Oj vad tiden springer iväg. Nu var det bra länge sedan jag tittade förbi igen. Nåväl, bättre sent än aldrig. Semester kan ibland betyda, semester från allt. Låta tid och rum bero, låta tangenterna vila.

Jag hade aldrig varit i trakterna kring Robertsfors. Bara fått berättat för mig och kanske föreställt mig en och annan mygga. Jag hade förberett mig väl, köpt både myggstift och hatt med nät. I fall att. Det visade sig vara en av de mest skonsamma somrar ur myggsynpunkt på länge där uppe. Vi lyckades pricka in en vecka med så gott som konstant solsken. Svetten lackade redan vid frukostbordet i skuggan. Dagarna i Norrland dallrade och i Hökmarksberget en kort bit ifrån oss (i norrländska längdmått räknat) sattes värmerekord med 33,9 grader. Det enda man kunde göra för att råda bot på värmen var att bada. Så nu har jag tagit mina första simtag i Bottenviken. Inte varmt på något vis, men uppfriskande och det var ju lite det som var huvudsaken.

Skellefteå ville inte vara sämre. De 116 timrade kyrkstugorna i Bonnstan stod som en påminnelse om en svunnen tid. En tid så man gick man ur huse för att möta Gud i hans hus. Många hade så långt till kyrkan att de tvingades övernatta i just dessa vackra små timmerstugor. Nedanför kyrkbyn glittrade Skellefte Älv där den rann i sakta mak genom stan. Ungdomarna hade sitt alldeles speciella sätt att nyttja helgkvällarna. De gled helt sonika i uppblåsbara båtar längs strömmen, med en godispåse i ena handen och en läsk i andra. Med fötterna över kanten satt de bekvämt tillbakalutat som om de inte gjort annat där i älven. Dagen toppades med en smarrig grillbricka på Skellefteå stadshotell.

Fyren vid Bjuröklubb fick sig också ett besök. Med en kanelbulle i magen njöt jag av den mest vidunderliga utsikt över Bottenviken. Jag tittade noga om jag kunde se Finland, men avståndet var mig övermäktigt.

Alldeles inpå knuten där vi var stationerade under veckan, i Ånäset, låg Ostens lager. Man skulle kunna kalla det Västerbottensostens hjärta. I rader som aldrig tycktes ta slut låg det gigantiska ostar i olika mognadsstadier. Om jag var råtta i den lokalen skulle jag förmodligen gått ständigt proppmätt. En kvinna i kassan berättade med illa dold stolthet att Kronprinsessan Victoria hade varit på besök där. Men med lika illa dold besvikelse tillade hon att hon själv inte hade jobbat den dagen. Ostens lager hade dock skickat en Västerbottensost i gåva till Victoria och Daniels bröllop. Det är ju inte för inte de är Kunglig hovleverantör.

Så med detta sagt summerar jag Västerbottensvistelsen med att ge den totalt fem guldgula ostar.

Godnatt!