Jag har sparat in på skrivandet. Det blir så när tillvaron rymmer lite för mycket. I stort och i smått. Sedan sist har jag återigen lockat till mig ohederligt folk till mitt källarförråd. Som vanligt såg det ut som om någon kastat in en handgranat bland mina saker. Utrivet, trasigt och förstört. Jag blir helt enkelt jävligt less. Less på att folk inte kan skilja på mitt och ditt. Less på att behöva röja upp och se vad som blivit stulet den här gången. Less på all den energi som går åt till att känna sig otrygg och kränkt. Less på att behöva ringa fastighetsskötaren för hjälp med lås. 

Den här gången kunde jag dessutom lägga till ett knivskarpt signalement till min polisanmälan. Ett signalement som nära på skulle få en blind att känna igen den som tog mina saker. Håll utkik efter en man i fyrtioårsåldern med rött skägg i flätad tofs på hakan. Kangolkeps och svart Haglöfsryggsäck med blått lock. Den sistnämnda var vid tillfället för min observation proppfull med saker. Antagligen inte bara mina. För det ska jag säga dig din klåpare, jag kan se dig framför mig när som helst och jag kommer vara mer förutseende när jag ser dig nästa gång.

Men det har inte bara varit bedrövelse. Det gladde mig mycket att få åka tillbaka till sommarstugan och se att alla frön hade grott så fint i mina pallkragar. Speciellt spänd är jag på de små Sparrisärterna! De kan komma att bli en succé fram på sensommaren. Jag har försökt att ge alla små nyplanteringar en smakstart. Massor av vatten och till råga på allt skötte vädergudarna så att solstrålarna gassade över nyplanteringarna. Det ska bli spännande att se hur det går för mina små gunstlingar den här sommaren. 

Jag har verkligen njutit av det underbara vädret den gånga helgen. Bryggan ligger i sjön och båten likaså. Myggen har ännu inte slagit till på allvar och sommaren är precis i sin linda. Kan det bli bättre?

Godnatt!