Jag må vara snart fyrtio år gammal men jag har aldrig tidigare avnjutit två timmars klassisk musik på Konserthuset. Jag är upprymd och lite förvånad över hur väldigt harmoniskt denna första klassiska konsert påverkade mig. Jag satt på balkongplats med utsikt över hela orkestern. Varenda stol hade jag i blickfånget. En utan överdrift, mycket korpulent man, stapplade in för att sätta sig med dirigentpinnen och sedan brakade det loss.

 

Symfoniorkester får väl anses hamna i facket för finkultur ändå. Men jag tror faktiskt inte att det finns några regler för hur man ska uppleva eller känna under en sådan finkulturell stund. Jag sneglade först en aning runt i lokalen och såg folk som verkligen levde sig in i musiken, andra satt och njöt blundande och jag, satt och kom på mig själv med att för första gången på väldigt länge, andas med magen. En angenäm känsla.

Givetvis finns det många sjuttiotalister som kommit den klassiska musiken mycket närmre inpå livet än jag. De som kanske vuxit upp med den eller själva spelat instrument som ingått i en orkester. Jag, för min del, tillhör dem som aldrig aktivt lyssnat på klassisk musik. Ej heller varit speciellt intresserad. Faktum är att jag mest kommit i kontakt med klassisk musik via maffiga anglosachsiska  filmer. Där har stråkarna talat om för oss hur vi ska tolka ett skeende eller kanske förstärkt en situation. Med detta i bagaget satt jag hela första kvarten och spelade upp en film för mitt inre. Såg dramatiska vändningar och hjärtknipande kärleksrelationer. Det var en mycket märklig känsla att faktiskt se dem som spelade när scenerna för mitt inre kändes så verkliga.

För det kan ju inte finnas några regler för hur man ska uppfatta klassisk musik. 

Godnatt!