Varje år tänker jag samma sak. Det är rörande att se hur vi svenskar längtat efter vårsolen. När termometern stiger till över tio plusgrader och solen tittar fram är vi som flugor på en sockerbit i solstrimmorna. Vart man än vänder blicken så står någon med slutna ögon med näsan mot solen. Vi är precis som de nygrodda små frön som står i min fönsterkarm. Hur man än vrider på plantorna så sträcker de halsen mot solen. 

Det var verkligen en försmak av våren under helgen som passerade. Jag och fröken V avnjöt årets första utomhusfika. Kaffe med Wienerbröd och Vaniljhjärta på Konditori Fågelsången i Uppsala. Det spelade ingen roll att det blåste så att håret stod som en flagga i vinden, vi skulle sitta ute. Tillsammans med de andra soldyrkarna. Och det var riktigt härligt!

Jag har alltid haft lite svårt för förändring. Omställningar i årstider och i synnerhet våren. Det är så mycket som händer i kroppen när ljuset börjar lysa igen. Den långa vintern tar på krafterna och när den efterlängtade våren till slut kommer så är man ändå aldrig riktigt beredd.
Det är som att man är väldigt närbesläktad med den där björnen som tillbringat hela vintern i ide och som är både hungrig och trött när solen börjar titta fram igen. Man får klippa några extra gånger med ögonen innan man riktigt är på banan och förstår att nu är det ljuset som gäller, inte mörkret. Våren kan ha sina sidor. Även om jag på senare år lärt mig att uppskatta den allt mer.

Godnatt!