Nu ska ni få höra berättelsen om människan utan lokalsinne. Det kan ibland löna sig att kunna orientera sig och hitta rätt. Motsatsen kan som ni förstår ställa till en del problem.

För en vecka sedan fotograferade jag ett objekt ute på Ingarö. För det mesta kan jag lita fullständigt på GPS:en, men ibland når man inte riktigt hela vägen fram till rätt destination. 

Den här dagen lotsade den mig till en gata som låg parallellt med den gata där jag hade mitt mål. Mellan dessa båda gator låg en liten skog. En sådan där skog som John Bauer målade på sina tavlor. Orörd, sank och ganska snårig. Jag frågade en äldre herre om vägen runt, men han förklarade att om jag tog vägen genom den lilla skogen skulle jag vara på plats inom bara några minuter. Sagt och gjort, jag började gå. Ganska snart såg jag mycket riktigt de hus som låg på den parallella gatan. Den äldre herren jag frågat om vägen hade haft rätt, det tog bara ett par minuter att gena. Och där kunde sagan vara all. 

Men jag lovade ju att berätta om människan utan lokalsinne, så historien är inte riktigt slut än.

Efter avslutat värv tog jag åter vägen genom skogen för att komma tillbaka till bilen. Och jag gick och gick och gick. Minutrarna staplades på varandra och jag insåg snart att någon genväg blev det alltså inte tillbaka. 

Jag kände inte igen ett enda träd, inte en enda stubbe eller sten. Allt var som om jag såg det för första gången. Jag måste ha gått i cirklar. Vid två tillfällen var jag tillbaka vid staket varifrån jag precis avslutat mitt jobb. Jag gick och gick och började till slut på riktigt känna obehag. Jag hade alltså gått vilse i en skog som var bred som en fotbollsplan. Jag började nästan tro att jag skulle bli kvar där i skogen över natten. Vem skulle tro mig om jag ringde och bad om hjälp att hitta ut från en skogsdunge?

Mobilen blev min räddning trots allt. Jag försökte via kartfunktionen och den blåa lilla GPSpositioneringen att orientera mig tillbaka till bilen. Över stock och sten, med skorna fulla av barr kom jag så till slut fram. Då hade jag yrat i skogsdungen i 45 minuter. 

Detta var berättelsen om människan utan lokalsinne. Jag har inget övrigt att tillägga. Allt talar för sig själv.

Godnatt!