Man är aldrig förberedd.

Natten mot söndag förlorade jag min morfar och en del av mig slets bort. Jag har i hela mitt liv sett upp till honom och han var den finaste förebild man kan tänka sig. Han var en snäll man min morfar, en allkonstnär som var så otroligt lätt att tycka om.

Hans kärlek till människor och natur genomsyrade hela hans sätt att leva. Sommarstugan vid Försjön var hans livsverk, det var dit han alltid längtade under de mörka höstarna och långa vintrarna. Vid stugan levde han upp, där var han i sitt rätta element. Morfar, du är så saknad.

Jag fick lära mig så mycket under våra promenader genom de småländska skogarna. Vi stannade upp och hörde råbocken skrika, såg rovfåglar och plockade blommor. Ibland susade vi fram på cykel och då fick jag sitta på pakethållaren och hålla mig fast i läderremmen runt din midja. Medan gruset knastrade under ballongdäcken berättade du vad vi såg och passerade. 

Du lärde mig fiska kräftor och agna daggmask, ro med drag och rensa abborre. Vi spikade fågelholkar och högg ved och du visade mig hur späntveden skulle få fart i kaminen. 

Jag kan fortfarande se dig sitta där i skuggan av häggen, solbränd och livskraftig. Jag hör dig ännu plocka bland dina verktyg i uthuset och jag kan fortfarande minnas glimten i dina ögon när du sjöng Karl-Alfred Boy.

Morfar, min älskade morfar, stunderna med dig bär jag med mig hela livet. Jag saknar dig så ofantligt mycket. Du var så levande att det är svårt att förstå att du lämnat oss. Jag är så tacksam och glad för allt du gett mig, för din kärlek och din kunskap. Jag älskar dig kära morfar, jag älskar dig!