.

När man hamnar i trubbel av egen kraft är det bara att spotta i nävarna, komma igen och göra bättre vid nästa tillfälle. Men när man hamnar där på grund av andras misstag och slarv känns det riktigt trist. 

Postverket, som sedan 1638 sprungit våra pappersärenden. Det känns onekligen som att de borde ha lite rutin på att göra det. Drottning Kristinas förmyndarregering  dristade sig till och med att säga att Postverket var : "ett högnödigt och nyttigt wärck...".

I skrivandets stund vet jag inte om jag är benägen att hålla med Axel Oxenstierna och grabbarna. Personligen tycker jag att Posten kan ta sig i röven.

I mitt område har det inte varit annat än problem med postutdelningen de senaste månaderna. Posten har kommit för sent eller i vissa fall, inte dykt upp alls. Mycket kan vi 2000-talsmänniskor klara av via elektronisk post, men ibland kan kännas ganska skönt att få räkningar och annat viktigt på papper om man som jag vill skapa sig lite struktur på gammaldags vis.

Just för tillfället har denna förväntade struktur bytts ut mot en riktigt dålig eftersmak för att Posten, detta "högnödiga wärck" inte kan sköta sina åtaganden. 

Jag tillhör den del av befolkningen som är noga med att passar tider och det genomsyrar även mina räkenskaper och inbetalningarna hamnar i rätt ficka i god tid varje månad. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag idag nåddes av informationen att jag fått en prick i Kronofogdemyndighetens register. Det är inget man skyltar med direkt, snarare tvärt om. Men nu har jag fått den där jävla pricken på grund av att Posten inte klarat av att bygga upp den tillräckliga rutin som behövs för att dela ut människors brev, trots att de haft nästan 400 år på sig. 

Försändelser som skickats ut har inte nått mig, den efterföljande påminnelseavgiften och kravbrevet från läskiga Kronofogden nådde mig inte heller. Så nu sitter jag här med pricken och vad ska jag med den till? Om inte brevet från kreditupplysningsföretaget heller nått mig och berättat om ändrade förhållanden i en beviljad kredit så hade jag fortfarande suttit här ovetandes om min prick och skulden hade bara växt sig större.

Är det här verkligen okej? Nu har Posten, detta skitnödiga verk, satt mig i en väldigt olustig situation. De har sett till att ringmärka mig som slarvig för de kommande tre åren. Jag kommer ha svårigheter att ta lån och definitivt inte bli beviljad krediter för avbetalningar. Det känns för jävligt att hamna i Kronofogdens register utan egen förskyllan. 

Posten har satt sin sista potatis i mitt land. Skitit för sista gången i det Blå Skåpet. Det räcker nu Posten!

Godnatt!

Sedan har vi ju det här med elementen. Nu har vi nått den tiden på året då dessa ska sprida värme i lägenheterna runt om i landet. Mina bubblade till rejält för några dagar sedan men någon värme ville de inte alstra. Jag luftade dem och höll tummen för värme i höstrusket, men de vägrade enträget. Imorgon kommer fastighetsskötaren och tar sig en titt på dem. Efter min beskrivning pratade han om att det var för dåligt tryck i systemet. Jag hoppas verkligen att han får upp det där trycket innan Tyskvintern är ett faktum. 

Med rosor på kinden och solsken i blick bar det idag av till Djurgården med fina människor i släptåg. Lilla Siri-Lo bar som vanligt omkring på ett eget litet solsken och det strösslade hon ut i varje buske och snår ute på Djurgårdsbrunns café där vi stannade till för en kopp kaffe. Jag har fikat på många fik genom åren, vissa bättre än andra men aldrig upplevt det jag upplevde idag, en dessertbuffé. För hundra riksdaler fick man njuta av kaffe med påtår och ett dignande bord med efterrätter av allehanda slag. Det fanns allt ifrån små klassiska kakor och tårtor till goda ostar och pannacotta. Vilken genuin lycka! Jag tog av allt utom den gräddiga jordgubbstårtan och ska jag välja ut en favorit från buffébordet denna söndag blir det definitivt pannacottan. Som en smekning mot gommen var den! Jag kanske måste besöka sockerbuffén flera gånger under hösten.

Nu ska jag försöka sova lite inför morgondagens övningar i Årsta.

Godnatt!

Det är på den här sortens ställen man blir bjuden på pizza klockan kvart över tio en torsdagsförmiddag. Efter en helvetesvecka kändes det skönt att få komma till en arbetsdestination med lite medmänsklig värme och omtanke. Där man efter inledande handslag och hälsningfraser får frågan om Kaffet. Den frågan jag vissa dagar bara går och längtar efter att få, kom helt naturligt redan innan jag fått av mig jackan idag. Sådant värmer ett gammalt fotografhjärta.

Idag jobbade jag på snabbt! I vanliga fall är det en bra sak. Då kan fröknarna och barnen återgå till sina dagliga rutiner utan att jag är där och stör. Idag ilade jag så fort att en av de ansvariga på förskolan sa: Synd att det gick så fort faktiskt, för vi ska bjuda dig på pizza.

Under alla mina sex säsonger i det här yrket, är det aldrig någon som erbjudit mig det. Jag blev alldeles varm i själen och den den känslan bara tilltog när hon fortsatte genom att säga: Men jag ska se om de kan skicka hit en pizza tidigare så att du kan äta innan du går.

När jag packade ner sista sladdvindan stod det en varm pizza på bordet till mig. Visserligen med ett glas apelsinjuice som tillbehör men det hällde jag lite obemärkt ner i en blomkruka när ingen såg. Jag är ju som bekant allergisk mot all tänkbar citrusfrukt. 

Jag kunde bara inte säga nej när de ställt upp allt så fint. Jag var så tacksam och juicen stod liksom bara där innan jag ens hann säga ifrån. Jag tror inte att någon kommer att märka av mitt tilltag, inte ens blomman själv. Det är vad jag hoppas i alla fall! Pizzan var den godaste jag ätit på mycket länge och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar!

Nu ska jag sova en stund för att orka upp med tuppen.

Godnatt!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Dagen har varit en repris från igår och jag blir bara förundrad.

Den enda egentliga skillnaden från gårdagen var att jag idag vaknade upp till höstens första frostknäpp. Det var vitt på taken och jag insåg att jag skulle behöva ta den lite varmare jackan inför förmiddagens utomhusvistelse. Det visade sig vara skönt och alldeles lagom.

Nu när frosten gjort sitt intåg känner jag att det är dags att plocka ner mina kulörta lampor från balkongen. Jag tror däremot inte att jag ska packa ner dem i sin låda, de ska få förgylla min höst inomhus istället. Nu återstår bara frågan, var? Det troliga är ju att de får hålla till någonstans i fönsterregionerna, men ännu är jag inte helt säker.

Nu tror jag att jag ska försöka vila bort den molande huvudvärken jag ådragit mig från dagens tålamodsprövande aktiviteter. 

Så jag säger Godnatt!

Jag ska inte säga att det var dagen från helvetet, men jag tror eventuellt jag var och nosade på den. Idag var jag på en förskola som jag varit på många år förut. Jag såg lite fram emot att ställa upp mina saker i runda rummet eftersom jag brukar få vara ifred där och ljudvolymen är behagligt låg. Jag skulle mycket väl kunna säga att jag upplevde ett äkta antliklimax när jag anlände och istället blev visad till ett hörn bakom en hylla. Ett hörn beläget utanför soprummet i anslutning till en korridor där barnen passerade varje gång de skulle leka eller äta mellis. Ni kan själva räkna ut att ljudvolymen inte befann sig på den behagligt låga nivå som jag hade förväntat mig.

Lägg därtill att barnens mamma eller pappa deltog under hela eftermiddagens syskonfotografering. Jag skulle nog kunna påstå att det upplägget är djävulens påfund. Det säger sig självt att inget barn vill ägna mig och min förbannade Panda uppmärksamhet när mamma eller pappa precis anlänt efter en hel dags bortavaro. Det är helt logiskt att bli mammig eller pappig då, jag klandrar inget barn i den frågan. Men föräldrarna, vad tänker de på? Varje år undrar jag, varje år blir jag irriterad över hur hårda föräldrarna är i sin syn på barnens förmåga att kunna vara koncentrerade under dessa omständigheter. Varje år förvånas jag också över hur höga krav många av föräldrarna har på sina små. Jag menar hur lätt är det att klämma fram ett naturligt skratt när man sitter på en fäll en meter från kameralinsen, med en blixt i nyllet och ett gäng andra barn som sitter på kö och väntar på sin tur? 

Hur lätt? 

De föräldrar som knorrar över sina barns ansträngda, lite nervösa leenden i det läget borde ta tillfället i akt att själva placera sig i en sådan oangenäm situation lite då och då.

Slut på meddelandet.

Godnatt!

Fifan vad kallt det blivit! Nu räcker det inte längre att ta den lilla tunna jackan när man går till jobbet i arla morgonstund. Sju grader, är det verkligen rimligt? Nu måste jag brassa på värmen i bilen också när jag piper iväg, annars sitter jag där och skallrar tänder. Jag börjar så smått tänka på stundande vinter. Jag läste någonstans att det skulle bli fem riktigt kalla vintrar i rad nu. Räknas förra vintern som den första i raden måntro? Är det alltså fyra svåra vintrar kvar? Fyra vintrar av meterdjup snö i sex månader? Det känns lite tungt att tänka på det redan nu, när björkens blad bara precis tappat färg. Nåväl, den som lever får se, växthuseffekten kanske tar tag i den saken.

Idag hade jag en kort dag på jobbet. Efter en säsong av långa dagar kändes det skönt att få sluta tidigt. Det är sannerligen inte ofta man hamnar i infartstrafiken på väg hem från ett jobb, men idag blev det så. Finfint att kunna äta lunch hemma och ta en tupplur efter maten, det mår jag bra av. 

I övrigt är jag är trött hela tiden. Det kvittar liksom hur mycket jag sover, jag vaknar alltid med huvudvärk. Kanske har det med årstiden att göra, kanske lider jag brist på något. Ingen vet riktigt. Vi får väl se om jag får rätsida på det så småningom när jag inte behöver ställa väckarklockan på fem-nånting.

Apropå det, nu ska jag sova lite.

Godnatt!

Alla borde utrusta sig med en sån här ljuvlig bricka. Den är som gjord för allt du kan tänkas vilja äta i vardagen och samtidigt ha ordning och reda. Jag hittade den på Kina-Li på Ringvägen och nu när jag väl har den i min ägo har jag svårt att tänka mig en tillvaro utan den. Ett fack för varje liten del av din maträtt, snacka om tallriksmodellen.

Det var länge sedan jag frotterade mig bland andrahandsprylar på loppis, men idag var det dags igen. Två stycken hanns med och det är alltid lika roligt. Huvudsta loppis fick sig ett besök, tyvärr var det lite utplockat, men loppistarmen fick ändå sitt. Av just den anledningen passade jag även på att svänga förbi Sätra loppis, den bästa av dem alla, om du frågar mig. Där kan man hitta allt! Behöver du en klassisk Röda Klara finns den där, precis som Kockumskastrullen med tillhörande lock. Visst finns det även saker man inte har lika stor nytta av, men det är ju blandningen som förnöjer. Bara vetskapen av att kunna hitta en risig, mahognybrun syntetperuk i en låda där, OM man skulle behöva en, gör ju att vardagen känns lite mer tillrättalagd och trygg.

Nu ska jag sova en stund!

Godnatt!

Det är så härligt med ordning och reda! Tydligen tycker gympaläraren på Europaskolan i Vasastan likadant. Antagligen hade han tröttnat på att inte hitta redskapen under lektionerna beslöt sig för att göra något åt det genom att ta en bild på hur det ska se ut. Sedan kan man ju inte vara säker på att saker och ting hittar sin plats bara av den anledningen, men här på Europaskolan hade man faktiskt följd bilden minutiöst. Allt stod på sin plats tills jag plockade bort plinten att ha datorn på. 

Idag har fem av mina chiliplantor fått sätta livet till. Hösten hade ryckt tag i dem och jag tror inte att de hade orkat värpa fram ytterligare en blomning och fruktsättning. Det gjorde att det blev lite extra plats i fönstrena och dessa tomrum fyllde jag med de fortfarande frodiga timjan och rosmarinplantorna som stått på balkongen. Det ska bli kul att se om jag lyckas hålla liv i dem nu en bit in på hösten och vintern. Det vore fint att ha dem doftande i köket nu när det blir mörkt och kulet. Om inte annat så för att påminna lite om sommaren.

Imorgon blir det lite sovmorgon. Jag tror inte jag behöver åka hemifrån förrän klockan åtta, härligt!

Godnatt!

Kent verkar ha det hektiskt på jobbet. 

Jag har inte haft det allt för stressigt idag faktiskt. Visserligen har min dag varit fullbokad men det har varit lättarbetat och smidigt. Inte speciellt höga ljudnivåer alls. 

Självklart är det så att jag har olika sätt att tala till barn i olika åldrar. De lite större klarar av att ta regi medan samspelet med pyttarna oftast är helt och hållet beroende av hur mycket jag bjuckar på mig. Det är då min medhjälpare Pandan är oslagbar! Den hjälper mig att få de små pyttarnas uppmärksamhet, den hjälper mig att få dem att skratta. Utan Pandan är jag ingenting på förskolorna.  Utan Pandan som pruttar faller jag platt.

De senaste två dagarna har jag varit på en skola där majoriteten av barnen varit lite större därför fick Pandan fick stanna i bilen. Jag måste ha missbedömt åldrarna, för plötsligt ser jag att dessa små pyttar ändå gör entré i ett par klasser. Då ångrade jag bittert att Pandan låg kvar i sin påse ute i bilen. Jag känner mig helt naken utan denna lilla svartvita tingest! Idag fungerade det visserligen bra ändå eftersom barnen var välartade pyttar som satt som små ljus och tittade mig stint i kameralinsen. I fortsättningen kommer Pandan alltid att finnas inom räckhåll! 

Godnatt!

Det planade ut och blev en soft dag efter en rätt hektisk morgon. Den plikttrogne lille gestalten i mig tycker inte om att komma för sent. Idag kom jag visserligen inte för sent men fick likväl på tok för lite tid att bygga studio. Jag brukar försöka dyka upp nittio minuter innan fotostart för att slippa svettas. Då hinner man i lugn och ro med en kopp kaffe från egen termos, lyssna på morgonradio och förbereda sig mentalt för dagen. Idag sprängde jag trettiominutersvallen och var svettig redan innan jag parkerat klart bilen.

Jag vet inte hur jag bad mig åt, men jag hann klart så att första klassen kunde ta sin bild på utsatt tid. Jag stod visserligen med håret klistrat mot pannan och andan i halsen, men jag hann i tid. Man tackar. 

Efter avslutat värv firade jag kanelbullens dag genom att äta en äppelmuffins på Muffinsfabriken. Det gäller att ta vara på varje tillfälle att fira. Denna tisdagseftermiddag erbjöd också en äkta Cowboy. Han var så påtagligt mycket Cowboy att jag nästan kunde höra hästhovarna och rasslet från vassa sporrar. Det gladde mig mycket.

Med detta tackar jag för mig och säger godnatt!

Idag var en dag, som gjord för utflykt. Efter att ha snuddat vid Knugens palats tidigare i veckan kändes det helt rätt att åter styra kosan mot Ekerö och Drottningholm. Säga vad man vill men familjen Bernadotte har en bra mycket större trädgård än de behöver. Jag och fröken V ägnade ett par timmar åt att vandra runt ägorna. Visserligen stannade vi till för att smutta på en kopp kaffe i halvtid, men den är bra stor ändå, trädgården. Klippta buskar, fontäner och vita statyer i parti och minut, och mitt i alltsammans utspelade sig dödsdansen i form av en Kanadagås som kämpade för sitt liv vid vattenbrynet. Kontraster. 

Den låg där på rygg, med bröstet blottat och hjärtat rusande. Antagligen var den lika rädd för vad som höll på att hända med livet som för mig när jag försiktigt närmade mig för att se vad som stod på. Tillslut lyckades den krångla sig över på rätt köl, huvudet hängde och vingarna darrade. Jag stod och bevittnade en dödskamp. Vad hade hänt med den stackars lilla Kanadagåsen strax innan jag kom dit och såg? Jag kände mig vanmäktig inför det jag såg, vad kunde jag göra? Den flaxade till ett par gånger och damp ner i vattnet, där dansade den ett sista varv innan den till slut slöt ögonen för gott.

Det påverkade mig. Jag har tänkt på den flera gånger sedan jag kom hem. Tänkt att den fortfarande ligger kvar där på ytan. Det var en märklig och sorglig upplevelse på en annars riktigt trivsam dag!

Godnatt!