Alltså med risk för att låta som en pensionär, men vad är det med skoleleverna nuförtiden? När jag gick i första klass på Alaforsskolan skulle jag inte ens drömma om att mopsa mig mot mina lärare. Då satt man tyst som en mus i bänken och det enda som störde friden var rasslet från andra barnfötter i gruset utanför fönstret. Om man mot förmodan skulle gjort något som krävde en tillsägning skämdes man och ville sjunka genom jorden. Det fanns alltså inte på kartan att störa i onödan.

Visserligen var kunskapen om diverse bokstavskombinationer dåligt utvecklad, men ändå. Vi höll tyst och lyssnade. Den pedagogiken existerar i stort sett inte längre. Idag värnar man om barnens uttryck vare sig det inkräktar på andras eller ej. Jag vet inte, jag tror jag måste tänka på saken. Kanske var det trots allt bättre förr.

Godnatt!