Efter att ha andats lantluft ett tag var det åter dags för den solkiga stadsluften att passera genom bronkerna. Ett nödvändigt ont om jag ska vara helt ärlig. Jag trivs som bäst när jag hör skvalpet från sjövattnet mot bryggan. När jag kan se de nyplanterade Sparrisärterna växa och känna doften av tomatplantorna vid uteplatsen. Jag är en lantlolla, det är inte mer med det. Stadslivet kommer så småningom en dag att ta slut och då kan jag njuta av det som berikar mig på riktigt. Stillheten och suset från träden. Kaffe på farstukvisten. Tills dess måste jag streta på. Odla min kärlek till naturen på balkongen, ett tag till. 

Något som dock störde min frukost vid farstukvisten en aning var en fruktansvärt oangenäm lukt. Vid närmare titt stod det klart att det växte liksvamp i gräsmattan. Det gick omöjligt att sitta kvar i den stanken. Jag fick avbryta för att utplåna stinkkällan.

I en rejält tilltagen kruka innanför balkongfönstret står min lilla melonplanta. För att vara mer exakt, min mangomelonplanta. Jag hittade den bland fröerna hos Impecta och kunde helt enkelt inte motstå. Den är en kulturarvsväxt med rötter tillbaka i 1700-talet. Den kallades och kallas fortfarande för Parfymmelon. Den får små gulorange frukter som doftar så underbart att de viktorianska damerna på sin tid bar frukterna på sig som parfym. Nu har den till min stora förtjusning fått blommor! Så nu springer jag jag runt med min lilla pensel och handpollinerar dem. Ni förstår ju själva hur fantastiskt lycklig jag kommer att bli om jag lyckas! Håll tummen!

Godnatt!