Det är något visst med att vakna upp här, med solen strilande in genom den tunna, sköra rullgardinen. Här är min trygga plats. Där jag sover som bäst och mår som bäst. Stockholmsbruset är som bortblåst och tystnaden är väldigt påtaglig. Trots att kroppen värker av trädgårdsarbete är det ren och skär livsglädje att vara på min barndoms grusvägar. Så fort jag lämnar det så längtar jag tillbaka.

Nu ligger fröna i jorden och ruvar på sitt kommande liv. Mina små perennbebisar som jag duttat med sedan tidigt i våras har fått breda ut sina rötter i den småländska myllan. Nu får vi hålla tummarna för att det inte kommer att inträffa några förrädiska järnnätter de närmaste dagarna. Vi ska också hålla tummarna för skaplig skörd på de sommardoftande tomatplantorna, de ännu så länge näpna små bondbönorna och den nya förmågan Sparrisärten. Med mycket kärlek och en bra sommar ska det nog gå vägen.

Godnatt!