Det bär mig emot. Det gör det verkligen. Men någon gång måste jag ju inse att tiden håller på att rinna ut, för Bettan. Den tiden är nu. Bettan ska flytta. Vart hon tar vägen har jag ännu inte vågat tänka på. Det får bara lösa sig med den saken.

Lilla Bettan, tillika min första bil. Röda faran, Röda blixten och Rubinen, kärt barn har sannerligen många namn. Hon har låtit mig fara kors och tvärs genom landet och i de allra flesta fall har vi nått vår destination tillsammans. Visst har vägen varit lite krokig ibland och plånbokens läder har prövats mer än en gång, men för det mesta har vi trivts ihop Bettan och jag. Det känns lite melankoliskt kort sagt att låta Bettan fara vidare i livet utan min insyn. 

Som miljövän vill jag också ta tillfället i akt och säga att om, jag säger OM, jag inte hade behövt bil i mitt dagliga värv, så hade Bettan och jag aldrig lärt känna varandra. Då hade jag heller inte stått där i tvätthallen med högtryckstvätten och schamponerad svamp och gnott. Inte heller hade jag lärt känna grabbarna grus på Bilservicegruppen. Tillika dem som log lite snett när jag ringde och bad om hjälp igen. 

Men mest av allt, lilla Bettan, det har varit en fröjd att ha dig i mitt liv trots allt. Det blir tomt utan dig. Tomt överallt utom i plånboken. Tack för ditt tålamod i de ändlösa infartsköerna. Tack för att du alltid startade på första försöket trots att termometern visade iskallt och snöoväder. Tack för att du stod ut med en och annan svordom när medtrafikanterna inte skötte sitt till perfektion. Tack för att du strålat emot mig trots alla tidiga mornar. Tack för ditt mod när du stod gömd under decimetertjockt snötäcke och plogbilen körde på dig. Tack för att jag fick sova på en madrass i ditt bagage en midsommar när gästsängarna inte räckte till. Lilla Bettan, tack för allt!

Godnatt!