Idag kunde vi konstatera att säsongen för Karl-Johansvamp förmodligen är över för denna gång. Åtminstone i den skog vi letade. Inte ett spår så långt ögat nådde. Men vi behövde inte hänga läpp särskilt länge, marken hade istället invaderats av Trattkantareller och diverse smarrig trumpetsvamp. Det blev inga långa promenader mellan de rikliga svampfången. Vi blev sittande på samma ställe bra länge och formligen skördade svamp. Ni vet då man drar upp en hel handfull svamp åt gången och det bara rasslar till i korgen så blir den full. Härligt! 

På väg tillbaka mot bilen insåg vi att skogens konung antagligen hållit ett stadigt öga på oss där i skogen. En rejäl hög med rykande färsk spillning visade oss vem som fortfarande bestämmer över svampen i skogen.

Godnatt!

Så kom då hösten till slut. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ville tro på meteorologerna när de började prata om att sommarvärmen snart skulle vara ett minne blott. Men så rätt de fick. Isvindar och ösregn stod på menyn idag. Plötsligt insåg jag också hur regnfattig den här sommaren måste ha varit. Jag kände mig helt enkelt lite ovan vid dropparna som ven som piskrapp i ansiktet när jag gick till bilen i arla morgonstund. Tio grader är ju inget man vill hänga i julgranen direkt.

Idag har varit en sådan där dag då man nästan tappar tron på unga människor. Det är ju konstigt att man ska behöva känna så när man arbetar på gymnasieskolor. Det är ju där de nästan vuxna ungdomarna går. De som bara har ett par år kvar till rösträtt. Det är ju inte dem som ska bete sig som förskoleungar kan man tycka. Sådana här dagar går till historien som skitdagar och gör bäst i att hålla sig undan. Allt för många dagar av den här sorten kan få det dåliga humöret att fästa sig som klister i sinnet. Imorgon ska jag försöka att ta nya tag.

Godnatt!

I helgen tog vi vårt pick och pack och drog till Sala. Farsgubben ville passa på att fira sin lastgamla dotter och det var inte utan att jag kände mig lite uppvaktad när det bjöds på god mat och fint paket. Ingen sensommar i Sala utan en tur ut i skogen, så även denna gång alltså. Kantarellerna brukar ju inte låta vänta på sig den här tiden på året. Förväntningarna var i princip skyhöga. Kanske levde skogens guld inte riktigt upp till dessa krav just i helgen, men botten på korgen blev i alla fall fylld. Precis lagom för att vi alla skulle få njuta av en härlig kantarellmacka. 

Idag fick jag så äntligen smaka på de små picklade piplökarna. Tareq Taylor på Trädgårdsmåndag har basunerat ut att det går att pickla i princip vilka grönsaker som helst och det verkade ju faktiskt stämma. Det smakade riktigt bra! Tänk vad mysigt det är att få äta av sina egna grödor, i vilken form de än stoppas i munnen.

På balkongen står fortfarande mina små busktomater och njuter. De ger en riklig skörd och för varje dag som går kan jag plocka nya, söta små godingar att stoppa i munnen. Det är härligt! I en annan lite rymligare kruka står Jordmandlarna och kramar ur det sista av sommaren innan det är dags för dem att visa upp sig. Med dem är det lite extra spännande eftersom jag ännu inte vet om det ligger en enda mandel under jordytan. Det lär bli fortsättning följer...

Godnatt!

Vissa dagar är magiska. Ni vet sådär så att man tror att man fått lite hjälp från ovan. Solen sken och sensommaren visade framfötterna på riktigt den gångna helgen. Hade man struntat i att almanackan visade september hade man gott kunnat tro att högsommaren stod i full blom. Åter kunde jag plocka fram shorts och linne ur garderoben. Åter fick jag sitta på bryggan och höra vattnet klucka mot stenarna. Då är livet bra lyxigt.

Kräftfisket, årets givna höjdpunkt. Lika roligt i år som alla andra år, lika spännande och förväntansfullt. Det är något speciellt med att få ro ut på sjön i ficklampans sken, med himlavalvet pepprat av stjärnor ovanför sig. I år hjälpte även månen till att visa vägen. Doften av sjövatten och dimma, det stillsamma ljudet av årorna i vattnet. Det känns nästan lite majestätiskt att glida fram på den spegelblanka ytan en bit inpå nattkröken.

Den uppmärksamme läsaren minns mina bestyr med vårsådden. Jag gullade och duttade med massor av små plantor här under växtbelysningen. Jag visste inte då om det skulle vara värt allt besvär. Om de perenna Kokardblomstrena skulle hinna sätta knopp innan hösten tog dem. Om Blodalunroten skulle rota sig och om de slingrande luktärterna skulle gilla läget vid spaljén. Nu vet jag. All den omsorg och kärlek jag strött över mina små skyddslingar gav rikligt med belöning tillbaka. Kokarderna har blommat som om denna sommar var den sista, liksom luktärten. Blodalunroten har rotat sig fint och samlar kraft att sätta blom nästa sommar.

På grönsaksfronten är Bondbönan den stora vinnaren. Det är definitivt inte sista gången den lilla bönan finns med på planteringskartan. Sparrisärten gav en klen skörd, men oj vilken smak! En liten ärt som smakade stort. Kan hända får de en ny chans så småningom. Piplöken smakade mjällt och fint, den ska bli picklad under morgondagen. 

Det är när jag tar hand om alla mina fröer och grönsaker som jag känner mig riktigt rik. Det är som balsam för själen att sitta där och sortera dem för torkning och förvaring. Så att de kan hoppa ner i jorden redan nästa år. 

Till alla er som gjorde min födelsedag minnesvärd, tack! Det värmer ett 40-årigt hjärta!

Godnatt!

Det tisslas och tasslas om att det är en fint år för Karl-Johansvamp. Än så länge har det mest blivit kantareller i min korg om höstarna och därför var det med lite extra spänning vi gav oss ut i helgen. Kanske skulle korgen alltså fyllas med sopp den här gången. Jag vet inte riktigt vad man kan räkna som mycket svamp och vad som snarare skulle kunna kallas, larvigt mycket? Det här med fint Karl-Johanår visade sig stämma lite för bra. Vart man än tittade så stod de där och bara väntade på att få ta plats i korgen. Några av mina gamla kompisar kantarellerna fick också hoppa ner. På en undanskymd plats hittade vi till råga på allt också skogens svarta guld, den svarta trumpetsvampen. En lyckad svamptur.

Godnatt!