Det var svårt att släppa taget, men nu är det gjort. Här står Bettan bra, i egen kupé fram till våren. Avfettad och redo att möta nya äventyr, hur den nu kommer att te sig för henne.

Jag ska medge att det kändes lite märkligt att ta tåget tillbaka till Stockholm den här gången. Det är så hiskeligt sällan jag åker tåg. På senare tid har ju SJ:s avgångstider varit lite som att spela rysk roulette. Ibland kommer man fram och ibland blir man liksom sittande. Har man tur ropar någon ut varför man blir sittande. Har man otur kan mossan börja växa lite diskret längs byxbenet. Jag ska inte säga att rädslan för rysk roulette har fått mig att avstå från tåget. Nej, det är snarare det faktum att jag blir stressad av att ha en tid att passa, OM tåget är i tid vill säga. Jag vet inte varför jag stressar upp mig inför det, men så blir det. Jag har ärvt min morfars punktliga sida och sitter hellre på perrongen och väntar i en halvtimma än att behöva rusa, med håret som en flagga, för att hinna stiga på innan dörrarna går igen. Jag vill vara i tid.

Jag attraheras heller inte speciellt mycket av tanken på att behöva resa tillsammans med andra i en fullständig bakteriehärd så här års. Folk snorar och hostar rakt ut. Att läsa tidningen kupé är väl närmast att betrakta som en hundraprocentig chans till sjukskrivning några extra dagar. Det undviker jag helst. 

Om jag ska åka långväga beställer jag dessutom biljett i tyst avdelning. Där, som först, kan resan bli en angenäm upplevelse. Då sitter jag tillsammans med likasinnade som kväver hostningar i tröjärmen och andas mycket tyst och försiktigt. Att prata i mobil är det inte tal om, då hyssjas det till höger och vänster. Vi som åker i tyst avdelning har inte tålamod med sådana olater. Vi åker tåg för att få en tyst stund i tillvaron. Hålla oss fortsatt friska och med lite tur kan vi även vara utvilade vid avstigning.

Godnatt!