Hösten visade sig från sin bästa sida under helgen. Under morgontimmarna dansade varenda älva i hela Småland över sjön. Sakta, svepande nästan lite magiskt. På senare år har jag lyckats komma överens med den här årstiden. Jag har sett den med andra ögon, faktiskt lärt mig att tycka om den. De brandgula lönnlöven känns inte längre så hotfulla som förr. Det känns bra.

Det är nu som sommarens blommor bjuder på dessert. Jag har samlat frön från Rudbeckia och Fjädervallmo, Sömntuta och Alunrot. Har jag tur så bjuder dem åter upp till dans nästa år, färgsprakande och livskraftiga. 

I början av året sådde jag Sockermajs. Jag ska erkänna att jag inte hade speciellt stora förhoppningar. Jag gjorde det mest för att se om det gick att få dem att gro för utplantering. De små skotten stretade på under växtlampan hela våren, allt medan dagarna fortfarande var alldeles för korta utanför fönstret. De tog sig och fick till slut plats bredvid pallkragarna på landet. När jag satte dem i jorden såg de mest ut som ett ovanligt stort men ganska ledset grässtrå. Förhoppningarna var som ni förstår fortfarande väldigt små.

Så kom sommaren och det var verkligen inget idealiskt väder för små majsplantor. Ett tag såg det nästan ut som om allt liv runnit ur dem. Jag duttade med dem ändå, gav dem näring och peppade lite håglöst för att de inte skulle ge upp helt. Så kom hösten, Sockermajsen gjorde fortfarande inget större väsen av sig. Stod mest där med sina små borst och vajade i den varma höstsolen. Kanske hade även jag nu tappat tron på att det kunde finnas något där under blasten. 

I helgen drog jag upp plantan, lite nedslagen över resultatet. Kanske inte jätteförvånad, men ändå lite besviken över att Sockermajsen inte höll exakt vad den lovade. Extra härdig och allt, perfekt för småländska höglandet. 

Men vad var det där? Satt det något dolt där inne i bladverket? Jag drog av bladen ett efter ett och minsann, där inne låg den sötaste och antagligen minsta lilla Sockermajskolv som någonsin skådats. Den var knappt större än en tumme men med alla de kännetecken som en majskolv ska ha. Borsten på toppen och kornen längs sidorna. Vilken glädje! Jag hade trots allt lyckats med att driva upp en liten kolv. Den smakade precis så sött och gott som färsk majs ska göra. Nästa år ska den får stå varmare, jag ska dutta ännu mer med plantorna och kanske, kanske kan jag då få grilla en majskolv som är stor nog att inte trilla ner mellan gliporna i grillgallret.  

Godnatt!