Idag när jag packade ihop mina saker efter avslutat värv kom jag på mig själv med att tänka: Tänk om alla skolor var som den här, då vore det rätt enkelt att ta sig igenom en säsong. 

Jag är fortfarande helt utmattad av trötthet efter en vecka, men det beror åtminstone inte på eleverna, enbart. De senaste dagarna har jag mött elever som är vänliga, trevliga och artiga. Det är jag svag för måste jag erkänna. Visst har det funnits undantag och vissa har varit precis lika tålamodsprövande som alltid, men de har varit färre. Det gläder mig.

Jag har fått plocka fram skrapan till bilrutorna för första gången den här veckan också. Det är alltid lite vemodigt tycker jag. Gubben höst har på riktigt satt punkt för sommaren och det är de gula lövens förlovade tid som står för dörren. Som jag sagt tidigare är jag inte jätteförtjust i varken gula löv eller höst, men jag har lovat mig själv att göra något åt det. Hösten kan få bli kantarellerna och trattisarnas tid i min bok. Tiden då jag sveper på mig regnstället och stövlarna och har den flätade korgen i släptåg.

Godnatt!