Plikten har kallat tillbaka mig och nu har jag gått på min andra vecka. Knappast något nytt under solen i år heller. Jag börjar känna mig ganska hemma på de skolor som bokar mig och det är kanske en fördel att vissa av dem känner igen mig också.

Den trogna läsaren minns att jag hade besök av obehöriga för ett tag sedan. Ett och annat försvann ur min ägo och polisen lade ner ärendet precis i samma stund som de fick in min anmälan. Idag möttes jag av Fastighetsskötaren utanför porten. Han sade nästan lite i förbifarten att han hade något som kanske kunde intressera mig. 

- Jag tror vi har hittat en del av dina saker, sa han. I elcentralen.

Det intresserade mig mycket riktigt och han hade dessutom tid att visa mig dit. I ett låst utrymme endast fem meter från mitt eget källarförråd hade någon gjort sig hemmastadd under sommaren. Där på golvet låg min luftmadrass och mina fällar. Någon hade tillverkat sig en perfekt säng. Över hela golvet låg innehållet i en av mina flyttkartonger utspritt. Fotografier och pärmar, sällskapsspel och släktklenoder. Vi raljerade lite över det vi såg, men innerst inne blev jag bara förbannad. Det kändes dåligt att denna någon nu också har ett ansikte på mig via fotografierna. Att denna någon också vet mitt namn efter att ha hittat gamla vykort från mormor och morfar.

Och sorgligast av allt, i ett hörn stod min lilla luktsuddgummisamling från förskolan och tittade på mig med bedjande ögon. Jag rafsade åt mig det som inte kändes för besudlat och stoppade tillbaka det i kartongen. Resten får denna någon behålla. Jag har tagit tillbaka lite av mina saker, men någon har tagit en del av min trygghet.

Godnatt!